Håll i novemberhatten, för nu kommer det stora, sprakande nyheter här!
Jag har ju tidigare berättat att boken Vintagefrisyrer, som jag har skapat tillsammans med fantastiska Sarah Wing och Martina Ankarfyr, nyligen har lanserats i USA och Storbritannien.
Nu står det även klart att boken släpps i Tyskland till sommaren 2016!
Bubbelskål, jubelfanfar och konfettiregn – detta ska firas!
Q: Hej Emma! Jag drömmer liksom du om ett torp, och uppskattar verkligen inläggen där du har dammsugit Hemnet och Blocket bostad efter dina favoriter. Jag undrar – av ren nyfikenhet – vad är du på jakt efter? Tror du att du kommer att hitta det du söker? Och var letar du? Vad har du för kriterier liksom? Hur tänker du kring torp? Dela eller ha själva? Tack för en inspirerande blogg! /Åsa. A: Hej Åsa och vilket pepp att ha en torpar-kompis som älskar att vältra sig i stugor precis lika mycket som jag! Hurra! Nu reloadar jag alla bostadssajter varendaste dag, sonderar torp-terrängen och bara väntar på att de ska översvämmas med söta, små torp att fylla dagdrömmarna med. Så snart kan du (förhoppningsvis) njuta av fler torpar-inlägg.
Jag längtar jag ständigt ut på landet, och med en bebis i magen blir längtan efter gröngräs och lunch i syrénbersån än mer lockande. Att få hitta en oas som inte nödvändigtvis är fylld med folk (även om jag älskar fölket i Kransen).
Som den lantis jag är känns det dessutom viktigt att barnet i magen får lära sig att ha lite skit under naglarna från tidig ålder. Trädgårdsland, vild trädgård och massor av projekt är med andra ord ett måste för moi.
Sedan jag var sju äpplen hög så har jag drömt om ett alldeles speciellt hus, ett stenkast från mina föräldrar. Varje kväll när jag ska sova så tänker jag på det där huset. Varendaste varenda kväll. Det är mitt happy place, en plats som jag ständigt återkommer till i mina dagdrömmar. Huset är obebott, men inte till salu. Än. Och kommer kanske aldrig bli, vad vet jag.
Så i väntan på just det där huset så försöker jag fylla drömmarna med faluröda torp, glasverandor, pärlspontskök, vildvuxna trädgårdar, spröjsade fönster, en fastutrappa, knarriga trägolv, sovrum med gamla tapeter och guldockramålade spegeldörrar.
Det är lite vad jag är på jakt efter, om jag nu aldrig kommer kunna förverkliga drömmen om mitt happy place. Helst skulle jag vilja ha ett stort hus där alla mina vänner får plats, men i takt med att allt fler vänner köper egna torp så krymper torpardrömmarna. Från sådana härkollektivhus-schabrak med fyrahundratvå handfattill små, små torp.
Gällande att dela att äga själv, så är jag ju något av en kollektivperson. Jag älskar tanken på att äga tillsammans, dela på jobb och umgås på lediga stunder. Att ha en plats att samlas kring, istället för att alla sitter i varsina små torp runt om i Sverige och undrar varför ingen kommer och hälsar på.
Ren geografiskt så lockar Gotland mest, men även Sörmland, Östergötland och Småland. Värmland lockar så klart också, men där finns det som sagt bara ett hus som finns på min näthinna. Där bor ju också mina föräldrar, i mitt älskade barndomshem, min oas, mitt stand-in-torp som jag lånar lite och försöker smyga in små projekt. Men mina föräldrar bor ju faktiskt där på heltid, så det blir inte så mycket att förverkliga egna drömmar, utan hjälpa till med deras visioner. Vilket så klart inte är fy skam.
Med tanke på att jag har mitt barndomshem kvar på landet och får utlopp för min aldrig sinande fixar-glädje när jag är i Värmland, så tar jag och John jakten efter ett torp med i sakta mak. Ju äldre mina föräldrar blir desto mer kommer jag dessutom vilja hjälpa dem med trädgården, underhåll av mitt barndomshem, beskärning av äppelträd och vardagsfix, så jag inte sitter med ett alldeles för stort torparprojekt på fel sidan landet medan de går på knäna. Så det är något jag också räknar med i torp-kalkylen.
Du hör ju Åsa, det vore ju optimalt att köpa det där huset ett stenkast från mina föräldrar. Då kan jag förverkliga mina egna drömmar, men ändå kunna vara en liten fixar-nisse när de behöver. Och dessutom skulle alla mina vänner få plats när de hälsade på …
Hoppas du hittar ditt drömtorp! Jag håller alla tummar och tår.
Stor kram emma
Q: Hej Emma! Jag är liksom du gravid (barnet kommer till världen i april) och nu har jag en fråga till dig som du kanske kan svara på. Jag och min partner har börjat fundera vad vi ska göra i sommar, hur (och om) vi ska semestra och hur vi ska tänka kring ett nyfött barn. Du och John verkar alltid ha så mysiga somrar, så jag undrar helt enkelt vad ni har för planer. Inte så att jag ska copy/paste:a, men är mest nyfiken på hur ni tänker kring semester och barn? Ps. Ska bli så kul att följa er och det nya lilla livet, särskilt eftersom vi kommer ha ett barn strax efter er. Kram Anna-Karin
A: Hej Anna-Karin och stort grattis! Och vad roligt att ni också ska få en vårknodd. Ja, om det är något jag tänker på så är det sommaren. Ett alldeles ypperligt sätt att förtränga tråkigare saker har jag märkt. Jag och John har lite lösa planer och en spikad resa, med insikten att det kan gå helt åt pipsvängen. Men vi ställer in oss på våra planer fungerar något sånär, mest för att vi älskar att dagdrömma. Gotland står så klart på menyn, som alltid. I maj ska vi – om bebisen samtycker – åka ner till våra kompisar i Göteborg (ser så sjukt mycket fram emot detta), vi kanske hyr ett torp någonstans i Sverige och senare på sommaren blir det troligtvis en sväng till Värmland där en massa vänner (och katten Sockan) kommer att sammanstråla. Inte mindre än TRE av mina vänner från Värmland väntar barn just nu, så jag bara måste ju dit och spana in de nya liven. Plus hjälpa mor och far med ditten och datten (förra sommaren låg jag bara som ett kolli i hängmattan, så i år är jag taggad på att hugga i).
I oktober åker vi till (FANFAR) Frankrike! En hel drös med kompisar ballade ur en dag och råkade hyra ett hus söder om Paris, så då tar vi bebisen under armen och åker dit. Frankrike-resan är det enda som är spikat och allt annat är dagdrömmeri-stadie på. Vi tänker mycket Sverige, tåg och enkla häng. Inte så mycket stad, utan med vischan där man kan gå i nattlinne hela dagen om en så vill.
Lite så. Det blir en del korta resor och andra längre varianter, en mix helt enkelt.
Kram och stort lycka till
Emma
Q: Älskar din bikini, drömmen!! <3 var köpte du den? Caroline A: Hej Caroline! Nämen man tackar! Min bikini har jag köpt från Janna Drakeed. Vintagefabriken (som jag driver tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo) sålde dessa förra året och jag kunde ju bara inte motstå denna goding. De var mäkta populära kan jag lova. Tyvärr produceras inte denna modell just denna säsong (men vi hoppas innerligt att de kommer in igen, för de är verkligen helt underbara), men såg att Janna har några bikinis kvar i sin Etsy-shop. Så skynda fynda! Du kommer inte bli besviken kan jag säga.
Den prickiga toppen som jag bär på bilden nedan kommer från Forever21, och hör alltså inte till bikinin. Men det är ju det fina med just bikinis: de går att mixa och matcha i all oändlighet.
Kram emma
Q: Hej Emma Vilket underbart hoppingivande ock fargsprakande inlagg! Tackar tackar for det Gar det for sej att fraga om var du fick tag I den fina kameran? Nina
A: Självklart går det alldeles utmärkt! Den gröna kameran är en Diana-kamera.
Kram emma
Q: Hej Emma! Jag behöver hjälp! Det började att jag och min bästa barndomsvän var så glada för vi båda försökte bli gravida. Vi var så lyckliga att vi äntligen skulle få gå rundor på stan och vagga rundor med våra stora magar tillsammans (en barndomsdröm vi hade). Jag blev gravid väldigt snabbt men inte hon. Nu har vår flicka kommit till världen och min vän försöker fortfarande. Jag är så lycklig över vår dotter men så otroligt ledsen för min väninna. Jag försöker allt vad jag kan att stötta henne men jag vet inte riktigt vad jag kan göra eller säga. Det plågar mig verkligen att se henne så ledsen och det kommer tårar när hon smsar att hennes mens återigen har kommit. Hur ska jag ”hjälpa” henne? Vad hade du gjort? Väldigt tacksam för svar! Kram A: Åh, alltså jag lider så ofantligt mycket med er. Båda två. Det finns inget jobbigare att inte kunna påverka den där gravidmagen. Åt båda håll. Jag blev gravid (första gången (som slutade i missfall)) när en nära vän hade försökt bli gravid under en längre tid (längre än mig). Och som jag skämdes. Samtidigt som jag ju så klart var glad över att ett liv växte därinne. Men det var så dubbelt. Hela upplevelsen var dubbel. Och enormt jobbig. Jag önskade så att hon skulle ha den där graviditeten, inte jag. För jag tyckte någonstans att hon var mer “värd” den än jag. Låter knäppt, men älskar man en vän så gör man. Men det går å andra sidan inte att påverka naturen.
Sedan har jag ju varit på andra sidan, när andra har varit gravida och jag mer än allt ville bli gravid. Och det är banne mig inte heller lätt. Det finns också en skam där. Att glädjas något enormt åt någon annans lycka, och samtidigt önska att man själv var i samma sits. Vara avundsjuk på det som man inte har, och så klart, samtidigt skämmas över att man är just avundsjuk.
Mitt enda tips är att vara där för henne, peppa på allt möjligt, inte vältra sig så mycket i barngrejen (även om det är svårt när man är mitt uppe i det) och kanske göra något HELT icke-barnrelaterat. För är man inne i den där längtan-efter-barn-tunneln så är det svårt att se något annat. Det är bara det som gäller. Och då kan det vara skönt att få ta semester från de tankarna. Förstå att det finns andra saker som är värda något, att det finns andra saker att leva för och att barn inte är allt. För det gör inte saken bättre att fylla tunnelseendet med ÄNNU mer barn – det ska gudarna veta. Det är enormt viktigt att känna att man har ett värde – även utan barn. Jag minns att en bekant sa till mig och John “det ska bli så roligt när ni får barn, för då kommer vi ha så mycket att prata om”, “då kan vi göra ditten och datten” och “tänk när ni också får barn, DÅ … “. Vi som försökte så innerligt blev så himla ledsna. Som att vi inte hade något värde utan den gyllne guldbiljetten. Att livet skulle börja först när vi hade ett barn. Vi som EGENTLIGEN älskade vårt liv.
De där kommentarerna gjorde bara stressen ännu mer påtaglig. Och ångesten över att det inte fungerade. Och stress och ångest hjälper liksom inte direkt till när det ska göras barn om en säger så.
Kommentarerna var så klart inte illa menade, säkert sådant som bara slank ur i någon form av felriktat pepp om att få dela en erfarenhet, men man får komma i håg att man är så otroligt hudlös när man försöker bli gravida. Det är som att man vänder ut och in på varenda del av sig, så en får vara lite försiktig. Och peppa en hel massa på andra saker. Det är så viktigt. För det kan ju faktiskt vara så att någon av ens vänner varken kan eller vill ha barn. Och ett barn kan inte vara en inträdesbiljett till något. Det måste vara en bonus. En vän är lika mycket värd med eller utan barn, och det går inte att säga för många gånger.
För din del måste du så klart kunna vältra dig i det nya, lilla livet och jag tror någonstans att din väninna inte vill gå minste om det heller. Men med måtta. Tar hon avstånd under en period, ta det inte personligt (och inte heller som ett tecken på att hon inte tycker om ditt barn), utan det kan bara vara ett sätt att skapa ett lufthål för att kunna andas.
Rent krasst finns det ju ingenting du kan göra, annat än att finnas där. Ge kärlek och bomull. Och berätta för henne en gång för mycket att hon är viktig för dig. Precis som hon är. Just den där omhuldande kärleken kan man inte få för mycket av. Särskilt inte när man är hudlös.
Det är viktigt att bli sedd, lyssnad på och även att få tillåtelse att vara ledsen. Trots att tanken är så enormt fin när folk säger att “om ett år är du gravid, var så säker”, så kan det kännas som att sorgen att inte vara gravid NU viftas bort. Att man inte blir förstådd, vilket är enormt frustrerande. För känslan är ju så otroligt närvarande. Så mitt hundraelfte tips är att lyssna. Även om det är svårt att inte komma med en gnista hopp när man så gärna vill hjälpa till.
En viktig aspekt i gravidtetsfrågan är ju att det TAR TID. Jag blev själv chockad över hur svårt det var. Hela mitt liv har jag nojat över att bli gravid och tagit alldeles för många dagen-efter-piller eftersom samhällets utgångspunkt är att det är så himla lätt att bli gravid. Sexualkunskapen prejar huvudet fullt med hur man skyddar sig mot detta nästan virusliknande och det ska preventivmedla sig hit och dit. Med den utgångspunkten kan det vara lätt att tro att man ska bli gravid på fem röda, men det är ju långt ifrån alla som blir det. Tvärtom, det tar månader och ibland år.
Det som jag tycker är häftigt, och som jag skrev om i det här inlägget, är att man aldrig vet vad som lurar runt knuten. Även om allt känns nattsvart, hoppet är borta och det är svårt att få luft i tunnelseendet, så har man inte en aning om vad som väntar.
Jag tycker heller inte att man ska vara rädd att ta emot professionell hjälp. Det är inte meningen att man ska klara allt själv här i världen. Långt ifrån.
Bara att gå och prata med någon kan göra under, eller att pröva IVF (har HUR många vänner som helst som genomgått IVF-behandlingar).
Jag och John började ju gå en utredning, och jag tror att mentalt – att förflytta sig framåt från att ha stått och stampat under månader – är det guld värt.
Lycka till och hoppas innerligt att ni kan vara ett stöd gentemot varandra, att din kompis kommer ur tunnelseendet (bara för en dag kan räcka långt) och att ni tar hand om varandra.
Stor kram emma
Q: Hej! Jag har läst din blogg alldeles för länge nu utan att ge mig till känna. Tack snälla för en världsfin blogg som jag kan drömma mig bort i. Jag har faktiskt en undran som jag aldrig fått riktigt svar på. Jag vill så himla gärna kunna göra flotta vintagefrisyrer med fina lockar, kringlor, rullar och så vidare. Jag har, och älskar, er bok! MEN jag har av naturen tunt hår. Mamma och någon snäll frisör har kallat det ett ”fint” hår. Har du tips på frisyrer, eller är det bara att ge upp? Lycka till med bäbis, jobb och allt! Kram
A: Naaaaj, ge inte upp! Det finns massor av tips för att hjälpa håret på traven. En grundregel när det kommer till vintagefrisyrer är att inte ha nytvättat hår, eftersom det då är lite för fint. Extra viktigt för dig som redan har fint hår från början. Själv har jag naturligt spikrakt och fullkomligt ostyrigt hår, men med blonderingen har håret blivit strävt och lättjobbat. Lägg till mousse och värmeskydd i blött hår och håret är preppat för frisyr!
Självklart ska du inte behöva blondera håret för att få styr på det, men du kan eftersträva den behandlade känslan genom att till exempel använda torrschampoo.
Det ger håret volym och den där behandlade känslan som är optimal för just vintagefrisyrer. Annan typ av stadga fungerar så klart också.
Sedan tycker jag att du ska boka in ett besök hos Sarah Wing, Retroella, som är expert på hår och vintagefrisyrer. Hon sitter inne på år av kunskap och kan guida dig till vad som passar just ditt hår. För när allt kommer omkring så är ditt hår unikt, så det som passar någon utmärkt, behöver inte fungera för dig (hur smott det än hade varit).
Ps. tack för allt fint pepp.
Då är det dags att fortsätta sammanfattningen av 2014. Det är ju trots allt nyårsafton IMORGON! Gulp! Januari, februari, marspasserade i en rasande fart och april började med att ett härligt bloggäng lade ut en bokstavs-rebus som skulle leda dig till vår lilla hemlighet. Ett stycke Vintagebloppis.
På bilden ser du Silversaga, Sandra Beijer, Isabelle Pedersen och Elsa Billgren som var några av de som lade ut bokstäver.
Investerade i en ny, röd och alldeles underbar cykel från Stålhästen. Jag cyklade runt – stolt som en tupp – på denna skönhet hela våren, sommaren och hösten. Min vapendragare.
Fotograferade min vän Annas otroligt vackra bröllop.
Signerade den purfärska boken Vintagefrisyrer tillsammans med Sarah Wing på Vintagemässan Bakåt Framåt, babblade en hel massa med underbara Fia på Swedish Hasbeens och träffade en drös fantastiska bloggläsare. Lyxdag.
Kort därefter tog jag katten Sockan under armen och for hem till latdagar i Värmland.
Turnén fortsatte över påsken, då jag och John åkte opp till Skellefteå, gick på loppis och besökte Gula villan.
Efter påsken exploderade naturen och jag med den.
Elsa kom hem till mig på besök för att plåta en bild till sin bok “Inred med vintage“.
Jag bjöd på hembakta citronbakelser med blåbär och florsocker.
Det väl-Instagrammade trädet vid Midsommarkransens tunnelbana ålade sig in på bloggen också.
Fick fina paket på posten och jobbade som en tok på Vintagefabriken. Tror jag var ledig tre dagar totalt på hela våren. Pöh!
Det blev maj och bloggänget bakom Vintagbloppis flyttade in i Kristinehovs vackra lokaler för en dag.
Varenda rum var proppat till bredden med kläder, accessoarer, bloggare och fyndsugna bloggläsare och vintageälskare.
En lördag förvandlades jag till Sickan. Det var nämligen dags för kuppen “Jönsonligan och dammsugskuppen”.
Eller för all del, en svenhippa för min käre vän Mick (här tillsammans med brorsan).
Det började kännas som sommarnatt när jag traskade hem över Södergator mitt i natten. Doften!
Lockade håret med mina mashmallow-liknande foamrollers.
Vintagefabriken fyllde ett år (!!!) och vi fick blommor, gratulationer och presenter. Vi blev så bortskämda minsann.
Och så bjöd vi på fest, champagne och kakbuffé (som vår härliga medarbetare Sofia Byströmhade fixat).
Köpte min en citronväska …
… som jag bar ungefär jämt.
Cyklade försommargator fram, gick på bio och hängde runt.
Firade John som fyllde år med osttårta, paket och pioner.
Boken Vintageparty lanserades i USA. Woop, woop!
Stylade en mass jobb inför kommande sommar.
Behind the scenes-härj.
På kvällarna tog jag och John våra hojar ner till Vinterviken, åt middag från Aspuddens bokhandeluppe på klipporna och tittade på solnedgången.
I slutet av maj packade jag, Linda och Lollo ihop Vintagefabriken och drog ner till en av Sveriges bästa vintagemässor, Malmö vintagemässa.
Frossade loss bland all magisk vintage, köpte ungefär HUR MYCKET som helst och signerade böcker på löpande band.
Tänk va? Här stod Lollo med i pioner på huvudet och en liten hemlig Gertrud i magen. Känns som hundra år sedan.
Bar min nya guldkappa och sjöng på Lill-Babs “En tuff brud i lyxförpackning”.
Det blev juni och jag gick på världens finaste namngivningskalas för lille Chaplin.
Gick morgonpromenader med John genom Vinterviken och blev avritad av skickliga Anna Grundberg.
Det var sommar. Bara fötter hoppade ner i efterlängtade skor.
Bar tveklös sommaruniform.
Körde en hej-då-nu-drar-vi-på-sommarlov-AW på Trädgården under bronmed (nästan) hela Vintagefabriken-gänget.
Dagen därpå satte jag mig på tåget och åkte hem till Värmland. Mamma hade varit inlagd på sjukhus och jag ville bara hemhemhem, krama och ta hand om.
Försökte hjälpa mina föräldrar med allt de kunde komma på. Gräva upp ett nytt trädgårdsland, bära grejer, laga mat och så firade vi min pappa som fyllde år. Jag bakade en riktigt gräddig och god jordgubbstårta.
John var med förstås. Vi grillade och åt middag på verandan. Det började kännas som sommar på riktigt.
Blev rabarberkung!
Åkte tillbaka till Stockholm för jobb. Det första sommarregnet öste ner över Midsommarkransen, och jag stod mitt i det. Så klart. Älskar regn.
Provade blommiga klänningar på Vintagefabvriken och hittade gamla bilder på mig och pappa uppe på vinden.
Var gravid. Men visste inte om det.
Firade midsommar med en klänning som konstigt nog var för liten och en gigantisk tårta.
Liksom förra året dukade vi upp med långbord på vår innergård. Det var kallt, jag pimplade champagne som om det inte fanns någon morgondag och kände en konstig känsla i kroppen.
I slutet av juni åkte jag ner till Skåne för bröllop med en klänning som tycktes krympa för varje dag som gick.
Där, i vackraste Skåne såg jag mina vänner Mick och Emelie ha en magisk kärleksfest. En underbar start på sommaren och ett slut på juni som skålades i champagne, konstigt ont i magen och en krypande märklighets-känsla …
Då har det blivit dags att vinka hej då till 2014. Och det gör jag med en snabb tillbakablick över året som gått. Vi börjar med grå januari, mysiga februari och färgsprakande mars …
Förra året började i grått, mysiga latdagspromenader i Vinterviken och mitt nya paraply som jag fått av John.
Långfrukostar i sängen, med hemmagjord hallonsylt och krispigt morgonljus.
Och gosbollen Sockan som gjorde det stört omöjligt att gå upp.
Sportade hängselbyxor som jag fått av John och julklappskofta från Emmy Design/Tidens melodi. Gjorde en hel del jobb för Sofis mode (som nu gett ut sitt sista nummer (vilket är så tragiskt, för roligare tidning kan man inte jobba för)).
Mycket tid i januari gick åt till att lura Lollo. Det planerades nämligen överraskningsfest för fulla muggar – med dekadent 20-talstema så klart.
Nina vid spelbordet i salongen.
Och Per.
Trotsade vintern och bar shorts och magglipa. En outfit som inte är så där jätteaktuell så här ett år senare …
Ett helt gäng bloggisar, bland annat Lejonet här, träffades över en fika på Vintagefabriken och började smida planer till det som sedan skulle bli succén Vintagebloppis.
Smet förbi modeveckan som sig bör.
Och Formex så klart.
Den här underbara jobbade med oss på Vintagefabriken. Ett år senare – fortfarande lika saknad.
Det blev februari och jag bakade bröd en masse.
Fyllde år gjorde jag också. 31 vintrar.
Jag, Lollo och Emily Dahl gjorde välsmakande afternoon tea-jobb. Skoja min doja att det blev scones-fross efter plåtningen!?
Våffeldagen kom och John gjorde ungefär 100 000 våfflor.
Jag och katten Sockan var on the cover a magazine.
Minns så väl när bilden togs och Sockan sprang in i bild – HELA TIDEN.
Till slut gav fotografen upp och lät kattskrället vara med.
Lämnade vintriga Sverige och for till Honolulu med John.
Bytte frilanskontor mot strandkontor. En helt okej omställning.
Och välförtjänt semester efter ett stup-i-kvarten-jobbhärj, bokskriveri och en fullkomligt späckad vår coming at me.
Det blev mars.
Efter en vecka i Honolulu åkte jag och John vidare till Maui. Vi skulle egentligen ha testat en ny ö, men vi är så jäkla Kapprischååsa att vi istället valde att åka tillbaka till Maui (som vi var på 2009).
Vi roadtrippade runt ön, åt en massa ananas och bodde på nya hotell varje natt.
Badade ganska så väldigt mycket i havet också. Och spejade efter valar. Såg hur många som helst.
Fyndade en hel massa vintage på resan, som en blommig 50-talsklänning och hårnålar som aldrig använts.
Kom hem till Sverige och ville aldrig mer sporta vinter.
Så äntligen en dag damp den ner i brevinkastet. Full med mina illustrationer, frisyrhistoria, Sarah Wings fantastiska frisyrkreationer och smarta (hemliga) tips och knep.
Och så bilden som numera är min bloggheader (fotograferad av skickliga Martina Ankarfyr).
Vår bok. Vintagefrisyrer, som just i detta nu håller på att översättas till engelska, för att under nästa år släppas i USA.
Boksläppet firade vi med Speak easy-fest med gräddan av bästa personerna. Lollo och Lisa exempelvis.
Och Kristin, Emelie och Johanna. Kaxade mig ur mars i jeans och sailortopp.
Denna lördag är jag hemma vid kakelugnen och baddar min sjuka vapendragares panna. Jag behöver bara titta på John febriga ögon för att smälta totalt. Själv är jag inte den kaxigaste i gänget, tog nämligen influensa-vaccin i går och känner mig lätt hängig.
Mellan baddningsvarven går jag igenom gamla bilder, och minns hur mitt liv såg ut för exakt ett år sedan. En november-månad full av fest och hemligheter, som började här.
I Varberg.
Efter en jobbig höst flydde jag och min familj till Varberg, doppade fötterna Leninbadet, gick långa promenader, rensade hjärnan, pratade och åt en massa god mat. Precis vad trasiga jag behövde. En massa bomull, inlindat i Varberg-hav.
När jag kom hem ställde jag och mina kompanjoner till mest fest på Vintagefabriken. Vi bjöd in en massa vintagevurmare (som Emma på bilden till exempel), skålade i bubbel och spelade jazz på hög volym.
Lollo och jag som tragglade oss igenom den där jobbiga hösten, sida vid sida, med mycket gråt. Vi grävde ner oss i fest och jobb. Då hade ingen av oss någon aning om att vi ett år senare skulle ha varsin växande kalaskula där vi saknade en.
Bytte vintageklänningar mot High school.
Fyllde kalendern till bredden och rände runt på pressvisningar.
Och så kom den här ut. Ett stycke Älskade hem vars omslag jag och Lollo stylat.
En dos vintageinredning pillade vi visst också in …
November slutade som den började. Med fest och bubbel på Vintagefabriken. Denna gången hattfest.
Denna stiliga lady, Sandra, vann hattävlingen som vi anordnade. Och ja, ni förstår nog varför. Smashing!
Och inte att förglömma, den årliga bokstavsfesten som jag och John anordnar sista helgen i november varje år (2014 är inget undantag).
Här har vi Isabelle som var helt elektrisk.
A: Hej Caroline! Jag älskar också att läsa andras kärlekshistorier, jag kan gotta mig i dem i timtals. En av de finaste storys jag vet handlar om en nära väns farmor som jobbade på kondis. Varje dag kom en ung karl in och beställde ett glas mjölk – bara för att han skulle få en skymt av denna stiliga fröken. Och där började deras kärlekshistoria. Jag tycker om de där historierna, för kärleken kan liksom stiga in genom dörren, be om ett glas mjölk – när man minst anar det.
Mannen i mitt liv är John. När jag träffade honom så föll allt på plats, han var min pusselbit. Min själsfrände. Här kan du läsa om vår minst sagt speciella kärlekshistoria. Hoppas du gillar.
Stor kram emma
Q: Hej Emma! Missade denna frågestund och satsar på nästa med en kanske känslig fråga men för mig ett verkligt etiskt dilemma när det kommer till graviditet, jag är själv 31 och vill gärna ha barn snart och undrar helt enkelt hur du ställer dig till kub-testet och dess underlag för ev. beslut att fortsätta sin graviditet? jag tycker det är mycket skrämmande att människor väljer att ta bort ett barn som visar sig ha downs syndrom, samtidigt vet jag inte hur jag själv skulle reagera om jag väl stod in för det beslutet själv vilket jag skäms för och vilket gör att jag helst bara skulle vilja undvika att ta det för att ha det beslutet i mina händer. Elin A: Hej Elin! Tack för en viktig och intressant fråga. Jag och John stod inför valet att göra KUB-test och valde att tacka nej. Alla har olika skäl till att göra KUB, så jag kan bara utgå från mig själv i denna fråga. Och jag kan inte annat än att hålla med dig.
Jag och John fick missfall för ett år sedan och det dröjde innan vi blev gravida igen. Att då – när vi fått vänta så länge – ta bort ett barn på grund av “dåliga odds” fanns – och finns – inte i vår tankevärld. Vårt första “barn” sållades ut automatiskt genom missfall. Kroppen tog hand om det som ändå inte var livsdugligt. Där gör kroppen och naturen ett val.
Jag vill inte sitta med den makten att bestämma vad som är livsdugligt och inte i mina händer, jag vill få det barn som det var tänkt att jag ska få. Och jag kommer älska det no matter what.
Jag är en orolig själ och om jag känner mig själv rätt så skulle ett KUB-test gjort mig trillioner mycket mer orolig än vad jag är i dag. Och då är jag ändå rejält orolig. Men här är alla olika så klart.
Vill passa på att tipsa om ett himla bra inlägg om fosterdiagnostik som UnderbaraClara gjorde för ett tag sedan. Läs!
Stor kram emma
Q: Hur tänker ni kring namn? Vill ni ha klassiska/släktnamn, nya, mer moderna namn? Jag är själv 16 år som började på gymnasiet (samhälle) för bara 5 veckor sedan, har du några tips inför mina kommande tre år?
Så kul med frågestund! Emmy A: Åh, hej Emmy, och vad spännande att du börjat gymnasiet (nu var det ju några veckor redan, men jag hoppas att du trivs). Gymnasiet var helt klart min bästa tid! Jag flyttade hemifrån, hade mitt första förhållande och så åkte jag med den vilda känslo-berg-och-dal-banan. Hjärtekrossad och dödskär om vartannat. Och så hade jag så förbannat roligt. Under den här tiden så träffade även några av mina allra närmast vänner. En drös skeva underbarisar. Och den kärlekshistorien kommer att hålla livet ut tror jag bestämt. Så mitt första råd är att njuta, ha roligt och häng med folk. Och plugga så klart, fast det ingår ju liksom.
Så var det ju det här med namn också. Vi har inte kommit vidare värst långt i processen. Vi vill ha namn som vi har en anknytning till på ett eller annat sätt. Vi får se vad det blir. Än så länge har vi bara en drös pöjknamn, så vi har lite att jobba på här om en säger så.
Stor kram och lycka till
emma
Q: Hur går det med Sockan? Han skulle ju få ett nytt hem! Stella A: Åh, Sockan. Jag har så mycket längt i kroppen efter hans lurviga kattamage alltså. Denna gosboll till katt bor kvar hos mina föräldrar i Värmland tills vidare. På test. Det är optimalt på en del sätt (jag får fortsätta att ha honom i mitt liv), men jag är också inställd på att om det inte fungerar med allergier så får vi hitta ett nytt hem. Det känns som att jag får ha honom i mitt liv lite på låns. Det är skönt och smärtsamt på samma gång. Men mest skönt. Det viktiga är ju att alla mår bra.
Mest av allt är jag glad över att han trivs. När han var innekatt trodde jag att han var en komplicerad katt, men han var ju bara på fel ställe …
Kram emma
Q: Hej Emma! Måste få börja med att säga att du är alldeles underbar, interners största glädjekälla! Och sen har jag lite frågor gällande Vintagefabriken:
1. När har ni öppet, jag tycker att jag har letat så flitigt på eran hemsida men inte hittat något som besvarar denna fråga. Antagligen så är det jag som är otekniskt men vill så gärna besöka er lilla fabrik snart så jag frågar här. När har ni öppet?
2. När man går in på er hemsida så har ni ett antal (gudomliga) klänningar, men när jag sett bilder från butiken innefrån så ser ni ut att ha betydligt mer till försäljning. Säljer ni ”endast” det som finna på hemsidan eller finns det mer i butiken? Tacksam för svar! Nyfiken i en strut
A: Hej Nyfiken i en strut. Vad gullig du är! Dina ord värmer. Av allt jag vill vara här i världen så slår nog “interners största glädjekälla” det mesta tror jag. De orden ska jag rama in, sätta upp på väggen och titta på när jag tvivlar.
Så till Vintagefabriken.
1. Du är så välkommen så! Numera – när vi har webbshop – har vi öppet varje lördag mellan klockan 11-16 och även kvällsöppet någon gång ibland. Tiderna kan variera, men vi är flitiga på att uppdatera vår Insta med senaste nytt, så kika där. Om du är nyfiken på när vi har kvällsöppet så kan du signa upp dig på vårt nyhetsbrev, där vi informerar om senaste nytt – rakt ner i mejlboxen.
2. Vi har ett hav av klänningar i butiken, och några få godbitar i shoppen. Vi hinner helt enkelt inte med att plåta av alla klänningar innan de säljs i shoppen. Så om du vill ha klänningshav så kom till butiken. Där har vi även massor av barnkläder, brudklänningar (en masse!) och fina asccessoarer.
Varmt välkommen och hoppas vi ses!
Q: Har du några tips på bra frisörer i Stockholm som friserar till inte alls för höga priser? Ditt hår är ju helt fantastiskt! Kram A: Tusen tack! Det är den eminenta Sarah Wing, Retroella, som fixar mitt hår. Och hon är också mitt bästa tips. Prisvärd, skicklig och enormt trevlig!
Lycka till med klippet!
Q: Hej Emma! Blev SÅ glad när jag läste att ni väntar barn! Fantastiskt! Jag tänker att du är väldigt miljömedveten och försöker tänka på det här med kemikalier och så och undrar därför hur du tänker med ditt hår under graviditeten? Kommer du fortsätta bleka eller leva med utväxt? Sofia A: Vad glad jag blir att du blir glad. Ja, alltså jag är ju väldigt orolig men hoppas att det ska gå bra. Jag har slutat att bleka mitt hår helt (som jag gjorde förut) och nu gör jag skonsammare slingvarianter i stället. Det känns inte så där superduper bra att syssla med kemikalier när man är gravid kan jag ju ärligt säga och där är min frisör helt med mig.
Nu har jag en rejäl utväxt och ska till Sarah Wing på tisdag för att råda mot på barret. Vi får se vad det blir. Antagligen kommer jag sakta men säkert att gå mer mot min naturliga hårfärg. Vi får se hur det blir. To be continued.
Kram emma
Q: Hej Emma! Jag har liksom du genomgått missfall, men är nu gravid (en månad efter dig tror jag). Jag blir lite ledsen över vissa kommentarer på din blogg. De som säger ojoj, vad tidigt du köper ditten och vad skaffar datten. Jag vågar själv inte hoppas att den här graviditeten kommer gå bra, även om jag är i vecka 19 (på grund av tidigare missfall), men behöver inte andra som tvivlar min graviditet. Jag har fått så många “oj, så du har redan köpt en spjälsäng” av nära och kära runt omkring mig och blir bara ledsen. Jag vill ju bara hoppas att allt ska gå bra liksom. Hur känner du? Anna
A: Hej Anna. Och stort grattis till graviteten. Det gör mig så glad att göra, även om jag inte känner dig. Det känns som vi är en liten klubb här på bloggen som alla ska ha barn 2015. Många med samma erfarenheter som du och jag. Det gör mig stark.
Du anar inte hur mycket jag känner igen mig i dina ord. Jag skäms ganska ofta över mina handlingar eller att jag räknar hem den här graviditeten innan barnet är ute, för folk har så mycket åsikter. Det kan vara allt från att jag berättade på bloggen “redan i vecka 13” till att “oj, har du redan köpt kläder”. För mig är det viktigt att tänka positivt, att den här graviditeten kommer gå bra. Att jag liksom du fick missfall påverkar inte våra nuvarande graviditet, annat än att vi vet vad vi kan gå miste om.
Det skulle varken ge mig eller barnet något gott om jag bara gick runt och förberedde mig på att allt skulle gå åt pipsvängen. Jag vill ju njuta. Gå bananas på barnkläder, köpa barnvagn så fort jag bara kan, för det fick jag inte sist. Och sedan vill jag köpa allt begagnat … vilket kräver tid.
Jag oroar mig tillräckligt redan, men lite av oron släpper när jag fixar sådan där praktiska saker som just kläder, spjälsäng, skötbord och barnvagn. Det blir verkligt. Och lite som terapi. Som en enorm hoppfullhet i en liten kofta. Att det här händer verkligen nu.
Mitt råd till dig är att strunta i andras tyck. Du gör det som är bäst för dig, om det så är att vänta med allt fix till vecka 38 (om du mår bra av det), berätta för hela världen att du är gravid i vecka 7 (om du mår bra av det) eller köpa en spjälsäng i vecka 19. Ingen har rätt att tycka något om dig och ditt liv. Du gör som du vill. Kom i håg det.
Stor kram, massor av pepp och lycka till
emma
Ps. Bjussar på en bild på mig själv som spädis med strumpor på händerna. Man tager vad man haver.
Som titeln avslöjar handlar boken om hur du fixar fantastiska vintagefrisyrer, med gamla knep och nya tekniker. Sarah, som har stylat alla dösnygga och supercoola modeller, delar med sin av sina hemligaste tips. De där tipsen som är avgörande om du kommer se ut som Björk i knorrhåret eller en underskön Katharine Hepburn (tanken är ju då att du ska vilja se ut som den senare då va).
Förutom fantastiska frisyrtips kan du läsa om frisyrens historia som jag har skrivit. Där berättar jag varför frisyrerna ser ut som de gör, och vad som påverkat frisyrens utveckling. Politik, ekonomi, kultur och kvinnans ställning i samhället kan läsas ur en kalufs. Frisyrer är allt annat än ytligt om du frågar mig.
Och så har jag knåpat ihop illustrationer i boken också, alla inspirerade av gamla symönster, tidningar och reklamer från förr. Hattar, klänningar, parfymflaskor, kammar och hårnålar – you name it!
Från vintagefestival i Uppsala (ska alldeles strax visa bilder därifrån) till vintagemässa i Stockholm. På söndag den 6 april signerar jag och Sarah Wing boken Vintagefrisyrer på vintagemässan Bakåt Framåt på Debaser Strand i Hornstull. Ses vi där?
Dessutom tar Vintagefabriken med några riktiga godbitar till mässan, the best of the best kan man säga.
Vad?Vintagemässan Bakåt Framåt Var? Debaser Strand, T-bana Hornstull När? Söndagen den 6 april klockan 11.00 -18.00 Hur? 60 kronor i entréavgift.
Köket dränks i ljus och min franska emaljkanna svämmar över av pioner. Det har blivit juni 2013.
På mitt rutiga golv i köket står en radioapparat från 1950-talet. Det luktar blommor och somriga förväntningar.
John inviger cykeln han fått i födelsedagspresent. Vi cyklar nästan överallt …
Även till de allra närmsta platserna. Svandammsparken till exempel …
… som börjar här, vid vårt hus.
Vinkar adjö till mitt gamla pass som går ut (yes, jag var mörkhårig från att jag var 15 år tills jag var 22-ish).
Min John börjar sy flugor för fulla muggar och jag formger den lilla etiketten till det som blir Dr. Johns prima festflugor. Stolt.
Det är sommar. På riktigt.
Den 6 juni har jag och John bröllopsdag, en dag som firas på samma sätt – och på samma plats – varje år. Här, under vårt hemliga träd. Där dukar vi upp till picknick, skålar i champagne, håller om varandra, småpratar och spelar kort eller yatsy.
Vid eftermiddagen kommer en hög med vänner, vi dricker vin och spelar brännboll (även det en tradition).
Juni är månaden då vi hänger här. Under bron.
På Trädgården så klart.
Jag, Sarah Wing och Martina Ankarfyr börjar jobba med boken Vintagefrisyrer. En himlans fin dag i juni plåtas exempelvis Karoline. Kvällen avlustas på Calexico’s och jag önskar att det var jag som formgivit deras menyer. Darn!
Med picknickkorg i handen intar jag och John Sigtuna med omnejd. En loppisrunda de luxe.
Jag bär min nya klänning från Vintagefabriken och det är utan-kofta-varmt.
Sommarklänningar i kvadrat på bloggen. Vintagefabrikens egen sömmerska Ida syr upp den perfekta sommarklänningen i några få exemplar. Vi längtar efter sommarbad, så vi skänker vinsten från klänningsförsäljningen till världens hav (via Naturskyddsföreningen). Allt för att vi ska kunna bada i havet i framtiden.
Min vän Nina fyller 30 bast och det firas med en överraskningspicknick, ballonger och paket från Swedish hasbeens.
Jag cyklar hem genom sommarnatten, till tonerna av digert fågelkvitter, längs med Årstaviken. Det osar sommar.
Vaknar upp till midsommarafton och går ut för att binda mig en likadan krans som Emily Dahl har i boken Vintageparty.
Dukar upp till midsommarfest på innergården i Midsommarkransen, med klöverkrans i håret.
En hel hög med vänner strömmar in på innergården. Några lastar upp mat, en annan svänger i hop en tårta och en tredje dukar fint på bordet. Emelie hjälper alla att fixa sig en krans.
Mat för ett helt kompani.
Med pionknoppar på bordet, en midsommarfest dränkt i solsken och mat som aldrig sinar slår vi oss ner till bords, äter och pratar. I timtals.
När sill, färskpotatis, västerbottenostpaj och en rad andra sätter är uppätna, så smaskar vi i oss jordgubbstårta.
John.
Mick i kranskeps.
Fatima och lilla Livia.
Vi möter midsommardagen i gryningen, med morgondopp i Vinterviken.
Och kommer hem först när solen går opp.
Dagen därpå drar jag och John till ett somrigt Paris!
Gick till vårt favoritställe på Rue Oberkampf och skålade för att vi än en gång var i vår favoritstad. Paris.
En hemlis kommer lastad. I bokform.
Tadaa! Jag (eller snarare vi) är nämligen med bok!
Några av er har så klart redan anat vad det är jag och mina vänner sliter våra hår med, särskilt efter mystiska Instagram-uppdateringar innehållande allehanda frisyrer.
Tillsammans med min underbara frisör, Sarah Wing(aka Retroella) och den magiska fotografen Martina Ankarfyr har jag skapat boken Vintagefrisyrer som släpps i mars 2014. En bok där Retroella lär dig alla sina hemliga tips, trix och knep för att skapa vackra vintagefrisyrer och du samtidigt kan finna mängder av inspiration. Jag har skrivit och illustrerat, medan Retroella-Sarah har skapat underbara frisyrer och stylat alla modellerna.
På framsidan hittar du dösnygga Karoline Pettersson från bloggen Karolines vintage, och i boken kan du se en rad stilfulla ladys i fullkomligt häpnadsväckande frisyrer. Och jo, nog är jag med på ett fotohörn där också …
Tadaa and hurray! Some of you have already guessed what I have been workning on the last couple of months, especially after the mysterious Instagram updates containing all sorts of hairstyles. Together with my wonderful hairdresser, Sarah Wing (aka Retroella) and the magical photographer Martina Ankarfyr I have created the book Vintagefrisyrer (Vintage Hairstyles) that will be released in March 2014. A book where Retroella learn you all her secret tricks to create beautiful vintage hairstyles, and you also can find a lot of inspiration for your daily hair. I have written and illustrated the book, while Sarah has created wonderful hairstyles and styled all the models.
On the front you will find deadly gorgeous Karoline Pettersson from the blog Karolines vintage, and in the book you can see a range of stylish ladys in absolutely astounding hair styles. And yes, probably you can see a photo of me too here and there …
A: Hej Caroline! Jag älskar också att läsa andras kärlekshistorier, jag kan gotta mig i dem i timtals. En av de finaste storys jag vet handlar om en nära väns farmor som jobbade på kondis. Varje dag kom en ung karl in och beställde ett glas mjölk – bara för att han skulle få en skymt av denna stiliga fröken. Och där började deras kärlekshistoria. Jag tycker om de där historierna, för kärleken kan liksom stiga in genom dörren, be om ett glas mjölk – när man minst anar det.
Mannen i mitt liv är John. När jag träffade honom så föll allt på plats, han var min pusselbit. Min själsfrände. Här kan du läsa om vår minst sagt speciella kärlekshistoria. Hoppas du gillar.
Stor kram emma