Upp ur sängen, på med blå klänning, kofta och så vinterkappan på det. Och sedan i väg för att träffa Volangen och gå på pressvisningar.
Det är något visst med att bära färg i gråaste november, som att shotta vitamindrinkar genom ögon.
Och här är den. Vecka 25:s gravidmage.
En stolt liten kula som lever rullan om kvällarna. Särskilt mycket nu när radion är avstängd (jag) eftersom John är bortrest.
Okej, det här är officiellt sista dagen jag bär den här pennkjolen, för den går ju inte riktigt igen i ryggen. Fodret har rykt och knappen känns lite lätt ansträngd, så den får vara öppen. Men vad gör en inte för att kunna använda sina egna kläder in i det sista?
Kashmirtröja från Beyond retro, telefonbrosch fyndad på Tradera, rutig pennkjol från loppis, strumpbyxor från Lindex och skor från Stadsmissionen. 
Och så kalaskulan (eller kalaskuken som jag först råkade skriva), gravid i vecka 24. Jag känner mig just nu som en luris, för ena dagen gör sig fogarna påminda och jag liksom vaggar fram som en snigel på semester. Frustande och prustande. Och andra dagen går jag som om inget hade hänt, lätt och ledigt. Eller ja, någorlunda lätt och ledigt i alla fall.
Det är ju ingen akrobatik going on om en säger …
Loading Likes...
Denna vissna onsdag må det vara grått ute, men i min mage är det fest, dans och high chaparall. Gravid i vecka 23 och det är som en torktumlare därinne.
Vänder ut och in på min garderob och blir lika imponerad varje gång över hur mångfacetterade plagg jag har – trots allt. Som den här gamla H&M-toppen från tidigt 1800-tal, tillsammans med en lila pennkjol från Asos, blå strumpbyxor från Lindex (som går hela vägen upp över magen) och skor med inlägg från Stadsmissionen.
Och kalaskula förstås.
Du kan kalla mig Kalaskulan Sundh numera.
Menar ni verkligen att den ska typ bli dubbeltdubbelt så stor?
Är lätt mega-facinerad och spänd över hur de här outfitbilderna ser ut i vecka 39. Skrattar lätt inombords redan nu.
Q: Hej Emma!
Missade denna frågestund och satsar på nästa med en kanske känslig fråga men för mig ett verkligt etiskt dilemma när det kommer till graviditet, jag är själv 31 och vill gärna ha barn snart och undrar helt enkelt hur du ställer dig till kub-testet och dess underlag för ev. beslut att fortsätta sin graviditet? jag tycker det är mycket skrämmande att människor väljer att ta bort ett barn som visar sig ha downs syndrom, samtidigt vet jag inte hur jag själv skulle reagera om jag väl stod in för det beslutet själv vilket jag skäms för och vilket gör att jag helst bara skulle vilja undvika att ta det för att ha det beslutet i mina händer.
Elin
A: Hej Elin! Tack för en viktig och intressant fråga. Jag och John stod inför valet att göra KUB-test och valde att tacka nej. Alla har olika skäl till att göra KUB, så jag kan bara utgå från mig själv i denna fråga. Och jag kan inte annat än att hålla med dig.
Jag och John fick missfall för ett år sedan och det dröjde innan vi blev gravida igen. Att då – när vi fått vänta så länge – ta bort ett barn på grund av “dåliga odds” fanns – och finns – inte i vår tankevärld. Vårt första “barn” sållades ut automatiskt genom missfall. Kroppen tog hand om det som ändå inte var livsdugligt. Där gör kroppen och naturen ett val.
Jag vill inte sitta med den makten att bestämma vad som är livsdugligt och inte i mina händer, jag vill få det barn som det var tänkt att jag ska få. Och jag kommer älska det no matter what.
Jag är en orolig själ och om jag känner mig själv rätt så skulle ett KUB-test gjort mig trillioner mycket mer orolig än vad jag är i dag. Och då är jag ändå rejält orolig. Men här är alla olika så klart.
Vill passa på att tipsa om ett himla bra inlägg om fosterdiagnostik som UnderbaraClara gjorde för ett tag sedan. Läs!
Stor kram emma
Q: Hur tänker ni kring namn? Vill ni ha klassiska/släktnamn, nya, mer moderna namn?
Jag är själv 16 år som började på gymnasiet (samhälle) för bara 5 veckor sedan, har du några tips inför mina kommande tre år?
Så kul med frågestund!
Emmy
A: Åh, hej Emmy, och vad spännande att du börjat gymnasiet (nu var det ju några veckor redan, men jag hoppas att du trivs). Gymnasiet var helt klart min bästa tid! Jag flyttade hemifrån, hade mitt första förhållande och så åkte jag med den vilda känslo-berg-och-dal-banan. Hjärtekrossad och dödskär om vartannat. Och så hade jag så förbannat roligt. Under den här tiden så träffade även några av mina allra närmast vänner. En drös skeva underbarisar. Och den kärlekshistorien kommer att hålla livet ut tror jag bestämt. Så mitt första råd är att njuta, ha roligt och häng med folk. Och plugga så klart, fast det ingår ju liksom.
Så var det ju det här med namn också. Vi har inte kommit vidare värst långt i processen. Vi vill ha namn som vi har en anknytning till på ett eller annat sätt. Vi får se vad det blir. Än så länge har vi bara en drös pöjknamn, så vi har lite att jobba på här om en säger så.
Stor kram och lycka till
emma
Q: Hur går det med Sockan? Han skulle ju få ett nytt hem!
Stella
A: Åh, Sockan. Jag har så mycket längt i kroppen efter hans lurviga kattamage alltså. Denna gosboll till katt bor kvar hos mina föräldrar i Värmland tills vidare. På test. Det är optimalt på en del sätt (jag får fortsätta att ha honom i mitt liv), men jag är också inställd på att om det inte fungerar med allergier så får vi hitta ett nytt hem. Det känns som att jag får ha honom i mitt liv lite på låns. Det är skönt och smärtsamt på samma gång. Men mest skönt. Det viktiga är ju att alla mår bra.
Mest av allt är jag glad över att han trivs. När han var innekatt trodde jag att han var en komplicerad katt, men han var ju bara på fel ställe …
Kram emma
Q: Hej Emma! Måste få börja med att säga att du är alldeles underbar, interners största glädjekälla!
Och sen har jag lite frågor gällande Vintagefabriken:
1. När har ni öppet, jag tycker att jag har letat så flitigt på eran hemsida men inte hittat något som besvarar denna fråga. Antagligen så är det jag som är otekniskt men vill så gärna besöka er lilla fabrik snart så jag frågar här. När har ni öppet?
2. När man går in på er hemsida så har ni ett antal (gudomliga) klänningar, men när jag sett bilder från butiken innefrån så ser ni ut att ha betydligt mer till försäljning. Säljer ni ”endast” det som finna på hemsidan eller finns det mer i butiken? Tacksam för svar!
Nyfiken i en strut
A: Hej Nyfiken i en strut. Vad gullig du är! Dina ord värmer. Av allt jag vill vara här i världen så slår nog “interners största glädjekälla” det mesta tror jag. De orden ska jag rama in, sätta upp på väggen och titta på när jag tvivlar.
Så till Vintagefabriken.
1. Du är så välkommen så! Numera – när vi har webbshop – har vi öppet varje lördag mellan klockan 11-16 och även kvällsöppet någon gång ibland. Tiderna kan variera, men vi är flitiga på att uppdatera vår Insta med senaste nytt, så kika där. Om du är nyfiken på när vi har kvällsöppet så kan du signa upp dig på vårt nyhetsbrev, där vi informerar om senaste nytt – rakt ner i mejlboxen.
2. Vi har ett hav av klänningar i butiken, och några få godbitar i shoppen. Vi hinner helt enkelt inte med att plåta av alla klänningar innan de säljs i shoppen. Så om du vill ha klänningshav så kom till butiken. Där har vi även massor av barnkläder, brudklänningar (en masse!) och fina asccessoarer.
Varmt välkommen och hoppas vi ses!
Q: Har du några tips på bra frisörer i Stockholm som friserar till inte alls för höga priser? Ditt hår är ju helt fantastiskt!
Kram
A: Tusen tack! Det är den eminenta Sarah Wing, Retroella, som fixar mitt hår. Och hon är också mitt bästa tips. Prisvärd, skicklig och enormt trevlig!
Lycka till med klippet!
Q: Hej Emma! Blev SÅ glad när jag läste att ni väntar barn! Fantastiskt! Jag tänker att du är väldigt miljömedveten och försöker tänka på det här med kemikalier och så och undrar därför hur du tänker med ditt hår under graviditeten? Kommer du fortsätta bleka eller leva med utväxt?
Sofia
A: Vad glad jag blir att du blir glad. Ja, alltså jag är ju väldigt orolig men hoppas att det ska gå bra. Jag har slutat att bleka mitt hår helt (som jag gjorde förut) och nu gör jag skonsammare slingvarianter i stället. Det känns inte så där superduper bra att syssla med kemikalier när man är gravid kan jag ju ärligt säga och där är min frisör helt med mig.
Nu har jag en rejäl utväxt och ska till Sarah Wing på tisdag för att råda mot på barret. Vi får se vad det blir. Antagligen kommer jag sakta men säkert att gå mer mot min naturliga hårfärg. Vi får se hur det blir. To be continued.
Kram emma
Q: Hej Emma! Jag har liksom du genomgått missfall, men är nu gravid (en månad efter dig tror jag). Jag blir lite ledsen över vissa kommentarer på din blogg. De som säger ojoj, vad tidigt du köper ditten och vad skaffar datten. Jag vågar själv inte hoppas att den här graviditeten kommer gå bra, även om jag är i vecka 19 (på grund av tidigare missfall), men behöver inte andra som tvivlar min graviditet. Jag har fått så många “oj, så du har redan köpt en spjälsäng” av nära och kära runt omkring mig och blir bara ledsen. Jag vill ju bara hoppas att allt ska gå bra liksom. Hur känner du?
Anna
A: Hej Anna. Och stort grattis till graviteten. Det gör mig så glad att göra, även om jag inte känner dig. Det känns som vi är en liten klubb här på bloggen som alla ska ha barn 2015. Många med samma erfarenheter som du och jag. Det gör mig stark.
Du anar inte hur mycket jag känner igen mig i dina ord. Jag skäms ganska ofta över mina handlingar eller att jag räknar hem den här graviditeten innan barnet är ute, för folk har så mycket åsikter. Det kan vara allt från att jag berättade på bloggen “redan i vecka 13” till att “oj, har du redan köpt kläder”. För mig är det viktigt att tänka positivt, att den här graviditeten kommer gå bra. Att jag liksom du fick missfall påverkar inte våra nuvarande graviditet, annat än att vi vet vad vi kan gå miste om.
Det skulle varken ge mig eller barnet något gott om jag bara gick runt och förberedde mig på att allt skulle gå åt pipsvängen. Jag vill ju njuta. Gå bananas på barnkläder, köpa barnvagn så fort jag bara kan, för det fick jag inte sist. Och sedan vill jag köpa allt begagnat … vilket kräver tid.
Jag oroar mig tillräckligt redan, men lite av oron släpper när jag fixar sådan där praktiska saker som just kläder, spjälsäng, skötbord och barnvagn. Det blir verkligt. Och lite som terapi. Som en enorm hoppfullhet i en liten kofta. Att det här händer verkligen nu.
Mitt råd till dig är att strunta i andras tyck. Du gör det som är bäst för dig, om det så är att vänta med allt fix till vecka 38 (om du mår bra av det), berätta för hela världen att du är gravid i vecka 7 (om du mår bra av det) eller köpa en spjälsäng i vecka 19. Ingen har rätt att tycka något om dig och ditt liv. Du gör som du vill. Kom i håg det.
Stor kram, massor av pepp och lycka till
emma
Ps. Bjussar på en bild på mig själv som spädis med strumpor på händerna. Man tager vad man haver.
Loading Likes...
God lördagsmorgon!
Tänkte visa en himlans snjasig sak så här på morgonkvisten.
Det står nämligen ett vrålåk i mitt vardagsrum – stolt, fräsig och redo för rejs.
Ett stycke blå, retro barnvagn – med mycket gung i – från 1960-talet.
Jag hittade den på Blocket och fick den för 500 pix. Det är vad jag kallar ett kap.
Summan som jag och John är uppe i när det gäller barngrejer är just nu uppe i ungefär 1 000 kronor. Barnvagn för 500 spänn, ett skötbord som vi fick av en granne, en softlift som jag hittade på Erikshjälpen för 80 spänn, spjälsäng (också den från Blocket) 200 kronor och begagnade barnkläder och sängkläder för mellan 15-30 kronor styck från Myrorna, Emmaus och Tradera. Och så en massa saker som jag hittade i garderoben hemma hos mamma och pappa, som Emma minus trettio år har burit (cirka hundrafyrtio mössor av olika varianter).
Just nu är jag redigt i fixartagen. Vill fixa det mesta innan jul.
I början av nästa år (fram till det är dags för Cirkus Sundh att fortsätta sina konster utanför min mage) så ska jag hoppa på ett himla roligt projekt. Exakt vad är lite hemligt än så länge, men tids nog ska jag berätta …
Häromdagen fick jag paket från fantastiska och urgulliga Jumperfabriken i Göteborg. I paketet låg en perfekt, blå klänning med trekvartsärm och båtringning (bästa klänningskombon om du frågar mig) som gravidmagen får plats i. Lyckan!
jag är som ni vet inget stort fan av gravidkläder, så detta passade mig hur bra som helst – en klänning som jag även kan bära efter graviditeten.
Fenomenalt.
Och så här ser min gravidmage ut i vecka 21. Ser fram emot preggo-GIF:en jag ska göra sedan när Cirkus Sundh är ute. Från dagarna när jag traskade runt i klänning, pimplade champagne och inget visste, till när jag visste, men inget sa och när det började sprattla i magen som en popcornmaskin.
Loading Likes...
Q: Hej Emma,
Nu är hösten här! Gud vad mysigt roligt och fint samma gång men…jag har ingenting att ta på mig!!
Hur får man inspiration från sina gamla kläder som hängt, och slängt och hur gör man när man inte har råd att köpa nya? Hur får jag dem att bli mer intressanta och vilka basplagg rekommenderar du?
Tillsist,
Grattis till bebis! Så spännande! Du och din bebis gjorde min dag även om jag inte känner dig eller ens sett på stan!
Tack också för en fin blogg och alla dina, kloka, visa och underbara ord! Det värmer ändå bort till Frankrike där jag just nu bor.
Varma kramar ,
Isabell
A: Men alltså Isabell! Vilken underbar kommentar. Tusen tack för ditt pepp. Det värmer miljoners i kroppen. Och vad avis jag blir på att du bor i Frankrike! Du anar inte.
Först och främst: Bästa tipset att skaka liv i gamla kläder är att addera detaljer. Det kan vara allt från broscher, skärp, kulörta strumpbyxor till maffiga halsband. Med spännande attiraljer får kläderna nytt liv. När det gäller basplagg så är mitt bästa tips: Pennkjol och kort kofta med rund hals. Går att variera i oändlighet. Pennkjolen kan du bära till blusar och tröjor, medan du kan lägga koftan över axlarna på sommarklänningen och bära precis som den är till både byxor och kjol. Bästa plaggen helt enkelt.
Mixa på nya sätt som du aldrig testat förut och prova dig fram. Ett annat alternativ för att skaka liv i gamla outfits är århundradets äldsta budgetaccessoar – frisyren. Under 1940-talet hade en bara råd att köpa en enda nya outfit per år, vilket banade väg för nya kreativa sätt att variera sin stil – genom frisyrer. Bästa och billigaste accessoaren!
Stort lycka till! Kram emma
Q: Hur ska ni tänka kring genus och sånt när barnet kommer?
Kommer ni att berätta för andra tex familj och vänner ang att ni inte vill att de ska leda ert barn i en viss direktion baserat på om den är tjej eller kille tex bara få en viss typ av leksaker, hinta om att den ska bete sig på ett visst sätt eller ha en viss typ av intressen osv pga sitt kön? Och hur kommer ni reagera om det blir så?
Tycker det är intressant pga funderar en del på det själv. Jag och min partner är genusmedvetna men inte våra föräldrar på samma sätt..
Ska ni bo kvar i lyan när ni får barnet/ och i Sthlm eller ej?
Slutligen hur mycket jobbar du i v? Hur blir det med Vintagefabriken när både du och Louise är på mammaledighet & hur lång sådan ska ni ha?
Lycka till med allt!
Kram
Selma
A: Hej Selma (fint namn!)! Många intressanta och viktiga frågor. För mig och John är det enormt viktigt att förmedla till alla att vi får ett barn, inte en pojke eller flicka. Vi vill inte att vårt barn ska behandlas annorlunda på ett eller annat sätt på grund av ett kön. Därför har vi till exempel valt att fixa allt till barnrummet och alla kläder innan barnet kommer till världen. Det är så klart läskigt, eftersom man inte vet om graviditeten kommer gå vägen, men också ett val vi har gjort. Dels för att göra hela graviditeten mer verklig, men också för att vara helt blanka i huvudet när vi står och väljer kläder i secondhandbutiker och gamla gömmor hos våra föräldrar.
Där är jag och John fullkomligt överens.
När barnet kommer så vill vi ge så mycket valfrihet som möjligt till vårt barn, både vad gäller kläder, leksaker och – så klart – identitet. Det är viktigt för oss att visa redan från dag ett att vissa uppgifter eller intressen inte är privilegierad till något kön. Det kan vara allt från att borra upp tavlor, sy kuddfodral, rensa avloppet, laga mat, baka bullar till att plocka svamp och åka vattenrutschkana (hur ofta ser du mammor som åker vattenrutschkanor?). PS. Den sista punkten är mycket viktig för både mig och John :).
Det första året kommer ju barnet inte bry sig, men för oss är det viktigt att ha visioner redan från start.
Mina vänner är jag inte ett dugg orolig för när det gäller genusmedvetenhet. Mer genusmedvetna människor finns nog inte, och för mig är det viktigt att det finns en rad farbröder, tanter och alltmittemellan för vårt barn att ty sig till och ha som förebilder. Jag är ganska ointresserad av att låsa in mig i min lilla värld när barnet kommer, utan önskar att hen får lära känna flera olika personer från start. Skyfflas mellan famnar och hitta trygghet hos en rad människor – oavsett kön.
Vad gäller familj och bekanta, så hoppas jag så klart att de vill hjälpa oss att ge barnet en så bred bild av världen som möjligt, samtidigt som jag inte vill att någon ska vara rädd för att göra fel med vårt barn. Det är en svår fråga. För jag vet någonstans att jag kommer att säga ifrån om jag märker att någon för vårt barn åt ett visst håll, att inte tillåtas leka med vissa saker eller förväntas leka med andra.
En känsla hos mig är att jag nog kommer att vara ganska skarp mot mina egna (relativt genusmedvetna) föräldrar (sorry i förskott om ni läser det här). Vi har den relationen. Vi pratar ofta om genus, hur en vill vara som förälder och vad som är okej och inte – och ingen av oss är sen med sin åsikt.
För mig är det hemskt viktigt att vårt barn inte placeras in i ett fack, och heller inte bara beröms och bedöms genom sina prestationer. Jag vill att mina barn ska känna sig älskade – oavsett. Punkt. Inte på grund av någon variabel. Som Astrid Lindgren en gång lär ha sagt: “Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
Okej, lång och kanske flummig utläggning. Men jag hoppas att du fick svar på din fråga. Det är en svår fråga, för den är superviktig för oss samtidigt som det inte alltid är lätt att säga ifrån när det könifieras hitan och ditan. Jag kommer säkert återkomma i frågan om jag känner mig själv rätt =)
Angående boende så kommer vi att bo kvar i vår lilla lya i Midsommarkransen. Några vener i oss längtar ut till landet, men vi har kommit fram till att vi – just nu – vill bo kvar i stan. På sin höjd ha ett till ett litet torp på landet som vi kan åka till på helgerna, där vi kan andas frisk luft och få skit under naglarna. Det är viktigt för oss att vara nära våra vänner, så det står högst upp på listan just nu.
När det gäller jobb så jobbar jag som vanligt. Eller ja, jag tar det väldigt mycket lugnare och jobbar inte på kvällarna som jag gjorde förr (jag orkar helt enkelt inte, och vill inte heller för den delen), men annars lunkar frilansuppdragen på som de brukar.
I vår är tanken är att John och jag ska dela 50/50 från första början. Vi ska se hur vi löser det rent praktiskt, men en dröm vore att dela på veckorna rakt av. Då kan båda fortsätta jobba, ha lika stor inblick i vardagen och i barnets rutiner och behov – från start.
Om den drömmen går i lås så betyder det att jag kommer kunna fortsätta jobba med Vintagefabriken, bloggen och mina frilansuppdrag några dagar i veckan.
Stor kram emma
Q: Hej Emma! Visst är det du som har gjort illustrationerna i boken Vintagefrisyrer? Brukar du illustrera som jobb eller bara på fritiden?
/Nyfiken
A: Hej Nyfiken! Jajemänsan, det är jag som har gjort illustrationerna i boken Vintagefrisyrer. Tyvärr illustrerar jag extremt sällan. När jag var barn ritade jag konstant. Hade alltid färgpennor och stora ark på rulle redo. Mycket kaniner blev det – min specialitet back in the days. Sedan dess har jag illustrerat i perioder, stora målningar har avlöst seriestrippar och karikatyrer. På senare år har det blivit allt mindre gjort på illustrationsfronten, men det var enormt roligt att ta upp det igen i och med Vintagefrisyrer. Numera illustrerar jag nästan bara när det vankas festligheter eller event. Gör affischer, inbjudningar, menyer, men har även fått i uppdrag att göra bloggheaders. Drömmen är att illustrera mer, men tiden räcker sällan till.
Stor kram
emma
Q: Hej Emma!
Jag och min sambo har planer på att köpa en lägenhet och fastnat för Midsommarkransen, då lägenheterna ligger i vår prisklass och det verkar vara ett trevligt område. Så är mest nyfiken på hur du trivs där? För- och nackdelar?
Sedan vill jag bara säga tack för en himla fin blogg! Det är något i dina inlägg som förändrats sen du blev gravid, kan inte sätta ord på vad det är, men nu gillar din blogg ännu mer. Kram!
Malin
A: Hej! Vad gullig du är! Tack för dina fina ord. Och vad roligt att du funderar på att köpa lägenhet i Midsommarkransen! Alltså jag är ju gravt Kransen-frälst, så jag kan inte komma på några nackdelar. Det skulle väl vara att det är dyrt att köpa lägenhet här och att om en en gång har flyttat hit så vill en inte gå utanför Kransen-gränsen.
Fördelarna med Midsommarkransen är att det är som en småstad ett stenkast från tullarna. Här hälsar folk på varandra, går sakta på trottoarerna och snickilisnackar med personalen på Coop. Alla är så enormt trevliga här … för att de hinner vara det. Det är nära till Vintervikens badplats, lummiga kaféer och fantastiska skog. Här finns också många grymma restauranger, mysiga småbutiker (Mimmi Staafs möbelmakeri, 2 little spoons, Kabelverket och Lyckliga gatan till exempel), en gammal biograf, stans bästa pizza (Tellus pizza) och så finns det gott om parker för parkhäng. Och viktigast av allt. En bra pulkabacke!
Jag gillar också att det finns olika sorters boendeformer här. Hyresrätter, funkis-, bostadsrätter, sekelskiftersvåningar, flerfamiljshus och villor. Här trängs studenter, med övervintrade hippies och barnfamiljer.
Hoppas du och din sambo hittar något riktigt fint här.
Stor kram
emma
Loading Likes...
Längst in i ett dammigt hörn av min garderob – bakom utdragslådorna – hittade jag en bortglömd sak. En marinblå trikåkjol som jag sydde för en massa år sedan.
Denna skrynkliga sak visade sig passa min växande mage perfekt. Efter flera dagar med en nästintill obefintlig mage är den tillbaka – rund som en böll (alltså VAR har barnet gömt sig? I benet?).
Firar med SM i upphittade gamla kläder. Spetsblus från H&M, skärp från Myrorna, trikåkjol som JAG HAR SYTT SJÄLV (alltså så stolt, obviously), väska från Vintagefabriken, blå strumpbyxor från Lindex och skor från Swedish Hasbeens.
Och ett stycke 18-veckors gravidmage. 
Tisdag, morgontassande hemma i lägenheten och strumpbyx-premiär. Det är ju fullkomligt svinkallt ute, så nu åker höstkappan på, liksom den gigantiska halsduken. Och ikväll blir det till att elda i kakelugnen, för nu börjar det bli rått.
Just nu är det nämligen dubbel-kofta-läge.
Och här är en 17-veckormage i klädd gammal klänning från H&M, rosa kofta fyndad på Savers i Honolulu, vinrött skärp från Myrorna, vintage telefonbrosch och senapsgula strumpbyxor från H&M.
Alltså det är så konstigt det där med gravidmagar. Ena dagen ser jag ut som en boll, andra dagar (som i dag) syns det knappt ett dugg.
Ska bli skönt att gå på ultraljudet om två veckor och se så att den där sprattelmänniskan – som låg där på förra ultraljudet – finns kvar (vi gjorde ett tidigt ultraljud i vecka 14). Av illamående och växtvärken i magen att döma är det så klart full aktivitet därinne, men jag längtar till den där dagen, då vi passerar ytterligare ett delmål. Då värk övergår i sparkar, illamående blir till välmående och gravidoro blir till säkerhet. Det blir fina fisken det!
Torsdag och tre nyanser av vinrött. Perfekta septemberfärgen.
Kashmirtröja från Beyond retro, loppisfyndad mässingsbrosch (formad som en telefon), pennkjol från Vintagefabriken och skor från Stadsmissionen.
Och 16-veckorsbula på det. 
Har fått en mängd mejl av er som vill veta exakt vilken vecka jag är i, så nu ska jag börja skriva ut det. 16 var det nu ja. Lovade mig själv (innan jag blev gravid) att inte gravidmaga mig för mycket i bloggen, men vad fasen. Nu tutar jag och kör!
Tut, tut!
A: Hej Caroline! Jag älskar också att läsa andras kärlekshistorier, jag kan gotta mig i dem i timtals. En av de finaste storys jag vet handlar om en nära väns farmor som jobbade på kondis. Varje dag kom en ung karl in och beställde ett glas mjölk – bara för att han skulle få en skymt av denna stiliga fröken. Och där började deras kärlekshistoria. Jag tycker om de där historierna, för kärleken kan liksom stiga in genom dörren, be om ett glas mjölk – när man minst anar det.
Mannen i mitt liv är John. När jag träffade honom så föll allt på plats, han var min pusselbit. Min själsfrände. Här kan du läsa om vår minst sagt speciella kärlekshistoria. Hoppas du gillar.
Stor kram emma