A: Hej Caroline! Jag älskar också att läsa andras kärlekshistorier, jag kan gotta mig i dem i timtals. En av de finaste storys jag vet handlar om en nära väns farmor som jobbade på kondis. Varje dag kom en ung karl in och beställde ett glas mjölk – bara för att han skulle få en skymt av denna stiliga fröken. Och där började deras kärlekshistoria. Jag tycker om de där historierna, för kärleken kan liksom stiga in genom dörren, be om ett glas mjölk – när man minst anar det.
Mannen i mitt liv är John. När jag träffade honom så föll allt på plats, han var min pusselbit. Min själsfrände. Här kan du läsa om vår minst sagt speciella kärlekshistoria. Hoppas du gillar.
Stor kram emma
Q: Hej Emma!
Missade denna frågestund och satsar på nästa med en kanske känslig fråga men för mig ett verkligt etiskt dilemma när det kommer till graviditet, jag är själv 31 och vill gärna ha barn snart och undrar helt enkelt hur du ställer dig till kub-testet och dess underlag för ev. beslut att fortsätta sin graviditet? jag tycker det är mycket skrämmande att människor väljer att ta bort ett barn som visar sig ha downs syndrom, samtidigt vet jag inte hur jag själv skulle reagera om jag väl stod in för det beslutet själv vilket jag skäms för och vilket gör att jag helst bara skulle vilja undvika att ta det för att ha det beslutet i mina händer.
Elin
A: Hej Elin! Tack för en viktig och intressant fråga. Jag och John stod inför valet att göra KUB-test och valde att tacka nej. Alla har olika skäl till att göra KUB, så jag kan bara utgå från mig själv i denna fråga. Och jag kan inte annat än att hålla med dig.
Jag och John fick missfall för ett år sedan och det dröjde innan vi blev gravida igen. Att då – när vi fått vänta så länge – ta bort ett barn på grund av “dåliga odds” fanns – och finns – inte i vår tankevärld. Vårt första “barn” sållades ut automatiskt genom missfall. Kroppen tog hand om det som ändå inte var livsdugligt. Där gör kroppen och naturen ett val.
Jag vill inte sitta med den makten att bestämma vad som är livsdugligt och inte i mina händer, jag vill få det barn som det var tänkt att jag ska få. Och jag kommer älska det no matter what.
Jag är en orolig själ och om jag känner mig själv rätt så skulle ett KUB-test gjort mig trillioner mycket mer orolig än vad jag är i dag. Och då är jag ändå rejält orolig. Men här är alla olika så klart.
Vill passa på att tipsa om ett himla bra inlägg om fosterdiagnostik som UnderbaraClara gjorde för ett tag sedan. Läs!
Stor kram emma
Q: Hur tänker ni kring namn? Vill ni ha klassiska/släktnamn, nya, mer moderna namn?
Jag är själv 16 år som började på gymnasiet (samhälle) för bara 5 veckor sedan, har du några tips inför mina kommande tre år?
Så kul med frågestund!
Emmy
A: Åh, hej Emmy, och vad spännande att du börjat gymnasiet (nu var det ju några veckor redan, men jag hoppas att du trivs). Gymnasiet var helt klart min bästa tid! Jag flyttade hemifrån, hade mitt första förhållande och så åkte jag med den vilda känslo-berg-och-dal-banan. Hjärtekrossad och dödskär om vartannat. Och så hade jag så förbannat roligt. Under den här tiden så träffade även några av mina allra närmast vänner. En drös skeva underbarisar. Och den kärlekshistorien kommer att hålla livet ut tror jag bestämt. Så mitt första råd är att njuta, ha roligt och häng med folk. Och plugga så klart, fast det ingår ju liksom.
Så var det ju det här med namn också. Vi har inte kommit vidare värst långt i processen. Vi vill ha namn som vi har en anknytning till på ett eller annat sätt. Vi får se vad det blir. Än så länge har vi bara en drös pöjknamn, så vi har lite att jobba på här om en säger så.
Stor kram och lycka till
emma
Q: Hur går det med Sockan? Han skulle ju få ett nytt hem!
Stella
A: Åh, Sockan. Jag har så mycket längt i kroppen efter hans lurviga kattamage alltså. Denna gosboll till katt bor kvar hos mina föräldrar i Värmland tills vidare. På test. Det är optimalt på en del sätt (jag får fortsätta att ha honom i mitt liv), men jag är också inställd på att om det inte fungerar med allergier så får vi hitta ett nytt hem. Det känns som att jag får ha honom i mitt liv lite på låns. Det är skönt och smärtsamt på samma gång. Men mest skönt. Det viktiga är ju att alla mår bra.
Mest av allt är jag glad över att han trivs. När han var innekatt trodde jag att han var en komplicerad katt, men han var ju bara på fel ställe …
Kram emma
Q: Hej Emma! Måste få börja med att säga att du är alldeles underbar, interners största glädjekälla!
Och sen har jag lite frågor gällande Vintagefabriken:
1. När har ni öppet, jag tycker att jag har letat så flitigt på eran hemsida men inte hittat något som besvarar denna fråga. Antagligen så är det jag som är otekniskt men vill så gärna besöka er lilla fabrik snart så jag frågar här. När har ni öppet?
2. När man går in på er hemsida så har ni ett antal (gudomliga) klänningar, men när jag sett bilder från butiken innefrån så ser ni ut att ha betydligt mer till försäljning. Säljer ni ”endast” det som finna på hemsidan eller finns det mer i butiken? Tacksam för svar!
Nyfiken i en strut
A: Hej Nyfiken i en strut. Vad gullig du är! Dina ord värmer. Av allt jag vill vara här i världen så slår nog “interners största glädjekälla” det mesta tror jag. De orden ska jag rama in, sätta upp på väggen och titta på när jag tvivlar.
Så till Vintagefabriken.
1. Du är så välkommen så! Numera – när vi har webbshop – har vi öppet varje lördag mellan klockan 11-16 och även kvällsöppet någon gång ibland. Tiderna kan variera, men vi är flitiga på att uppdatera vår Insta med senaste nytt, så kika där. Om du är nyfiken på när vi har kvällsöppet så kan du signa upp dig på vårt nyhetsbrev, där vi informerar om senaste nytt – rakt ner i mejlboxen.
2. Vi har ett hav av klänningar i butiken, och några få godbitar i shoppen. Vi hinner helt enkelt inte med att plåta av alla klänningar innan de säljs i shoppen. Så om du vill ha klänningshav så kom till butiken. Där har vi även massor av barnkläder, brudklänningar (en masse!) och fina asccessoarer.
Varmt välkommen och hoppas vi ses!
Q: Har du några tips på bra frisörer i Stockholm som friserar till inte alls för höga priser? Ditt hår är ju helt fantastiskt!
Kram
A: Tusen tack! Det är den eminenta Sarah Wing, Retroella, som fixar mitt hår. Och hon är också mitt bästa tips. Prisvärd, skicklig och enormt trevlig!
Lycka till med klippet!
Q: Hej Emma! Blev SÅ glad när jag läste att ni väntar barn! Fantastiskt! Jag tänker att du är väldigt miljömedveten och försöker tänka på det här med kemikalier och så och undrar därför hur du tänker med ditt hår under graviditeten? Kommer du fortsätta bleka eller leva med utväxt?
Sofia
A: Vad glad jag blir att du blir glad. Ja, alltså jag är ju väldigt orolig men hoppas att det ska gå bra. Jag har slutat att bleka mitt hår helt (som jag gjorde förut) och nu gör jag skonsammare slingvarianter i stället. Det känns inte så där superduper bra att syssla med kemikalier när man är gravid kan jag ju ärligt säga och där är min frisör helt med mig.
Nu har jag en rejäl utväxt och ska till Sarah Wing på tisdag för att råda mot på barret. Vi får se vad det blir. Antagligen kommer jag sakta men säkert att gå mer mot min naturliga hårfärg. Vi får se hur det blir. To be continued.
Kram emma
Q: Hej Emma! Jag har liksom du genomgått missfall, men är nu gravid (en månad efter dig tror jag). Jag blir lite ledsen över vissa kommentarer på din blogg. De som säger ojoj, vad tidigt du köper ditten och vad skaffar datten. Jag vågar själv inte hoppas att den här graviditeten kommer gå bra, även om jag är i vecka 19 (på grund av tidigare missfall), men behöver inte andra som tvivlar min graviditet. Jag har fått så många “oj, så du har redan köpt en spjälsäng” av nära och kära runt omkring mig och blir bara ledsen. Jag vill ju bara hoppas att allt ska gå bra liksom. Hur känner du?
Anna
A: Hej Anna. Och stort grattis till graviteten. Det gör mig så glad att göra, även om jag inte känner dig. Det känns som vi är en liten klubb här på bloggen som alla ska ha barn 2015. Många med samma erfarenheter som du och jag. Det gör mig stark.
Du anar inte hur mycket jag känner igen mig i dina ord. Jag skäms ganska ofta över mina handlingar eller att jag räknar hem den här graviditeten innan barnet är ute, för folk har så mycket åsikter. Det kan vara allt från att jag berättade på bloggen “redan i vecka 13” till att “oj, har du redan köpt kläder”. För mig är det viktigt att tänka positivt, att den här graviditeten kommer gå bra. Att jag liksom du fick missfall påverkar inte våra nuvarande graviditet, annat än att vi vet vad vi kan gå miste om.
Det skulle varken ge mig eller barnet något gott om jag bara gick runt och förberedde mig på att allt skulle gå åt pipsvängen. Jag vill ju njuta. Gå bananas på barnkläder, köpa barnvagn så fort jag bara kan, för det fick jag inte sist. Och sedan vill jag köpa allt begagnat … vilket kräver tid.
Jag oroar mig tillräckligt redan, men lite av oron släpper när jag fixar sådan där praktiska saker som just kläder, spjälsäng, skötbord och barnvagn. Det blir verkligt. Och lite som terapi. Som en enorm hoppfullhet i en liten kofta. Att det här händer verkligen nu.
Mitt råd till dig är att strunta i andras tyck. Du gör det som är bäst för dig, om det så är att vänta med allt fix till vecka 38 (om du mår bra av det), berätta för hela världen att du är gravid i vecka 7 (om du mår bra av det) eller köpa en spjälsäng i vecka 19. Ingen har rätt att tycka något om dig och ditt liv. Du gör som du vill. Kom i håg det.
Stor kram, massor av pepp och lycka till
emma
Ps. Bjussar på en bild på mig själv som spädis med strumpor på händerna. Man tager vad man haver.
Loading Likes...
Åh folk och deras åsikter hit och dit! Jag köpte precis allt innan Knut kom, dels för att jag tyckte som du, att det va kul att köpa utan att veta kön. Dessutom kom han tre veckor tidigt och då var det sannerligen gött att ha allting klart. Det sista man vill göra med en liten nyföding är att springa på babyproffsen och akutköpa alltihop!
Måste bara lägga till en sak angående fosterdiagnostik. Ibland tar kroppen inte alls hand om det själv, vissa (som jag) får inte missfall. Hellre får jag då veta tidigt i graviditeten att mitt barn inte kommer överleva utanför livmodern än att få veta det senare på rutinultraljudet (eller EFTER förlossningen!). KUB görs inte bara för att upptäcka Downs utan också för andra, allvarligare kromosomavvikelser som t ex kan innebära att barnet är blind, döv, gravt utvecklingsstörd och med så allvarliga missbildningar som gör det omöjligt att leva efter födseln. Ursäkta, det är ett känsligt ämne för mig och jag blir ledsen när det låter som att folk tror att man lättvindigt “väljer bort” funktionshinder när det egentligen handlar om att man är rädd att få ett barn som kanske dör direkt (vilket hade hänt mig om det inte vore för fosterdiagnostiken). Men eftersom KUB bara är en riskbedömning så kommer jag göra fostervattenprov direkt nästa gång.
Min kommentar var alltså inte riktad till just Emma, utan detta är som sagt ett känsligt ämne för mig och jag känner mig alltid tvungen att skriva så fort frågan om fosterdiagnostik berörs.
Åå, “Som en enorm hoppfullhet i en liten kofta. Att det här händer verkligen nu.” De där orden talade så mycket till mig så att tårarna bara strömmar just nu (kanske kan skylla lite på gravidhormonerna). Under många års längtan, många ivf:er, flera missfall så har det blivit en del små söta (mest begagnade) barnkläder. Det har gjort det så mycket lättare för mig att stå ut, så mycket verkligare, så mycket lättare att hålla hoppet vid liv. Om att vår lilla skatt en gång ska komma till oss. Nu är det lättare än nånsin att tro att hen ska komma. Om tio veckor eller så…
Vilka fina svar du ger Emma! Jag håller med om det där med internets största glädjekälla och vill bara säga att din blogg är en av mina bästa tillhåll här på internet. Jag har några såna tillhåll, som ger både inspiration, pepp, tankar, glädje och drömmar och jag älskar det.
Till alla er gravida som redan har tröttnat på folks åsikter: det är lika bra att lära sig att skita i vad alla andra tycker, för det blir fasen inte mindre tyckande när ungen väl är utkommen. Det finns förvånansvärt många familjelivsmammor på riktigt och för sin egen skull är det bäst att bara ge blanka fasen i vad folk tycker och bara ägna sig åt att få sig själv och sin familj att må bra. Tips och inspiration ja tack, pekpinnar och familjelivston nej tack.
Vill också kommentera den sista frågan (och svaret).
Jag har inte gått igenom missfall men känner så väl igen mig i tankarna, att man “tar ut glädjen i förskott” osv , precis som om det skulle vara mer hälsosamt att ta ut
o-lyckan i förskott.. En väninna citerade sin syster (som köpt rubb och stubb på en utförsäljning långt innan förlossningen) som sa under graviditeten “om jag får missfall blir jag väl inte mer ledsen av att ha en massa bebissaker? ” Hon menade att ledsen blir man väl hur som helst av ett missfall oavsett inköpta saker eller inte. Klokt tyckte jag.
Sakerna påverkar ju inte utfallet av graviditeten, de är ju en fin, njutningsfull och viktig förberedelse för det som komma skall. Tyckte jag iaf under mina två graviditeter. Lycka till Emma och jag följer din härliga blogg med storti intresse! Och lycka till ni alla som kommenterar och går i väntans tider här (eller Längtanstider!!).
Kram
T
Ditt svar om att köpa bebisgrejer tidigt! <3 Tack! Jag känner väldigt lika, att jag får dåligt samvete på något märkligt sätt över allt jag redan införskaffat trots att bebisen är långt bort. Men det är ju så roligt, det är ju det roligaste jag vet! Och särskilt när jag får leta allting på loppisar och second hand-affärer och blocket. Kan liksom inte låta bli.
Åh, vad skönt att du tycker det. Och stor tumme upp för att frossa i allsköns baby-grejer =)
Kram emma
När jag var gravid för 1,5 år sedan vågade jag inte ta ut mycket vidare tidigt. Tänkte precis som så”jag ska inte ta ut något i förskott”. Men sen läste jag någon som skrev att man ju kan tänka tvärtom. Man är ju gravid, man väntar ett litet barn, varför skulle man inte njuta av den tiden (så gott det går i samband med eventuella krämpor) oavsett vad som händer i framtiden? Man är ju glad för att man väntar barn och vill förbereda sig! Men för mig handlade det så klart om att jag var orolig…. Men ändå, bättre att vara glad!
Och angående folks kommentarer – jag tycker det är så förbaskat underligt att när man väntar barn, eller har fått barn, då anser sig en väldig massa människor ha rätt till att ha och uttrycka åsikter om en och ens barn och val…… Så, lyssna lite på kommentarer och “råd” men skit i allt som du inte vill ta till dig! Man bestämmer själv!
Fy vad ledsen jag blir att vissa tar sig rätten att kommentera att ni (Emma och alla ni andra i kommentarsfältet) köper bebisprylar “tidigt”. Min graviditet var högrisk och jag tog så fruktansvärt illa upp av sådana kommentarer – både av de uttalade pikarna och av de något mer förtäckta “ååh så MODIG du är som köper skötbord redan i vecka 25!”. Så himla äckligt att insinuera att ens barn kanske inte kommer att klara sig! Har folk ingen skam i kroppen?!