8 snabba bilder

  • Kommentarer på inlägget:0 kommentarer

Det vankas helg om en kvart, men innan jag dyker ner i fredagsmyset kommer här åtta snabba bilder från veckan.

Vår katt Sockan på sin favoritplats – en stol i köket.
Den andra katten tycker mest omatt ligga i fönstret och sola sig, men denna lurvboll är en riktig stolvärmare.

Vårt sovrum för tillfället.
Rummet ska bli vardagsrum när övervåningen är klar, men just nu klämmer hela familjen ihop sig här.

Ett naggat fynd! Det här gulliga saltkaret hittade jag på Fyndboa häromsistens. Lite naggad, men så gullig där den står på köksbordet.

Uppdatering från homeja-bygget!
Det rundade taket på homejan är klart och nu inväntar vi plåtslagare. Orimligt taggad på detta.

Det bästa med att ha hantverkare på plats? Förutom att de är goda vänner numera? Att deras sambos är bagare och skickar med nybakt bröd!

ODLINGSÅRET! Älskar när varje fönsterbräda är knökad med sådder.

Denna fina bok ramlade ner i postlådan för en massa veckor sedan, men jag har ju haft tok för mycket att göra. Så helgens plan är att lägga mig på latsidan och läsa boken “Stil – tidlös, elegant, hållbar” av @vintagemannen Ingemar Albertsson.

Hittade den här bilden i kameran. Barnen har ju inget eget rum och allt är ofta huller om buller i detta hem, så lekar pågår exakt överallt. Denna hundherre satt så flott på en stol i köket.

Nu blir det hälja!

Loading Likes...

Läppstiftsmetoden och storstädning av orangeriet

  • Kommentarer på inlägget:6 kommentarer

Låt mig presentera min nya look!
Nåja, den är högst ofrivillig eftersom jag lider av någon form av lååååångdragen ögoninflammation sedan i januari (efter vinterkräk, ryggskott och covid – nä men hej 2024, hahaha).

Fejar på med att byta örngott, rengöra ögon och försöka förstå var i vårdapparaten jag kan få hjälp. I väntan på att hitta någon som kan hjälpa mig så fick jag tipset av en vän att köra läppstiftstricket.

Toppen när en inte får sminka ögonen, vill komma bort från “se-sjuk-ut”-looken och det vankas offentliga uppdrag som föreläsare och moderator.

Håller tummarna för att detta ska gå över snart, för längtar efter exotiska saker som att bära kontaktliner, solglasögon och få dra på mig en eyeliner till fest. Och framför allt: känna mig frisk.
Nog för att jag haft glasögon sedan jag var 14 bast, men jag är fortfarande ovan vid att bära dem till vardags. Vet inte var jag börjar och slutar liksom (vilket blev lite väl mycket tydligt när jag var på Jumpyard med kidsen och liksom missade vissa trampoliner, hahaha).

Nåväl. I helgen ska jag ta mig an våren!
Storstäda orangeriet och röja efter nedfallna/nedtagna träd på tomten. Ser så vansinnigt mycket fram emot det. Kanske kör en picknick på orangeri-taket också!

Rapport kommer – lovar.

Glasögon på.

Glasögon av (när jag skulle plåta en bild till ett projekt).

Loading Likes...

Ställ en fråga: Husbygge, livet på landet eller vad som står på middagsbordet.

  • Kommentarer på inlägget:12 kommentarer

I det värmländska halmbalshuset blir det inte många knop gjorda. Medan katterna vilsover sig runt i inredningen – på köksstolar, i fönsternischer och i filtkorgar – så ligger resten av familjen som ett knockat plockepinn i sovrummet.  Här pågår halsont, feber, ögoninflammation, magont och jobb i en härlig mix.

Men i väntan på friskare tider så kommer här en klassiker! Q&A!
Du ställer frågor. Jag svarar.

Detkan handla om prick vadsom helst. Klimat, omställning, husbygge, självförsörjning, livet på landet, krisberedskap, DIY:s, cirkulära gallerior eller vad som står på middagsbordet en helt vanlig, sketen tisdag.

Frågorna kan du ställa i kommentarsfältet – antingen här eller via instagram eller mejl (sundh.emma(a)gmail.com).

Loading Likes...

Hej Karlstad, hotell, spa och fir av 40 bast!

  • Kommentarer på inlägget:1 kommentar

Förra helgen checkade jag och tre vänner (Nina, Åberg och Fatima) in på hotell!

Närmare (med betoning på närmare) bestämt på Stadshotellet i Karlstad!
Vi fyller alla 40 i år och skulle egentligen rälsat till Berlin i vår, men resan har blivit framflyttad till hösten i stället. Men vårfir skulle det bli – det tyckte i alla fall Ninas man Sebastian som planerade ihop en överraskning med hotell och vänner (vi) till Nina.
Så vi tog in på hotell där allt började: Karlstad!
Vi lärde nämligen känna varandra i gymnasiet och har sedan dess hängt ihop. Bott ihop i olika omgångar, och när jag bodde i Stockholm gick mina kids i samma förskola som Ninas.

Så vi intog Stadshotellet och gick på spa!
Det var nämligen ÅR sedan vi sågs allihopa.

Även takpoolen intogs!

Hej å hå.

Vi åt middag på kvällen och sedan lååååång frukost dagen därpå.
Trots att jag är uppvuxen utanför Karlstad, bodde i Karlstad när jag gick i gymnasiet (och passarade Stadshotellt VARJE DAG på väg till skolan), så har jag aldrig varit inne här.

Vi passade på att göra såna där saker som vi aldrig gör annars, som att strosa genom stan.

En bor i Stockholm, en bor i Göteborg, en bor i Karlstad och en annan på landsbygden utanför Karlstad.


Så vi traskade längs med favoritgator, förbi minnen och avhandlade livet.

Tog ett par hundra kort.

Stannade till, fikade och åt lunch.

Nä, men alltså ge mig fler såna här helger. Så himla härligt!
Och fint att få återupptäcka Karlstad. Har ju knappt hunnit bekanta mig med mig gamla hemstad trots att jag bott här i TVÅ år nu.

Och tack Sebastian för denna vansinnigt goda idé!

Loading Likes...

Min mormor – en pionjär, samhällsförändrare, jämställdhetsivrare

  • Kommentarer på inlägget:17 kommentarer

I dag begravs min mormor, Ulla Wennerström.
Hon skulle ha fyllt 100 år den 12 februari.
Min mormor var något utöver det vanliga. Förutom att hon var gjord av stål – plockade blåbär i skogen som 90-åring med rulatorn (fråga mig inte hur det gick till) och sa ofta “jag är piggelin” trots sina 99 år – så var hon en pionjär. En samhällsförändrare. Och en jämställdhetsivrare.

När jag pluggade till journalist med inriktning samtidshistoria så fick jag i uppgift att intervjua någon som varit ung under 1900-talet. Jag valde min mormor. Med block och penna satte jag mig i hennes kök i 1920-talshuset i Väse, fick en skramlig kopp kaffe och medan gökuret tickade så berättade hon sin livshistoria.

Jag är i dag – på hennes begravningsdag – så tacksam för att jag fick den där uppgiften. För den där dagen som jag spenderade hos henne, när hon berättade om sitt liv, kommer jag aldrig att glömma. Och jag insåg hur lite jag visste om henne innan de där timmarna hade fyllt varje ark med spänning, drama, sorg, skratt och en bit av vår gemensamma historia. Kanske tog jag med en bit av henne in i mitt liv där och då. En känsla av att samhället gick att förändra, påverka? Att platsen jag skulle återvända till så småningom var skådeplatsen för hennes liv?
Jag fick en sån otrolig vördnad för att hon – och fler med henne – har trampat upp stigarna så att de är lagom breda för mig att leva loss på.

Jag ska snart berätta hennes historia – för den är värd att berättas. Men innan jag gör det så uppmanar jag alla att intervjua personer i din närhet – och framför allt kvinnor. För deras historia berättas allt för sällan (de kanske stått i köket, grejat, fixat, tvättat, bakat medan maken berättat om sitt liv för ättlingarna). Så lyssna på kvinnornas historia, skriv ner och för deras berättelser vidare. Låt dem leva vidare.
Tyvärr hann jag aldrig intervjua min pappa, för orden och minnena hann suddas ut. Jag har några skraltiga inspelningar med famlande meningar, och tyvärr är inte huden tjock nog att höra på dem. Så passa på att lyssna, skriva ner och njuta medan tid finns.

Nu kommer min mormors historia. Tack för allt, mormor.

Ulla var en pionjär, samhällsförändrare och tidig med det mesta. Mitt under brinnande världskrig gifte hon sig – blott 18 år gammal – med sin kärlek Gudmund Wennerström, son till den dåvarande landshövdingen Ivar Vennerström.
Den Arvika-bördiga prästdottern Ulla lämnade snart staden för landsbygden, närmare bestämt en gård utanför Karlstad.

Det var knapert, vattnet frös och det var hutlöst kallt. Ulla beskrev ofta krigsvintrarna med orden “det kändes som att jag hade tjäle ända opp till midjan och jag tinade upp först i maj”.

Gården inhyste många människor. Förutom fyra barn, drängar och lantbruksstuderande, så anlände en strid ström av flyktingar som flydde kriget i Norge. Ljudet från bomberna på andra sidan gränsen hördes ända till den värmländska landsbygden.
Det rådde svår nöd under de kärva krigsåren, men familjerna på gårdarna i bygden hjälptes åt, sydde vinterdräkter till Hemvärnet och skramlade åt nödställda.

Vid 21 år ålder startade Ulla upp Röda korsets alsterkrets, som samlade in pengar genom att anordna fester – med lotteri – i Ordenshuset. I potten låg allt från lamm till björkved. De första insamlade pengarna användes för att erbjuda tandvård till alla som gått ut sjunde klass. En del brukade nämligen få löständer i konfirmationspresent.

1943 råkade Ulla besöka Svenska mässan i Göteborg. Där fick hon syn på en banbrytande innovation – en tvättmaskin! Hon återvände hem till bygden och lyckades frammana ett kommunalt bidrag för att bygga en gemensam tvättstuga intill ån som flöt genom bygden. Tvättstugan skulle inrymma två tvättmaskiner, centrifug och varmmangel, och komma alla kvinnor i bygden till gagn. Tidigare tvättade kvinnorna i sjön eller ån, vilket under de kalla vintermånaderna medförde extrem kyla och stelfrusna händer
Bygdens händiga man, Bror Eriksson, föreslog att samverka med Badföreningen, och snart såg Bad- och tvättföreningen dagens ljus – med Ulla som ordförande. Med den nya bad- och tvättstugan kunde bygdens alla invånare tvätta inomhus i tvättmaskin och ta ett varmt bad.

I början av 1950-talet blev Ulla ombud åt Barnavårdsnämnden i Stockholm, med uppgiften att hitta hem åt sommarbarn och fosterbarn, och 1952 föreslogs Ulla – som var medlem i dåvarande Bondeförbundet – att bli vice ordförande Nyeds socialnämnd. Förslaget orsakade rabalder. En kvinna som vice ordförande! Det var en sådan banbrytande tanke att en partimedlem hotade att gå ur partiet om Ulla valdes till denna tongivande post.
Sven Bjureld, bonde i bygden, tog då till orda och sa att han tyckte att män och kvinnor skulle vara likställda. Och så fick det bli. Ulla valdes sedermera till vice ordförande och därefter ordförande (utan att någon lämnade partiet) i Nyeds socialnämnd. En post hon hade fram till 1970.

Livet på gården var krävande. Alltid med små marginaler. Ulla jobbade sjutton timmar per dag, men ändå räckte inte pengarna till.
1956, när Ulla var 33 år, började hon jobba halvtid som kurator på Familjerådgivningsbyrån inne i Karlstad. När barnen hade vuxit upp och flyttat hemifrån sökte sig Ulla till politiken. Hon satt i kommunfullmäktige i Karlstad, med särskilt intresse för jämställdhet och sociala frågor.
Det var ingen enkel sits. “När jag kom in i politiken var jag tvungen att vara dubbelt så påläst och dubbelt så duktig för att få samma anseende som en man” har Ulla berättat.

Ulla satt med i Första delegationen för jämställdhet, anordnade möten med facken och pushade frågorna framåt.

1976 var hon nära att bli invald i riksdagen, och tre år senare (1979) blev hon ordförande i kommunfullmäktige i Karlstad. Under 1980-talet var hon kommunalråd och förtroendevald i landstinget. Ulla var ständigt engagerad, med en obestridbar vilja att förbättra kvinnors livssituation.

När Alla kvinnors Hus öppnade upp i Karlstad 1982, stod Ulla först i kön. Hon var med från start, ingick i en av sju jourgrupper och var aktiv i nära 25 år.
1989, vid 66 års ålder, gick Ulla i pension, men släppte inte sitt samhällsengagemang. Hon satt kvar i ett antal nämnder, var aktiv i styrelsen för socknens hembygdsförening och satt som ordförande i Reumatikerförbundet mellan 1996-2007.

Ulla Wennerström – denna pionjär och samhällsförbättrare – har inte bara trampat upp nya stigar och visat på engagemangets kraft, utan breddat synen för vad en kvinna kan och får göra.
Nu har har hon lämnat oss och banat väg för andra att ta vid där hon slutade.
Tack för allt.

Loading Likes...

Bygga, lerklina, sörja, fylla 40!

  • Kommentarer på inlägget:3 kommentarer

God morgon på er!
Började den här dagen alldeles för tidigt. Vaknade 05:00 av tårar och att hjärtat dunkade i hundrafyrtio. Allt som hänt den senaste tiden sköljde över mig som en våg. Sorgen över att ha förlorat mycket och snabbt. En pappa, en trygg famn, en vän, ett sammanhang, en självklarhet på många sätt och allt som inte blev.
Gissar att det är upptakten till att fylla 40. Som att livet ska sumeras i halvlek på något vis. Ifrågasättas, utvärderas och så kommer en ut på andra sidan sen med ömsat skinn. Starkare och mer självklar på något vis.

På lördag fyller jag 40.
Jag ska inte fira det, utan det ska jag göra i sommar istället. Då firar jag 40,5 med stort baluns. Då ska det skålas i bubbel, dansas till gryningen och jag tänker att ömsningen är klar då. Den är redan på gång och jag mår tusen gånger bättre än i höstas, men ibland kan en bara inte stoppa tårarna. Den väller över mig med all kraft. Det är som att reservoaren är full och måste tömmas en aning.
Särskilt nu. I halvlek.

Dessutom väntar ännu en begravning.
Min mormor gick bort för ett par veckor sedan. Hon skulle ha fyllt 100 år nästa helg, men hann inte få något brev från kungen. Istället för kalas – begravning. Det är fint och sorgligt på samma gång, för hon var så stolt på något vis.  Sa ofta glatt “jag är piggelin” och var så nöjd med livet som levts.
När pappa begravdes höll jag tal och sjöng “Underbart är kort”. Den här gången blir det inget tal, men ska försöka mig på “Ack Värmland du sköna”.  Hoppas att rösten håller. Gör den inte det, så är det okej.

Nä, detta blev ingen munter start på den här veckan. Men nu har jag tömt huvudet och jag tänker att jag sköljt bort gruset i maskineriet. Redo för att glida in i mål och transformeras från 39 till 40.

Vissa veckor händer det så mycket skoj att jag glömmer hur ledsen jag varit. Det är orimligt skönt att ta tillbaka sitt liv, starta projekt och polera drömmar. Som att en promenerar 5 centimeter ovanför marken. Allt känns lätt.
Sen sköljer allt över en, fötterna geggas ner sisådär en fem centimeter ner i marken. och så ska en traggla sig upp till marknivå igen. Och jag gissar att jag vaknade där, fem centimeter ner. Processen fyller väl en viktig funktion.
Planen är att vara vid marknivå innan lunch. Åtminståne en centimeter upp i luften vid middagtid. På den här sidan av året kommer sorgen mildare, kortare. Och jag är snabbare upp.

Planen för veckan är att fylla den med gött.
Fokus ska vara på ett roligt projekt som jag håller tummarna för, och sen ska jag bygga innerväggar i huset och leklina järnet.
Ta en byggöl och må väl.

Loading Likes...

Typiskt bra måndag, lergolv, Berlin och Stockholm

  • Kommentarer på inlägget:0 kommentarer

Hej på er!
Hoppas allt är bra med er och att ni haft en fin helg.
Här har det lagts lergolv i huset för glatta livet i dagarna två. Hade lyxen att få bygghjälp av pang-personerna Maja och Maria.

De bor i samma bygd och ville testa egentligen testa att lerklina väggar, men blev taggade när vi sa att vi skulle lägga lergolv i helgen. Nämen alltså så himla kul med byggbesök! Och vi hann mer än dubbelt så långt än vad vi räknat med denna helg.

Så denna helg har vi mest av allt gojsat med lera, plus hann med lite badhus i söndags eftermiddag.

Tvagad och taggad kliver jag in i en ny vecka! Rivstartade den med att boka en tågresa till Berlin tillsammans med några kompisar. Vi fyller 40 bast och firar det med en långhelg i Berlin i vår (wiiiii!)! Kanske världens bästa idé!
Någon kläckte idén med gemensam resa för ett par år sedan, och så startade vi varsitt sparkonto för just detta ändamål. Och nu har vi alltså bokat!

Den här veckan då? Vad ska jag göra då?
Styra upp livet, lera golv och struktera upp årets föreläsningar. Boka mig! Eller tipsa din kommun, din arbetsplats eller bibblan där du bor – jag är så taggad på att kuska Sverige runt med tåg, snacka klimat, omställning och vettig framtid. Eller husbygge!

Dessutom ska jag spela in podd med Maria och på fredag piper jag till Stockholm. Där blir det konferens med mina Klimatklubben-kollegor Maria och Sofia på fredag, nöje på lördag och sedan styrelsemöte med Klimatklubben på söndag förmiddag.

Typiskt bra vecka!
Och ser orimligt mycket fram emot att lera klart golvet i huset!

Loading Likes...

Nytt år, nya rutiner, nya planer och SÅ TAGGAD!

  • Kommentarer på inlägget:8 kommentarer

Dags att kliva in i det nya året (okej, vi är nio dagar in redan), men nu har vardagen rasslat till och vän av optimism tror alltid på stora förändringar i mitt DNA. Det ska börjas nytt liv, sämre vanor ska vändas mot bättre och helt plötsligt känns luften lättare att andas trots att en bara planerat vad en ska göra. Inte ännu gjort.

Älskar sådana där nystarter, när det kavlas ut 365 dagar av potentiella möjligheter!

Första jobbdagen 2023 är inget undantag.
Trots att det bara gått sex timmar så det nya jobbåret har jag redan gjort presentioner, skissar fram årets föreläsningar (som jag ska peppra internet med), gjort planer, satt mål och infört en ny rutin: tagit en lunchpromend.

Ett stort mål för 2023 är att dela med mig mer av min vardag här.
Göra listor, ha frågestunder, ta en vardagsbild och bildkavalkada mig. Sånt där som jag var en fena på förr, men sen kom ett husbygge, en sjuk pappa och den stora sorgen in i bilden. Huset bygger jag ju fortfarande på, men de andra tunga oken la jag bakom mig på andra sidan av året.

Är så orimligt taggad på ett nytt år! Och ska berätta mer strax om allt som väntar.
Men tills dess: Vad vill ni se mer av i bloggen?

Tyck till i kommentarsfältet.

Loading Likes...

Julafton i frostigt Värmland

  • Kommentarer på inlägget:0 kommentarer

Hej på er!
Hoppas ni haft en fin jul och en snäll start på året. Här har det jullovats med både sjukdom och besök i ett, så det är först nu – sex dagar in på nya året – som en börjar få ordning på livet igen.

Den här julen har varit mild, lugn, krispig och oflängig. Det var precis vad jag behövde.
Första julen utan pappa spenderades i mitt barndomshem i Värmland, med samma gamla julpynt som på 1990-talet. Det finns något tryggt med det där återkommande, bekanta och välkända.

Johns föräldrar kom hit den 23 december och när vi vaknade upp på julkafton så möttes vi av krisp och frost utanför fönstret. Syrénhäcken och stallet på min kusins gård var isigt vita.

Förmiddagen gick åt till att laga mat och när allt var klart gav vi oss ut på promenad.

Så vackert ute!

Det blev rundvandring på bygget och varm choklad i en fönsternisch.

Byggarbetskläderna hade lagts på hyllan för dagen och istället sportade jag detta!

Basker från Rodebjer (begagnad), halsduk fyndad på secondhandbutik i Uddevalla, min gamla 50-talskappa som jag haft läääänge, ullstrumpor som jag köpte på Alsters herrgård förra julen och så kängor från Kavat.

När vi kom in blev det jullunch med vegetarisk janssons frestelese, coleslaw (livets goda), vegetarisk revbenssjäll, lokalproducerad julmust (också livets goda) och hundra goda rätter som mina svärföräldrar hade med sig.

Efter lunchen kom tomten (detta med att byta tomte med grannarna – genidrag!) och det blev julklappar så det stod härliga till. Barnen fick massa begagnat lego (stall, hotell, partybuss, ridskola, camping), jag fick varma kashmirtajts (begagnade, precis som jag vill ha det) och sedan följde nog tre dagar av idogt legobygge. Och så klart: julmat.
Hann med en juldagsfest inne i Karlstad också.
På annandagen åkte mina svärföräldrar hem och min syster och hennes familj kom någon timme efteråt. Sedan var det dags att ladda om och upp för nyår, men det blir ett annat inlägg.

Hur har din jul varit?

Loading Likes...

Ett litet inlägg om allt det sorgliga och fina.

  • Kommentarer på inlägget:1 kommentar

I lördags begravdes min pappa. Det blev en borglig begravning som hölls i en gammal skola i bygden – lärare som pappa var ut i fingerspetsarna.

Flaggan sattes på halv stång på den stora gården som ligger längs vår bullerby-väg och den här regntunga septemberlördagen satte tonen. Det var både sorgligt och vackert.
Innan begravningen kördes kistan tillbaka till vår lilla grusväg, till vårt barnsomshem. Min mamma, jag och min syster tyckte att det kändes fint att han skulle få återkomma hit en sista gång.
Barnen skickade med teckningar som skulle följa med i kistan och sedan körde bilen i väg. Eftersom ett av barnen hade haft som största önskan att morfar skulle få se bygget, en önskan som aldrig gick i uppfyllelse, så kördes kistan förbi husbygget medan vi vinkande hej då.

Två dagar innan begravningen hade hela familjen plockat blommor och växter i trädgården som vi lämnat in till bygdens handelsträdgård som skapat denna vackra kistdekoration.

Pappa.
Det blev ett känslofyllt adjö. Så många tårar.

Efter begravningen åkte vi hit. Till min kusins vackra gård där det bjöds på snittar, bubbel och annat gott. Vi hade anlitat matmästare från bygden som gjort så mycket gott – efter pappas favoriter.

Hela trappan till huset fylldes av alla blommor.

Så vackert och värdigt.

Efter snittar och bubbel bjöds det på fika – närmare bestämt en obeskrivligt god tårta som min moster Katarina gjort. Och på kvällen bjöd vi på middag. Det blev en hel dag av minnen.
Precis vad vi behövde.

Sorgligt, vackert och framför allt så fint när alla går samman. Tack alla!

Loading Likes...

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta