För ganska exakt ett år sedan gick flyttlasset från Midsommarkransen till landsbygden i Värmland. Från välordnad sekelskiftestrea till en gammal verkstad på 40 kvadrat, från pennkjol till lerig arbetsbralla och från tunnelbanans 3 minuters väntetid till närmsta busshållsplats närmare 40 minuters rapp gångväg.
Det har varit ett omvälvande år.
Inte bara flytten, ny förskola och skola, nya sammanhang – utan också att bo på en plats så totalt annorlunda än jag varit van vid. Långt ifrån stadsparkernas eftermiddagslek, urbana trafikbrus, myller av människor, normer som en är en del av och ett fång vänner.
18 år av uppbygd vardag.
Det har varit varit saknad efter det gamla, det har varit glädje över det nya. Lika mycket som jag älskat att dra in försommardoften av syrén, anlagt perennrabatter, plockat svamp i skogen, njutit av stjärnklara himlar, dragit in frisk luft i lungorna och sett ut över de vajande fälten, lika mycket har jag också saknat stadslivet som var så totalt annorlunda. Där min plats var given, sammanhanget glasklart och rösten på något vis klar.
Jag har varit tacksam, skitledsen, asarg, svinlycklig och ett hopkok av allt samtidigt. Som en sölig kalops.
Det har varit en känsla av vad-tusan-gör-jag-här och fy-fan-vilken-tur-att-jag-var-här.
Jag har klivit in i det en helst av allt vill rygga ifrån. Det som för mig varit enklare att hantera långt-bort-ifrån.
Alzheimer-skiten och min pappa som sakta (men allt för fort) tynat bort.
Förtvivlat har jag stått pall trots att kroppen velat vittra sönder av denna avgrundsdjupt fördjävliga sjukdom.
Det har varit stunder som jag trott att jag bara ska klappa ihop på golvet och inte ta mig upp. Det har varit gråt. OM det har varit gråt!?
När tiden inte räckt till. När jag behövt finnas där för mina barn, mitt jobb, klimatet, en skog, en mamma. Och en pappa. När jag behövt släppa jobbet abrupt för att pappa gått vilse i skogen och jag måste hitta honom innan mörkret faller. Bära honom när hans ben inte orkar länge.
När jag slits av att sitta i ett digitalt möte och se honom utanför fönstret. Brottas med tanken om att det kanske är just i dag som han minns mig för sista gången och jag går miste om en promenad med honom? Som min pappa. Innan jag blir en främling för honom.
Jag har inte räckt till. Slitits itu.
Velat finnas där den sista tiden, men också inte orkat finnas där den sista tiden. Och skammen och stressen däremellan.
Jag har kämpat med att försöka vara en hyfsad mamma, kollega, någon-form-av-inspirerande-influencer och ideellt arbetande, någorlunda professionell klimatkämpe, samtidigt som jag har stångat mig ihålig i försök att hålla humöret uppe. För vardagens gång. Och för min pappa som tynat bort.
Jag har väl fått en sorts insikt – eller kanske snarare acceptans – för att allt samexisterar. Rosa, piffiga hönshus OCH totalt mörker kan existera sida vid sida. Att en kan vara överväldigande glad, initiativrik idéspruta, skarp å stadig, taggad på häng, handlingskraftig och samtidigt skitledsen, trött, utsliten, vacklande och oförmögen att bjuda in eller delta.
Att se någon dö långsamt är att sörja lite hela tiden.
Jag har varit stark som en oxe och samtidigt svag som en död mask.
Försökt hålla ihop hyfsat, trots att min kropp har gråtit medan jag lugnat honom, klappat hans hand och försökt vänt hans dagar till något bättre. Vaggat honom på något vis.
Fan vad stark jag varit.
När en är mitt uppe i det är det är det som att en bara gnatar på. Står upp, sitter ner, sover, äter. River loss 100 stenplattor och anlägger en perennrabatten för att hantera. Ånga ut skiten på något vis, som välinvesterad selfcare-behandling.
Nu har det gått ett år sedan jag flyttade hit.
För att jag ville ut på landet, och för att jag ville leva nära min pappa innan han försvann.
Jag fick ett halvår med honom innan han slutade minnas mig, innan jag var tvungen att välja min mammas hälsa framför min pappas hemmaboende. Jag hann sjunga honom till sömns om kvällarna, dricka 11-kaffe, gå promenader och säga att jag älskar honom.
Sedan flyttade han in på hem.
Jag besöker honom en gång i veckan (om vi är friska). Förut flera gånger. Men det är med djup ångest jag gör det. Det är med motvilja jag ringer och frågar om det passar att jag kommer. För jag vet inte vad som väntar. Längtan och ångestfull olängtan på samma gång.
Jag gråter innan, står sedan stadigt när jag väl är hos honom, skrattar, lugnar och drar skämt. Jag säger “jag älskar dig, du är världens bästa pappa”. Och sedan kör jag de 20 minutrarna hem. Gråtandes vid ratten. Arg för allt som inte blev. Ledsen över att mina barn aldrig får uppleva min pappas humor, påhitt och musikalitet, på samma sätt som jag. Stressad och frustrerad över att alla fantastiska som tar hand om honom – hemtjänst och personal på boende – som endast får se hans dåliga sidor. Det skulle inte sluta så här för han som alltid var snäll, stark och rättvis.
Förtvilat putsar jag av minnen för att komma i håg dig pappa för den du var. Innan sjukdomen för flera år sedan började bryta ner dig – en skärva i taget.
Nu är du mest av allt ett skal, som ibland förstår att vi hör ihop på något vis. Men kan inte förstå hur. Det var länge sen jag var din dotter, men du är alltid min pappa.
Det har varit ett omvälvande år.
Minst sagt. Där jag plöjt ner tid i bygge och odlingar som ett sätt att hantera. Varje ny fas av min pappas sjukdom kräva sin odling så att säga. Kroppen har värkt när jag lagt mig om kvällarna och kanske hade det värkt mer inom mig utan det där byggandet, odlandet, grejandes, kånkandet.
Det här året har gjort mig till en ny version på något vis.
Huden har skalats av och samtidigt tjockast på i takt med att en hanterat nya faser, nya sorger. Jag känner enorm tacksamhet, tar inget för givet och känner kanske att jag gör något vettigt. Och även om det varit svårt många gånger och jag känt mig felplacerad (hej nya normer och sammanhang som en inte är van vid), så har jag träffat så många fina människor, lokaliserat ett knippe människor där jag kan vara jag, varit så glad över att ta hand om gamla ekor som blivit liggande, kunnat servera mamma middag om kvällarna, ha ett hem för livet och känna att jag gör något vettigt med min tid.
Men det har varit tufft. Att kliva in, se livets baksidor i vitögat och göra det till vardag är en utmaning. Och jag har nog inte alltid fungerat helt … normalt. Förmodligen pratat om alzheimern och sorgen i helt fel sammanhang totalt odramatiskt, där folk har blivit obekväma och inte vetat hur de ska hantera att allt inte är tipptopp. Och fått förståelse hur fucked up en kan vara och känna sig när en befinner sig i en sorgeprocess.
Mitt i allt har jag känt sådan ofantlig tacksamhet och förundran över människors värme. Ni vet, den där klassiska, att det är när en går igenom en kris som en inser vilka som finns där när det blåser. De som hjälpt mig att leta efter pappa (alltså grannar!), de som sagt rakt ut – tjongpang (utan att vi känner varandra särskilt väl) – att “säg till om jag kan göra något”, de som skickat meddelanden, kuskat ut på landsbygden för att titta till mig, krama mig och förstått. Och velat förstå även om det är jobbigt att stiga in i någons sorg. Och de som av någon outgrundlig anledning förstått trots att jag inte pallat yttra ett ord.
Tack för er.
Hoppas jag kan återgälda omtanken och tiden någon gång <3
Även om jag inte visat att jag sörjt (för det är banne mig inte alltid lätt), utan försökt vara som vanligt, så har det betytt så otroligt mycket att få den där omtanken eller känsla av samhörighet. Att får vara ledsen utan att det definierar en för alltid. Mycket av frustrationen mitt i sorgen är ju att en vill vara just som vanligt. Sig själv. Inte fors av mörker. Det är ju inte direkt en social vänskaps-magnet att vara mitt i en sorg. Och definierar en sig vanligtvis som en glad, optimistisk skit så blir fallet ganska högt. En personlig livskris mitt i den andra krisen.
Nu väntar första julen utan min pappa. Han finns ju där ett par mil bort och jag ska besöka honom, men han är liksom inte … inte där.
Trots allt det mörka och kämpiga ser jag så mycket fram det nya året. Ett år av byggande, odlingar, middagar i orangeriet, fest i trädgården och solnedgångar över alla projekt. Massor av nya bekantskaper (om jag kan bete mig på ett vettigt sätt, hahaha).
Och kanske hopp om ett värdigt avslut.
När sommaren kommer ska jag bjuda in alla nya och gamla vänner. Vara jag. Skåla för en fin framtid och liksom leva.
Loading Likes...
Jeg gråter med deg <3
Det å sakte miste en forelder er bare grusomt!
Masse styrke til deg, og tusen hjertelig takk for at du deler <3
Klem fra Norge
Tack snälla. Nu gråter jag också <3 Men på ett fint sätt på något vis.
Ta hand om dig och god jul. KRAM
Åh Emma. Jag har varit där, med min mamma. Det är så tungt att se någon bli ett skal, ett skal som ganska mycket liknar personen man älskar, men där det nästan inte finns någonting kvar inuti. Jag var så arg och så ledsen, och du skriver så på pricken om hur det känns, om sorgen och otillräckligheten. Jag hoppas att er jul blir fin, om än på ett annat sätt.
Kram, fast vi inte känner varandra, från en annan dotter till en (nu bortgången) Alzheimersjuk.
Många tårar här i dag, inte minst av ditt meddelande. Känns på något konstigt sätt trösterikt att det är fler som går igenom eller har gått igenom samma sak. Det blir varmt på något vis. Tack för att du delar med dig och hoppas du får en god jul <3
Du är fantastisk! Har inte många förebilder men du är verkligen en av dem. Att du orkar! <3
Men åh! BÖL.
Så fint skrivet, sitter här på jobbet och blinkar bort tårarna… Tack för att du delar med dig!
Hoppas du och familjen en fin jul tillsammans, trots jobbiga omständigheter ❤
Tack kära Emma för att du delar med dig av detta, jag känner stor igenkänning och vill bara skicka all kärlek till dig!♥️
Tack snälla och vad fint att du tar dig tid att kommentera <3
God jul och gott nytt år!
Åh nu gråter jag. Jag har varit där – men med en cancersjuk pappa som sakta blev sämre och sämre för att sedan gå bort. Jag kan trösta dig med att dom bra minnena kommer tillbaks. Nu efter några år är pappa min starka, roliga, helt magiska pappa igen, sjukdomstiden har suddats ut och jag längtar efter att få berätta om honom, alla hans äventyr och göra honom levande för min dotter.
Kram från Linköping (Och den lokala klimatklubben här – som är OÄNDLIGT tacksamma för allt du gör och inspirerar till!)
Men åh, Anna <3 Nu börjar jag gråta över ditt meddelande. Av så många olika anledningar. Tack för allt DU gör, och jag beklagar så att du har förlorat din pappa. Och trösterikt att höra att minnena poleras fram, det har liksom varit en stress som jag inte vad beredd på. Stor KRAM, god jul och gott nytt år.
Jag har också förlorat en pappa långsamt, dock i psykisk sjukdom. När han väl dog tyckte nog många att jag sörjde ”för lite”, men jag hade liksom sörjt i tio år innan dess. Orkade inte sörja mer precis då, var bara tacksam över att han äntligen hade fått frid. Dock har sorgen kommit till mig i omgångar och jag gråter fortfarande hejdlöst ibland, trots att det är åtta år sedan han dog. Tar din text till mig och känner igen mig i allt.
Hoppas ni får en fin jul och ett gott nytt år! Kram
Detsamma Amanda. Och så där är det väl kan jag tänka, att sorgen drabbar en hänsynslöst. Jag grät hela besöket hos pappa i dag. Mer än en timme satt jag och bara tokgrät vid hans sängkant. Efter ett år av att ha hållit samman. De behövde väl komma ut antar jag. Ta hand om dig och god jul <3
Åh, jag känner igen mig så mycket också. Min pappa har inte alzheimer men en annan slags demenssjukdom. ❤️
Åh, skickar en storm varm kram till dig <3
Åh Emma, dina ord träffar mig rakt i maggropen och det sköra hjärtat. Min mamma diagnostiserades med Alzheimers i våras och den här sjukdomen påverkar på så många sätt som man inte kunde föreställa sig. Det är så otroligt mycket mer än att glömma bort saker, så mycket som får ens hjärta att gå itu lite i taget och så mycket med sjukdomen som känns så fruktansvärt ovärdigt. Samtidigt är det så svårt att både beskriva för andra hur det känns och ens för sig själv greppa det. Hur sörjer man egentligen någon som fortfarande är här fysiskt? Det är något som jag också upplever som svårt att navigera i. Har jag rätt att vara såhär ledsen? Eller, borde jag vara mer ledsen för det här? Vilket man inte alltid orkar, med jobb och två små barn. Och så kommer julen och triggar igång en tärande brutal sorg över det som en gång varit, över hur julen måste bli nu och över jular som aldrig mer kommer bli som förr. Jag sörjer med dig och din familj som tvingas gå igenom detta fruktansvärda, och hoppas att du hittar stunder av julefrid och tid för återhämtning.
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Det är en konst att orka och det är en konst att skriva. Kämpa på, jag beklagar din sorg och förlust. Kram.
Läser och gråter, skickar styrkekramar till er.
❤️❤️
Jeg gråter med deg og dine, Emma<3
Juleklem sendes<3
Jag känner med dig och din familj❤️ Ta hand om varandra, en dag i taget, ett andetag i taget som så behövs.❤️
Skickar kärlek och styrka till dig och hopps julen passerar med lugn och återhämtning. Vilket år du haft!
Sender deg mange varme tanker før jula❤️ Det kommer til å bli bedre med tid.
Tack snälla!
Åh, wow. Vilken text. Så ärlig och modig, och så otroligt fint kring allt det dubbla i livet. Din text kommer jag bära med mig och processa ett tag.
Igår skrev Patrik Lundberg en krönika i DN om ett nyord. Väntesorg. Sorgen man har när någon är på väg bort men ännu inte är död. Så fint ord, och så viktigt att det finns ett ord för den sorgen.
Varm kram till dig Emma!
Men åh Emma ❤️ Vilket tufft år det måste ha varit för er och dig! Tänker på dig och känner med dig!
<3
Hej! Vet inte om du har tillgång att läsa DN? Patrik Lundberg skrev en krönika häromdagen om det danska nyordet “ventesorg”/väntesorg. Definition: ”Sorg man kan känna när man är anhörig till en person som är obotligt sjuk, eller som psykiskt har försvunnit.”
Läs gärna den krönikan om du har möjlighet, den var väldigt fint skriven och jag tänkte på den när jag läste ditt inlägg.
Hoppas du får en fin jul!
Tack Emma!
Stackars dig, förlorade min mamma på samma vis efter 9 års sjukdom. Känner igen så mycket av det du beskriver, och så bra att du skriver ner det, för sen kan det kännas som att man inte gjorde tillräckligt, men när jag läser mina gamla dagböcker från den tiden ser jag att jag gjorde allt jag kunde. Och sen när allt är över, ha inte dålig samvete om du känner dig lättad. När vi sa hejdå till mamma och fick se hennes kropp i den sista vilan, då kände jag en stor tacksamhet över att hon fick slippa undan det som hållt henne fången så länge, så skönt att få se frid i hennes ansikte igen.
❤️❤️❤️
❤️ ❤️ ❤️
En så otroligt sorglig och vacker text. Tack för att du delar, och stor kram till dig <3
Tack snälla <3
Hej!
Jag är tyvärr också en i skaran som lever med utdragen sorg och saknad av en pappa sjuk i alzheimers. En älskad pappa som varit/är min största trygghet och som jag alltid längtar efter att få krama och prata med. En pappa som längtar hem och som vi måste ljuga för nästan varje besök att ”på fredag, då får du komma hem”. Han hinner ju glömma det då det väl är fredag, men blir lugn för stunden av att få en dag att se fram emot. Som jag önskar att jag kunde få ta hem honom, men vet hur stressad och orolig han blir när han väl kommer hem. Skulle kunna skriva långt om detta men tycker det får räcka så här. Jag tillåter mig själv att storgråta när andan faller på, vilket ofta gör att det känns lite bättre. Även att ligga på kökssoffan och lyssna på lugnande musik. På något vis ska det gå att ta sig igenom detta, en dag i taget.
Pingback: Alzheimer-dagen - Emmasundh.com