Min födelsedag. Hittills.

 

I dag är det ingen vanlig dag, för i dag är det min födelsedag!
Första födelsedagen i Värmland på länge. Och min 38:e i ordningen.

 

John gjorde body butter till mig när jag var gravid och det var liksom den bästa, jäkla kräm jag haft. Jag har önskat mig en sedan dess – och nu fick jag en!

När jag kom ut i köket stod det kaffe och hembakt mockaruta på köksbordet. Det godaste jag vet.
Sedan följde lite härj pga det vabbas här, och jag passade på att smyga in i sovrummet för att jobba. För övrigt min stora dröm på min födelsedag. Det säger lite om hur fördelningen mellan vabb/barn och jobb varit de senaste veckorna, och hur mycket jag älskar mitt jobb.

Barnen kom inspringade var och varannan minut med små gåvor och teckningar som de knåpat ihop. Den här starka teckningen kom Bodil in med. Det är jag i mina glasögon.
Och det här med att de kallar mig Emma, och John för pappa!?

Efter frukost kom min mamma förbi med ett paket, och någon timme senare traskade min pappa in för att lämna födelsedagsflagg. Är så jädra tacksam över att ha dem på titta-förbi-avstånd, och den här flaggan har liksom aldrig betytt särskilt mycket … förrän nu.

Jobbade loss ett par timmar, blev bjuden på lunch i köket och efter lunch gick jag ut för att fånga lite dagsljus. Här är glashuset som finns precis utanför vår lilla bostad. Det är knökfullt av en massa bråte just nu, men som tur är döljer frosten det mesta.

Traskade bort till tomten för att drömma lite. Tänk när hasseln får knoppar, när vi dukar upp för lunch här och skördar egna hasselnötter!

Min favoritplats … som vi förmodligen kommer att se mer av eftersom vi måste ändra vår husritning en gnutta.

Eftermiddag fylldes av digitala möten, croissant-fika och en lugn lunk. Jag sitter fortfarande vid laptopen, John kom precis in med öl, chips och salsa och nu stökar han det sista inför middagen. Gissar att det blir krispiga rotfrukter i ugn med salsa! Mitt bästa!
Kan det här vara världens bästa födelsedag? Inga måsten, inga tider att passa, utan bara en extra gräddig dag med kolasås på?

Ikväll blir det Atlantic crossing på SVT (har ni sett?) och till sommaren vill jag stöka till med garden party om världsläget tillåter!

Loading Likes...

Dagens höjdpunkt + veckans klimatmission!

Som det har snöat i dag!  Kutade ut i bara klännings-mässingen för att trampa i den nya snön.

Och någon sekund senare fick jag sällskap.

Alltså detta gull!

Efter jobbet drog jag på mig sjuttio lager kläder från 1990-talet (nästan alla våra ytterkläder är kvar i Stockholm), åkte pulka med kidsen, drog dem på åkmadrass och introducerade dem för spark. Dagens bästa, näst efter att katten och att vi klarat första dagen på ny förskola.

För övrigt är jag så taggad på #365dagarforklimatet och denna vecka tänkte jag ta tag i detta bland annat:

– Tömma gammal frysbox som står i mina föräldrars garage. Den är full av bär som jag tänkte koka sylt på. Har ni läst denna artikel från Dagens nyheter – om vad alla dåliga vitvaror kostar både klimat och plånbok? 

– Starta dela, tipsa, låna-grupp i bygden. Fastande vid loggan (datorn gav opp), men snart så!

– Laga min laptop-sladd. Jag ska in till stan imorgon för att göra ett sådant där cellprov som en blir kallad till, och i samma veva ska jag pipa förbi Apples butik och fråga var jag kan laga min sladd. Borde ju rimligtvis finnas en tjänst dit en kan skicka sin sladd och få den reparerad? Om en nu inte är så händig själv. Vill de inte ta emot den får jag väl laga den själv. Löda har jag inte gjort på herrans många år, men tänker att det kanske är något jag måste lära mig … igen.

Loading Likes...

Nu börjar vardagen.

Måndag morgon, smulor på bordet och snön som faller utanför. En liten ukulele bland yoghurtpaket och havrekuddar, och alla vantar som någonsin producerats på golvet. Spår av avslutad jakt efter ett par.
En begravd att-göra-lista för jobbet någonstans? Och en nystart.

I dag börjar jag jobba. Det blir någon sorts halvdag. John har pipit i väg med barnen som just i detta nu tar sina stapplande steg in på ny förskola, och imorgon är det min tur att vara med. Eftersom det är pandemi-tider får vi bara vara med när de är utomhus, så det blir ju minst sagt speciellt.

Ska bli så spännande att höra hur de haft det. Fram till i morse var det nog jag som var mest nervös för ny förskola (något jag dolde väl (hoppas jag)), men när det var dags att klä på sig var det både skador i häl och total vägran som tog fart. Ett kaos. Men med hjälp av en hel del mutor så tog de sig i väg i snön. Det blir elbil till förskolan fram till snön ger oss möjlighet att cykla. Det är fyra kilometer till förskolan, men väääääldigt backigt, så jag ska investera i en elcykel som kommer bli vårt främsta färdmedel här.
Och pja, om ett par år åker de ju skolskjuts till skolan.
Det blir nog bra detta, även om jag tror vi alla kommer sakna sparkcykel-turerna till förskolan. Kommer inte sakna att ständigt vara rädd för trafiken, helt klart, de där bilarna som nästan körde över sista hjulet på sparkcykeln i jakten efter en sekund, men barnens frihetslycka – DEN. Det får ersättas med cykel här. Ser så fasligt mycket fram emot att börja cykla med barnen!

Jag då? Jo, jag ska hugga tag i en överfull mejlbox och försöka laga en laptop-sladd. Den gick sönder i går kväll, och vi hade visst bara en. Våra guld-grannar lånade ut en, så nu kan jag jobba utan att behöva pipa in till stan. Men alltså var är tjänsten där en kan skicka in trasiga sladdar och få dem kollade och lagade? Finns den?

Loading Likes...

En julafton ute!

Aaaaah, ett helg gäng av lata mellandagar senare kommer här ett inlägg om julafton.
Vaknade upp till frostigt krisp, hittade paket utanför dörren som morgontomtarna lämnat och innan något barn ens uttalat ordet overall var jag ute med en stor korg fylld med hemligheter. Min systerdotter Zea fyller år på julafton, så förmiddagen är hennes. Som present hade jag gjort en skattjakt med massor av rebusar, kartor och godisstopp. Med en grand finale.

Rotade fram någon gammal 1970-talsjacka ur mina föräldrars garderob och gjorde mig redo för en julaftonutomhus.

Ja, det är så här det kommer se ut nu, haha. Sundh i ärvda sjok och med håret på ända.

Fick ut på tur.

När vi kom hem hade jultomten redan varit där (oh nooo) och lämnat julklappar under vår utegran.

Inget glitter behövdes i den granen kan jag säga. Så vackert smyckad av frost.
Nog för att en saknar grandoften inomhus, men fasen vad jag fastade hårt för konceptet utegran. Men en jäddra tur att det inte var hällregn och full blåst om en säger.

Under granen låg julklapparna, och medan vi fixade i ordning jullunchen fick barnen öppna paket. Barnen fick ritblock och secondhand-plagg av farmor och farfar, begagnade LasseMaja-böcker och bok om spindlar, varsin klocka och godis (stod högst upp på önskelistan).

Under äppelträdet, där vi sommartid brukar fika och äta lunch, dukades det upp till jullunch med julduk, lyktor och taserud-ljusstakar.

Filtar och fällar drogs ut, och så …

… tände vi en brasa i en skottkärra. Mamma – som fått provsvar att hon  inte var coronasmittad, utan bara förkyld – var eldvakt.
Där stod vi och värmde frusna händer titt som tätt.

Letade fram några stallyktor som vi haft på torpet också, och …

så dukades det upp en massa smarrigt på vårt gamla slagbord.

Det var så fint att fira jul tillsammans med min familj, även om det var svinkallt och helt och hållet annorlunda.

Efter lunchen var det bara två paket kvar. De största. Och de var till … MIG!

Lämnade gran och vinter-vardagsrum, kröp in i vår lilla stuga för att kolla på Kalle Anka och när mörkret föll blev det glögg under stjärnklar himmel. Intill brasan i skottkärran. Men då glömde jag ta med kameran ut. Vid 9-snåret hade hela familjen somnat. Helt slut efter en julafton utomhus. Världens mysigaste julafton ändå.

 

Loading Likes...

God jul, skattjakt och förväntningar

Så kom julafton 2020, en julafton utan några som helst förväntningar.
I vår familj är det inte bara julafton, utan också födelsedag för mitt syskonbarn Zea. Förmiddagen är hennes och eftermiddagen är julafton.
Dagen ska firas ute och jag har förberett en skattjakt med rebusar och mysterium för Zea genom skogen och i trädgården. Det blir hennes födelsedagspresent – ett egenknåpat äventyr.

I går kväll satt jag uppe till midnatt och ritade kartor, rebusar och skrev rim. Fagert blir med högst ojämna mellanrum, men det är ju inte det fina som är huvudsaken. Det är ju kluret.
När jag ändå var i farten så skrev jag en liten bok (!?) om spindlar till ena barnet (stod på hennes lilla, lilla önskelista).  Inte heller något verk av Renoir, men hur tjusiga kan spindlar bli?

En kan väl säga att jag fick feeling. Och kanske hade jag tiden för första gången på många år.
De där nedtrippade förväntningarna på den här julen har gjort mig totalt ostressad. Ingenting är noga. Traditioner är lite suddiga i kanterna. Tankar luddiga. Förberedelser få.
Det blir som det blir.
Och där någonstans i allt o-noga fick jag feeling. Tog mig tiden att göra det där som jag TRODDE att jag skulle göra ideligen när jag blev förälder. Nämligen pyssla, greja, klura och göra små projekt och äventyr.

Ska bli så spännande att se vad Zea tycker om äventyret imorgon och om barnet fastnar för den högst originella boken om spindlar. Sak samma. Barnen har varit så fulla av längt till julafton, har haft små julkonserter för mormor och morfar vid verandan och lekt jultomte som delar ut paket.
Att bara ha en dag som är lite speciell bland all vardag tror jag är fint nog.

Nu ska jag bege mig ut för att förbereda skattjakten.
Ta hand om er därute, håll avstånd (med respekt för andra, särskilt de som jobbar inom vården) och njut en stund av julen oavsett hur den blir <3

Loading Likes...

Stök-kök och första dagarna i Värmland

Hej på er!
Här kommer en halvsuddig stökbild från Värmland och vårt rosa kök. Här står kokplatta, hundratusen kilo disk och lite kvarlämnad mat. En bit vardag.
Vi börjar komma i ordning här i vårt lilla hem, och det känns väldigt overkligt. Skitmysigt, underbart med trädgården utanför och så fint att kunna hjälpa min mamma och pappa. Samtidigt mycket saknad efter livet som var. Det går upp-och-ner och det är många känslor som ska få plats i 173 centimeter Sundh. Ibland är jag lycklig, ibland skaver kroppen och jag är lättirriterad. Nästa sekund total-trött, för att i nästa stund ta en sväng om med ett barn i köket.

Just nu ligger fokus på att packa upp grejer från torpet, spela “Finns i sjön” och måla små konstverk tillsammans med barnen som vi lämnar på mormor och morfars veranda.

Tadaaa! Städat!
Så tillfredsställande att få i ordning när huvudet är fullt av tankar och oro för allt det nya.

Loading Likes...

En vecka kvar i Stockholm.

Känslan i kroppen är så konstig.
Jag är nära gråt, men ändå lättad. Längtar samtidigt som jag försöker limma fast mig längs en trottoar. Tittar upp mot husen, plåttaken och silhuetten av staden och undrar vad jag kommer sakna mest?
Ja, förutom alla människor.
Är det att cykla hem från söder en sen kväll i juni? Är det att gå ner på innergården och mötas av ett ständigt socialt liv? Sara, vad ska jag göra utan dig?
Är det att vakna upp en lördag och känna att en har ett smörgåsbord av upplevelser utanför fönstret?

Jag vet inte. Men om en vecka börjar flytten mot landet. Där väntar andra silhuetter och andra upplevelser. Ett annat liv.
Det är banne mig inte enkelt. Samtidigt som jag ger mig in i ett spännande husprojekt så kommer jag också närmare ett livs slutskede. En process som är sju resor enklare att blunda för än att faktiskt sätta sikte på.
Men jag måste göra det. Annars kommer jag att ångra mig.
Jag behövs där. Nu.

Hade detta varit – äsch, nu börjar jag gråta innan jag ens hunnit skriva klart meningen – ett vanligt år, med vanliga förutsättningar, så hade jag haft en brakfest. Kramat och gråtit, skrattat och dansat. Lämnat stan på Emma Sundh-vis.
Men i år smyger vi ut ur stan. Har inte hunnit träffa ens en promille av alla de som jag hade bjudit in till fest.
Fan, nu är det suddigt på skärmen.

De här åren i Stockholm har varit viktiga för mig. Det har varit skitjobbigt i perioder. Har varit dökär, gått igenom jobbiga separationer, har dansat Debaser-golv håliga och har känt livet liksom rinna ner genom kroppen. Jag har hittat hem i människor, och några har flyttat in i mig på livstid. Jag har hånglat, betett mig, vaknat upp på efterfester och själv gjort min lägenhet till klubb. Jag har bott i kollektiv, hyrt hus med kompisar, jagat silverfiskar i studentlägenhet, skrivit på kontrakt för andrahandslya och lyckades köpa en egen lägenhet med hjälp av lån och stressat förvärvade pengar.

Jag flyttar hit i augusti 20o2. Direkt efter gymnasiet. Jag känner ingen. Men hade jag sagt att jag skulle flytta till Stockholm så blev det så. Det är lite snack och mycket verkstad när det kommer till mig. Eller ja, det är mycket snack också. En får allt av allt så att säga.

Första nätterna i stan bor jag på en madrass i min pappas etta i banankåken i Sundbyberg. Min pappa jobbar i Stockholm sedan många år och bor (under veckodagarna) i en spartansk övernattningslägenhet som han hyr i andra hand.
Snart hittar jag ett rum i en gammal sjuksköterskebostad via Blocket, intill ett gammalt nedlagt sanatorium. I samma lägenhet bor två äldre snubbar, som har kylskåpet fullt av öl och småflaskor av Jägermeister som de frikostigt bjuder mig på.
Dagarna spenderas med att åka tunnelbana och gå runt på Söder. Väskan är full av minidiskar och jag upptäcker staden till Soundtrack of our lives. Jag har ett så tydligt minne från när jag går ner från Söder till Gamla stan. Det är sensommar och jag inser att jag är ensam nu. Jag är i en ny stad och nu ska jag klara mig själv på riktigt. Nog för att jag flyttade hemifrån redan som 16-åring, men det här var något annat.
Jag är rädd, hyfsat nydumpad (eller ghostad av en Stockholms-snubbe som jag träffat på Hultsfred sommaren innan men som så tydligt inte är intresserad längre), men känner mig ändå så stark. Trots att jag är dökär och dumpad, så är det som att jag liksom växer en centimeter i sekunden. Som att jag borstar av dammet och reser mig igen. Som att livet liksom har kavlat ut sig framför mig och jag ska hungrig smaka av varenda bit av det.

Årstabron byggs och varje gång jag passerar den med pendeltåget så tänker jag att den dagen den är klar ska livet ha ordnat upp sig. Jag ska ha en riktning. Kanske en vän.
Det är ett tufft första halvår, när jag inte känner någon, och oruttat pratar med var och varannan med en glad värmländska. Så gör en ju inte i den här stan blir jag varse om sen. Det är ett tydligt tecken på att en är galen.
Jag blir vän med en granne. Han är 95 år och heter Sigurd. Jag hjälpte honom med matkassarna upp för backen ett par gånger, och sedan klamrade han sig fast vid mig. En människa som är ensam liksom jag. Han tar alltid samma buss som jag, vi pratade om ditten och datten och han är så öppen och snäll. Förmodligen för att han är så ensam.
Han lever nog inte längre.

Jag är så naiv när jag flyttar hit.  Tror att det är lika enkelt att få vänner här som hemma i Värmland, att det bara är att gå ut på Stora torget och sedan är saken biff? Men alla har sina bubblor och där är det svårt att kliva in.
Efter ett par månader hittar jag Diana från Karlskoga. Därefter importerar jag mina vänner Åberg och Nina från Karlstad, och startar kollektiv. Lär känna Frida, som går samma kurs som jag på Södertörns högskola. Och genom Frida lär jag känna Linda. Genom Åberg lär jag känna Lollo, och genom Lollo lär jag känna Lisa. Fler vänner från Värmland ansluter (Lina, Fatima, Carro och Sofia), och snart börja vänner från alla håll och kanter omfamna bubblan.
Pojkvänner och flickvänner kilar in sig från kanten, dumpas och byts ut. Min syster flyttar hit, och genom henne lär jag känna ytterligare kluster av människor. Det avverkas en hel del pojkvänner, och en del vänskaper rinner ut i sanden när andra nät tar vid.
Och vi drar runt. Livet är en fest.
Vi testar akustiken i gula gången, tittar när människor slänger sig i kanalen efter varmaste natten på Debaser slussen. Det hånglas i gathörn, det spritter i kroppen och dygnen har oklara hållpunkter.

De där första åren här i Stockholm var så fulla av liv. Härj, fest, gråt, skratt. Jag är glad för dem, men har samtidigt aldrig riktigt dragit jämt med den här staden. Kanske är det lantisen i mig som stått emellan. Behovet av ängarna, luften och att vara en stor, värmländsk hörnsoffa – omöjlig att ha i storstadens fina salonger. Kvadratmeterpriset är för dyrt.

Så nu är det dags att flytta hem. Till landet.
Men jag kommer tillbaka. Särskilt i början av juni, när fåglarna kvittrar. Då vill jag cykla sent på natten tillsammans med vänner. Undrar just var jag kan ha en cykel stående? Eller om jag helt enkelt ska pressa på Stockholms Stad så de inför el-låne-cyklar, som i Köpenhamn?
Vill komma tillbaka för att krama alla. Kliva ur den här staden med buller och bång, inte smyga ut under en pandemi.

Tills dess lyssnar vi på det här albumet. Den är Stockholm för mig. Att lyssna på “Mantra Slider”, gå mot Gamla stan med krossat hjärta, vara livrädd, känna pirr och tänka att det här måste jag klara. Allt är nytt, främmande och läskigt. Men det kommer bli bra <3
Testa det någon gång.
Okej, nu börjar jag böla.

Loading Likes...

Katt på 1:a advent

God kväll på er!
Jag ligger nedkrupen i sängen efter en heldag ute i singlande snö, glufsande lussebullar och pepparkakor i massor. Har fikat med Lisa och Per, och även avnjutit en helt underbar liten julkonsert på vår innergård. En konsert som vi valde att kalla fönsterkonsert. En liten kör stod mitt på innergården och så kunde alla boende öppna ett fönster mot gården och avnjuta lite jul.
Och jag började lipa när de sjöng? Eh, ja.
Det var ett hopkok av att få julstämning i en väldig knepig tid, höra en riktig kör, se den åldrande grannen som sprack upp i ett leende och att detta är vår sista advent här. På världens finaste innergård, med de mest fantastiska av grannar. Ja, det blev lite mycket där ett tag.

Apropå julstämning …
I morse tog jag den här bilden från barnens rum, när de dekorerat med ett stycke kattgirlang från Lyckliga gården. Hur fint?

Loading Likes...

Sista turen till Skansen.

Förra helgen, innan nya restriktioner, pep vi till ett novembergrått Skansen, för att möta upp vänner och hitta inspiration till vårt kommande hus.
Det här är inte bara en vacker, bilfri oas, utan en viktig plats som kapslar in byggnadsvård och hantverk i ett konstverk. Ett konstverk en kan gå in i. Det är unikt. En plats där många hus från vårt land finns representerat, som att resa från norr till söder på en timme.

Imorgon stänger Skansen, för första gången på 129 år. Det är så tragiskt.
Skansen går ekonomiskt på knäna, och om du någonsin varit där, uppskattat denna plats – med utsikt över Stockholm – så kan du stödja detta hantverks-nav. För är det något vi vill ha kvar är det vl just detta? Jag tänkte köpa årskort, och även inhandla lite förbrukningsvaror som såpa och tvål genom deras webbshop.

Jag är så glad över att jag hann åka till Skansen en sista gång denna höst, och håller tummarna för att jag får möta våren någonstans bland vitsipporna vid Skånegården.

Den här regntunga lördagen mötte vi upp Amanda, Martin, Diana och lilla Harry. 

Vi var tidiga och hängde på låset till caféet.

Medan vi väntade härjade vi runt bland husen, försökte se var “Tjuvarnas jul” var inspelad och letade nya kryphål och gömställen.

Ta kort på ett av mina favorithus …

Så öppnade caféet, och vi tog plats på den lilla innergården.

Helt galet att det är så varmt i november, att en kan sitta ute utan att frysa röven av sig.

 

De här! SOM HON STICKAT SJÄLV. Hur fint? Här kan du se fler saker hon skapat!

Fick babbla loss över rykande kaffe och en solglimt. Saker som gör en genuint lycklig nowadays.
Och visst har en fått stanna upp i denna cetrifug-iga värld? Insett vilka saker som värmer?
Som är viktiga.

Ena barnet lånade min kamera, gulp, och tog denna bild på mig. Enda bilden på mig från dagen, och jag gillar den i sin oskärpa, för den har min barnet tagit.

Efter fika traskade vi vidare, och jag och Amanda hittade den perfekta trädgårdssoffan!
Här kan en sitta och bli gammal!

 

 

Amanda berättade om sin stylt-karriär, och bröt ihop. Tycker så mycket om den här bilden, för det här är Amanda för mig. Världens roligaste! Tänk ändå, att vi bara känt varandra i ett par år, men det känns som hundra.

Det började kurra i magen, och vi ville grilla korv!

Kikade förbi den här platsen, där Amanda och Martin gifte sig förra sommaren. Ett bröllop vi missade eftersom vi var på Gotland då. Grämer mig än.

 

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny