“Det är inte mycket kvar av honom nu”.
Jag slits av längtan att få träffa honom, samtidigt som jag inte vill träffa honom. Min pappa. Min alldeles egna pappa som alltid hade ett lur bakom örat, pappa-skämtade skiten ur mig, jonglerade med barnen, bakade bröd, kastade i sig nötter samtidigt som han svepte runt middagsbestyren i köket, myste med katten med sitt karaktäristiska katt-snackar-ljud, nynnade sig genom vardagen och kunde spricka upp i stolta leenden. En älskad pappa som pö om pö försvinner allt mer i djävulens sjukdom. Alzheimer.
Jag ska alldeles strax åka dit. Till hemmet pappa bor på. Jag passar på över lunch när han förmodligen är uppe, eftersom han mest av allt bara ligger i sängen. Okontaktbar. Jag ska hjälpa till att mata honom, försöka få i honom mat och kanske få en glimt av honom. Kanske inte. Jag vill så gärna åka dit för jag längtar efter pappa, men jag vill också verkligen inte åka dit. Att se honom tyna bort, bli en skärva av vad han varit och påminnas om att slutet är nära. Blir förbannad över att han är på väg bort. Sörja allt som inte blev. Fan, pappa. Du skulle du vara HÄR. Du har ju varit min kompass, den stadiga handen att hålla i när det blåser och min ryggmärgstrygghet. Du kan inte försvinna. Du skulle ju leka med mina barn som du lekte med mig när jag var liten. Du skulle ju följa vårt bygge, snickra och komma med kluriga lösningar. Du som älskade just det. Vi skulle sitta och diskutera vid köksbordet, riva fram skissblock ur lådan och vara tvungna att avlägsnas oss med orden “nu är det för intressant”. Varför ska du å dö nu? Jag behöver ju dig, ditt lugnande dalmål och din klokhet.
När jag är hos pappa går jag genom känslorna systematiskt. Glädje, sorg, ilska, frustration, besvikelse. Repeat.
Jag sjunger sånger för honom där han ligger i sin säng och undrar om det är sista gången jag sjunger dem.
Blir arg, för vi brukade ju sjunga dem tillsammans. Jag har ju lärt mig sjunga Monica Zetterlunds “I New York” nu, pappa. Den som du tycker om så mycket. Och nu när jag äntligen har lärt mig den, så minns du den inte längre.
Jag sjunger den för dig med darrande röst i det kritvita rummet med hål i väggarna efter tavlor från människor som upplevt samma öde som du. Och inte finns längre. Barnens katteckning som satt ovanför din säng är nerriven. Bara den lilla katt-tejpen sitter kvar. Förmodligen har du varit arg, frustrerad och rivit ner allt du lyckats få tag i.
Jag vet att jag kommer att bryta ihop. Så jag skjuter på besöket. Varje dag. “Imorgon, då orkar jag” eller “fuck vilket sorgset väder, jag kanske klarar besöket bättre om det är sol ute”.
Samtidigt är jag livrädd att de ska ringa och säga att han inte finns mer. Att jag inte hann träffa honom en sista gång eftersom jag skjutit fram besök efter besök. Någon försöker lugna med “du behöver ju inte besöka så ofta – han märker ju ingen skillnad”. Men besöken är för mig. Och för pappa. Jag vill träffa honom (och inte) och jag hoppas ändå att jag deep down kan skänka någon form av ljus när allt hans mörker.
När min fantastiska farmor Ellen – värmen själv – drabbades av demens så minns jag att pappa grät desperat efter besöken. Farmor hälsade på pappa som det var första gången de träffats, “nämen hej, vem är du då” sa hon på sitt kvittrande Ludvika-mål. Trots att hon burit honom i sin kropp, vaggat honom till sömns, älskat honom, tröstat honom och varit där vid skrubbsår som hjärtesorg.
Pappa dunkade huvudet i ratten och tittade rödgråten på oss barn i baksätet. Jag minns orden kristallklart. “Drabbas jag av detta så lås in mig och släng bort nyckeln”. Han ville skydda oss, bespara oss sorgen att se någon tyna bort.
Men det går liksom inte. Det går inte att låsa in och slänga bort nyckeln, pappa. Jag har försökt, men det går inte.
Ibland när jag är där hos honom leker jag med tanken att det fanns ett botemedel. En strimma hopp. Jag tänker på hur fruktansvärt hårt jag skulle ha hållit i det hoppet. Ända in till slutet skulle jag hoppas. Hur mycket enklare det hade varit att besöka honom intalar jag mig. Att försöka se en öppning? Men när alla dörrar är stängda, allt bara blir värre, sämre och allt mer ovärdigt. Då är det svårt.
Att veta att han inte sover om nätterna, är instängd i sin egen kropp, kryper på golvet för att ta sig fram eftersom kroppen inte fungerar längre, inte längre kan prata, inte kan uttrycka sin vilja och bara väntar på att få dö, då är det inte hjärtekrossande. Det fullkomligt pulvriserar varenda hjärtkärl i kroppen på mig.
En del i mig vill att han ska fortsätta leva. För jag vill inte släppa taget. Jag vill att min pappa ska leva. Men en del av mig vill att han ska dö. Får en säga så?
Mest av allt för att han ska få slut på lidandet.
Samtidigt så går jag sönder när personalen berättar att “det är inte mycket kvar av honom nu”.
Pappa, det behövs fler av dig i världen. Inte färre. Ska jag gå vidare i världen, med dina anletsdrag, utan dig?
Nej, det går inte.
Jag har inte lyssnat klart på dina tofflor som liksom dansar ner för trappan, träskorna som klapprar över grusgången, ditt nynnade och orden som skrattas fram. Jag minns inte dina fruktansvärt dåliga historier. Hur ska jag kunna återge dem nu, när du inte hjälper till? Och hur var historien från din barndom om bananerna? Jag minns inte riktigt och jag måste ju minnas allt detta.
Kan du inte komma tillbaka nu?
Pappa
Loading Likes...
Åh, så vackert beskrivet Emma! Men ack så sorgligt! Jag känner igen det så väl med min morfar som försvann.
Jag känner igen mig så väl, min mamma gick bort med Alzheimers 2019, och jag måste erkänna att jag kände lättnad att det var slut. Jag hade redan sörjt i flera år, och den som var min mamma, hon hade dött för länge sen, men nu slapp jag känna dåligt samvete att jag inte hälsade på tillräckligt ofta.
Stora styrkekramar till dig, och kom ihåg att det du känner är ok, vad det än är! ♥️
tänker på dig och din pappa. det finns inget jag kan skriva som får det att bli bra. men jag önskar dig styrka och att hälsa på han så att du inte i alla fall ångrar att du inte gjorde det när du kunde.
Din text gick rakt in i hjärtat på mig ❤️
När en fyr håller på att slockna så undrar en hur en ska kunna navigera igen, där rätt ut i mörkret med vågor som känns alltför höga. Vänd dig då mot de andra fyrarna som också finns i närheten – de kommer att hjälpa dig att finna ljuset igen ❤️ & minnet av en fyr som slocknat kommer alltid att leva vidare – för ljuset bär du med dig i ditt innersta inre. Det blir aldrig detsamma men det kan bli bra ändå ❤️
Stor kram från en annan Emma
Blev så berörd in i själen av din text och läser med tårar. Så smärtsamt, så sorgligt och jag bara önskar att jag kunde göra något. Skickar dig massor med omtanke, styrka och kärlek! Stor kram ❤️
Jag sörjer med dig Emma ❤️ En överjävlig sjukdom minst sagt ❤️
All styrka till dig <3
Minns hur det enda som öppnade en liten lucka till min mormors personlighet på slutet var när man kliade henne på håret eller på ryggen. Då plötsligt vaknade ögonen till liv och hon började le. Den minsta av förnimmelser till den starka personligheten som en gång var tittade fram. Men
Att se någon förtvina är otroligt plågsamt. Alla andra minnen får man hålla varmt. Men det gör ju inte att det känns mindre orättvist och hemskt. Så..
All styrka till dig
Fy fan. ❤️ Det är så obeskrivligt orättvist att det inte går att greppa. Min pappa gick bort i sviterna av cancer för två år sedan och jag känner igen mig så i det du skriver. Min pappa, en stark bonde, bröts ner totalt på bara något år. Och i slutet var det en lättnad när han fick lämna detta livet. Men ändå inte. Tänker så ofta att han borde vara kvar, borde leka med min son etc. Stor kram, Emma ❤️
Varma hälsningar till dig, så mycket kärlek och värme din text rymmer och sätter ord på! Tänker på er!
Kram från en som går igenom något liknande med en parkinsonsjuk pappa.
Det här var otroligt starkt att läsa. Det här måste vara så otroligt tufft för er alla. Skickar alla kramar som finns.
Store varme klemmer <3
Jeg føler sånn med dere alle.
Du har skrevet en utrolig sårvakker tekst, dette er noe av det sterkeste jeg har lest på lenge <3
Randi
Men precis. 13 år sedan min mamma dog, men jag glömmer aldrig hur sällan jag besökte henne det sista året. Det gjorde så ont, det gick inte. Men jag satt hos henne timme ut och timme in hennes sista dagar och musiken vi lyssnade på kan jag aldrig mer lyssna på.
jag skicka dig all styrka som du behöver!
jag älskar rmin pappa och han förfallar pga Parkinson och det gör så ont att bevittnar detta. hur han mer och mer blir depressiv och dement. tror att det är värre att bearbeta och hålla känslor i schack än om han skulle vara redan borta. så orättvist att han är drabbad av en sjukdom i åldern som tar all livsglädje…och det fruktansvärda är att man är så hjälplös….
”Ljus kan bli till mörker så obönhörligt fort och allt som verkat litet blir uppslukande stort.
Minnesbilder spelas på nytt och om igen, i drömmar och i tankar betvivlas sanningen.
Mörkret verkar evigt och ljuset fjärran bort, glädjen oåtkomlig så obeständigt kort.
Bevara då en ljusglimt, låt varje hopp få gro. Längst in i all förtvivlan finns frön av framtidstro.”
Sänder dig en vacker dikt av Jessica Olsson.
Ta hand om er.
Emma – finner inga ord <3 skickar dig bara virtuella, hårda kramar.
Styrkekramar du är där jag kommer att vara inom en allt för snar framtid
Tusen kramar till dig. Så fint du skriver.
Så obeskrivligt sorgligt och jävligt <3
Varma kramar till dig och hela din familj … ❤❤❤ Tänker på er och det helvete ni går igenom. Livet är orättvist många gånger …
Åh! Det här tog andan ur mig… Kärlek och styrka till Dig och Din familj. ♥️
<3
Tack för att du delar med dig av dina känslor kring detta. Jag jobbar sedan januari på hospice, och där har det blivit tydligt att anhöriga ofta känner motstridiga känslor: att de vill ha kvar sin käre/kära men samtidigt vill att personen ska få släppa taget och dö. Jag gör så gott jag kan i att bekräfta deras känslor, trots att jag aldrig varit i den situationen själv, och därför tycker jag att det är så fint att du vill dela med dig av detta. Största kramen till dig!
Kära fina Emma. Mitt hjärta går sönder av att läsa detta. Kommer alltid att ha de varmaste och finaste minnena av din pappa och det vet jag att du och dina barn också kommer. Vilken gåva att ni fått ha honom i ert liv, som den har i så många år var. <3 Kram, Linda
Tack Linda! Betyder så mycket ska du veta <3
1. Ta m ngn som sällskap. = vittne när en glömmer allt en gör f sina anhöriga ! It takes a village
2. Det måste vara okej att göra roliga saker för att samla kraft. När du bodde i Stockholm så var din pappa säkert jätteglad & stolt över att levde l i v et. Inget har ändrats nu.
3. Säg jag älskar dig hela tiden !! T din pappa. Bra att göra som ens minns/lugnar : massage fötter /händer / lyssna på musik ihop lr det som du känner passar er !
4. Slutligen : Emma ! Du är du är en magisk ladyboss !
Gråt & skrik & skuggboxar ! Alzemiers är en frikkin värdelös sjukdom ! Omge m snälla personer. Att vara anhörig är att som leva M Postramatisk stress ! Du är alltså i n t e loco ⚡️!
5. https://youtu.be/VFZNvj-HfBU
Dadi Fryr ( var pl på hans konsert i söndags !
& du var där in spirit. Dina kids kommer älska denna video ?( finns massa fina böcker f kids om tex Ida Asp Sundin ( August Nominerad & a l l a Stina wirsén. Bibliotek är er vän här )!
6. https://youtu.be/Al5-QXSDjkc
Sex livef of collagegirls ( mindy kaling nya tv serie – ❤️❤️❤️❤️!
– kärlek & kraft, sorg kännas mkt ensamt ! Ja ! Lovar du är inte ensam ! Min mamma är nu på Bora Bora m sina hundar & mormor /morfar & alla sina vänner
Osv!! Hon lämnade den 10/5 -11 & jag trodde jag skulle dö m henne & gick t sjukhus kuratorn. Stina ! ❤️! Ta hjälp av proffesionella & vila & ät ordentligt !
Med vänlig hälsning,
– f ❤️✨!
Detta hade kunnat vara min text, jag gick igenom precis samma sak med min pappa, och mina känslor var som dina. Det gör så förbannat ont att se sin älskade far tyna bort på det sättet. i Alzheimer-helvetet. Att kroppen är där, men att han gått någon annanstans. Att sitta där i ett rum som man bara vill lämna, som man försökt göra så hemtrevligt som möjligt, men det går ändå aldrig att få bort känslan av sjukdom och sjukhus. Av sakta borttynande.
Min pappa sa samma sak till mig, på sin västmanländska “om jag blir gammal och gaggig, sätt in mig på ett hem någonstans och du behöver inte komma och hälsa på”. Men hälsade på gjorde jag, och det gjorde ont.
När pappa väl somnade in var det en lättnad mitt i sorgen, jag ska vara helt ärlig med det. Det var då så länge sedan jag träffat min “riktiga” pappa, och det som var kvar av honom var bara ett skal. Och livet på hemmet, om man nu kan benämna det liv, var så ovärdigt för min starka, glada, roliga, snälla far som alltid kallade mig “älskade unge” och var så stolt över sin enda dotter. Ingen skugga över hemmet eller personalen, dock, de var så fina mot honom.
Jag hade sörjt honom så länge, så när han väl släppte taget och jag visste att han slapp vara fast i en kropp och ett huvud där inget stämde längre var en lättnad.
Jag kan bli så fruktansvärt avundsjuk på mina vänner som har sina fäder kvar i livet, jag fick så lite tid med honom som vuxen och det gör ont. Men all den kärlek han öste över mig under de år vi fick var mer än många får även om deras fäder lever i 100 år, och jag kommer alltid vara tacksam över detta.
I sommar blir det 13 år sedan han gick bort, och de starka, vackra minnena lever. Vilken ynnest, ändå, att få ha känt någon som honom.
All kärlek till er som får stå och se på.
Tack snälla för dina ord <3
Emma, all kärlek till dig och dina nära och kära. <3
<3
Som jag skrivit så mången gång förr – precis så känns det. Fast min mista-min-livskompass-pappa-process var ofantligt mycket kortare. Bara 2,5 vecka. All ilska och sorg kom efter. Saknaden är än idag, 7,5 år senare, fortfarande brutal emellanåt. Alla säger att det blir bättre med tiden, men jag tycker hellre att den blir mer en del av livet, saknaden blir nästan större? Varje dag är ännu en dag jag måste vara utan honom. I flera år efter tog upp telefonen för att ringa honom. Han fick aldrig träffa mina barn. Mina barn fick aldrig träffa sin morfar. Det är det värsta. Vi pratar om honom nästan varje dag, jag sjunger samma vaggvisa för dem som han sjöng för mig varje kväll. Den jag sjöng för honom strax innan han tog sitt sista andetag och som vi sjöng på hans begravning. Jag delar din sorg och är så ledsen att du/ni går igenom detta.
Var där du är för två månader sedan. Enda skillnaden är att ingen sa att det var nära, så den dagen som kom att bli den sista blev en smärre chock. Att säga farväl efteråt krossade mig, men i efterhand ångrar jag det inte. Hade inte träffat min pappa på mycket länge pga. pandemin, vilket är vad jag idag önskar jag gjort annorlunda, men besöken var inte smärtfria utan fyllda av motstridiga känslor.
En tröst nu är som du säger att lidandet för den drabbade tar slut och att jag vill tro att min pappa, som för övrigt passar väl in på beskrivningen av din pappa, vårdande omtänksam och snäll ocj som alltid hade tid och fanns där för oss i familjen, finns med mig. När sorgen och saknaden blir för stor försöker jag tänka så och minnas allt det fina och kanske prata med pappa. Hör hans röst och minns allting vi upplevt tillsammans. Kanske kan det även ge dig tröst?
Tänker på dig och hoppas att ni har det så bra som ni kan ha det!
Tack snälla och beklagar sorgen <3
Jag är 50 år och min mamma dog i höstas. Hon fick ro från sina sjukdomar och jag fick oxå ro. Min pappa finns kvar och jag har inga syskon.
Jag växte upp i en dysfunktionell familj, förstår det mer och mer ju äldre jag blir och när jag ser mina barn. (Fyra fina killar 10-16 år❤)
Jag har alltid varit och kommer alltid vara avundsjuk på människor som pratar om sina föräldrar med kärlek och värme. Jag har ju aldrig haft det så.
Så det gör så ont att läsa om din pappa på flera sätt. Skulle vilja lägga bomull om ditt hjärta för att lindra.
<3
All kärlek och styrka till dig! Din text fick mig att för en sekund känna hur det skulle kunna kännas. Men går ändå inte att förstå ❤️
<3
Du fick mig att stanna upp en stund. Så otroligt sorgligt men så starkt beskrivet. Tack för dina ord. Och så ledsen att du behöver gå igenom det. Kram >3