Klimatsatsningar, ny elcykel och varför Paris imponerar (let’s go there!)

I samarbete med Diakonia

Här är den.
Det kuperade landet-livets räddare i nöden. Den är lerig, den är skitig, den är smidig, den är rejäl.  Och jag älskar den.

Cyklen har varit min följeslagare sedan barnsben. Jag lärde mig cykla när jag var 3 år.
På somrarna cyklade jag, min syster och mina kusiner ner till sjön och slängde oss i plurret, lagom svettiga. Det fanns ingen tid för badkrukeri.
Vi nästlade oss ner bland sommarstugetomterna för att ta ett dopp, eftersom det inte fanns någon cykelbana till den kommunala badplatsen (och gör fortfarande inte) och på den stora 90-vägen fick vi inte cykla själva (rimligt). Men till badplatsen vid sommarstugorna – dit fick vi cykla hur ofta vi ville.

När jag gick i mellanstadiet sparade jag ihop till en alldeles egen cykel. Genom att klippa gräsmattor hos släktingar, städa och spara veckopeng, så blev den till slut min. En silverfärgad mountainbike med 21 växlar. För mig var den frihet. För med den kunde jag cykla till skolan 5 kilometer bort och cykla hem precis nääääär jag ville. Jag behövde inte passa skolbuss, och inte heller förlita mig på skjuts. Jag var friiii!
Hela min uppväxt cyklade jag överallt.
När det blev sommarlov cyklade jag längre strapatser. Runt Nedre Fryken tillsammans min tremänning, och näääääästan hela vägen ner till Tjörn på Västkusten. Lår of steel. Röv af kämpa.

När jag flyttade till Stockholm tog jag med min mammas auktionsfyndade damcykel, som tyvärr blev stulen (sörjer fortfarande), och kryssade fram mellan bilarna på väg till jobbet, cyklade hem från klubbarna och cyklade på utflykt. Jag har upptäckt det mesta av Stockholm – det som går att nå via tunnelbana och cykel.
Och jag älskar faktiskt att cykla i Stockholm. Älskar det urbana, att vara med i det plingande cykelgänget, vara den vettiga flocken vid rustningstid, att cykla över broarna på väg hem från fest och höra sommarnattens koltrastar i ett sovande Stockholm.
Jag kan sakna det så enormt mycket nu när jag bor på landsbygden.
Saknar inte avgaserna som bolmade mig i ansiktet, de vassa armbågarna från andra trafikanterna och de stjärtsmala cykelbanorna.

Här på landsbygden är det inte lika urbant, men å andra sidan andas jag frisk luft och jag hör fågelkvittret just precis jämt. Inte bara när bilbruset har tystnat om natten.
Backarna är mer intense här,  och första cykelturen efter vintern var en pärs. Men jag vet att det snart blir lättare. Benen blir starkare och konditionen vassare. Och det är en oslagbar känsla.
Med tanke på hur många roliga, trevliga människor jag lärt känna de senaste månaderna så gissar jag att det – post-pandemi – blir cykeln hem efter fest här också i sommarnatten.

För ett tag sedan hörde jag att Stockholm ligger närmare 20 år efter i utvecklingen vad gäller cykling.
Nu har jag flyttat till Karlstad – som är en av Sveriges bästa cykelstäder.
Kommer vi se fler som söker sig till städer, orter och landsbygdshörn där det är lätt att leva hållbart, ta cykeln, sänka sina utsläpp och leva i linje med uppsatta miljö- och klimatmål?
Jag är övertygad om det.

I det nya Plan B-avsnittet “Bikes, backar och bekvämlighet – som görs i samarbete med Diakonia – så grottas det ner i cykeln.
Detta geniala transportmedel som är en del av lösningen på klimatkrisen.

I bikes, backar och bekvämlighet snackar jag och min trampade podd-kompanjon Maria Soxbo förlegade bil-vanor, mossiga lagar, teknikoptimism hos myndigheter och så går vi loss på en rad lösning!
Och så sneglar vi på Paris – som imponerar! Hur och varför får du höra i podden!
Vi snackar också om barn, och hur de puttas in i en brummande, ohälsosam bilnorm. Trots att vi ska åt ett HELT annat håll för att ge dem en vettig framtid.

Nästan varannan grundskoleelev kommer till skolan i bil.
Världen är upp- och ner.

“På 1970-talet gick eller cyklade 90 procent av barnen till skolan. I dag är den andelen omkring 50 procent. I mitten av 1990-talet cyklade 24 procent av barnen till skolan. I början av 2010-talet hade andelen minskat till 14 procent. Detta trots att sex av tio barn, enligt Trafikverket, har skolan inom två kilometer från hemmet.” Informationen kommer från Svensk cykling, och i podd-avsnittet kan du höra en intervju med Klas Elm från Svensk cykling. Missa inte.

Min dröm är att jag ska kunna ta mig överallt på cykel. Att det ska finnas goda förutsättningar för mig att välja det transportmedlet som ger starka ben, frisk luft och som inte belastar klimat, miljö och ekonomi. Det transportmedlet som ger bättre hälsa och som bidrar till ett bättre samhälle.
Jag drömmer om att att det ska vara enkelt för barn att cykla. Att det ska vara det giva sättet att ta sig till skola. Att det ska ges förutsättningar. Att mina barn ska kunna cykla till sjön. Till den kommunala badplatsen där alla är välkomna, inte behöva doppa sig på nåder i takt med att strandtomterna blir allt fler och strandskyddet naggas. Jag drömmer om att det här samhället, naturen och sjöarna ska vara till för alla. Inte bara de med bil eller pengar på kontot.
Drömmen innehåller också att åka till min gamla hemstad Stockholm, färdas på bilfria gator, njuta av staden och att kunna hyra en eldriven cykel när jag kliver av tåget på Centralstationen.
Eldrivna cyklar som ägs av staden, är en del av staden och skapar arbetstillfällen.
Inte som ägs av företag som är vinstdrivande, och kanske inte riktigt ser vinningen med att ta hand om övergivna elcyklar som gått sönder.

I våras fick jag ganska mycket sällskap i cykelbanorna. I pandemins spår följde en världsomspännande cykelboom, och det blev trångt i de smala cykelbanorna. Världens städer mötte trycket med pop-upcykelbanor och tidigarelagda cykelsatsningar. Berlin, Bogota, London, anlade popup-cykelbanor.
Tillsammans med Sophia Schyman och Annika Sundin drog jag ingång #cykeluppropet vars syfte var att  få fler att välja cykeln, få till popup-cykelbanor och ge cykeln bättre förutsättningar.
Vi måste ju bli fler som väljer cykeln. Inget snack om saken.
Cykeln banar vägen för minskade utsläpp, frisk luft, bättre hälsa, godare samhällsekonomi. Och jämställdhet. Yup.

Att ta cykeln kan ju te sig som en självklarhet för oss här i Sverige, som ett sätt att ta sig fram. Men på andra platser är det nyckeln till ett vettigt liv. Ett liv bortom barnäktenskap.

Viktiga organisationen Diakonia driver cykelprojekt i Bangladesh, där flickor lär sig cykla.
Cykeln löser så många problem. Fickorna kan ta sig till skolan, lättare undvika trakasserier och så kan de få en utbildning och en rimligare chans ut ur fattigdom och tvångsäktenskap.
Genom cykelprojektet lär sig också flickorna om sina rättigheter, och får bättre möjligheter att forma sina egna liv.

Detta tycker jag så klart att vi alla ska stötta.

  1. Skänk en slant! Det gör du enkelt genom att swisha till 90 33 044., all info hittar du här.
  2. Ge bort cykellektioner! Om du skänker 167 kronor får 5 flickor i Bangladesh möjlighet att lära sig att cykla. Och du får ett gåvobevis att ge bort i present till någon.
  3. Sprid kampanjen! Dela det här inlägget eller kampanjsidan, så att fler kan bidra och fler flickor kan lära sig cykla!

Skänk en liten eller stor slant, och passa också på att dela bilder på dig själv när du cyklar och tagga med #cykeluppropet. Varför? Vi människor är flockdjur. Vi gör som alla andra. Genom att visa att du cyklar påverkar du andra. Vi behöver också bli många fler som uppmärksammar att samhället måste bli bättre på att prioritera cykeln och oss cyklister. Det behövs en stark opinion för att politiker ska kunna fatta beslut.
Du och jag är opinionen.
Gör skillnad.

Loading Likes...

Vabb, semester, bojkott, klimatlagar och Värmland?

God morgon!
I dag ska det bli pötthett här i Värmland, och aprils gråbruna ska byta nyans till gröna knoppar. Det ska bli så spännande att se trädgården ta form och upptäcka vad som växer där.

Planen den här veckan var att spela in en film från tomten och plåta lite från vår lilla lya och jobba ikapp, men vi får se hur det blir med den saken. Går in i vabb vecka två med kidsen (kommer vi någonsin komma in i vardagen på nya förskolan kan en undra?).
Förra veckan var det ena barnet som var lite snuvig, och då måste vi vara hemma i sju dagar, och syskon också. Det hade ju varit FINEMANG om det andra barnet hade tajmat sin snuva, men nej. Det andra barnet hade lite snuva nu på morgonen och nu måste båda vara hemma hela veckan. Vettigt så klart, men tålamodet, TÅLAMODET!
Jaja, det är bara att gilla läget och skratta åt trasslet.

Innan jag tar tag i denna vecka, så tänkte jag göra ett litet svep!

Blommande projekt på gång!
I veckan lanserar Klimatklubben Karlstad – lokalklubben som jag startade i början av året – sin första kampanj! Och den är inte bara välgörande, utan också oerhört vacker …
Mer om detta snart!

Framtidens jobb i ETC
Listan över framtiden jobb som jag skrev om har uppmärksammats av ETC. Och här snackar jag loss i ETC om saken. 

20 000 har skrivit på för Månsberget
Tänk va, över 20 000 har skrivit under namninsamlingen för skogen vid Månsberget. Skogen planeras att skövlas till förmån för ytterligare ett shoppingcenter, trots att den är en så kallad nyckelbiotop och är hem åt hotade arter som inte skulle ha någonstans att ta vägen om skogen försvann.

Hej politiker!
Något av det bästa med att flytta hem har varit att träffa alla spännande, inspirerande människor i Värmland. Så många som har hört av sig! Hej lyx-sits att få massa mejl och DM:s ba!
Och samtidigt har jag en liten fot kvar i Stockholm. I olika konstellationer har Klimatklubben och Klimatklubben Karlstad bjudits in att snacka klimat med flera olika aktörer och politiker, bland annat Miljöpartiet i Karlstad och Socialdemokraterna i Stockholm stad.
Hoppas fler politiska partier hör av sig, för vi vill ju snacka med alla!
Vad vi gör i samtalen? Vi pumpar ut idéer på satsningar och tillvägagångssätt, hittar frågor med olika infallsvinklar (som berör både klimat, miljö, ekonomi och hälsa), samtidigt som vi försöker ingjuta mod att vara först! Hej PR!

Värmlandssemester
Det kommer ju bli en speciell sommar, och vi kommer förmodligen mest vara hemma och greja med vår nya trädgård och kanske bygga hus. Men jag är också taggad på att upptäcka Värmland, och hitta små söta pärlor. Tips emottages tacksamt!
Kommer bli en tur till Stockholm också om världsläget tillåter. Hur ska jag hinna träffa alla jag håller av? Gah! Det mest naturliga skulle ju vara att ställa till med en picknick i parken, men med rådande restriktioner blir det ju svårt. Kristin Lundell undrade om jag fanns på Bokadirket, hahaha.

Kommande klimatlagar?
Förutom att jag tycker att alla följa Maria SoxbosHållbara svepet” (som borde ha en given plats i varenda svensk lokaltidning, right?), så borde alla ta en sväng om kring Maris inlägg om klimatlagar. I det här avsnittet av Plan B-podden så hivar jag och Maria ur oss “ransonering”. Och ju mer jag tänker på det, desto orimligare känns det att vi inte har någon form av ransonering eftersom vi lever så långt över våra resurser? Det borde ju finnas ett tak kan en tycka. Eller? Just nu är hela samhället på kredit.

Ny i Värmland
Alltså Värmland – inte kattpiss! En fin sak som finns här är initiativet Ny i Värmland, som drivs av två otroligt engagerade personer vars mission är att koppla ihop människor med jobb, boende och sammanhang i Värmland. Så värdefullt! Och en otrolig service för alla som längtar efter ett annat liv – av flera olika anledningar.
Jag fick gästa deras livesändning för ett par veckor sedan och berätta om varför jag valt att flytta hem. Klippet kan du se här. 
Inser att jag kanske borde göra ett inlägg om alla föredelar jag ser med att bo just här?
Vad säger ni?

Det händer grejer!
Kommer ni ihåg inlägget om mänskliga rättigheter från i vintras och kampanjen Visa handlingskraft? Där en rad organisationer krävde en lag för att säkra mänskliga rättigheter. En lagstiftning som kräver att företag respekterar mänskliga rättigheter i den egna verksamheten och i sina affärsrelationer. Ni läsare kunde skriva på en namninsamling för att sätta press, och över 21 000 skrev på. And now? För ett par veckor sedan röstade EU-parlamentet JA till att ge grönt ljus till kommissionen att ta fram ett lagförslag kring företags ansvar för miljö och mänskliga rättigheter, så kallad due diligence.
Tack för att du skrev på, tillsammans gör vi skillnad.

Klimatundervisning i skolorna?
Den geniala organisationen Våra barns klimat släppte i förra veckan sin kampanj Klimatlyft skolan, eftersom de anser skolan behöver ta ett krafttag kring klimatet – och oron kring klimatet. En Novusundersökning som släpptes innan jul visade att hälften av alla 12-18-åringar inte tror att vi kommer att lösa klimatfrågan. Hej då framtidsoptimism. Så tragiskt. Och en oerhört farlig utveckling kan också tänkas.
I en ny undersökning säger 8 av 10 unga att de vill se ett större fokus på klimat och miljö i skolan. Samma undersökning visar också att unga tycker att det läggs för stort fokus på vad individen gör.
Jag kan inte annat än att hålla med, och önskar att det fanns mer styr. Mindre fri lek. Allt annat är ett svek mot nästa generation.
Vi behöver ta våra och andras barn och ungas oro på allvar och visa att vuxenvärlden tar ansvar. Och kanske också värna om vår egen framtid?

Är det inte konstigt?
Och appråpå det. Hur kan det vara lagligt att flyg subventioneras? En kan samla poäng på sitt Eurobonus, så att en kan flyga ännu mer? Vad skickar det för signaler till barn och unga? Till oss?
Knepigast av allt måste ändå vara att jag, som kämpar för att sänka mina utsläpp på matfronten genom att handla lokalt, äta i säsong och konvertera till allt mer vegansk mat, får erbjudanden om att omvandla alla mina matpoäng från Coop till flygresor via Tui eller shoppa nytt på Lindex. Hur ska individen tänka när vi matas av ständig tvetydighet. Att det skaver är en klar underdrift. Och vad säger det till nästa generation? Till oss? Att det är helt okej att fortsätta exakt som vi gör.
Fasen, jag som varit trogen kund så länge. Så besviken. Är det nu vi bojkottar Coop?

Loading Likes...

Hur tusan är jag en bra mamma? Nytt avsnitt av Plan B-podden

I samarbete med Hyber

Jag har två barn. De är två gullfisar som tycker om när jag tar en svängom till “han tog av sig sin kavaj”, upp-och-ner-sving-å-släng-dansar med dem, bryter arm vid köksbordet, leker monster och gör “undantag”. Ett ord de lärde sig förvånande snabbt.
Likväl som de är mina skrattrynkors fröjd och min huvudvärk (inga kan ta ton som mina ongar), så är de min drivkraft.
För er vill jag inte skämmas.

Med bara några fjuttiga mysdagar kvar till jul – den högtid som en så ofta kallar barnens högtid – så släpper jag och Maria ett poddavsnitt om just kids. Vi kallar avsnittet “barn, blöjor och befolkning“, och förutom att vi intervjuar våra barn (ursäkta, men hur gulligt och hjärtsnurpande?), så snackar vi om hur jag ljuger för mina barn, om motorstopp på ölandsbron och om den nojiga föräldern som är ett lätt konsumtions-byte. Vi funderar på hur våra barns framtid ser ut, om kvinnors roll i klimatkrisen, vad vår viktigaste uppgift som föräldrar är (vad har vi för makt och ansvar?) och vi frågar vi oss också: var tusan är alla oroliga föräldrar på barrikaderna?

Så här i juletider blir det så lysande klart.
Vi svenskar väntas konsumera miljarders kronor på julklappar för att njuta barnens högtid, samtidigt som vi jiddrar big time med samma barns framtid. Om vi la lika mycket tid och engagemang på våra barns framtid som att fixa the dream of the perfect christmas  – undrar just hur långt vi kommit då?
Jag konstaterar också att jag till fullo förstår alla föräldrar som duckar klimathotet.

Som nonstop på pepparkakshuset intervjuar vi fantastiska Frida Berry Eklund som är aktuell med boken “Prata med barn om klimatet“, och vi får en hel drös med handfasta tips på hur en ska prata klimat med barnen. Och framför allt: att vi måste prata med våra och andras. Inte ljuga (hur skönt den än hade varit) och säga att allt kommer att lösa sig. För världen kommer att se annorlunda ut.
Varför vi måsta prata om detta? Bara hälften av 12–18-åringarna tror att vi kommer klara klimatkrisen, visar en ny undersökning av Våra barns klimat. Hälften.
Ingen vidare framtidstro. Dessutom har få barn och unga någon att prata med om just klimathotet. Att bära den oron själv (om mänsklighetens överlevnad) och samtidigt se världen brassa på. Jag hade gått sönder.
Sönder och samman.

Som mamma till två döttrar blir jag extra orolig när samma undersökning visar att tjejer är de som oroar sig mest. Hur ska jag förbereda mig? Hur tar jag deras oro på allvar? Och hur kan jag dämpa oron? Hur berättar jag sanningen, utan att skrämma? Hur låter jag dem samtidigt vara barn – inte lägga framtiden på deras axlar?
Rätt och slätt: Hur tusan är jag en bra mamma?

Jag vill så klart ge mina barn en vettig framtid. Vilken förälder vill inte det?
Samtidigt tänker jag ofta på Jonas Gardells träffande citat:
“I alla tider har man varit beredd att offra sig själv för att barn och barnbarn ska få det lite bättre. Vi är den första generationen som gör precis tvärtom.”

Det som på något sätt driver mig är en sorts framtids-skam. Jag funderar ofta på vad jag ska svara på mina barns framtida frågor.
“Vad säger vi till våra barn när de frågar oss vad vi gjorde – när vi hade chansen”. 
Majken och Bodil är skarpa. De kommer ställa frågorna.

Det här var ett svårt avsnitt att spela in. Inta bara för att jag vabbade barn samtidigt, utan för att jag var tvungen att nudda vid tankar som jag ofta slår ifrån mig. Men vi behöver snacka mer om detta, inte sant?

Avsnittet blev till tack vare fantastiska Hyber, som är en genial hyrtjänst där en kan hyra högkvalitativa barnkläder, gravidplagg och andra prylar som bärselar, barnvagn och resesäng. Läs: sånt där som använder under en kort period, och som kanske inte är helt nödvändigt att äga. Men väl använda.  Mina kids använder hyrda skalplagg från Hyber, och när de växt ur en storlek beställer vi en ny storlek, skickar tillbaka de gamla kläderna som tvättas och lagas och slussas vidare till nästa barn. Smidigt som tusan! Och med ett försvinnande litet klimatavtryck.

Det är något visst med att säga “det kanske är en superhjälte (hallå, vem vet?) eller en prinsessa som burit de här kläderna innan”. En annan vinning är så klart att alla barn får tillgång till bra, varma, vattentäta och rejäla kläder för en billigare peng.

Som lyssnare av Plan B-podden så får du nu två månaders rabatt på valfritt paket hos Hyber. 
Använd koden PLANB för att ta del av erbjudandet (som gäller till den sista januari 2021).

 

Hyber har dessutom ett långsiktigt samarbete med Rädda barnens verksamhet för utsatta barn i Sverige, som innebär att Hyber skänker motsvarande en månadshyra till Rädda barnen när någon medlem bokar ett Modig-paket, liksom 10% av värdet på varje sålt presentkort. För alla barns rätt till vettiga kläder.

Majken och Bodil.
Älskade ungar. Jag lovar att göra allt för er, och för ert hopp om en vettig framtid.
<3

 

Följ oss också gärna på instagram och facebook, och om du är sugen på fler avsnitt skulle vi bli otroligt glada om du ville bli en patreon! För en liten, valfri summa i månaden hjälper du oss att spela in även osponsrade avsnitt.  

Prenumerera på podden i din poddapp och betygsätt den gärna på tex Itunes om du har tid och lust. Att få fler prenumeranter och betyg hjälper oss att fortsätta snacka klimat, bli mer synliga i poddjungeln och sprida klimatsamtalet vidare till  fler lyssnare.

TACK! 

 

Loading Likes...

DIY:ade vattenflaskor till kidsen

När vårvärmen tog fart efterfrågades vattenflaskor till kidsen på förskolan, så jag snabbtillverkade de här två på samma tid som ett brödbak.
Ja, alltså jag var tvungen att baka fyra limpor filmjölsbröd för att göra slut på den sista skvätten sirap i de här flaskorna. När jag bakat klart sköljde jag ur flaskorna, lät barnen välja en varsin tapetstuv. Limmade på tapetstuven och skrev deras namn på baksidan av flaskan. Och vilken succé!
De äääääälskar sina vattenflaskor (de var lite skeptiska under processen).
Tips inför varmare väder, om en inte vill köpa nya flaskor.

Receptet på filmjölksbröd hittar du här.

Loading Likes...

Prata med kids om klimat – hur gör en?

 

Klimathotet kryper närmare i takt med att deadline närmar sig, konsekvenserna av ett varmare blir tydligare och klimatsnacket mer frekvent. Men hur snackar en om klimat med sina kids? Med egna och andras barn?
De där oskyldiga som ska leva i sviterna av en ohållbar historia?
Vad kan en göra för att påverka deras framtid, och hur? Ja, det tänkte jag grotta i.

I boken “Gör skillnad – från klimatångest till handlingskraft” så har jag, Maria och Johanna skrivit ett helt kapitel om just barn, och tagit hjälp av klimatspykologen Frida Hylander för att reda i frågan.
Dels för att reda på vad vi kan göra, måste göra och hur vi snackar med barnen.
För det är ju trots allt våra och andras barn som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det är för deras skull vi måste snacka om det här.

Hur pratar en med barn?
Ja, inte helt lätt. Jag bävar för dagen då de riktigt tunga frågorna kommer. Eller insikterna. Mina barn är små. Är barnen små behöver en en ju inte kavla fram hela verkligheten kan jag tycka. Den där om att klimatförändringarna drabbar de som är mest oskyldiga, fattiga mödrar och andra barn. Inte heller den lilla detaljen om att vi går mot en temperatur som mänskligheten aldrig har upplevt (om vi inte gör något). Inte heller att människor kommer drabbas av matbrist, förlora sina hem, att över 200 miljoner människor kommer känna sig nödgade att fly, många förmodligen kommer att dö. Och att risken för krig ökar drastiskt. Det är saker vi kanske inte behöver nämna.
Däremot kan vi prata om saker vi kan göra för att världen ska bli bättre. Vi kan försöka prata om att ta hand om våra saker, att inte slänga mat och om alla resor på rälsvägs avstånd. Vi kan prata om miljö istället för klimat: att ta hand om naturen, inte skräpa ner och att se till att djuren inte får i sig gifter. Vi kan förklara att vissa saker färdats långt, och vi kan hylla det som är nära till hands. Vi kan ge våra barn vettiga värderingar. Värderingar som handlar om att inte leva på bekostnad av någon annans framtid. Att den här planeten är allas, och vi måste ta vara på resurserna så att det räcker till alla. Rättvisa värderingar, sprinklade med omtanke och medmänsklighet. För de kommer garanterat behövas. Klimatfrågan är vår tids största rättvisefråga, vilket bara kommer bli tydligare ju närmare deadline vi kommer.

Och det viktigaste: att försöka leva efter värderingarna. Det är banne mig inte lätt alla gånger, för vårt samhälle är fortfarande så pass ohållbart och vi drivs av ohållbara värderingar.
Men. Vi kan försöka.
Vi måste väl ändå försöka?
Dels för våra barn, men också för att röra samhället framåt. Många små bubblande öar blir snabbt till en opinon.

Är barnen äldre så kan det ju vara idé att veta vad en pratar om. Ta reda på vad barnen vet, hört och vad de funderar över. Och därefter ta reda på så mycket som möjligt för att kunna förklara på ett vettigt sätt. Lyssna, och försök förstå. Möt barnen i deras oro, utan att spä på den. Prata om utmaningar som ska lösas, snarare en kris som kommer.
Som Frida Hylander så bra förklarar i vår bok “Gör skillnad”:
“Nästa steg är att inte förminska barnens oro eftersom den faktiskt är befogad, men inte heller stanna i oron. Lugna barnen med att det här är en fråga som jättemånga människor jobbar med, att forskare har koll på vad vi måste göra och att nu är det vår uppgift att lyssna på deras råd och göra som de säger. Förklara gärna också att vi kan kontakta politiker och företag och uppmana dem att agera”.
Att göra något aktivt hjälper. Precis som när vi upplever en kris i en relation, på jobbet eller med en vän så mår vi ju bra av att göra något aktivt för att förbättra situationen. Och det är samma sak med klimatkrisen.
Hur gör en med trycket utifrån? Jo, hörde något smart, kan det varit via Maria kanske, att gå ihop för att sätta lite ramar. Finns tryck på att skaffa en mobil vid en viss ålder kanske det är smart att gå ihop, alltså föräldrarna, för att göra en plan när ni ska införa vissa prylar. På så sätt kan en kanske undvika “men hen har ju”-argumentet. Något så när i alla fall.

Försöka leva som vi lär
Det klassiska ordspråket “barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör” kunde inte landa mer rätt än i klimatfrågan. Vi kan ju snacka om vad som är bra för naturen och klimatet hur mycket som helst, men kidsen gör ju inte som vi säger. De gör som vi GÖR.
Något som Frida Hylander tog upp (och som också står att läsa i Gör skillnad) är att det är extremt förvirrande för ett barn när de lär sig en sak, men världen (och föräldrarna!?) gör en annan.
Det spär på barnets oro.

När samhället, kompisarna på förskolan/skolan och någon vuxen snackar om att det är dåligt med avgaser från bilar, att en inte ska flyga för klimatet och att en ska skippa köttet blir det  – excuse my värmländska – dretjobbigt – för kidsen. Försvara för andra och för sig själva, Särskilt med tanke på att det är en livsstil som de kanske inte aktivt valt.  Utan är infödda i. Om en däremot försöker leva mer hållbart, tar forskarnas ord på allvar, ja, då blir det mer vaniljglass med kolasås-feeling i kroppen. Det rimmar liksom bra. Och kidsen ser att förändringen går framåt, snarare än bakåt.

Så vad kan vi göra?
Ja, förutom att göra vad vi kan för att stoppa klimatförändringarna (prata om klimatet, påverka våra arbetsplatser, beslutsfattare, företag och människor omkring oss), och göra allt som står i vår makt för att rädda våra barns framtid (för den ser inte så ljus ut), så är det att leva så klimatsmart vi bara kan. Och uppfostra våra barn att ta efter oss. Ge dem bästa möjliga verktyg för att segla igenom omställningen. Sätta standarden. Vi är trots allt flockdjur. Vi gör som alla andra. Om vi börjar klä våra barn i begagnat eller hyrt, kommer det så småningom bli normen bortom sprillans, koldioxid-osande nytt.

För vi kommer behöva ställa om. Och antingen kan en börja nu, och ge sina barns framtid några marginaler förhoppningsvis. Eller så väntar en på att bli tillsagd att ställa om, och skippar marginalerna.
Jag gillar marginaler om en säger. Jag är långt från perfekt, men jag vill ta chansen att göra så mycket jag kan.

Men ett är säkert: Vi kommer behöva dra ner våra utsläpp.
Och det säger sig självt att det kommer bli ett stort kliv för de kidsen som förväntar sig utlandssemester med flyg, kött som vardagsmat och att bilen är en förlängd arm till bekvämlighet. Däremot om en pö om pö köpa begagnat när det är dags för “nya” kläder, tar tåget på semester (eller semestra nära, gräva där en står) och servera vegetariskt eller veganskt. Ja, då blir omställningen mer smooth. Inte som en chock. Och marginalerna ser bättre ut.

I Sverige lever vi i dag som om vi hade 4 jordklot, vi flyger 5-6 gånger mer än världsgenomsnittet och vi konsumerar cirka 9 ton koldioxidekvivalenter per år och person. Vi ska ner till 1. Alla ska ner till 1 enligt FN.
Utmaningarna ser olika ut för var och en, precis som förutsättningarna.
Jag hoppas innerligt att det kommer hjälpmedel för att jämna ut både utmaningarna och förutsättningarna. Tills dess får vi försöka ta hjälp av varandra, snacka om utmaningarna och göra så gott vi kan. Och kanske hitta lösningar tillsammans.
Vad svarar en kidsen när “Lollo och Bernie” på utlandssemester är det alla snackar om på förskolan?
Pja, om jag det visste. För den frågan går het här hemma.
Jag har själv svarat att Lollo och Bernie snart ska flytta hem för de vill skippa flyget, hahaha.

Ett stor hjälp på vägen är ju att känna samhörighet med andra.
Jag vette tusan vad jag skulle göra utan alla vettiga människor omkring mig. Och jag önskar fler sådana bubblor. Där normen är det hållbara. För en känner sig enormt stark, och det är lättare att gå emot alla de där ohållbara normerna. Oavsett om en är kidd eller snart 37 årig tvåbarnsmorsa. Jag backar sakta ut ur ohållbara sammanhang, för jag mår bäst där normen är hållbar.
Apprå på just det skulle jag vilja tipsa om den här boken, som visar kraften av att vara många, och som ger enormt hopp.

Greta och jättarna” av Zoe Tucker och Zoe Persico.

Den här boken – inspirerad av Greta Thunberg – kan sätta grunden för känslan att en kan göra något.

Den fokuserar på miljö i första hand, vilket jag tycket är vettigt. Klimatet, höjda temperaturer och vad det gör med vår planet är så abstrakt. Men att snacka om att naturen kan de flesta relatera till.

Spana in!

Loading Likes...

Uppsala, oktoberprakt och Pelle-parken

I lördags var jag och Johanna inbokade för föreläsning på Stadsbiblioteket i Uppsala.
I vanlig Sundh-karavan-style drog jag jag med John och kidsen och passade på att göra en heldag av det hela!

Det var evigheter sedan jag var i Uppsala, men jag tror att mina upplevelseögon blivit allt mer känsliga, noggranna och uppdaterade. Fuck, vad fint det är. Kan inte låta bli att svära.
Jag fick ont i magen vid tanken att jag ALDRIG HAR BOTT I UPPSALA.

Och insikten att jag förmodligen aldrig kommer att bo här. Aj. Jag har en annan plan/dröm i livet, och den innehåller inte Uppsala. Men lyllo alla som bor här. Det var lite som att kliva in i en film, där hösten aldrig varit vackrare. Trenchcoat-klädda studenter med baskrar på sne sparkade i löven och ledde sina välanvända cyklar genom staden.

Nästa höst vill jag spendera en hel helg här, och liksom låtsas lite att jag bor här.

Blir ni också alldeles varma och lyckliga av att fylla ögonen med kullersten, knalliga husfasader och filmiska byggnader?
Jag tänker ofta på den där skillen, egenskapen. Att jag är så glad över att ha den. För mig är inte januari något jag vill fly ifrån, det är något jag vill fylla med knastrande snö eller middagsljus medan slasket smattrar mot rutan.

Föresläsningen skulle börja vid 14, så förmiddagen skulle spenderas i Pelle Svanslös-parken.

Höstklädd i pennkjol som min kompis Amanda har lagat åt mig! TACK!

Ullkappa, ullhalsduk, återvunna strumpbyxor från Swedish Stockings och mina senapsgula mockaskor.

Höll på att aldrig komma fram till lekparken för allt skulle upptäckas.

Efter lååååååång promenad genom Uppsala så insåg kidsen storheten i målet. Pelle-parken. Vilken lycka!
Fasen vad jag älskar sådana där specialgjorda lekparker, som ger känslan av en minivärld.
Tipsa din kommun om Lekplatsbolaget vettja.

Vid lunch rullade vi tillbaka samma väg som vi kom.

Käkade sen lunch på saluhallen (efter tips från snäll följare, TACK!) och sedan blev det föreläsning för hela slanten. Denna gång tjocknade det i halsen på mig. För mina ungar var i rummet intill, och där stor jag och snackade om deras rätt så osäkra framtid. Men vi rodde det i hamn och träffade så många grymma, inspirerande Uppsala-bor! Bland annat en person på Klimatklubben Uppsala! SÅ glad över alla lokalklubbar som poppar upp!
HEJA!

Loading Likes...

Tips för ett jämställt föräldraskap

 

För ett par veckor sedan ringde tidningen Mama till mig och ville snacka jämställdhet, föräldraledighet och föräldraskap. De har nämligen gjort en undersökning bland sina läsare och fått fram siffror på att det är kvinnor som tar huvudansvaret för städning, tvätt, matlagning, klädinköp och projektledning. Samtidigt bränner allt fler kvinnor ut sig. Blir deprimerade, slutkörda och går in i väggen.

Hur får en den skrikande barna-vågskålen att väga lite jämnare?

I senaste numret av Mama delar jag med mig av mina erfarenheter, funderingar och tips. För det finns ju så HIMLA många delar att jobba jämställt på. Att från att namna kläder (och köpa de där jädra namnlapparna), se till att vinterkläderna passar, inhandla nya skor när de förra är för små, ha koll på favorit-gosedjur – till att vabba, laga mat, borsta tänderna, natta, städa och leka.

Jag och John delade på föräldraledigheten – rakt av – med båda barnen. Vi jobbade varannan dag och var hemma med barn varannan dag. Båda hade koll på barnens rutiner, fick sova varannan natt, var med på BVC-besök och se till att kidsens hade aktuella kläder i garderoben.  Nu när vi jobbar har vi även utarbetat en benhård vabb-strategi – allt för att försöka dela så rakt av som möjligt.
Är vi helt jämställda? Det vette tusan, men vi jobbar hela tiden på att jämka, se nya slukhål och bli mer jämställda.
Vi har kommit en bit på vägen tycker jag, och om det kan du läsa om i Mamas serie “Hela lasset”. Tidningen finns i butik nu!

Loading Likes...

Katthult, ett Narnia-skåp & Astrid Lindgrens värld

 

När Almedalsveckan drog i gång i förra veckan lämnade vi torpet på Gotland för fastlandet. Den här gången åkte vi inte till Nynäshamn som vi brukar, utan tog båten till Oskarshamn och vidare in i Smålands-skogarna. Efter kringelikrok-vägar upp på höga höjder och ner i djupa skogar kom vi fram. 

Till Katthult. Mina ungar är tokiga i Emil i Lönneberga, så det är ju klart att vi skulle åka hit.

Och in i snickerboa, hoppfallera! Barnen blev helt saliga därinne (men saligheten hindrade dem inte från att försöka riva stället så klart).

Samling vid pumpen.

Här mötte vi upp våra kompisar Mick, Emelie och Ester. Tillsammans skulle vi nämligen gå på Astrid Lindgrens värld, men vi började här. I Katthult.

Nedanför huset betade hästar och kor.

För att gå komma till Tjärnen var en tvingen att gå in i fårhagen. Inte mig emot om en säger så.

 

Vi höll på att inte komma från Katthult för barnen fastande här. I en hästvagn. Mick lekte häst och var liksom FÖR bra. Barnen ville aldrig gå därifrån.
Så det blev ett skrikigt och gråtit good bye till Katthult.. Men det varade inte länge.

För när vi kommit till Vimmerby och Astrid Lindgrens värld så letade vi oss in i den Lilla staden där vi skulle bo. Och alltså herregud! Jag är ju lite av en nörd när det kommer till hus och gamla grejer, och till och med jag blev imponerad. Hela den lilla staden var byggd i gammal stil, med kulturglas i fönstren, gamla tegelpannor på taken och nästan kriminellt smakfulla detaljer. Stockrosor utanför, vackra innergårdar, grindar och pastelliga färger. Det var så fint! Det enda som kanske inte passade in var de moderna låsen på dörrarna och lite armaturer, men det var jag för hänförd för att bry mig om. SÅ fint var det!

Vi gick in i receptionen i den lilla staden och där fanns inte bara urtrevlig personal, utan ett stort Narnia-skåp med utklädningskläder. Jag gick bärsärk. Och kan ha haft tebjudning med ett helt gäng med barn.

Sedan letade vi upp vårt hus. Villan! Den blå grinden gick in till en vacker innergård som flera av husen delade på.

Och alltså HUSET! Smällde av. Och då hade vi ju inte ens kommit in på Astrid Lindgrens värld!?

Här uppe på övervåningen – med de finaste alkoverna – lekte barnen HELA kvällen.

På kvällen dukade vi upp middag på baksidan, grillade och gjorde planer inför Astrid Lindgrens värld. Peppen total.

Loading Likes...

Gotland, torp, blommande träd och en värmebölja

God morgon! Hoppas ni har en fin måndag morgon. Det är ju ändå maj och liksom bara EN MÅNAD kvar till midsommarafton. Själv ligger jag nerbäddad med superförkylning och ska alldeles strax masa mig upp, i väg på kul grej och senare i eftermiddag ska jag och Bodil fixa pass (!?) inför höstens tågluff.
Men innan den här dagen liksom börjar, rent officiellt, så tänkte jag blogga en dag från Gotland och torpet.
Det var första värmebölja-dagen, Majken satt på trappan och kisade mot naturen som fullkomligt exploderade.

Gotland torp trädgård emmasvintage hägg

Häggen utanför finingången kämpade på och jag önskade att vi skulle hinna njuta av den innan vi skulle fara tillbaka till fastlandet. Gotland torp trädgård emmasvintage rosa buss trädgårdsland

Jag och John kämpade på med det nya trädgårdslandet. Herregud vad vi slet. Mest John, men jag grävde allt upp två bäddar innan jag kastade in handduken.

Gotland torp trädgård emmasvintage körbärsblommor plommonträd körsbärsträd

Bakom vårt uthus (har nog aldrig riktigt visat det, för det är omringat av bråte), blommade plommon och körsbärsträd. Vi har liksom som en liten berså där bakom som jag undrar vad jag ska göra med. Den är himmelskt vacker, men ligger nära vägen och bakom uthuset. Så lite undanskuffat, men ändock: en berså!  Idéer mottages tacksamt. Ska ta ett kort på bersån när jag kommer dit i juni så ni får se.

Som alla kvällar på torpet så avslutade vi med middag under äppelträdet. Det här med att ha ett litet torparkök har ändå sina fördelar: nästan altid middag ute!

Loading Likes...

Kurragömma i skogen, ramslök och havet

Efter ett par dagar av torp-fix, trädgårdsgrävning och tapetsering lämnade vi projekten och åkte in till våra kompisar i Visby för en stayover. De bor i världens finaste hus, där varenda liten pinal är som en skatt och har en trädgård som bräcker de flesta lekplatser skulle jag säga.

 

Majken och Bodil fick hoppa studsmatta, hänga i romerska ringar och klättra upp i trädet.

 

Blev gungade, snurrade och busade med av sina favoriter Ebbot, Moses och Juno.  Härligare ungar är svåra att hitta alltså. 

Våra kompisar bor precis vid havet, så jag och Majken tog en tur dit. Kastade sten och tog av oss barfota.  Doppade en tå i maj-havet.

Och tittade på allt det stora.

När vi kom tillbaka till huset hade de andra gjort sig klara för att gå upp till skogen där vi skulle leka dunkkurragömma. Eller burken. Eller Påven bannlyser. Jag vet, jag är den enda som kallar burken för Påven bannlyser. Jag och min värmländska släkt.
I alla fall: jag älskar Dunken/Burken/Påven bannlyser. Lätt min bästa lek!

Och vilken skog sedan! Min hjärna sprängdes! Ramslök, klippberg, vitsippor och en Juno. Underbara unge!

Medan de andra började leka fick jag kuta efter Bodil som gick på en egen liten upptäktsfärd. Upp, upp, upp!.

Det lektes dunkkurragörmma, Mallan letade och …

I nästa omgång gömde jag mig bakom ett träd, John och barnen vid trädet framför …

… och sedan sprang de. Eller ja, John sprang med barnen under armarna.
Efter ett par omgångar gick vi hem, käkade middag och somnade gott i kompisarnas gästrum. 

Vaknade upp tidigt, blev bjudna på magnifik frukost och …

… lämnade en hälsning. Sedan begav vi oss i väg på nya äventyr. Mot Leva kungslador. lekskogen och sedan hem till torpet, men mer om det senare.
Tack Jens, Mallan, Ebbot, Moses och Juno! Ni är bäst!

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny