Älskade pappa.
Nu finns du inte mer.
Mest av allt vill jag att du ska finnas här.
Kika upp från hallonsnåren, sitta på verdandan med en kall öl, dunka takten med tofflan till någon jazzlåt du försöker ta ut på gitarr, dansa på dig förklädet inför middagslagandet, stoltsera med dina manchesterbrallor (“jag är trendig vart 20:e år”), sätta dig på huk vid katten på grusgången, vrida å vända på någon kran i trädgården för att se att den funkar och humma fram ditt karaktäristiska kattgos-ljud. Jag vill kunna ringa dig och gråta och höra hur du säger allt det rätta. Lugnande. Att allt kommer att bli bra.
Vill ha de där bamsekramarna som bara du kan ge. Och se hela ditt känsloliv spelas upp i de där ögonen. De som lurar, retar, har skratt i sig och gråter när du är stolt eller känslorna svämmar över.
Det har varit kämpiga år där du försvunnit pö om pö. Blivit allt mer av ett skal, en spillra av dig själv – trots att du var så sammansatt och bestod av så många lager. Kanske var det därför du höll dig vid liv så länge.
Det var själva fan att sjukdomen skulle ta just dig. För du gjorde dig så bra här på jorden.
Du var liksom den stadiga, starka, snälla, rättvisa och med ett ständigt lur i ögonvrån. En klippa.
Såna det ska finnas fler av, inte färre.
Nu har jag levt mina första dagar i livet utan dig. Och jag saknar dig pappa. Så obeskrivligt, fruktansvärt mycket. Jag försöker låtsas-leva mitt liv på något vis, försöker gå stadigt och hålla ihop. Axla “klippan” TM. Det går så där, ärligt talat.
Trots att jag försökt förbereda mig på den här dagen sedan alzheimer-diagnosen 2018 så är det helt jävla omöjligt att förstå hur livet ska vara utan dig.
Och trots att du försvunnit lite i taget och alla minnen har immats igen av denna obarmhärtigt vedervärdiga och högst ovärdiga sjukdom, så har du ändå funnits där. Först i mitt barndomshem där mamma tog hand om dig, klädde dig, styrde dig åt rätt håll och bar två liv. Försökte vara klippan tills hon själv höll på att ramla av pinn. Och sedan på ålderdomshemmet.
Det fanns liksom en plats att åka till, även om jag på slutet undvek den allt mer. För jag pallade inte se dig. Eller det som var kvar av dig.
På slutet kunde du – trots att du varken kunde prata, äta eller röra sig – skoja med blicken de goda dagarna. Det var länge sen du mindes att jag var din dotter, men ett skoj kunde du unna undertecknad ändå.
Jag minns så väl när jag blev en främling för dig. Hur jag bröt i ihop i trädgården, ringde Ellen och sa orden “nu vet han inte längre vem jag är”. Varje steg av sjukdomen krävde sin sorg, som ett utdraget farväl till allt det som var du.
Vissa dagar kunde du glimra till, som att du förstod att vi hörde samman på något vis. Men visste inte hur. Grabba tag i min hand eller titta på mig med förundrad blick.
Andra dagar var blicken full av sorg, ilska och ångest.
De sista dagarna satt jag och Ellen vid din sida, grät, skrattade åt minnen och sjöng för dig. Gav dig ett sorl i den oändliga tystnaden.
När jag klev ut från ålderdomshemmet – platsen där du spenderade ditt sista år – med rödsprängda ögon träffade jag nattsköterskan som utbrast “pappa upp i dagen”. Och det är det jag har kvar av dig nu. Dina anletsdrag.
Ska bära dem stolt genom livet.
I december 2020 flyttade jag hem. Det var banne mig inte lätt att släppa allt det trygga och ställa sig öga mot öga med din sjukdomsvardag. Och mitt i allt försöka skapa sig ett nytt liv. Men jag fick ta hand om dig, kroka arm på dig när du tog dina dagliga små promenader, bära dig ut ur skogen när du gått vilse, torka dina tårar, vara stark som en oxe när din värld blev allt svårare att balansera i, servera dig chips å öl under äppelträdet, uppleva glimtar när du mindes mig och sjunga dig till sömns när ångesten blev för svårhanterlig.
Det är först nu allt släpper. Fördämningarna brister. Och en till slut inser. Att nu finns du inte mer.
Minnena av den du var innan sjukdomen är grumliga, men nu är det dags att polera fram dom.
Minnas dig.
Jag kommer sakna din humor. Dina pappaskämt, dina ret, infall och när du liksom brast ut i dans. Kommer sakna ditt hummande, ditt “men nu jävlar blir jag förbannad” på dalmål (som vi retade dig för), dina mejl signerade “stolt pappa”, tipsen på tidningsartiklar du tyckte att jag skulle läsa, alla kluriga uppfinningar du kom på, de där jordnötterna som hivades medan du lagade mat, ljudet av tofflorna som dansade ner från övervåningen, doften av trygghet och nybakat bröd, dina nycker att slänga dig upp i gatlyktor och briljera med din spänst “TM distriktsmästare i gymnastik” (kom dock fram sent i livet att dina medtävlande var halta och halvblinda, men för mig var du bäst) och ljudet när du tränade in Monica Zetterlund-låtar på gitarr.
Under hela min uppväxt var det ett ständigt jammande. Du på gitarr, jag på sång.
Älskade de där stunderna.
Lagom till att du försvann fick Dalarna en egen Monica som jag tror att du hade gillat. Lyssnar på henne, bygger hus (min farbror Gunnar har sagt att en ska bygga monument, så det gör jag) och tänker att du förmodligen hade tagit ut den här på gitarr lagom till lunch. Om du hade varit friskt och levt.
Du hade älskat husbygget, kommit med smarta lösningar in i varje vrå, varit tvungen att avlägsna dig “när det blir för intressant”, med kraft sagt att det blir så förbannat bra och infogat ytterligare ett par beskrivande ord som resten av mänskligheten inte hört på länge eller ens visste fanns.
När du förlorat talet, inte ens mindes de enklaste orden och inte längre förstod vad jag sa, då sjöng jag för dig. Alla låtar som du lärt mig. Och du blundade och kom till ro.
Tack för musiken pappa.
Nynnar vidare utan dig.
Skänk gärna en peng till vår insamling – för mer forskning om Alzheimers – via Hjärnfonden.
Loading Likes...
Så otroligt fint skrivet! ❤️
Tänker på dig! Min pappa blev förtidsdement, det var fruktansvärt.
Et vakkert innlegg til en elsket pappa.
Stor klem, tenker på deg <3
Jag kommenterar aldrig på bloggar men nu bryter jag min vana. Vill tacka för ett fint och öppet inlägg som är sårigt, ärrat och blödande, och fint och vackert, och alldeles hjärtslitande och lugnt på en och samma gång. Jag blev fick torka en och annan tår när jag läste. Din pappa låter som en sån person som alla vill känna och ha i sitt liv. Ta hand om dig och familjen!
Stor kram ❤️
En stor varm kram till dej i det svåra Emma.
Så länge någon minns, älskar och berätta finns de kvar – säger jag till mina barn och berättar om deras morfar för 1000:e ggn. Saknade är evig. Känner med dig. Massor av kärlek till er alla.
Vilken fin hyllning till din pappa Emma. Jag avundas alltid folk som haft en bra pappa och kan för egen del inte sätta mig in hur det skulle vara att ha en sådan, men din text får mig ett steg närmare till att förstå.
Så obeskrivligt fint skrivet! Texten berörde mig oerhört. Mina tankar finns hos dig och din familj ❤️ Varma kramar ❤️
Beklagar er förlust
Skickar kärlek, värme och ljus. Du skriver så fint om det svår och om en pappa/morfar som verkar ha varit alldeles underbar.
Vi är så många som delar förlusten av älskad förälder i sviter av svår sjukdom. Blir så mycket att sörja när döden väl kommer, så mycket sorg som hinner ifatt (eller bubblar över?) när man förlorat en människa gradvis under lång tid.
Snart var det ett år sen min pappa dog men i mig och min familj är han närvarande varje dag. Han fattas oss alltid och jag saknar min friska pappa, men är glad att han (och vi) slipper lida av sjukdomen i sig. Ibland kan döden komma delvis som en vän, trots att den är oåterkallig.
Kram till er i denna svåra stund ❤️
Så ledsamt! Kram!
Vilken fantastisk hyllning Tänker på dig och er!
Å Emma Jag beklagar er djupa sorg. Du skriver så det river och sliter i mitt hjärta. Jag är nämligen på liknande resa. Min mamma fick sin diagnos 2021 och vi har bara börjat denna vidriga resa mot ett slut som inte någonstans blir lyckligt. Det är förkrossande att se sin älskade förälder förändras och försvinna rakt framför ögonen på en. Din text, dina texter beskriver sorgen en bar på under denna resa så oerhört väl. Vill tacka för det. Skickar kramar till dej och din familj i denna stund. Kram ❤️
Hej Samma sits som du…min mamma fick sin diagnos ( frontallobsdemens) för drygt ett år sedan och viken vidrig sjukdom demens är !
Beklagar er förlust.❤
Var snäll mot dej själv och de dina i detta tunga.
Kram
Åh vilken fint text❤️ Vilken hyllning! Hatar denna jävla orättvisa sjukdom !!!
Jag kom precis hem från min mamma , hon är 76 och och sedan 2 år tillbaka har vi vetat svart på vitt att hon lider av frontallobsdemens. Sedan 6 månader tillbaka bor hon på ett demensboende och efter 54 år lever min pappa ensam.
Min mamma försvinner mer och mer in i sin egen bubbla och man kan bara stå brevid och titta på. Klappar , le, finnas och prata …medan sorgen hugger i hjärtat!
Jävla skitsjukdom
Beklagar sorgen ❤️ Blir väldigt berörd av det du skriver. Min mor fick samma diagnos för fyra år sen. Orkar knappt tänka på vad som komma skall. Vidriga, vidriga sjukdom. Styrkekramar till dig!
Beklagar er stora förlust. Han kommer alltid att finnas med er. ❤️
Beklagar er förlust ❤️
❤️
Beklagar er sorg. En så otroligt drabbande och vacker text du skrivit. Min mamma fick sin Alzheimerdiagnos 2020 och bor på ett demensboende nu. Jag vågar inte tänka på sjukdomsförloppet. Stor kram till dig!❤️
Beklagar din sorg ❤️ Jag gör en liknade resa med min mamma och gråter när jag läser din fina text som går rakt in i hjärtat. Så vackert du uttrycker kärleken för din pappa. Mina tankar går till dig och din familj.
Åh, lider med dig och skickar över en massa styrka. Kram emma
Beklagar er sorg som ni fått bära så länge. Ta hand om er!
Så ledsamt, jag beklagar verkligen. Önskar att jag själv hade en så fin relation till någon av mina föräldrar som du har och haft med dina, och jag hoppas att du alltid kommer värdesätta det otroliga band du och din pappa haft.
Vilken vacker text. Hoppas att du kan finna tröst i all fina minnen av din pappa och från din familj. Din pappa verkar ha varit en mycket fin och speciell person, precis som du.
Så otroligt hemskt, är så ledsen för din skull! Följt dig länge här på bloggen och du verkar så stark. ❤️ Hoppas du har många rundt dig (er) du kan minnas honom tillsammans med, han verkar som en härlig person❤️
Ett varmt deltagande i sorgen. Vilka pappa du verkar ha haft<3
Vilken fantastiskt fint skriven text om sorg, saknad och kärlek❤️
Så fint skrivet
Går igenom ett helvete , min mamma fick sin diagnos för drygt ett år sedan och hon försvinner mer och mer in i demensens dimma! Sedan 6 månader på ett särskilt boende som tack och lov är som en dröm!
Ta hand om dig
❤️
Det vackraste jag läst om saknad, sorg och kärlek.
Beklagar så ❤️
Hoppas du har stöd o värme nära dig!
Stor kram
Vilken man han verkar ha varit, din pappa. Så mycket kärlek i dina ord. ♥️♥️♥️
Beklagar så mycket! Men tänk ändå att du har haft en fin pappa genom livet, det är inte alla förunnat med varma minnen ♡
Jag har inte haft någon pappa på 10 år, han lever men har lyst med sin frånvaro på alla sätt förutom med jobbiga minnen.
Tänk på kärleken ni haft, och har, med glädje.
Så fint skrivet om din pappa ❤️
Med varmt deltagande i sorgen.
Den vackraste texten om livet och saknad jag läst. Kunde inte låta bli att gråta med dig och alla som förlorat nära på det här grymma sättet. Må de som (sorgligt nog) delar sitt öde finns hit och finna tröst i dina ord.
Tack för att du finns!