I dag, den 21 september, är det Alzheimerdagen, en påminnelse om denna vedervärdiga anhörigsjukdom. Världshälsoorganisationen klassar demenssjukdomar som ett av världens största hälsoproblem, och fram till år 2050 förväntas antalet personer med demenssjukdom nästan fördubblas.

För ganska exakt två år sedan gick min pappa bort i Alzheimer. Jag minns fortfarande när jag fick samtalet. Jag var första anhörig att stå på listan. Ångesten att få samtalet hade skavt i mig i månader.

Han dog en dag i september på ett boende några mil bort, och personalen hade lagt en bukett med solhattar i hans hand. Min favoritblomma. Han hade somnat in till slut, släppts av ångestens fasta grepp. Han var fri.

Sedan pappa försvann från jordens yta har jag jobbat ganska hårt på att inte tänka på att han inte längre finns. Eller för all del: att Alzheimer sjukdom kan vara ärftlig. Att jag eventuellt kan insjukna och dra med mina barn i samma helvete som jag själv upplevt.
Jag vet inte vad som tar mest energi: Att kliva in i sorgen och rädslan eller försöka stänga den ute. Förmodligen det senare.
Men jag har inte pallat. Jag har dykt in i jobb och projekt, hållt huvudet högt och låtit sorgen sippra ut på dåliga ställen.

Många tror att Alzheimer sjukdom är att tappa minnet. Det skulle vara som att beskriva cancer som en liten prick i kroppen eller hjärtattack som lite svårigheter med hjärtat. Alzheimer är så mycket mer än att tappa minnet. Det är att montera ner en människa, allt som den varit och är – och dessutom dra med sig alla anhöriga i fallet och röra ner både skam och skuld i smeten.

Jag vet egentligen inte när allt började för pappa, men han blev allt mer sluten, undvek sociala sammanhang och blev deprimerad. långt innan han fick en diagnos. Han tappade lokalsinnet och gick vilse på platser han känner utan och innan.
Ingen kan nog förstå vad det gör med en människa. Att helt enkelt inte längre ha förmågan att vara sig själv. Alla som levt i närheten av någon med Alzheimer har förmodligen känt hur lidelsefullt det är.

Att dra sig undan från sociala sammahang är nog ganska vanligt – det gör för ont att inte hänga med i samtalen, inte hitta orden och inse att man upprepar samma sak flera gånger om. Min pappa – som alltid varit ett socialt geni – drog sig undan allt mer, även från familjen. Det tog hårt, även om jag förstod varför.

Pappa diganostiserades med Alzheimer 2018. Han som alltid varit en glad lax, skojfrisk och full av idéer monterades ner till en orolig, ledsen och ångestfylld pappa. Han blev en skärva av sig själv.
Snart kunde han inte ta på sig kläder, hitta i sitt eget hem eller klara de mest simpla uppgifter. Efter det kom tystanden. Inte kunna formulera ord och inte veta vem jag var – hans egen dotter. Mitt i allt detta kom ångesten, skriken och ibland även våldet.
Förmodligen känslan av att vara fast i en kropp, med massa främligar runt omkring.
Bara den lilla detaljen att främligen var jag.

Jag minns första gången det hände, att han inte kände igen mig. Jag sprang ut i mammas trädgård, ringde till min syster och grät floder. Och insåg samtidigt att det här bara kommer bli värre.
Varje dag med Alzheimer var att veta att det bara kommer bli värre. Kanske med några ljusglimtar av minnen, men i det stora hela: värre. Ända tills den dag då allt tar slut och ett människoliv släcks.

Att vara nära någon som är sjuk i Alzheimer är att se någon långsamt dö. Som att döden sker i slowmotion så att varje tagg ska kännas, riktigt borra in sig. En långsam död kan ju i andra sammanhang betyda att man som anhörig får tid att säga adjö. Men Alzheimer är inget adjö, det är bara skit.
Min pappa förändrades, blev någon annan. Jag önskar så att han själv var i livet så att han kunde berätta och förklara, för jag vill inte gå in på några detaljer med respekt för min älskade pappa. Men det var inte värdigt. Och gissningsvis hör man inte så mycket om slutskedet av denna sjukdom, för det är just för ovädrigt.

För ett tag sedan fick jag ett mejl från en Claes som lärde känna pappa som ung. Det var så fint att läsa om hur pappa var då, att få minnas honom och jag kände igen pappa i varenda mening. Jag kämpar fortfarande med att frammana minnena från pappa som frisk, men det är svårt.

Vill denna dag uppmärksamma Hjärnfonden, en fond som jag skänker pengar till varje månad och som forskar på Alzheimer sjukdom. I dag finns inget botemedlel, men det finns bromsmedicier. Och ju tidigare man upptäcker sjukdomen – desto bättre!
Jag skänker pengar med hopp om att det ska komma ett botemedel lagom till att jag själv blir äldre. Inte av egoistiska skäl,utan med tanke på mina barn.

Sen vill jag också tipsa om studien REAL AD – som jobbar för att hitta alzheimer tidigare. Realad.se  söker folk mellan 50-80 år i Västra Götaland för att få ett större grepp om denna sjukdom.

Här har jag tidigare skrivit om Alzheimer:

Hej på er!
Alltså vilken september det varit – och är! Detta är ju min absoluta favoritmånad.

Allt är så vackert, temperaturen är perfekt, färgerna dova och alla stickade tröjor åker fram. Hej mys!

Det har varit fullt ös sedan jag kom tillbaka efter sommaren,  så jag tänker att jag ger er en liten recap vad september bjudit på – hittills.

Den 1 sepember anordnade jag en skördemarknad i den gamla skolan som några i bygden tagit över.

Det var så himla mysigt, och det såldes bröd, grönsaker, honung, sylt, saft och ägg.

Den 4 september var jag bjuder på middag i residenset!
Och jag klädde mig i klänning gjord av gamla lakan, uppsydd av min fantastiska vän Amanda.

Hade en liten hangtag om armen också.

Under middagen var det inte tillåtet att ta bilder, men här ser ni menyn! Lokalproducerat och matsvinnsmart var temat och jag har kanske aldrig varit mer stolt över Värmland.

Två eldsjälar från varje värmländsk kommun (utom en av oklar anledning) var bjudna till residenset, där även prinsparet och Värmlands trevliga och varma Landshövdingen närvarade.

Kvällens höjdpunkt – förutom att få träffa alla människor – var att jag hade den otroligt roliga och finurliga konstnären Marc Broos till bordet.

Vid min plats låg motiveringen till varför jag var bjuden. Så himla fint! Jag hade ju ingen aning om varför jag var där!

“För ditt inspirerande arbete som omställningskonsult och hållbarhetsinfluencer. Som initativtagare till Klimatklubben, “Elevborgarråd för klimatet”och projektledare för butiken Rundgång visar du hur vi kan möta klimatutmaningen med kreativa lösningar. Varmt tack för ditt engegamnag – Du är viktig”.

Dagen därpå drog jag med nattåget till Lübeck tillsammans med Maria. Vi var där för att uppleva och leta reda på framtidens smarta lösningar. Du vet de där som sparar på resurserna, bidrar till biologisk mångfald och gör jobbet! Kanske vill du ha ett inlägg därifrån också?

Väl hemma igen nåddes jag av nyheten att det fanns planer på att sälja den kommunala semesteranläggningen Sunna på Tjörn. Ridå.

Platsen som jag spenderat alla mina barndoms och ungdoms somrar på, som jag älskar näääääästan lika mycket som Värmland.

När jag anställdes som projektledare för Rundgpång av Karlstads kommun för ett år sedan var detta min första fråga: Ingår peronalförmånen “Sunna”.
När svaret var jakande tvekade jag inte en sekund att tacka ja till uppdraget – utan att ens fråga vad lönen var. Ja, du förstår.

Jag har suktat utanför kommunens väggar sedan projektet tog slut och nu var det alltså tal om att sälja denna fantastiska plats.
Jag hade verkligen inte tid att engagera mig i detta – håller på med ett stort nationellt klimatprojekt, bygger hus och har engagerat mig i den gamla skolan i bygden. Min ideella tid var lätt övertrasserad (och det blir nog ingen vidare lön nästa månad), men jag var ju bara tvungen.

Så jag startades en namninsamling och jag blev intervjuad i lokalmedia. Och nu står det klart att Sunna inte ska säljas just nu (vilket ju är en delseger), men eftersom anläggningen inte går runt ekonomiskt ska möjligheterna utredas.

Ps. Karlstads kommun – ge mig ett år att få snurr på Sunna! Jag kan stället som min egen bakficka, känner folk på ön och pja, idéer är det aldrig någon brist på här.

Pja, en lätt hektiskt höst. Och högt och lågt. Ena dagen står en i den gamla skolans café och säljer fika för att skapa en levande landsbygd, andra dagen är en på middag med prinsparet.

Hej på er och vilket ofrivilligt sommaruppehåll det blev. Har haft tusen tankar att plita ner här, men så har en vacker sommarkväll,  ett byggprojekt eller något måste/borde stulit min tid.

Men nu är jag tillbaka! Och i dubbel bemärkelse! För till skillnad från tidigare säsonger behöver jag inte bolla mitt frilansande med fasta uppdrag, stora projekt eller anställning. Den här hösten är lite mer fri! September är en intensiv månad, men oktober, november och december ganska lugna.

I början fick jag panik över tanken. Inget stort projekt, ingen fast inkomst och inget mål. Men sen landade jag i att det är precis vad jag behöver. En mellansäsong. Att samla ihop alla trådar, få fila fram nya idéer (vilket är det bästa jag vet), bygga hus, skriva ansökningar för projekt och så klart jobba ideellt.

Det blir inte min ekonomiskt fetaste period i livet, men jag gissar att jag kommer bli rik på annat. Och jag tror egentligen att jag behöver landa lite. Det har varit en sjuhelsikes takt sedan vi flyttade hit, och sedan pappa dog. Jag behöver nog ta det lite lugnt och rå om mig själv.
Det bästa? Jag märker redan nu vilken jäkla energi jag får av att ha hösten lite lös i kanterna. ALLT ÄR MÖJLIGT.

Min stora utmaning blir att inte boka upp varenda minut med saker jag är taggad på, utan … landa. Fundera på vad jag ska göra härnäst. Blogga, bygga och greja.
Det ska bli fint och precis vad jag och kroppen behöver!

Hoppas ni haft en fin sommar och är lika taggade på höst som jag!

KRAM!

Låt mig presentera min nya look!
Nåja, den är högst ofrivillig eftersom jag lider av någon form av lååååångdragen ögoninflammation sedan i januari (efter vinterkräk, ryggskott och covid – nä men hej 2024, hahaha).

Fejar på med att byta örngott, rengöra ögon och försöka förstå var i vårdapparaten jag kan få hjälp. I väntan på att hitta någon som kan hjälpa mig så fick jag tipset av en vän att köra läppstiftstricket.

Toppen när en inte får sminka ögonen, vill komma bort från “se-sjuk-ut”-looken och det vankas offentliga uppdrag som föreläsare och moderator.

Håller tummarna för att detta ska gå över snart, för längtar efter exotiska saker som att bära kontaktliner, solglasögon och få dra på mig en eyeliner till fest. Och framför allt: känna mig frisk.
Nog för att jag haft glasögon sedan jag var 14 bast, men jag är fortfarande ovan vid att bära dem till vardags. Vet inte var jag börjar och slutar liksom (vilket blev lite väl mycket tydligt när jag var på Jumpyard med kidsen och liksom missade vissa trampoliner, hahaha).

Nåväl. I helgen ska jag ta mig an våren!
Storstäda orangeriet och röja efter nedfallna/nedtagna träd på tomten. Ser så vansinnigt mycket fram emot det. Kanske kör en picknick på orangeri-taket också!

Rapport kommer – lovar.

Glasögon på.

Glasögon av (när jag skulle plåta en bild till ett projekt).

Förra helgen checkade jag och tre vänner (Nina, Åberg och Fatima) in på hotell!

Närmare (med betoning på närmare) bestämt på Stadshotellet i Karlstad!
Vi fyller alla 40 i år och skulle egentligen rälsat till Berlin i vår, men resan har blivit framflyttad till hösten i stället. Men vårfir skulle det bli – det tyckte i alla fall Ninas man Sebastian som planerade ihop en överraskning med hotell och vänner (vi) till Nina.
Så vi tog in på hotell där allt började: Karlstad!
Vi lärde nämligen känna varandra i gymnasiet och har sedan dess hängt ihop. Bott ihop i olika omgångar, och när jag bodde i Stockholm gick mina kids i samma förskola som Ninas.

Så vi intog Stadshotellet och gick på spa!
Det var nämligen ÅR sedan vi sågs allihopa.

Även takpoolen intogs!

Hej å hå.

Vi åt middag på kvällen och sedan lååååång frukost dagen därpå.
Trots att jag är uppvuxen utanför Karlstad, bodde i Karlstad när jag gick i gymnasiet (och passarade Stadshotellt VARJE DAG på väg till skolan), så har jag aldrig varit inne här.

Vi passade på att göra såna där saker som vi aldrig gör annars, som att strosa genom stan.

En bor i Stockholm, en bor i Göteborg, en bor i Karlstad och en annan på landsbygden utanför Karlstad.

Så vi traskade längs med favoritgator, förbi minnen och avhandlade livet.

Tog ett par hundra kort.

Stannade till, fikade och åt lunch.

Nä, men alltså ge mig fler såna här helger. Så himla härligt!
Och fint att få återupptäcka Karlstad. Har ju knappt hunnit bekanta mig med mig gamla hemstad trots att jag bott här i TVÅ år nu.

Och tack Sebastian för denna vansinnigt goda idé!

I dag begravs min mormor, Ulla Wennerström.
Hon skulle ha fyllt 100 år den 12 februari.
Min mormor var något utöver det vanliga. Förutom att hon var gjord av stål – plockade blåbär i skogen som 90-åring med rulatorn (fråga mig inte hur det gick till) och sa ofta “jag är piggelin” trots sina 99 år – så var hon en pionjär. En samhällsförändrare. Och en jämställdhetsivrare.

När jag pluggade till journalist med inriktning samtidshistoria så fick jag i uppgift att intervjua någon som varit ung under 1900-talet. Jag valde min mormor. Med block och penna satte jag mig i hennes kök i 1920-talshuset i Väse, fick en skramlig kopp kaffe och medan gökuret tickade så berättade hon sin livshistoria.

Jag är i dag – på hennes begravningsdag – så tacksam för att jag fick den där uppgiften. För den där dagen som jag spenderade hos henne, när hon berättade om sitt liv, kommer jag aldrig att glömma. Och jag insåg hur lite jag visste om henne innan de där timmarna hade fyllt varje ark med spänning, drama, sorg, skratt och en bit av vår gemensamma historia. Kanske tog jag med en bit av henne in i mitt liv där och då. En känsla av att samhället gick att förändra, påverka? Att platsen jag skulle återvända till så småningom var skådeplatsen för hennes liv?
Jag fick en sån otrolig vördnad för att hon – och fler med henne – har trampat upp stigarna så att de är lagom breda för mig att leva loss på.

Jag ska snart berätta hennes historia – för den är värd att berättas. Men innan jag gör det så uppmanar jag alla att intervjua personer i din närhet – och framför allt kvinnor. För deras historia berättas allt för sällan (de kanske stått i köket, grejat, fixat, tvättat, bakat medan maken berättat om sitt liv för ättlingarna). Så lyssna på kvinnornas historia, skriv ner och för deras berättelser vidare. Låt dem leva vidare.
Tyvärr hann jag aldrig intervjua min pappa, för orden och minnena hann suddas ut. Jag har några skraltiga inspelningar med famlande meningar, och tyvärr är inte huden tjock nog att höra på dem. Så passa på att lyssna, skriva ner och njuta medan tid finns.

Nu kommer min mormors historia. Tack för allt, mormor.

Ulla var en pionjär, samhällsförändrare och tidig med det mesta. Mitt under brinnande världskrig gifte hon sig – blott 18 år gammal – med sin kärlek Gudmund Wennerström, son till den dåvarande landshövdingen Ivar Vennerström.
Den Arvika-bördiga prästdottern Ulla lämnade snart staden för landsbygden, närmare bestämt en gård utanför Karlstad.

Det var knapert, vattnet frös och det var hutlöst kallt. Ulla beskrev ofta krigsvintrarna med orden “det kändes som att jag hade tjäle ända opp till midjan och jag tinade upp först i maj”.

Gården inhyste många människor. Förutom fyra barn, drängar och lantbruksstuderande, så anlände en strid ström av flyktingar som flydde kriget i Norge. Ljudet från bomberna på andra sidan gränsen hördes ända till den värmländska landsbygden.
Det rådde svår nöd under de kärva krigsåren, men familjerna på gårdarna i bygden hjälptes åt, sydde vinterdräkter till Hemvärnet och skramlade åt nödställda.

Vid 21 år ålder startade Ulla upp Röda korsets alsterkrets, som samlade in pengar genom att anordna fester – med lotteri – i Ordenshuset. I potten låg allt från lamm till björkved. De första insamlade pengarna användes för att erbjuda tandvård till alla som gått ut sjunde klass. En del brukade nämligen få löständer i konfirmationspresent.

1943 råkade Ulla besöka Svenska mässan i Göteborg. Där fick hon syn på en banbrytande innovation – en tvättmaskin! Hon återvände hem till bygden och lyckades frammana ett kommunalt bidrag för att bygga en gemensam tvättstuga intill ån som flöt genom bygden. Tvättstugan skulle inrymma två tvättmaskiner, centrifug och varmmangel, och komma alla kvinnor i bygden till gagn. Tidigare tvättade kvinnorna i sjön eller ån, vilket under de kalla vintermånaderna medförde extrem kyla och stelfrusna händer
Bygdens händiga man, Bror Eriksson, föreslog att samverka med Badföreningen, och snart såg Bad- och tvättföreningen dagens ljus – med Ulla som ordförande. Med den nya bad- och tvättstugan kunde bygdens alla invånare tvätta inomhus i tvättmaskin och ta ett varmt bad.

I början av 1950-talet blev Ulla ombud åt Barnavårdsnämnden i Stockholm, med uppgiften att hitta hem åt sommarbarn och fosterbarn, och 1952 föreslogs Ulla – som var medlem i dåvarande Bondeförbundet – att bli vice ordförande Nyeds socialnämnd. Förslaget orsakade rabalder. En kvinna som vice ordförande! Det var en sådan banbrytande tanke att en partimedlem hotade att gå ur partiet om Ulla valdes till denna tongivande post.
Sven Bjureld, bonde i bygden, tog då till orda och sa att han tyckte att män och kvinnor skulle vara likställda. Och så fick det bli. Ulla valdes sedermera till vice ordförande och därefter ordförande (utan att någon lämnade partiet) i Nyeds socialnämnd. En post hon hade fram till 1970.

Livet på gården var krävande. Alltid med små marginaler. Ulla jobbade sjutton timmar per dag, men ändå räckte inte pengarna till.
1956, när Ulla var 33 år, började hon jobba halvtid som kurator på Familjerådgivningsbyrån inne i Karlstad. När barnen hade vuxit upp och flyttat hemifrån sökte sig Ulla till politiken. Hon satt i kommunfullmäktige i Karlstad, med särskilt intresse för jämställdhet och sociala frågor.
Det var ingen enkel sits. “När jag kom in i politiken var jag tvungen att vara dubbelt så påläst och dubbelt så duktig för att få samma anseende som en man” har Ulla berättat.
Ulla satt med i Första delegationen för jämställdhet, anordnade möten med facken och pushade frågorna framåt.

1976 var hon nära att bli invald i riksdagen, och tre år senare (1979) blev hon ordförande i kommunfullmäktige i Karlstad. Under 1980-talet var hon kommunalråd och förtroendevald i landstinget. Ulla var ständigt engagerad, med en obestridbar vilja att förbättra kvinnors livssituation.

När Alla kvinnors Hus öppnade upp i Karlstad 1982, stod Ulla först i kön. Hon var med från start, ingick i en av sju jourgrupper och var aktiv i nära 25 år.
1989, vid 66 års ålder, gick Ulla i pension, men släppte inte sitt samhällsengagemang. Hon satt kvar i ett antal nämnder, var aktiv i styrelsen för socknens hembygdsförening och satt som ordförande i Reumatikerförbundet mellan 1996-2007.

Ulla Wennerström – denna pionjär och samhällsförbättrare – har inte bara trampat upp nya stigar och visat på engagemangets kraft, utan breddat synen för vad en kvinna kan och får göra.
Nu har har hon lämnat oss och banat väg för andra att ta vid där hon slutade.
Tack för allt.

God morgon på er!
Började den här dagen alldeles för tidigt. Vaknade 05:00 av tårar och att hjärtat dunkade i hundrafyrtio. Allt som hänt den senaste tiden sköljde över mig som en våg. Sorgen över att ha förlorat mycket och snabbt. En pappa, en trygg famn, en vän, ett sammanhang, en självklarhet på många sätt och allt som inte blev.
Gissar att det är upptakten till att fylla 40. Som att livet ska sumeras i halvlek på något vis. Ifrågasättas, utvärderas och så kommer en ut på andra sidan sen med ömsat skinn. Starkare och mer självklar på något vis.

På lördag fyller jag 40.
Jag ska inte fira det, utan det ska jag göra i sommar istället. Då firar jag 40,5 med stort baluns. Då ska det skålas i bubbel, dansas till gryningen och jag tänker att ömsningen är klar då. Den är redan på gång och jag mår tusen gånger bättre än i höstas, men ibland kan en bara inte stoppa tårarna. Den väller över mig med all kraft. Det är som att reservoaren är full och måste tömmas en aning.
Särskilt nu. I halvlek.

Dessutom väntar ännu en begravning.
Min mormor gick bort för ett par veckor sedan. Hon skulle ha fyllt 100 år nästa helg, men hann inte få något brev från kungen. Istället för kalas – begravning. Det är fint och sorgligt på samma gång, för hon var så stolt på något vis.  Sa ofta glatt “jag är piggelin” och var så nöjd med livet som levts.
När pappa begravdes höll jag tal och sjöng “Underbart är kort”. Den här gången blir det inget tal, men ska försöka mig på “Ack Värmland du sköna”.  Hoppas att rösten håller. Gör den inte det, så är det okej.

Nä, detta blev ingen munter start på den här veckan. Men nu har jag tömt huvudet och jag tänker att jag sköljt bort gruset i maskineriet. Redo för att glida in i mål och transformeras från 39 till 40.

Vissa veckor händer det så mycket skoj att jag glömmer hur ledsen jag varit. Det är orimligt skönt att ta tillbaka sitt liv, starta projekt och polera drömmar. Som att en promenerar 5 centimeter ovanför marken. Allt känns lätt.
Sen sköljer allt över en, fötterna geggas ner sisådär en fem centimeter ner i marken. och så ska en traggla sig upp till marknivå igen. Och jag gissar att jag vaknade där, fem centimeter ner. Processen fyller väl en viktig funktion.
Planen är att vara vid marknivå innan lunch. Åtminståne en centimeter upp i luften vid middagtid. På den här sidan av året kommer sorgen mildare, kortare. Och jag är snabbare upp.

Planen för veckan är att fylla den med gött.
Fokus ska vara på ett roligt projekt som jag håller tummarna för, och sen ska jag bygga innerväggar i huset och leklina järnet.
Ta en byggöl och må väl.

Hej på er!
Hoppas allt är bra med er och att ni haft en fin helg.
Här har det lagts lergolv i huset för glatta livet i dagarna två. Hade lyxen att få bygghjälp av pang-personerna Maja och Maria.

De bor i samma bygd och ville testa egentligen testa att lerklina väggar, men blev taggade när vi sa att vi skulle lägga lergolv i helgen. Nämen alltså så himla kul med byggbesök! Och vi hann mer än dubbelt så långt än vad vi räknat med denna helg.

Så denna helg har vi mest av allt gojsat med lera, plus hann med lite badhus i söndags eftermiddag.

Tvagad och taggad kliver jag in i en ny vecka! Rivstartade den med att boka en tågresa till Berlin tillsammans med några kompisar. Vi fyller 40 bast och firar det med en långhelg i Berlin i vår (wiiiii!)! Kanske världens bästa idé!
Någon kläckte idén med gemensam resa för ett par år sedan, och så startade vi varsitt sparkonto för just detta ändamål. Och nu har vi alltså bokat!

Den här veckan då? Vad ska jag göra då?
Styra upp livet, lera golv och struktera upp årets föreläsningar. Boka mig! Eller tipsa din kommun, din arbetsplats eller bibblan där du bor – jag är så taggad på att kuska Sverige runt med tåg, snacka klimat, omställning och vettig framtid. Eller husbygge!

Dessutom ska jag spela in podd med Maria och på fredag piper jag till Stockholm. Där blir det konferens med mina Klimatklubben-kollegor Maria och Sofia på fredag, nöje på lördag och sedan styrelsemöte med Klimatklubben på söndag förmiddag.

Typiskt bra vecka!
Och ser orimligt mycket fram emot att lera klart golvet i huset!