Om 20 dagar är den här. Filmen om Monica Zetterlund. Min idol. Denna värmländska krutlady som inte gjorde skillnad på fölk å fölk. Oavsett om de hette Inga och jobbade på Ica eller hette Miles Davis eller Marlon Brando (som hon förövrigt hade en kort affär med (han gillade inte namnet Monica, så han kallade henne Sven istället).
Det var Monica som fick mig att börja sjunga jazz. Min pappa Arne, som är en jäkel på gitarr, satte ett notpapper i händerna på mig när jag var sju äpplen hög. “Sjung det här” sa han och jag kvittrade ut i “Sista jäntan”, “Att angöra en brygga” och “Sakta vi gå genom stan” helt ovetandes om vad (de inte helt rumsrena) texterna handlade om. Pappa köpte till slut en röd, stor sångbok till mig med bilden av Monica på. Vi sjöng oss igenom de flesta svenska sångerna, och när jag lärde mig engelska – ja, då sjöng vi resten av alla melodierna.
Det var där jag började drömma om att bli jazzsångerska.
I trean på gymnasiet gjorde jag mitt specialarbete i musik. En egen skiva där jag tolkade Monica Zetterlunds låtar. Jag och min kompis Sara slet i musiksalen, lånade en inspelningsporta och spelade faktiskt in hela skivan själva. En gnutta pretentiöst så här i efterhand. Så där att man nästan skäms, men jag var så vilt övertygad om att det där var min grej. För det var ju Monicas.
När min familj skaffade VHS-apparat fanns det – förutom “Karate Kid”, “Crocodile Dundee” och halva “Indian Jones – De fördömdas tempel” (de enda amerikanska filmerna vi hade) – en uppsjö av filmer från AB Svenska Ord i repertoaren. Hasse Alfredsson och Tage Danielsson, och alltid en rivig Monica Zetterlund som brölade på med det där språket som även var mitt. Värmländskan. Alltid med skinn på näsan och svar på tal. Full med kvicktänkta oneliners och så där kaxigt kvicktänkt som man bara är i dagdrömmarna. Som sket i hur det hon sa togs emot.
En elegant lady i platinablont hår och sandlen röst, med ett jävlar anamma, varm dialekt och sjuhelvetes humor.
Precis så där vill jag vara. Som ett lingonris i ett cocktailglas.
Loading Likes...
Ser verkligen fram emot att se filmen om henne.
Åh! Jag kunde inte annat än le när jag läste detta inlägg. Som jag ser fram emot denna film! Och jag har också, faktiskt för bara ett halvår sedan, gjort mitt projektarbete på estet som var att sjunga svensk jazz. Jag har t.o.m. en gitarrspelande far. Det var nästan som att läsa om sig själv! Fast som om jag skulle vara mycket häftigare. Jag tycker nämligen att du verkar som ett lingonris i cocktailglas, Emma!
Jag började lyssna ordentligt på Monica när jag flyttade till Geijerskolan i Ransäter. Det måste vara något med den värmländska skogen. Det är något jazzigt som susar i blåbä… lingonriset. Jag ser mycket fram emot filmen! Har sett backstagebilder från en bekant som jag tror jobbade i produktionen, det verkar mycket lovande.
Trevlig måndag, annars! Jag hoppas att min ansökan till platsen som assistent/praktikant sticker ut i mängden. Fast ni har förmodligen fått in en drös fina ansökningar, era bloggar verkar ha en härlig skara läsare! Kram från Matilda
Oi, denne filmen ser spennende og stemningsfull ut – og så klærne, da! Håper den settes opp på norske kinoer!
Pingback: Q&A: Jag som vild 25-åring, min stora förebild och Stockholms bästa frisör | Emmas Vintage