I dag begravs min mormor, Ulla Wennerström.
Hon skulle ha fyllt 100 år den 12 februari.
Min mormor var något utöver det vanliga. Förutom att hon var gjord av stål – plockade blåbär i skogen som 90-åring med rulatorn (fråga mig inte hur det gick till) och sa ofta “jag är piggelin” trots sina 99 år – så var hon en pionjär. En samhällsförändrare. Och en jämställdhetsivrare.

När jag pluggade till journalist med inriktning samtidshistoria så fick jag i uppgift att intervjua någon som varit ung under 1900-talet. Jag valde min mormor. Med block och penna satte jag mig i hennes kök i 1920-talshuset i Väse, fick en skramlig kopp kaffe och medan gökuret tickade så berättade hon sin livshistoria.

Jag är i dag – på hennes begravningsdag – så tacksam för att jag fick den där uppgiften. För den där dagen som jag spenderade hos henne, när hon berättade om sitt liv, kommer jag aldrig att glömma. Och jag insåg hur lite jag visste om henne innan de där timmarna hade fyllt varje ark med spänning, drama, sorg, skratt och en bit av vår gemensamma historia. Kanske tog jag med en bit av henne in i mitt liv där och då. En känsla av att samhället gick att förändra, påverka? Att platsen jag skulle återvända till så småningom var skådeplatsen för hennes liv?
Jag fick en sån otrolig vördnad för att hon – och fler med henne – har trampat upp stigarna så att de är lagom breda för mig att leva loss på.

Jag ska snart berätta hennes historia – för den är värd att berättas. Men innan jag gör det så uppmanar jag alla att intervjua personer i din närhet – och framför allt kvinnor. För deras historia berättas allt för sällan (de kanske stått i köket, grejat, fixat, tvättat, bakat medan maken berättat om sitt liv för ättlingarna). Så lyssna på kvinnornas historia, skriv ner och för deras berättelser vidare. Låt dem leva vidare.
Tyvärr hann jag aldrig intervjua min pappa, för orden och minnena hann suddas ut. Jag har några skraltiga inspelningar med famlande meningar, och tyvärr är inte huden tjock nog att höra på dem. Så passa på att lyssna, skriva ner och njuta medan tid finns.

Nu kommer min mormors historia. Tack för allt, mormor.

Ulla var en pionjär, samhällsförändrare och tidig med det mesta. Mitt under brinnande världskrig gifte hon sig – blott 18 år gammal – med sin kärlek Gudmund Wennerström, son till den dåvarande landshövdingen Ivar Vennerström.
Den Arvika-bördiga prästdottern Ulla lämnade snart staden för landsbygden, närmare bestämt en gård utanför Karlstad.

Det var knapert, vattnet frös och det var hutlöst kallt. Ulla beskrev ofta krigsvintrarna med orden “det kändes som att jag hade tjäle ända opp till midjan och jag tinade upp först i maj”.

Gården inhyste många människor. Förutom fyra barn, drängar och lantbruksstuderande, så anlände en strid ström av flyktingar som flydde kriget i Norge. Ljudet från bomberna på andra sidan gränsen hördes ända till den värmländska landsbygden.
Det rådde svår nöd under de kärva krigsåren, men familjerna på gårdarna i bygden hjälptes åt, sydde vinterdräkter till Hemvärnet och skramlade åt nödställda.

Vid 21 år ålder startade Ulla upp Röda korsets alsterkrets, som samlade in pengar genom att anordna fester – med lotteri – i Ordenshuset. I potten låg allt från lamm till björkved. De första insamlade pengarna användes för att erbjuda tandvård till alla som gått ut sjunde klass. En del brukade nämligen få löständer i konfirmationspresent.

1943 råkade Ulla besöka Svenska mässan i Göteborg. Där fick hon syn på en banbrytande innovation – en tvättmaskin! Hon återvände hem till bygden och lyckades frammana ett kommunalt bidrag för att bygga en gemensam tvättstuga intill ån som flöt genom bygden. Tvättstugan skulle inrymma två tvättmaskiner, centrifug och varmmangel, och komma alla kvinnor i bygden till gagn. Tidigare tvättade kvinnorna i sjön eller ån, vilket under de kalla vintermånaderna medförde extrem kyla och stelfrusna händer
Bygdens händiga man, Bror Eriksson, föreslog att samverka med Badföreningen, och snart såg Bad- och tvättföreningen dagens ljus – med Ulla som ordförande. Med den nya bad- och tvättstugan kunde bygdens alla invånare tvätta inomhus i tvättmaskin och ta ett varmt bad.

I början av 1950-talet blev Ulla ombud åt Barnavårdsnämnden i Stockholm, med uppgiften att hitta hem åt sommarbarn och fosterbarn, och 1952 föreslogs Ulla – som var medlem i dåvarande Bondeförbundet – att bli vice ordförande Nyeds socialnämnd. Förslaget orsakade rabalder. En kvinna som vice ordförande! Det var en sådan banbrytande tanke att en partimedlem hotade att gå ur partiet om Ulla valdes till denna tongivande post.
Sven Bjureld, bonde i bygden, tog då till orda och sa att han tyckte att män och kvinnor skulle vara likställda. Och så fick det bli. Ulla valdes sedermera till vice ordförande och därefter ordförande (utan att någon lämnade partiet) i Nyeds socialnämnd. En post hon hade fram till 1970.

Livet på gården var krävande. Alltid med små marginaler. Ulla jobbade sjutton timmar per dag, men ändå räckte inte pengarna till.
1956, när Ulla var 33 år, började hon jobba halvtid som kurator på Familjerådgivningsbyrån inne i Karlstad. När barnen hade vuxit upp och flyttat hemifrån sökte sig Ulla till politiken. Hon satt i kommunfullmäktige i Karlstad, med särskilt intresse för jämställdhet och sociala frågor.
Det var ingen enkel sits. “När jag kom in i politiken var jag tvungen att vara dubbelt så påläst och dubbelt så duktig för att få samma anseende som en man” har Ulla berättat.
Ulla satt med i Första delegationen för jämställdhet, anordnade möten med facken och pushade frågorna framåt.

1976 var hon nära att bli invald i riksdagen, och tre år senare (1979) blev hon ordförande i kommunfullmäktige i Karlstad. Under 1980-talet var hon kommunalråd och förtroendevald i landstinget. Ulla var ständigt engagerad, med en obestridbar vilja att förbättra kvinnors livssituation.

När Alla kvinnors Hus öppnade upp i Karlstad 1982, stod Ulla först i kön. Hon var med från start, ingick i en av sju jourgrupper och var aktiv i nära 25 år.
1989, vid 66 års ålder, gick Ulla i pension, men släppte inte sitt samhällsengagemang. Hon satt kvar i ett antal nämnder, var aktiv i styrelsen för socknens hembygdsförening och satt som ordförande i Reumatikerförbundet mellan 1996-2007.

Ulla Wennerström – denna pionjär och samhällsförbättrare – har inte bara trampat upp nya stigar och visat på engagemangets kraft, utan breddat synen för vad en kvinna kan och får göra.
Nu har har hon lämnat oss och banat väg för andra att ta vid där hon slutade.
Tack för allt.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!