Q: Hej Emma! Jag undrar om du har något drömresemål? I så fall vad?
A: Oja, helst av allt skulle jag vilja åka till Cuba! Det skulle vara grejer det.
Just nu tar jag det lite piano med resandet, eftersom det inte ens var ett år sedan jag och John var på Hawaii. Måste värna om mitt miljösamvete en aning innan jag sätter mig i ett flygplan igen.
Q: Hej Emma och tack för en underbar blogg! Det är så roligt att följa din gravidresa. Jag har själv inga barn (och vet inte om jag vill ha några), men jag tycker ändå att det är spännande att följa. Jag undrar hur din stil har förändrats sedan du blev gravid?
Kram Alexandra.
A: Hej Alexandra! Vilka fina ord och vad roligt att du tycker att det är roligt att följa min graviditet. Alltså det är ju en så svår avvägning det här med preggoberteriet. Jag vill ju fortsätta att vara jag, samtidigt som en så stor del av min tankeverksamhet går åt till det där barnet. Men jag försöker skapa någon form av balans.
Ja, det här med gravidkläder är ju inte min kopp te. Kläderna är ofta så generella, som att stilen ska suddas ut när en väntar barn. Min devis är att kunna använda samma kläder gravid som icke-gravid. Vi får se hur länge det håller, hahhaha. Är själv lite nervös inför åttonde och nionde månaden, så det får bli en överraskning för både dig och mig.
Just nu klär jag mig mest i pennkjolar och koftor, något jag förvisso brukar göra under hösten och vintern, men kanske inte riktigt i den här utsträckningen. Jag älskar ju kläder med markerad midja – klänningar, kjolar och shorts – men eftersom min midja håller på att försvinna så är det inte direkt … aktuellt.
Men förhoppningsvis kommer jag i min garderob någon gång i vår. Ska onekligen bli intressant.
Kramar emma
Q: Om några dagar fyller jag tjugofem år! Kan inte du berätta vad du gjorde när du var tjugofem? Vad har förändrats? Jag har en inre bild av att trettio kommer vara min storhetstid… Dessutom tycker jag att det roligaste som finns är att läsa om andras uppväxt, tonår, familjekonstellationer och galna släkt osv. Ta med oss på en resa till sjuttonåriga Emmas Karlstad?
Tack för världens bästa blogg. Kram!
A: Grattis! Hoppas du får en underbar 25-årsdag och att du firar med pompa och ståt. Det ska man göra när en fyller år tycker jag.
Vad jag gjorde när jag var 25 år? Jag bodde i en etta på Högalidsgatan i Hornstull tillsammans med John. Jobbade på tidningen GLAMOUR, var ute och festade VARENDA helg, fikande ungefär varannan dag, anordnade fest för jämnan och bar ofta någon form av hatt.
Hängde ungefär alltid med Åberg, Lisa, Nina, Mick, Erik och Max och var mer vild än tam. Som ni ser på bilderna så satt jag nästan ihop med Lisa (det finns helt klart fler bilder på henne än på någon annan i mitt fotoalbum). Hon bodde bara några kvarter från oss och vi umgicks JÄMT (ps. Lisa, saknar att bo ett stenkast från dig!).
Mina ställen var Debaser Slussen, Trädgården (som då låg på Kungsholmen) och så en massa olika fik så klart. Tog mängder av kort, men hälften var ju suddiga. Hade väl inte tid med något annat.
På Midsommarafton som 25-åring friade jag till John. Det var natt, jag hade badat i sjön och var spritt språngande. Minnesvärt. För båda parter.
Vad som har förändrats är väl att jag inte är ute varenda helg längre. Jag kan ha sagt som 25-åring att jag skulle dö om jag slutade gå ut på klubb. Det gjorde jag inte. Den största förändringen är väl att jag gör väldigt mycket mer varierade saker nu. Förr var det bara drinkar och härj, E4:an till förfesten och sedan raka vägen till “Gå”. Nu plockar jag det bästa ur kakan och svänger ihop mitt eget recept.
Jag tycker fortfarande att det är precis lika roligt att härja runt, anordna fest och dansa till solen går opp, men känner mig också fullt tillfredsställd med att spendera en helg i svampskogen. Det är väl den största skillnaden skulle jag tro. Rastlösheten är inte lika påtaglig. Jag kunde ju få dåndimpen och megaångest om jag inte skulle får ramla runt på en vecka. Och det fanns nog en osäkerhet där också, att mina vänner skulle glömma mig, att jag skulle missa något, inte hänga med i tugget, att livet skulle passera eller att jag skulle försvinna i en beigehet. Men så var det ju inte heller. Jag var så upptagen med att fånga varje sekund av livet att jag inte hann att njuta. Men jag kommer nog alltid vara mer vild än tam, det tror jag allt.
När det gäller min uppväxt, så kräver det nästan ett eget inägg tror jag bestämt. Återkommer om det =)
Stor kram emma
Q: Stort grattis till graviditeten och tack för en toppenblogg! Här kommer en fråga: Vilka är dina förebilder och varför?
Hanne
A: Åh, tack, vad snäll du är. Jag beundras av människor som vågar vara sig själva, oavsett vad andra tycker och inte gör skillnad på folk. För mig är det så ointressant med tjusiga titlar, milslånga CV:n och creddigheter. För mig spelar det bara roll om jag får en varm känsla i kroppen av personen därinne, bakom skinn, kött och ben.
Min stora idol är Monica Zetterlund. En rivig böna, ett bombnedslag med obeskrivlig humor och ett lingonris i ett cocktailglas. Hon vågade säga ifrån, stå upp för sig själv och gjorde inte skillnad på fölk å fölk.
Jag gjorde faktiskt ett inlägg just detta för länge sedan, det inlägget hittar du här: Monica Z – ett lingonris i ett cocktailglas.
Kram emma
OCH vad är dina bästa studentshoppingtips (långt ord) i stockholm?
http://hanniiwh.wordpress.com
Loading Likes...
Tack för fint svar. Jag firade verkligen 25-årsdagen med pompa och ståt! Först blev jag överraskad med burlesqueföreställning och dagen efter åt vi en sjujäkla dyr men ofantligt god middag på Den gamle och havet. Sen tårta och cava på det. Nu är jag pank men glad ändå.
Ser fram emot tonårsinlägget! Finns inget så göttigt som andras nostalgiresor. Kram
Vilka sommarbilder.! Trots att jag älskar hösten är det svårt att inte sakna sommaren en aning till sådana bilder.
Hej Emma!
Missade denna frågestund och satsar på nästa med en kanske känslig fråga men för mig ett verkligt etiskt dilemma när det kommer till graviditet, jag är själv 31 och vill gärna ha barn snart och undrar helt enkelt hur du ställer dig till kub-testet och dess underlag för ev. beslut att fortsätta sin graviditet? jag tycker det är mycket skrämmande att människor väljer att ta bort ett barn som visar sig ha downs syndrom, samtidigt vet jag inte hur jag själv skulle reagera om jag väl stod in för det beslutet själv vilket jag skäms för och vilket gör att jag helst bara skulle vilja undvika att ta det för att ha det beslutet i mina händer.
Varför Kuba? Det låter spännande.
Jag vet faktiskt inte. Lockas av deras historia och att det finns mycket bevarat där, det är ju lite lätt speciellt ställe. Mycket pastell också så klart =)
Kram emma