God morgon från frukostkaoset med syltburk, termos, påse med skorpor, kuddar och dockhus. Haklvmålad vägg.
Tack vare långbord (som stått kvar sedan vi hade grötlunch innan jul), vinterljus och gigantisk duk ser det ändå lite ut som konstverket “Sista måltiden”.

Hej på er!

Jag är tillbaka på jobbet efter jullovet och taggad som få!
Det har ju snöat en hel del här – både i går och i dag – och nu väntas regn. Och sedan kyla igen.
Så mycket rivstart på denna första jobbvecka har det ju inte blivit. Skolskjutsarna inställda och sedan skottning inför blötsnö-infernot som väntar.

Bränd (lärd?) av förra årets snösmocka när vår hönsgård gick i tu och mammas äppelträd brakade ihop av all blötsnö har jag och John skottat järnet. Hönshusets tak, hönsgården, lusthusets tak och även taken på vedboden och dörrförrådet (som är byggt av återbruk och tänkt som något temporärt). Två omgångar har vi gått, och nu sitter jag äntligen vid min laptop och ska ta mig an ett nytt jobbår!

Jag hoppas på massor av föreläsningar, roliga uppdrag och att hitta ett nytt drömprojekt. Att dra igång en cikrulär galleria var drömmen under 10 års tid, och den förverkligade jag ju 2023. Så vad ska jag ge mig på nu?

Min plan för januari, förutom att styra upp jobbåret, var att göra en recap på 2024 med bilder ni inte sett. Men min dator kraschade innan jul, och men den alla bilder. Jag har bara gjort backup på en liten del, så det blir ingen vidare recap (om jag inte tar mobilbilder vill säga).
Ja, det har sörjts, men nu lärde jag mig en dyr och tråkig läxa och 2025 ska bli all about ordning, backup och fotoböcker, hahaha.

Hej på er!
Jag vet inte var julen tog vägen, men tjoff började det ticka mot nytt år.
Dagarna innan jul var det fullt sjå. Vi städade, fejade och byggde övervåning, och den fjärde advent bjöd vi in några grannar (30 pers och 3 hundar!?) på grötlunch. Så himla mysigt!

Kanske blir det tradition?

Fick världens finaste presenter. Har så kreativa grannar! Egengjort fat i keramik, chilisalt och chiliolja!
Detta ska jag kopiera till nästa år. Att fylla förråden med hemmagjorda gåvor – redo att ge bort.

Några boknyheter landade i postlådan! Barnböcker utan skav så att säga. “Den lilla planetskötaren” – där min vän Kata Nylén har varit med på ett hörn – handlar om klimatkrisen och alla korkade idéer som vuxenvärlden hittar på i jakt på att typ lösa klimatkrisen, men mest kunna fortsätta med business as usual. Och “Tuvas tågluff” är perfekt för alla familjer som önskar böcker som handlar om vettigt resande. Som jag längtat efter en sån bok!
Båda rekommenderas varmt! Mina barn tyckte mycket om dem.

Några dagar innan jul anlände Johns föräldrar och min syster och hennes familj, så det blev fullt hus.
Inför grötlunchen med grannarna bär vi in långbordet från orangeriet för att alla skulle få plats.
När det nu vankades storkalas över jul fick långbordet stå kvar i köket.

På julafton var det dukat för 10 personer!
Så himla mysigt!

Barnen sprang runt och lekte (när mina barn träffar min syrras barn ser en inte röken av dem på flera dagar – de har fullt upp med att ta igen all lek), medan vi andra babblade ikapp.

Mellandagarna spenderades mestadels i pyjamas, med kortspel och skogspromenader på menyn.
Det var skytteltrafik mellan vårt halmbalshus och mammas hus, vi åt lite lunch här, lite middag där, lite kortspel härådär.

Ibland blev det skogspromenad …

Och kattgos.

Mycket känslor så här års, så borrade in mig i Sockan titt som tätt.

Snart vankas nyårsfir, och efter det är det startskott för odlingssäsongen 2025. Någon som är taggad?

Hej på er!
Alltså känslan denna måndag! På topp!

Min laptop har krånglat i ungefär ett år. Den har varit så fullproppad att jag knappt kunnat öppna program och redigera bilder (dålig grej om en har det yrket jag har) och som en extra touch har vissa tangenter med jämna mellanrum gett upp för att sedan göra comeback. Mellanslagstangeten krånglade major när jag skrev boken “Att bygga ett hem”. Det var lite av en utmaning kan jag lova, haha.

Ja, det enda vettiga är ju så klart att köpa en ny gammal laptop. Men när den långa att-göra-listan pulserar och akuta deadlines står mitt framför näsan på en? Pja, då tenderar människor som jag att bita ihop och skjuta det hela på framtiden med orden “asch, det går lite till”.
Det blir nog extra bita-ihop-igt när en bygger hus och ekonomin är som den är.

Men så inträffade årets internationella skitdag i söndags. Jag blev pangsjuk på tåget hem från Stockholm och i samma veva slocknade skärmen på min laptop … för att aldrig starta igen. Mmmm. Känslan.

Hepp! Det blev att beställa en ny (renoverad och återbrukad) laptop! Och ligga sjuk i fem dagar.
Men nu – frisk både i kroppen och tekniken –  går allt som en dans! Jag kan öppna program! Alla tangenter fungerar! Jag kan blogga! Jag har oändliga möjligheter. TJOHOO!!!

Vet ni vad? Jag har haft en dipp, men nu är jag på väg uppåt och längtar så mycket tillbaka till min lilla värld just här.
Ofta måste jag prioritera att skriva inlägg för Klimatklubben, betalda uppdrag och ge av min tid till andra. Men nu ska jag försöka prioritera mig, mina kanaler och allt det där som jag älskar.

Ett steg i rätt riktning är att rensa dator så att den jobbar snabbare när jag ska redigera bilder. Och när jag var i slängartagen så hittade jag en bild från i somras som jag tog en helt vanlig dag. Rakt opp och ner.

Att bo i ett byggprojekt är lite av en utmaning. För det är stökigt på en nivå som inte ens jag (stöket själv) kan hantera. Det blir liksom inte så himla härligt att ta en bild när hela hemmet ser ut som ett horder nest. Men så ramlade jag över den här vardagsbilden (ovan) och kände att jag tyckte så mycket om den.

Ja, det är stökigt. Men det är så här vårt liv ser ut 88% av tiden. Det är filtar, glas (jag är värdelös på att plocka undan glas från matbordet), det är lampor på vänt och mammas vindunk står på bordet (hon äter ju middag med oss varje kväll, så den står på hennes plats), en massa böcker står på läs-vänta och det är kaos. Men så här i efterhand tycker jag det är vackert på något vis och det blev en påminnelse om att inte bara ta bilder när vardagen är städad. Utan ta fler bilder rakt upp och ner.

Och! Stök är vackrare i efterhand (när en slipper reagera på det och göra något åt det).

Vår katt Sixten är borta, och sent en natt slog jag äntligen slag i saken och beställde jag en skylt att sätta nere vid vägen som säger att en ska sakta ner för kattungar och barn.

I fredags kom skylten på posten.

… Lite oklart om den kommer att ha någon effekt.

Notera gärna hur mycket tid jag la på att hitta exakt matchande nyans som på dörren, och ja, den är reflekterande så att den ska synas på långt håll. Absolut.

I dag, den 21 september, är det Alzheimerdagen, en påminnelse om denna vedervärdiga anhörigsjukdom. Världshälsoorganisationen klassar demenssjukdomar som ett av världens största hälsoproblem, och fram till år 2050 förväntas antalet personer med demenssjukdom nästan fördubblas.

För ganska exakt två år sedan gick min pappa bort i Alzheimer. Jag minns fortfarande när jag fick samtalet. Jag var första anhörig att stå på listan. Ångesten att få samtalet hade skavt i mig i månader.

Han dog en dag i september på ett boende några mil bort, och personalen hade lagt en bukett med solhattar i hans hand. Min favoritblomma. Han hade somnat in till slut, släppts av ångestens fasta grepp. Han var fri.

Sedan pappa försvann från jordens yta har jag jobbat ganska hårt på att inte tänka på att han inte längre finns. Eller för all del: att Alzheimer sjukdom kan vara ärftlig. Att jag eventuellt kan insjukna och dra med mina barn i samma helvete som jag själv upplevt.
Jag vet inte vad som tar mest energi: Att kliva in i sorgen och rädslan eller försöka stänga den ute. Förmodligen det senare.
Men jag har inte pallat. Jag har dykt in i jobb och projekt, hållt huvudet högt och låtit sorgen sippra ut på dåliga ställen.

Många tror att Alzheimer sjukdom är att tappa minnet. Det skulle vara som att beskriva cancer som en liten prick i kroppen eller hjärtattack som lite svårigheter med hjärtat. Alzheimer är så mycket mer än att tappa minnet. Det är att montera ner en människa, allt som den varit och är – och dessutom dra med sig alla anhöriga i fallet och röra ner både skam och skuld i smeten.

Jag vet egentligen inte när allt började för pappa, men han blev allt mer sluten, undvek sociala sammanhang och blev deprimerad. långt innan han fick en diagnos. Han tappade lokalsinnet och gick vilse på platser han känner utan och innan.
Ingen kan nog förstå vad det gör med en människa. Att helt enkelt inte längre ha förmågan att vara sig själv. Alla som levt i närheten av någon med Alzheimer har förmodligen känt hur lidelsefullt det är.

Att dra sig undan från sociala sammahang är nog ganska vanligt – det gör för ont att inte hänga med i samtalen, inte hitta orden och inse att man upprepar samma sak flera gånger om. Min pappa – som alltid varit ett socialt geni – drog sig undan allt mer, även från familjen. Det tog hårt, även om jag förstod varför.

Pappa diganostiserades med Alzheimer 2018. Han som alltid varit en glad lax, skojfrisk och full av idéer monterades ner till en orolig, ledsen och ångestfylld pappa. Han blev en skärva av sig själv.
Snart kunde han inte ta på sig kläder, hitta i sitt eget hem eller klara de mest simpla uppgifter. Efter det kom tystanden. Inte kunna formulera ord och inte veta vem jag var – hans egen dotter. Mitt i allt detta kom ångesten, skriken och ibland även våldet.
Förmodligen känslan av att vara fast i en kropp, med massa främligar runt omkring.
Bara den lilla detaljen att främligen var jag.

Jag minns första gången det hände, att han inte kände igen mig. Jag sprang ut i mammas trädgård, ringde till min syster och grät floder. Och insåg samtidigt att det här bara kommer bli värre.
Varje dag med Alzheimer var att veta att det bara kommer bli värre. Kanske med några ljusglimtar av minnen, men i det stora hela: värre. Ända tills den dag då allt tar slut och ett människoliv släcks.

Att vara nära någon som är sjuk i Alzheimer är att se någon långsamt dö. Som att döden sker i slowmotion så att varje tagg ska kännas, riktigt borra in sig. En långsam död kan ju i andra sammanhang betyda att man som anhörig får tid att säga adjö. Men Alzheimer är inget adjö, det är bara skit.
Min pappa förändrades, blev någon annan. Jag önskar så att han själv var i livet så att han kunde berätta och förklara, för jag vill inte gå in på några detaljer med respekt för min älskade pappa. Men det var inte värdigt. Och gissningsvis hör man inte så mycket om slutskedet av denna sjukdom, för det är just för ovädrigt.

För ett tag sedan fick jag ett mejl från en Claes som lärde känna pappa som ung. Det var så fint att läsa om hur pappa var då, att få minnas honom och jag kände igen pappa i varenda mening. Jag kämpar fortfarande med att frammana minnena från pappa som frisk, men det är svårt.

Vill denna dag uppmärksamma Hjärnfonden, en fond som jag skänker pengar till varje månad och som forskar på Alzheimer sjukdom. I dag finns inget botemedlel, men det finns bromsmedicier. Och ju tidigare man upptäcker sjukdomen – desto bättre!
Jag skänker pengar med hopp om att det ska komma ett botemedel lagom till att jag själv blir äldre. Inte av egoistiska skäl,utan med tanke på mina barn.

Sen vill jag också tipsa om studien REAL AD – som jobbar för att hitta alzheimer tidigare. Realad.se  söker folk mellan 50-80 år i Västra Götaland för att få ett större grepp om denna sjukdom.

Här har jag tidigare skrivit om Alzheimer:

Hej på er!
Alltså vilken september det varit – och är! Detta är ju min absoluta favoritmånad.

Allt är så vackert, temperaturen är perfekt, färgerna dova och alla stickade tröjor åker fram. Hej mys!

Det har varit fullt ös sedan jag kom tillbaka efter sommaren,  så jag tänker att jag ger er en liten recap vad september bjudit på – hittills.

Den 1 sepember anordnade jag en skördemarknad i den gamla skolan som några i bygden tagit över.

Det var så himla mysigt, och det såldes bröd, grönsaker, honung, sylt, saft och ägg.

Den 4 september var jag bjuder på middag i residenset!
Och jag klädde mig i klänning gjord av gamla lakan, uppsydd av min fantastiska vän Amanda.

Hade en liten hangtag om armen också.

Under middagen var det inte tillåtet att ta bilder, men här ser ni menyn! Lokalproducerat och matsvinnsmart var temat och jag har kanske aldrig varit mer stolt över Värmland.

Två eldsjälar från varje värmländsk kommun (utom en av oklar anledning) var bjudna till residenset, där även prinsparet och Värmlands trevliga och varma Landshövdingen närvarade.

Kvällens höjdpunkt – förutom att få träffa alla människor – var att jag hade den otroligt roliga och finurliga konstnären Marc Broos till bordet.

Vid min plats låg motiveringen till varför jag var bjuden. Så himla fint! Jag hade ju ingen aning om varför jag var där!

“För ditt inspirerande arbete som omställningskonsult och hållbarhetsinfluencer. Som initativtagare till Klimatklubben, “Elevborgarråd för klimatet”och projektledare för butiken Rundgång visar du hur vi kan möta klimatutmaningen med kreativa lösningar. Varmt tack för ditt engegamnag – Du är viktig”.

Dagen därpå drog jag med nattåget till Lübeck tillsammans med Maria. Vi var där för att uppleva och leta reda på framtidens smarta lösningar. Du vet de där som sparar på resurserna, bidrar till biologisk mångfald och gör jobbet! Kanske vill du ha ett inlägg därifrån också?

Väl hemma igen nåddes jag av nyheten att det fanns planer på att sälja den kommunala semesteranläggningen Sunna på Tjörn. Ridå.

Platsen som jag spenderat alla mina barndoms och ungdoms somrar på, som jag älskar näääääästan lika mycket som Värmland.

När jag anställdes som projektledare för Rundgpång av Karlstads kommun för ett år sedan var detta min första fråga: Ingår peronalförmånen “Sunna”.
När svaret var jakande tvekade jag inte en sekund att tacka ja till uppdraget – utan att ens fråga vad lönen var. Ja, du förstår.

Jag har suktat utanför kommunens väggar sedan projektet tog slut och nu var det alltså tal om att sälja denna fantastiska plats.
Jag hade verkligen inte tid att engagera mig i detta – håller på med ett stort nationellt klimatprojekt, bygger hus och har engagerat mig i den gamla skolan i bygden. Min ideella tid var lätt övertrasserad (och det blir nog ingen vidare lön nästa månad), men jag var ju bara tvungen.

Så jag startades en namninsamling och jag blev intervjuad i lokalmedia. Och nu står det klart att Sunna inte ska säljas just nu (vilket ju är en delseger), men eftersom anläggningen inte går runt ekonomiskt ska möjligheterna utredas.

Ps. Karlstads kommun – ge mig ett år att få snurr på Sunna! Jag kan stället som min egen bakficka, känner folk på ön och pja, idéer är det aldrig någon brist på här.

Pja, en lätt hektiskt höst. Och högt och lågt. Ena dagen står en i den gamla skolans café och säljer fika för att skapa en levande landsbygd, andra dagen är en på middag med prinsparet.

Hej på er och vilket ofrivilligt sommaruppehåll det blev. Har haft tusen tankar att plita ner här, men så har en vacker sommarkväll,  ett byggprojekt eller något måste/borde stulit min tid.

Men nu är jag tillbaka! Och i dubbel bemärkelse! För till skillnad från tidigare säsonger behöver jag inte bolla mitt frilansande med fasta uppdrag, stora projekt eller anställning. Den här hösten är lite mer fri! September är en intensiv månad, men oktober, november och december ganska lugna.

I början fick jag panik över tanken. Inget stort projekt, ingen fast inkomst och inget mål. Men sen landade jag i att det är precis vad jag behöver. En mellansäsong. Att samla ihop alla trådar, få fila fram nya idéer (vilket är det bästa jag vet), bygga hus, skriva ansökningar för projekt och så klart jobba ideellt.

Det blir inte min ekonomiskt fetaste period i livet, men jag gissar att jag kommer bli rik på annat. Och jag tror egentligen att jag behöver landa lite. Det har varit en sjuhelsikes takt sedan vi flyttade hit, och sedan pappa dog. Jag behöver nog ta det lite lugnt och rå om mig själv.
Det bästa? Jag märker redan nu vilken jäkla energi jag får av att ha hösten lite lös i kanterna. ALLT ÄR MÖJLIGT.

Min stora utmaning blir att inte boka upp varenda minut med saker jag är taggad på, utan … landa. Fundera på vad jag ska göra härnäst. Blogga, bygga och greja.
Det ska bli fint och precis vad jag och kroppen behöver!

Hoppas ni haft en fin sommar och är lika taggade på höst som jag!

KRAM!