Dags att kliva in i det nya året (okej, vi är nio dagar in redan), men nu har vardagen rasslat till och vän av optimism tror alltid på stora förändringar i mitt DNA. Det ska börjas nytt liv, sämre vanor ska vändas mot bättre och helt plötsligt känns luften lättare att andas trots att en bara planerat vad en ska göra. Inte ännu gjort.
Älskar sådana där nystarter, när det kavlas ut 365 dagar av potentiella möjligheter!
Första jobbdagen 2023 är inget undantag.
Trots att det bara gått sex timmar så det nya jobbåret har jag redan gjort presentioner, skissar fram årets föreläsningar (som jag ska peppra internet med), gjort planer, satt mål och infört en ny rutin: tagit en lunchpromend.
Ett stort mål för 2023 är att dela med mig mer av min vardag här.
Göra listor, ha frågestunder, ta en vardagsbild och bildkavalkada mig. Sånt där som jag var en fena på förr, men sen kom ett husbygge, en sjuk pappa och den stora sorgen in i bilden. Huset bygger jag ju fortfarande på, men de andra tunga oken la jag bakom mig på andra sidan av året.
Är så orimligt taggad på ett nytt år! Och ska berätta mer strax om allt som väntar.
Men tills dess: Vad vill ni se mer av i bloggen?
Hej på er!
Hoppas ni haft en fin jul och en snäll start på året. Här har det jullovats med både sjukdom och besök i ett, så det är först nu – sex dagar in på nya året – som en börjar få ordning på livet igen.
Den här julen har varit mild, lugn, krispig och oflängig. Det var precis vad jag behövde.
Första julen utan pappa spenderades i mitt barndomshem i Värmland, med samma gamla julpynt som på 1990-talet. Det finns något tryggt med det där återkommande, bekanta och välkända.
Johns föräldrar kom hit den 23 december och när vi vaknade upp på julkafton så möttes vi av krisp och frost utanför fönstret. Syrénhäcken och stallet på min kusins gård var isigt vita.
Förmiddagen gick åt till att laga mat och när allt var klart gav vi oss ut på promenad.
Så vackert ute!
Det blev rundvandring på bygget och varm choklad i en fönsternisch.
Byggarbetskläderna hade lagts på hyllan för dagen och istället sportade jag detta!
Basker från Rodebjer (begagnad), halsduk fyndad på secondhandbutik i Uddevalla, min gamla 50-talskappa som jag haft läääänge, ullstrumpor som jag köpte på Alsters herrgård förra julen och så kängor från Kavat.
När vi kom in blev det jullunch med vegetarisk janssons frestelese, coleslaw (livets goda), vegetarisk revbenssjäll, lokalproducerad julmust (också livets goda) och hundra goda rätter som mina svärföräldrar hade med sig.
Efter lunchen kom tomten (detta med att byta tomte med grannarna – genidrag!) och det blev julklappar så det stod härliga till. Barnen fick massa begagnat lego (stall, hotell, partybuss, ridskola, camping), jag fick varma kashmirtajts (begagnade, precis som jag vill ha det) och sedan följde nog tre dagar av idogt legobygge. Och så klart: julmat.
Hann med en juldagsfest inne i Karlstad också.
På annandagen åkte mina svärföräldrar hem och min syster och hennes familj kom någon timme efteråt. Sedan var det dags att ladda om och upp för nyår, men det blir ett annat inlägg.
I lördags begravdes min pappa. Det blev en borglig begravning som hölls i en gammal skola i bygden – lärare som pappa var ut i fingerspetsarna.
Flaggan sattes på halv stång på den stora gården som ligger längs vår bullerby-väg och den här regntunga septemberlördagen satte tonen. Det var både sorgligt och vackert.
Innan begravningen kördes kistan tillbaka till vår lilla grusväg, till vårt barnsomshem. Min mamma, jag och min syster tyckte att det kändes fint att han skulle få återkomma hit en sista gång.
Barnen skickade med teckningar som skulle följa med i kistan och sedan körde bilen i väg. Eftersom ett av barnen hade haft som största önskan att morfar skulle få se bygget, en önskan som aldrig gick i uppfyllelse, så kördes kistan förbi husbygget medan vi vinkande hej då.
Två dagar innan begravningen hade hela familjen plockat blommor och växter i trädgården som vi lämnat in till bygdens handelsträdgård som skapat denna vackra kistdekoration.
Pappa.
Det blev ett känslofyllt adjö. Så många tårar.
Efter begravningen åkte vi hit. Till min kusins vackra gård där det bjöds på snittar, bubbel och annat gott. Vi hade anlitat matmästare från bygden som gjort så mycket gott – efter pappas favoriter.
Hela trappan till huset fylldes av alla blommor.
Så vackert och värdigt.
Efter snittar och bubbel bjöds det på fika – närmare bestämt en obeskrivligt god tårta som min moster Katarina gjort. Och på kvällen bjöd vi på middag. Det blev en hel dag av minnen.
Precis vad vi behövde.
Sorgligt, vackert och framför allt så fint när alla går samman. Tack alla!
Kika upp från hallonsnåren, sitta på verdandan med en kall öl, dunka takten med tofflan till någon jazzlåt du försöker ta ut på gitarr, dansa på dig förklädet inför middagslagandet, stoltsera med dina manchesterbrallor (“jag är trendig vart 20:e år”), sätta dig på huk vid katten på grusgången, vrida å vända på någon kran i trädgården för att se att den funkar och humma fram ditt karaktäristiska kattgos-ljud. Jag vill kunna ringa dig och gråta och höra hur du säger allt det rätta. Lugnande. Att allt kommer att bli bra.
Vill ha de där bamsekramarna som bara du kan ge. Och se hela ditt känsloliv spelas upp i de där ögonen. De som lurar, retar, har skratt i sig och gråter när du är stolt eller känslorna svämmar över.
Det har varit kämpiga år där du försvunnit pö om pö. Blivit allt mer av ett skal, en spillra av dig själv – trots att du var så sammansatt och bestod av så många lager. Kanske var det därför du höll dig vid liv så länge.
Det var själva fan att sjukdomen skulle ta just dig. För du gjorde dig så bra här på jorden.
Du var liksom den stadiga, starka, snälla, rättvisa och med ett ständigt lur i ögonvrån. En klippa.
Såna det ska finnas fler av, inte färre.
Nu har jag levt mina första dagar i livet utan dig. Och jag saknar dig pappa. Så obeskrivligt, fruktansvärt mycket. Jag försöker låtsas-leva mitt liv på något vis, försöker gå stadigt och hålla ihop. Axla “klippan” TM. Det går så där, ärligt talat.
Trots att jag försökt förbereda mig på den här dagen sedan alzheimer-diagnosen 2018 så är det helt jävla omöjligt att förstå hur livet ska vara utan dig.
Och trots att du försvunnit lite i taget och alla minnen har immats igen av denna obarmhärtigt vedervärdiga och högst ovärdiga sjukdom, så har du ändå funnits där. Först i mitt barndomshem där mamma tog hand om dig, klädde dig, styrde dig åt rätt håll och bar två liv. Försökte vara klippan tills hon själv höll på att ramla av pinn. Och sedan på ålderdomshemmet.
Det fanns liksom en plats att åka till, även om jag på slutet undvek den allt mer. För jag pallade inte se dig. Eller det som var kvar av dig.
På slutet kunde du – trots att du varken kunde prata, äta eller röra sig – skoja med blicken de goda dagarna. Det var länge sen du mindes att jag var din dotter, men ett skoj kunde du unna undertecknad ändå.
Jag minns så väl när jag blev en främling för dig. Hur jag bröt i ihop i trädgården, ringde Ellen och sa orden “nu vet han inte längre vem jag är”. Varje steg av sjukdomen krävde sin sorg, som ett utdraget farväl till allt det som var du.
Vissa dagar kunde du glimra till, som att du förstod att vi hörde samman på något vis. Men visste inte hur. Grabba tag i min hand eller titta på mig med förundrad blick.
Andra dagar var blicken full av sorg, ilska och ångest.
De sista dagarna satt jag och Ellen vid din sida, grät, skrattade åt minnen och sjöng för dig. Gav dig ett sorl i den oändliga tystnaden.
När jag klev ut från ålderdomshemmet – platsen där du spenderade ditt sista år – med rödsprängda ögon träffade jag nattsköterskan som utbrast “pappa upp i dagen”. Och det är det jag har kvar av dig nu. Dina anletsdrag.
Ska bära dem stolt genom livet.
I december 2020 flyttade jag hem. Det var banne mig inte lätt att släppa allt det trygga och ställa sig öga mot öga med din sjukdomsvardag. Och mitt i allt försöka skapa sig ett nytt liv. Men jag fick ta hand om dig, kroka arm på dig när du tog dina dagliga små promenader, bära dig ut ur skogen när du gått vilse, torka dina tårar, vara stark som en oxe när din värld blev allt svårare att balansera i, servera dig chips å öl under äppelträdet, uppleva glimtar när du mindes mig och sjunga dig till sömns när ångesten blev för svårhanterlig.
Det är först nu allt släpper. Fördämningarna brister. Och en till slut inser. Att nu finns du inte mer.
Minnena av den du var innan sjukdomen är grumliga, men nu är det dags att polera fram dom.
Minnas dig.
Jag kommer sakna din humor. Dina pappaskämt, dina ret, infall och när du liksom brast ut i dans. Kommer sakna ditt hummande, ditt “men nu jävlar blir jag förbannad” på dalmål (som vi retade dig för), dina mejl signerade “stolt pappa”, tipsen på tidningsartiklar du tyckte att jag skulle läsa, alla kluriga uppfinningar du kom på, de där jordnötterna som hivades medan du lagade mat, ljudet av tofflorna som dansade ner från övervåningen, doften av trygghet och nybakat bröd, dina nycker att slänga dig upp i gatlyktor och briljera med din spänst “TM distriktsmästare i gymnastik” (kom dock fram sent i livet att dina medtävlande var halta och halvblinda, men för mig var du bäst) och ljudet när du tränade in Monica Zetterlund-låtar på gitarr.
Under hela min uppväxt var det ett ständigt jammande. Du på gitarr, jag på sång.
Älskade de där stunderna.
Lagom till att du försvann fick Dalarna en egen Monica som jag tror att du hade gillat. Lyssnar på henne, bygger hus (min farbror Gunnar har sagt att en ska bygga monument, så det gör jag) och tänker att du förmodligen hade tagit ut den här på gitarr lagom till lunch. Om du hade varit friskt och levt.
Du hade älskat husbygget, kommit med smarta lösningar in i varje vrå, varit tvungen att avlägsna dig “när det blir för intressant”, med kraft sagt att det blir så förbannat bra och infogat ytterligare ett par beskrivande ord som resten av mänskligheten inte hört på länge eller ens visste fanns.
När du förlorat talet, inte ens mindes de enklaste orden och inte längre förstod vad jag sa, då sjöng jag för dig. Alla låtar som du lärt mig. Och du blundade och kom till ro.
Tack för musiken pappa.
Nynnar vidare utan dig.
Skänk gärna en peng till vår insamling – för mer forskning om Alzheimers – via Hjärnfonden.
Hej på er!
Sitter i orangeriet och fredagsjobbar med septemberkalla fingrar. Utanför prunkar trädgården och dahliorna är stora som tallrikar. Just precis nu är jag så glad över den där trädgården.
Livet är en gnutta kaos just nu. Min alzheimersjuka pappa är sämre, så igårkväll hängde jag där. Jag ska åka tillbaka vid lunch i dag, och mellan varven ska jag bygga. Jag har processat sorgen under det här året, men den hugger till när en minst anar det.
Det var trots allt fint i går när jag var där, för det finns en katt på hemmet som låg i pappas säng en stund. Har bara hört att det finns en katt, men aldrig sett den. Och pappa som älskar katter fick ha en i sängen. Han är inte i läget att han kan uppfatta att den är där, men kanske kunde spinnandet inge något lugn. Och för mig betydde det mycket. Att han fick ha en katt vi sin sida.
På vägen ut från hemmet träffade jag en anställd som jag inte tidigare träffat. “Pappa upp i dagen” sa hon när hon såg mig. Och ja, det är vad jag snart har kvar av min pappa. Alla minnen (som just nu är dimmiga av sjukdom, men som jag ska plocka fram och putsa någon dag) och att jag bär hans drag. Liksom min dotter gör. Och min systerdotter. Känner igen honom i dem.
Innan jag drar i väg till pappa igen ska jag bygga en sväng. Det är skönt på något vis, att få processa, täta väggar med halm och lyssna på musik. Det kanske är precis vad jag behöver.
Och just precis så ska jag spendera helgen. Några kompisar kommer och hjälper till med bygget. Det blri besök hos pappa, men däremellan är jag i tryggt sällskap. Kan inte tänka mig något bättre.
På måndag piper jag till Linköping och föreläser tillsammans med Maria. Vi ska snacka framtid – och det är ju det bästa jag vet. Så trots att livet är lite upp och ner så är det goa grejer som händer runt omkring och jag mår bra.
Och ja, ni fick nu hela bakgrunden. Och hela livet i ett inlägg.
Hoppas ni får en fin helg. Det ska jag se till att ha. Kram på er!
Åter hemma i Värmland efter att ha flängt på semester, tagit salta dopp, klättrat i berg, vadat genom ljung och vilat byggmuskler på varma klipphällar. Återvänt till min barndoms semesterparadis där jag spenderat varje sommar.
Denna gång med mina egna barn – som så klart älskade stället!
Nu ska här laddas igång inför ny jobbsäsong, husbygge och ett val.
Ett val som rimligtvis borde handla om klimat, om sänkta utsläpp och att säkra ett mångfald av arter för att säkerställa vår framtida matförsörjning. Pust.
Men som istället handlar om det ena bisarra utspelet efter det andra.
Vad är det som händer? Har jag förflyttats till 1930-talet? Och vad hände med den där klimatkrisen?
Aldrig har en slungats tillbaka till verkligheten med sån kraft efter semestern.
En skulle bra gärna vilja ta den solkiga strandfilten, lägga sig på marken och dra den över sig. Sova i tio år för att vakna upp till något rimligare.
Jag är rädd för att vi en dag kommer vakna upp och inse vad tusan vi gjort. Och att det är för sent. Grinden är stängd och vi kanske insåg – lite sent – att det kanske hade varit bra ändå att lyssna på forskningen? Som gång på gång larmade. Inte bara lyfta upp ett finger i luften och killgissa efter vad som passar våra drömmar?
Förmodligen kommer vi aldrig våga se oss själva i vitögat utan peka på någon annan eftersom det är mer bekvämt.
Men låt mig tala klartext:
De klimatförändringar som inträffat går inte att återkalla.
En sommar där 100 kommuner i Frankrike saknar kranvatten, det slås nya, förödande värmerekord, skördar torkar bort, matförsörjningen rubbas och där det ömsom brinner och ömsom svämmar över – det är det nya normala. Nu ska vi förhindra att det blir värre. Men de politiska partierna fortsätter snacka om annat, killgissar om lätta lösningar som inte grundar sig i vetenskapen.
Ingen vill vara festdödare som lyfter klimatet när vi hade det så trevligt.
Klimatet är vår gemensamma viktigaste fråga. Hur vi sänker utsläppen och förhindrar artdöden.
Nu.
Det finns många valfrågor som är viktiga, men de flesta har ett tidsmässigt svängrum. Det går att göra om, tänka nytt, testa och utvärdera. Det har inte klimatet. Vi måste göra det vetenskapen säger – sänka utsläppen på alla fronter. Samhället, företagen, individerna.
Nu börjar valupptakten. Kräv att klimatet kommer upp på agendan – hos kommunpolitiker, lokaltidningar, nationell media och i ditt flöde i sociala medier.
Innan grinden stängs.
Nämen hej våren och hej nytt kontor!
Yep, från och med i måndags sitter jag i vårt orangeri och jobbar – omgiven av 21 gurkplantor och mängder av odlingar. Det är fortfarande lite kallt här inne jämfört med mitt förra kontor (sängen i verkstan), men en blir ju bra lycklig av att sitta här. Och vill en ha en paus är det bara att traska ut och ta tag i något som behöver göras. Typ flytta stockar från den blivande köksträdgården, hiva cellglas ner i grunden eller kånka upp ett lass med jord på orangeri-taket som ska bli en äng.
Hej du bortglömda årssammanfattning och hej juli!
Det var semester och jag har långt i från datorn. Cyklade ner till sjön, tog dopp och la bilder på hög. Och de ska jag plocka fram nu, just for you.
Jag passade på att köpa linolja till den gamla ekan som jag skulle väcka liv i. Älskar sådana här lanthandlar med lokalproducerad mat, byggnadsvårdsmaterial och hantverk. Skulle vilja ha en i varje krok.
Dunk och träskor.
Pep till fyndläget Innovare Brocante & återbruk i Deje! Här finns banne mig allt, som gamla lampor, möbler, prylar, dörrar, fönster, badhar och handfat.
Åt medhavd middag på bryggan nere vid sjön och badade läääääänge.
Cyklade hem längs med grusvägarna. John tog täten och jag efter med lådcyklen med kidsen i. Kom hem med två sovande barn i cykellådan, inklämda mellan blöta badlakan och simpuffar.
Vår lilla verkstad badade i prunk! Det var ljuvligt att gå ut där sent om kvällen och känna doften av hela trädgården.
Tog tåget till Astrid Lindgrens värld! Detta att de har en egen tågstation och att det är traskavstånd till allt – hurra! Stegade in i den lilla staden där allt är byggt med stil och fingertoppskänsla FÖR BARN. Checkade in i vårt hus och inväntade …
Kompisar! Amanda, Martin och deras barn Diana och Harry! Ah, några dagar av lyckliga barn och kanske ännu lyckligare vuxna? Och häng! Mitt bästa!
Spenderade varma dagar inne på Astrid Lindgrens värld med teatrar, ränn bland småhusen, snack med Ronjas rövare, lek i alla hörn och glada barn!
Lilla Harry passade fintfint i den lilla staden.
Utanför Lotta på Bråkmakargatan var det uppdukat för saft! Filmerna är ju inspelade här, så det är ju 100% igenkänning!
Allt är så på pricken tidsmatchat! Som att kliva in i en annan värld – även för mig. Om jag gillar’t? Eh, ja.
Middagarna spenderades i vår alldeles egna syrénberså. Här satt vi till sena kvällen, medan barnen slumrade på andra sidan väggen.
Vi har ju kollat en hel del på Nils Karlsson Pyssling, och det är ju en klar favorit på Astrid Lindgrens värld.
Av anledningar.
När vi kom hem hade vår tomt började prunka helt fantastiskt mycket. Vinrankan som tidigare hade stått i ett plastväxthus stagades upp och frodades, en klematis letade sig upp ur kirskål och massor av invasivt kanadensiskt gullris.
Det var ljuvligt, även om det såg fördävligt ut åt andra hållet. Nedplockningen av den gamla sommarstugan var igång och pja, inte var det en vacker syn.
Mja.
Och här har ni anledningen till icke-uppdateringen. Varje kväll efter läggdags av sommarlediga barn pep vi hit och plockade ner huset bräda för bräda.
Jobbade mot klockan eftersom husgrunden skulle byggas precis där den gamla sommarstugan stod. Bra morot ändå.
Arbetsklädd!
Mellan varven pep jag och äldsta barnet ner till sjön och målade den gamla ekan! Fin va?
Vi drömde om höns hos min moster – tillika vår närmsta granne! Hon har den finaste hönsgården med den läckraste utsikten! De hönsen lever gott!
I slutet av juli fick vi besök! Per, Lisa, Åberg och hennes son Benjamin. Min mamma var på besök hos min syster, så det blev många middagar på verandan under kaprifolen.
Sällskapsspel och sena kvällar. Bästa!
Värmlands-semester betyder utflykt! Och geniala, underbara Alma lövs museum så klart.
Här spelas det konserter om somrarna!
Det var värmebölja och potthett, så vi skydde brännande sol i den stora ladan.
Älskar allt återbruk! Dörrar, fönster, soffor, stolar och bord. Allt påhittigt, finurligt och vackert.
Åberg!
Vi åt lunch, fikade, kikade på konst och sedan …
… gick vi till skogen där spännande, små och kluriga hus och utställningar väntade. Sist jag var här var för en hel massa år sedan – innan jag fick barn. Nu hade vi ett gäng minimänniskor med oss och de älskade detta plejs! Så mycket att upptäcka.
Lisa fick en vän.
Dagarna förflöt. Och mest av allt cyklade vi ner till sjön eller stannade till för lunch på Rotnäs gård.
Efter ett par dagars häng åkte vännerna hem och i samma veva upptäckte jag att jag hade borelia. Segt!
Besökte min kompis Marie och hennes familj i deras gulliga torp ett ar mil bort. De hade gjort så fint sedan jag var där sist.
Marie!
Vi gick på auktion, svängde förbi ett gäng på loppisar, råkade komma in på en väg med körförbud (den hade körförbud av en anledning kan jag säga), råkade köra sönder ett släp och blev strandade hemma hos Marie ett par timmar. Inte mig emot. Det blev kattgos, barnen badade och det var lätt en av sommarens härligaste eftermiddagar.
Kom hem med loppisfynd!
Juli fortsatte att prunka och jag fyllde ögonen med …
Min favoritvy since forever.
De sista dagarna av juli fylldes av fix på tomten och dopp i sjön.
Hej på er!
Dagarna försvinner i bygg, workshop-planering, foto-rens, föreläsningar, möten och offkamera-jobb. Men nu tänkte jag visa vad jag hade för mig förra veckan.
Hittade mig själv – iklädd egensydd kimono – på Blomsterlandets egen tidning. Är jag först i världen med att fronta en trädgårdstidning innan jag har en trädgård måntro?
Så här ser det ut prick överallt i vårt lilla kyffe. Vi odlar som bara den, trots att vi egentligen inte har några ytor att ställa sådderna på. Fönsterbrädorna är obefintliga i den gamla verkstan, så nu står det tråg och krukor överallt – som här i barnens rum.
Hade tydligen beställt några dahlior som kom på posten, så jag satte ner dem i krukor. Hoppas de tar sig!
Jag ska ju skapa en bivänlig trädgård, och här kvalar ju egentligen inte de mest avancerade dahliorna in. Så detta blir bara rent ögongodis och gå-bort-present-matreial.
Fula är de ju inte.
Undrar ni varför jag alltid tar närbilder på hörn – och sällan med vidare perspektiv? Ja, här har ni svaret.
Som sagt. Här står fläktarna som torkar väggarna och långbordet är knökat med stearinljus, verktyg, städgrejer, vaser, ja, allt mellan bygg och piff skulle en kunna säga.
Jag gav mig dän på att få orangeriets innerväggar klara i förra veckan, så jag slet med lera, fixade klart fönsterbrädan mot väster och grejade.
Söderväggen klar, men pja, det finns lite att jobba med så att säga.
Väggen mot väster får sitt första lager lerblandning.
Spatel i högsta hugg och i färd med att smeta på sista lagret finputs på västerväggen.
Ett avbrott i byggandet och besök på Värmlands Museum!
En favorit i Karlstad – helt klart. Här finns utställningar, skaparverkstad för barn, ett Inger och Lasse Sandberg-inspirerat lekrum (med Lilla Spöket Laban, Tummen, Lilla Anna och Långa farbrorn och gänget). Och så ett fantastiskt café och en makalöst fin restaurang.
Men jag skulle inte dit för att vältra mig i Värmlands Museum, utan höll ett panelsamtal med det här gänget om framtidens konsumtion. Hur vi helt enkelt ska konsumera i framtiden, hur det ska bli enklare att handla begagnat och återbrukat i våra städer och hur vi får till en återbruksgalleria i stan.
Det blev fredag och jag tog morgontåget till Stockholm, mötte upp Maria på kontoret och jobbade järnet.
Ena dagen i arbetsbralla på den värmländska landsbygden, nästa i pennkjol på Södermalm. Bästa kombinationen om du frågar mig.
Vi käkade lunch på favorit-stället som serverar den genialiska kombinationen soppa + pizza!
Det blev bubbel till lunch, för vi var ju tvungna att fira Marias bokoch att vi är nominerade till Årets secondhand profiler 2022.
Fuck vetemjöl.
Hej då!
Vid 17-snåret lämnade jag stan och pep hem till Värmland. Träffade en person som gick på min skola i högstadiet på tåget, så det blev inte mycket gjort på jobbfronten. Så himla kul att återse människor från förr!
Kom hem till bygge och det där ni ser på övervåningen. Jojo, det ligger halmbalar däruppe. SNART ska jag och John börja bygga övervåningen för att komma på hur vi bäst löser olika utmaningar. När vi ska bygga undervåningen så bjuder vi in till workshop och ska lära ut allt vi lärt oss!
Orangeriet hade torkat väl medan jag varit i Stockholm!
Första lagret – med lerlim – blir alltid väldigt sprickigt eftersom det är en stor dos lera i. Sista lagret blir finare så att säga.
Och innan veckan var slut hade jag inte ALLS byggt klart alla väggar, men hade i alla fall beställt munblåst glas till parörren från Fiskeruds byggnadsvård. Ett steg närmare klart i alla fall.
Hej 8 mars!
I dag vill jag lyfta hur flickor och kvinnor drabbas av klimatkrisen. Nog för att vi här i Sverige fortfarande tragglar med löneglapp och en hel del trassliga frågor kopplat till jämställdhet, men i dag vill jag ändå lyfta kvinnor i andra länder. De som drabbas först och värst av klimatkrisen.
För ett år sedan spelade jag och Maria in två avsnitt av Plan B-podden på temat kvinnor och klimat. Lyssna här!Lika aktuellt, eller ja, ÄNNU mer aktuellt eftersom utsläppskurvan går åt fel håll.
Den här fina boken “I can’t believe I still have to protest this shit : 100 år av kvinnokamp i affischer” av grymma konstnären Jessica Hallbäck landade i postlådan häromdagen. Det är en bok full av affischer!
Jag tänkte vi skulle kolla lite.
Så många olika favoriter!
Från svunna tider …
… till modern tid.
Jag rev ut en affischerna …
Och ramade in! Återanvände en av ramarna som finns i köket, men bytte ut till detta motiv.
Tadaa! Passar finfint i köket, och skapade diskussion om jämställdhet kring köksbordet. Och bra påminnelse om att inte ta något för givet.
