Lucka 11 i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här):

11. Berätta om det fulaste du vet.
Det fulaste jag vet är den fullkomligt vulgära jakten efter nytt. Livet ska vara skinande rent, utan minsta repa, skit i hörnen och slö-söndagar-med-pizza-och-småfis.
Om det något som skapar kli-panik på kroppen hos mig är just de där hemmen, liven och trädgårdarna, där allt är så perfekt att man själv känner sig som ett en maläten loppa. Trots att man både tvagat sig, deo-rajdat armhålan och tagit på sig skinande rena strumpbyxor. Till och med borstat de där tänderna allra längst bak i tandraden.

Det där tillrättalagda är det värsta jag vet. Det fulaste jag vet. Det är så “fint” att det blir fult.
Just i de där friserade trädgårdarna och lägenheterna – som är perfekta att man vill kräkas lite – får jag panik. Mitt inre kaos kan inte möblera in sig i denna välordnade vardag.
När något fått en repa, så byts det ut mot något nytt. Eller snarare ännu nyare. Gärna dyrare. Trots att det fungerar. En jakt på statusmarkörer målad i lack och stämplad med ett bäst före-datum. Som ett nyshoppat hem vars innehåll byts ut i takt med varje säsong. I denna vardag finns ingen plats för en nött pinal, en pizzakartong eller ett par trötta sockor på vardagsrumsbordet. Inte heller något personligt – om det matchar i en vit ram.
Det finns inget som helst återanvändningstänk eller miljösamvete. Bara en vulgär överkonsumtion i jakt efter det perfekta livet. Utan sprickor. Ett liv som så uppenbart inte kan levereras i en shoppingpåse.
Hur har du själv hemma då, i ditt pastell-palats, Emma Sundh?
Förutom några städade pastellhörn i denna två:a, så är det stök mest överallt. Gamla koffertar på hög, någon pinnstol som jag ska måla om, en upphittad hallspegel som någon annan har slängt (trost att den är fullt fungerande), en klänning som jag ska laga. Ett bord fullt med pennor, sudd och illustrationer, ett annat med symaskinen – lämnat mitt i ett projekt. En brokig skara ting och möbler som jag älskar – var för sig. Mitt hem är en samling pysselprojekt. Och jag skäms när jag skriver det, men jag visar så sällan upp detta stök som jag någonstans älskar. Kameran åker bara fram när det är nystädat och piffat. För när stöket är i full gång – då är jag upptagen med att leva.

Och just det där tycker jag om. Stöket, risporna och projekten. Ett nött hus med originalfönster, en gammal skavd dörr, en vildvuxen trädgård, en ihoplimmad favoritkopp och T-shirt som håller på att falla sönder och samman. Saker som har lämnats (och vårdats) som de är – för att någon älskar dem. Precis just så.
Eller för att man är så upptagen med att leva att man inte har tid att polera.

Från arkivet-djupdyk till en lucka med något vackert, nämligen lucka 10 i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här).

10. Berätta om någonting som du tycker är alldeles särskilt vackert.
Något som är alldeles underbart vackert, så där nästan överlyxigt få-förunnat-fint, är att jag har samma fantastiska vänner nu som för 15 år sedan. Några riktiga godingar har tillkommit genom åren, som Lollo, Linda, Lisa och Frida (som jag varit vänner med i tio år!). Men annars är det samma personer som såg mig ta mina första stabblande, skitnödig-nervösa steg in på Tingvallagymnasiet i Karlstad.
Tillsammans har vi övervunnit livet. Och som vi har levt. Vi har torkat varandras tårar, kissat på oss av skratt, dansat dåliga gator fram, tröstsnott blommor ur rabatter, sagt att-den-där-snubben-var-ändå-bara-skit, vi har undersökt 7Elevens öppettider grundligt, funnits där när ensamheten varit som ett stort sugande hål, stafetthånglat med gängliga snubbar, lyssnat när resten av världen varit döv. Vi har bråkat – och återvänt med famnar av längtan tillbaka. Vi har levt. Och vi har gjort det tillsammans.
Det är något som jag tycker är extra vackert. Att vänskap kan vara så enormt stark.
För mig har de här personerna betytt världen. Utan dem skulle jag vara hälften av den person jag är i dag.
Tillsammans är man inte stark. Man blir stark.

Nu ni sailors!
Denna trubbiga tisdag ska jag ta med er ner i arkivet, genom lucka 9 i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här).
Dagens (eller gårdagens) uppdrag är som följer:
9. Berätta om din stil när du var 15 år. 

Hm. Svårt. Just 15-åriga jag hamnade sällan på bild, och de bilder jag har är begravda hemma i Värmland. Om jag inte minns fel så hade jag axellångt cendréfärgat hår och lugg, i någon form av Per Gessle-frisyr (under Gyllene tider-eran) och klädde mig ENBART i svart. Kjol över byxa var ju hett då, så det sportade jag. Och svart pennkjol och båtringad tröja i något glansigt, suspekt material.
I brist på bilder (jag får ta och leta upp någon riktigt klassisk 15-bild nästa gång jag är hemma i Värmland)  så bjuder jag på lite härlig stilhistoria från arkivet.

13 år och har stukat foten. Året är 1996 och jag bär jeans (mins första egna, som inte är ärvda), silverskärp från Kookaï (ärvt av min kusin Kristin) och en magtröja som jag ärvt av min syster Ellen.

Ni ser mig till vänster i bild. Året är 1996, jag är i Løkken i Danmark tillsammans med min mamma, min syster Ellen och hennes två kompisar. Denna Danmarks-resa ska gå till historien som en mardröm för min mamma och för mig? Som en dröm så klart. Under denna resa tar min syster mig på fest, säger att jag är 15 år och jag hånglar för första gången. Med en dansk som hette Rasmus som var 17. Han och hans kompisar stod dagen därpå och sjöng “Should I stay or should I go now” utanför huset vi hade lånat. Min mamma tittade ilsket på dem, så de darrade av rädsla. Min mamma får fortfarande något svart i blicken när denna resa kommer på tal.

Bär favoritjeansen och randig tröja som jag ärvt av min trendiga kusin Kristin.

17 år, här tillsammans med Fatima. Inte mycket till stilbilder under denna period. Mest bilder som såg precis ut just så här.

2003. Till vänster ser du mig, 20 år gammal med snedlugg. Till detta bar jag så klart tygpåse, sturörsjeans och Converse.  Till vänster ser min mina accessoarer. Aka. Mina bästa vänner, som jag satt ihop med, bodde tillsammans med och slanade Debaser fram med. Nina, Lisa och Åberg (ps. Hoppas ni inte dödar mig för att jag lägger upp den här bilden, men ni är ju bara för söta). Alla i rött läppstift.

2004. Här vet jag inte vad som händer. Men det är samma sorts bilder som tas. Finns knappt en bild i dagsljus i arkivet på tre år. Jag levde på natten. Pronto. Eller nätterna. Jag var ute jämt.
Här tillsammans med Lisa. Under denna period klär jag mig i marinblått. Från topp till tå. Och vita Converse. Eller blå då förstås.

Den enda (jag skojar inte) bilden tagen i dagsljus under hela 2005.
Och jag kan erkänna att jag tagit med de mest städade bilderna från denna period. Det är för att mamma och pappa inte ska få en hjärtinfarkt.
Härj var mitt mellannamn.

Hello sailors!
Nu tänkte jag bita tag i lucka nummer 8 i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här), som innehåller en bit nostalgi.

8. Berätta om ett klädesplagg som du minns från din barndom. 
Jag är uppvuxen mitt ute på landet, omgiven av mostrar, sysslingar och kusiner. Och yngst av dem alla – i hela stora släkten – var jag.
Jag var den sista utposten för alla gamla nötta kläder. En trash can av gamla trender och ratade kläder.
Ledet av kläder gick från den nio år äldre kusinen Malin, via ett dussin kusiner och sysslingar, tills det till slut nådde mig. När jag inte bar ärvda kläder, sportade jag lantis-naken (min familjs vanligast förekommande uniform), hemmasydda 1980-talsdressar som min mamma skapat eller ett virrvarr av kläder från utklädningskofferten (bästa).
Mina föräldrar envisades med att klippa mig och min syster i korta, praktiska frisyrer, vilket utmynnade i en nästan störd längtan efter långt hår. Kontentan? Jag syntes ofta med en kjol på huvudet, som jag slängde och flängde med. Eller stor böljande hatt.

På kalas i ärvd, för stor klänning och enorm hatt.

Vardagshatt och filt.

Eller ett klassiskt hårnät i guld. Det är tydligt att jag saknade något på knoppen. Och naken på överkroppen. So classy.

Även på vintern sportade jag extravagant hatt till min flotta bävernylonsoverall. Mössa med ENORM boll. Det är alltså jag i mitten. Lång redan då. Min bästis Åsa till vänster och min syster Ellen till höger.

Min favorithobby. Kontor! Här hjälper jag pappa att stämpla (MITT BÄSTA) kuvert, iklädd en NY T-shirt. Jag tror inte att den var ärvd, utan det var ett helt nytt plagg, med ett plast-tryck som liksom var lite skumgummigt på något vis. Som att man skulle trycka på det och det skulle låta. Det gjorde det så klart inte, men det var sjukt cyperspacigt.

Det var allt.
Vill du läsa vad jag skrivit (och visat för bilder) i tidigare luckor? Kika här:

1. Berätta om din stil.
2. Berätta om vad du har på dig idag.
3. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.
4. Berätta om hur du får dina kläder att hålla längre.
5. Berätta om ett klädesplagg som får dig att känna dig stark.
6. Berätta om en person som inspirerar dig.
7. Berätta om en person som betytt mycket för dig.

Ligger lite efter i Emily Dahls underbara julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här). Jag skyller på en helt kriminellt härlig helg med pyssel och promenader.
Lördagens lucka, närmare bestämt lucka nummer sju, innehåller en person som har betytt mycket för mig. Ett svårt uppdrag, eftersom det finns mängder av människor som har gjort mig till den jag är i dag. Min syster Ellen och min tremänning Cathrine (som är som en extra syster för mig) har funnits där när livets vindar har blåst så hårt att jag varit nära att tappa taget.
De har hållt i mig, hjälpt mig upp ur avgrundsdjupa hål och gropar och framför allt vågat säga i från när jag valt vägar som varit högst tveksamma.
För utom mina två “systrar” så är det en annan person som kvalar in på dagens uppdrag:

Berätta om en person som betytt mycket för dig.

När du håller om mig försvinner allt ont. När du kysser mig så blir alla vinterkalla vener varma igen. När du skrattar så kan jag inte hejda mig – då skrattar jag med. När du är nära är det som att jag blir hel. Som att alla bitar faller på plats. När livet är ett trassel, hjälper du mig att reda ut knutarna. När jag gråter så tröstar du mig. När du är ledsen så skär det i mitt hjärta. När du är lycklig blir jag lycklig. När jag är arg som ett bi så lugnar du mig genom dina snälla ord. När kroppen känns konstig så läker vi den tillsammans. När livet smärtar förstår du mig som ingen annan. När jag kommer hem till dig, så är det som att mina ögon ler automatiskt. Och du ler tillbaka. När jag håller om dig, så känns det alltid som det är första gången. Ibland blir känslorna för starka och då måste jag hoppa. Upp och ner. Då hoppar du med mig. Och så står vi där i köket och hoppar framför varandra. Ocool-skrattar och håller om varandra. Stundvis är det som att jag ser på dig för första gången. Hos dig kan jag vara mig själv. Är mig själv. Tusen miljoners äkta Emma Sundh, med skavanker, pillimariska tankar och som en tivoliserad totalshow. Och du säger bara att du älskar mig mer och mer. För dig är jag aldrig för mycket. Och jag kan aldrig få nog av dig.
Visste inte att jag hade ett hjärta innan jag träffade dig. Nuförtiden känner jag att ett dunkande hjärtat sitter där varendaste dag.

Min John. Trodde inte att jag kunde känna sådana här känslor. Åtta år efter den där dagen i mitt lilla studentrum på Lappkärsberget när jag frågade om du och jag skulle bli vi så är jag lika fnitterkär i dig.

Lucka nummer 6 i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här) innehåller en alldeles speciell person.
I dag är nämligen uppdraget att …
Berätta om en person som inspirerar dig.

Det finna speciellt en person – förutom Anne på Grönkulla då – som har inspirerat mig genom hela min uppväxt – och fortfarande inspirerar. Monica Zetterlund.
Jag kom i kontakt med denna lady när jag var sju äpplen hög. Min gitarrspelande pappa skippade barnsångerna och gick direkt på … Monica Zetterlund. Tillsammans jammade vi “Underbart är kort”, “När min vän”, “Trubbel” och “Sista jäntan”. Den sistnämnda är ju ganska så fräck, men jag var för liten för att förstå vad texterna handlade om. Det var melodierna jag älskade.
Samtidigt öppnade pappa och mamma upp en helt ny värld för mig, signerat Svenska Ord, med Hasse, Tage och Monica. Tillsammans möljde vi igenom “Sven hund”, “Gröna hund”, “Spader, Madame” och “Äppelkriget” och jag fascinerades så av denna humoristiska blondin med ett jävlar anamma.
Monica Zetterlund var en sådan människa jag ville bli. Snäll, fräck, rolig och rivig. Som ett lingonris i ett cocktailglas.