Jojo minsann, denna klänning gick på. Fick förvisso skarva lite med säkerhetsnålar där knapparna inte gick igen, men vad gör man inte för att använda sina gamla kläder in i det sista.
Svängde förbi Emmaus vid Slussen i förmiddags för att leta stretchiga pennkjolar, men föll bara för en hög med koftor. Det blir eventuellt Ankeborgs-fest på mig i höst, för nu har jag bara en drös med överdelar, men inget som passar preggomagen.
Men skam den som ger sig. Till helgen drar jag ut på fyndarjakt!
1. Drömhuset. Ett hus utanför stan, med friskt luft och med en lummig trädgård. Jag vill ju bo i Midsommarkransen, men lantisen i mig drömmer om ett gammalt hus i sekelskiftesstil, med vacker veranda, snickerier och underbara detaljer. Eller kanske ett torp.
3. Söta barnkläder till skrutten som ligger i min mage. Helst begagnade så klart, alternativt av så bra kvalitet att de håller i tre generationer. Eller mer. 4. En mer miljösmart politik. Det är helt sinnessjukt att pengar i plånboken går före miljön, för om vi inte har någon värld att leva i så kommer ändå inte pengar betyda något. 5. Tracks i P3 (med Kaj Kindvall). Jag saknar Tracks, Kajs röst och att få en eftermiddag av uppdatering. Alltså, jag saknar! 6. Medmänskligare värld. Jag drömmer om att världen blir varmare och mer medmänskligt. Jag är så trött på människor som sätter armbågar rakt i gravidmagen bara för att kunna tränga sig fram i folkmassan på tunnelbanan. Omtanken om andra kan mätas lika lång som snoppen på amöba – om det så handlar om stressade armbågar i trängseln eller om att ge andra utsätta, krigsdrabbade människor hjälp i vårt rika, vackra och trygga land. Jag drömmer om ett Sverige där pengar och tid inte styr våra hjärnor och handlingar, utan omtanken om våra medmänniskor. 7. Det blodröda fältet. Gah! Förkyld och sängliggande som jag är har jag sträckkollat igenom alla TV-serier. Högst på min lista ligger kostymdramat “Det blodröda fältet”. Nu måste jag vänta en hel vecka på att nästa avsnitt ska läggas upp på SVTplay.se. När SVT ändå är i gång får de gärna slänga upp fler historiska dokumentärer och “Året var …”. Nu har jag nämligen sett allt om Andra världskriget, spännande tidsdokumentoch historiska personporträtt, och är hungrig på mer. 8. Hej livet. Mest av allt så drömmer jag om att mitt illamående ska gå över. Morgonillamående är ett skämt, jag är illamående dygnet runt, och efter de där värsta illamående-attackerna blir jag så matt att jag måste sova i tolv timmar i sträck (därav lite dålig blogguppdatering vissa dagar). En positiv sak är så klart att det är svårt att missa att jag är gravid. Inget snack om saken (särskilt inte efter att jag och John var på ultraljud i måndags och såg en sprattlande sparvel som är beräknad till – TADAAA – Internationella kvinnodagen den 8 mars (något som jag kan ha skrikit till barnmorskan i ett peppat lyckorus). Lång parentes).
Men jag kan ändå inte sluta drömma om att må lite bättre, bli sugen på mat (pizza och granny smith-äpplen är det enda jag kan tänka mig att äta) och kunna dricka kaffe igen (blir illamående av blotta doften).
9. Hösten i Värmland. Snart ska potatisen opp ur trädgårdslandet hemma i Värmland och då åker jag hem, hjälper till att få upp knölarna och får riktigt mycket skit under naglarna. Det blir grejer det.
10. Pennkjolar. Jag erkänner, jag har haft samma outfit på mig sedan i fyra dagar nu, jag blir nämligen så rysligt illamående när kläderna sitter åt. Nu drömmer jag om att sy pennkjolar i alla höstens kulörter, gärna sådana som jag kan ha även efter graviditeten och (så klart) helst av begagnade tyger. Ska bara leta lite tyger, sedan börjar operation pennkjol!
Tusen tack för alla fantastiska hurra-rop, lyckönskningar och nu-börjar-jag-grina-fina kommentarer. Jag är så rörd och ni är så himla fina att en bara smäller av.
Att berätta för er gjorde att graviditeten blev lite mer verklig, som att jag faktiskt vågar hoppas en gnutta. Vågar njuta en sekund. Eftersom min förra graviditet tog slut innan jag hann berätta för er, så känns det extra viktigt att få njuta av att säga de där orden.
Hela sommaren har vi gått och ruvat på denna lilla hemlighet, ägnat all energi åt att försöka att inte hoppas för mycket. Fast hoppet är det enda en tänker på. Parera andras skräckscenarior, undvika allt vad all majti google heter (en blir knäpp av att googla graviditetssymtom, don’t do it) och försöka vara i vår alldeles egna bubbla. Där vi bestämmer reglerna. Bestämma sig för att fokusera på att det faktiskt oftast går bra, inte traggla de få gånger det går åt helvete.
Vi är så klart inte i hamn, men jag måste våga hoppas, våga ställa in mig på att det kommer gå vägen och våga drömma. Våga ta ett djupt andetag och njuta.
Det behövs efter nära ett år av total uppgivenhet. Först sorgen efter det utdragna missfallet som aldrig tycktes ta slut, sedan mitt ganska så ineffektiva sätt att hantera situationen: att jobba järnet, fylla kalendern och dra i gång projekt – allt för att slippa tänka. Och därefter frustrationen att allas “du är gravid igen om någon månad”, blev två månader, tre månader, fyra månader, fem månader, sex månader och sju månader.
Väntan på ett lotteri, som inte direkt gagnas av att du blir stressad av att det inte går så lätt som du hoppats. Du ska ju gärna vara så där skönt, comsi comsa-avslappnad. Vilket är allt annat än du är när allt du vill är att bara fortsätta den resa som så abrupt tog slut.
Som jag beskrev det för en nära vän: “Du har planerat att åka till drömmarnas Paris, men blir avslängd i Nynäshamn”.
Stundvis har jag känt att jag blir knäpp, knäpp av att det inte funkar, knäpp av att kroppen spelat mig spratt (försenad mens och gravidtecken gone mad, men utan graviditet) och knäpp av frustrationen av att allt kretsar kring just detta. Trots att en bokar upp roliga resor till Hawaii, ställer till med kalas, hänger med fantastiska vänner, skrattar så att en håller på att kikna, så är det som att någon står och bankar på huvudet vareviga minut. Påminner om att det finns en gräns för hur glad en kan vara. För det har känts lite så, som att en varit fast i en ganska så trång känslolåda, där bara ett visst antal endorfiner har fått plats. Dosen av nedstämdhet, stress och hopplöshet har däremot varit gränslös.
Till detta en frustration att jag – som alltid varit en obotlig optimist – målade fan på väggen vareviga dag. Jag kände inte igen mig själv.
Tyvärr har en stor majoritet av mina vänner och bekanta gått igenom upprepade missfall, sena missfall eller haft svårt att bli gravida, och det vore ju konstigt om det inte påverkade mig.
Men vet ni vad? Det finns andra vänskapskretsar där alla blir gravida på fem röda. Det behöver inte vara svart eller vitt. Och jag inser det nu.
En sak är klar. En skaffar inte barn, en får barn.
Så en dag fick jag nog, sa “fuck it” och bestämde mig för ta mig upp ur den där frustrationen, jobba betydligt mycket mindre, omge mig med peppiga människor och leva där och då. Inte vänta på att börja leva.
Ironiskt nog blev jag gravid några veckor senare.
Nu har vi gått över den där magiska milstolpen när missfallsrisken sjunker med 65% och försöker pusta ut en aning. Och den där obotliga optimisten som jag gillar så mycket, som är jag, börjar sakta men säkert göra sig påmind igen.
I mars blir jag och min älskade John föräldrar. Till en liten, fantasifull skrutt som jag redan känner att jag kommer att älska mer än livet självt.
Jag har någonting att berätta för er.
Det känns viktigt att jag berättar nu, innan klänningen spricker, knapparna flyger och skärpet automatiskt spänns upp.
Jag har nämligen fått en liten kula på magen. Och den växer så att det knakar.
I början av mars 2015 kommer förhoppningsvis en minivariant av mig och John till världen.
Jag är nämligen gravid.
Translation! I have something to tell you. It’s important that I tell you now, before the dress bursts, buttons fly and belt automatically tightened. I’ve got a bigger belly. And it grows so fast. I am pregnant!, and hopefully a mini version of me and John will come to the world in early March 2015.
Bästa ni! Tack för era peppiga, fina och grymma kommentarer på inlägget om gifter i frukt. Det känns så himlans fint att läsa era kommentarer, där ni slänger in den oekologiska handduken och minsann också får nog.
För tillsammans är vi starka och kan påverka tänker jag. Sedan önskar jag er alla som skrev om era missfall (och även mig själv) en massa guppande gravidmagar så småningom. Många gav mig tipset att kolla körldkörteln, och det gjorde jag faktiskt för ett par månader sedan, efter att ha fått tips av en god vän. Så den är okej. Men tusen tack för tipset (och till er som har svårt att bli gravida och inte kollat köldkörteln – kolla kommentarerna i inlägget här. Massa bra tips till dig som vill bli gravid).
Så igen, tack!
Och nu kör vi – miljöfokus 2014.
I denna miljösmarta anda har jag inhandlat ett stycke vintageklänning från min favoritbutik Beyond retro.
Vad tycks?
Tänkte fortsätta på 2013-hej-då:et, genom att plocka upp min lilla nostalgitripp genom månaderna. 2013 års sammanfattning – hittills – hittar du här:
– retronostalgiska rosettfrisyrs-januari – jazzande födelsedags-februari – virvlande Vintagefabriks-mars –boksläpps-april med nattlinnesfotografering – ett vårvackertmaj med nagg i kanten
– midsommardoppat, Paris-toppat juni.
– roadtrippat fransos-juli – med lite Italien på
– salta augusti med gryningsfester och guldskor
– höstlängtande dim-september
Med trång klänning, vita strumpbyxor och sommarfyndade skor traskar jag in i bitterljuva oktober. Det är fortfarande så där varmt ute, och jag liksom längtar efter att svepa stora kappor om mig och vira in knoppen i en halsduk.
Några dagar in i oktober sticker jag till London, tillsammans med några vänner. När den första drinken ska beställas in – redan på flygplatsen – droppar jag nyheten att det liksom inte blir så mycket ölsvepning för min del på den här resan. Jag är nämligen gravid.
Möts av ett skrik.
I London är det sensommarvackert och jag sitter fast med ena ögat i kamerans kikhål.
Fatima och jag bor tillsammans på hotellet, dansar framför spegeln varje kväll, undersöker min putande mage och klär oss i matchande skinnjackor.
Bär peplum och hemligheter.
Går på klubb.
Hamnar ständigt på efterkälken, men fångar varje vrå av vackra London.
Landar i Sverige med nytt hatt och ny höstjacka. All vintage så klart.
Jag ska precis ut för att fånga den vackra oktober-konfettin när jag och John får missfall. Jag är i 10:onde veckan av min graviditet. Tidigt, absolut. Men alla de där veckorna fyllde jag så noggrant med drömmar och förväntningar.
En vidunderligt vacker höstdag går de i krasch.
Gräver ner mig med den här lurvbollen och är ömsom tacksam för att det jobbiga är (nästintill) över (nåja, blöder i 18 dagar efteråt), ömsom ledsen för det som aldrig blev.
Vägrar att nedslås, så jag tar på mig min gladaste minibasker, mina dansande brogues-skor och en telefon-brosch och går till Vintagefabriken. Världens bästa ställe – med de underbaraste av kollegor. Tillsammans fyller vi spruckna drömmars tomrum och målar upp vackra visioner, tusenfalt med pepp och odlar tanken om att i morgon, då kanske tårarna känns lättare att hantera. Och dagen efter det kanske ännu lättare.
Och så blir det ju, även om det inte går över en natt. Jag fortsätter att sondera garderoben efter smilbandskreationer och finurliga små accessoarer. Det blir mitt lyckopiller.
Jag och John spenderar all vår tid hemma. Träffar knappt en kotte, men mår på något konstigt vis bra av det. Vi – som alltid har haft en karusell av människor omkring oss – låser in oss, målar möbler, äter långfrukostar, pratar och bearbetar. Det är fint.
Frankie Daily journal dimper ner på Vintagefabriken och jag nallar förväntansfullt ett exemplar. 2014 ska bli mitt år.
Fyller sidorna med nya förväntningar och gör storslagna planer. Mitt bästa.
Får fina presenter av omtänksamma läsare.
Listar mina bästa böcker och säljer vår matta. Det är utrensning på hög nivå hemma.
Min vän. Min käresta, käresta vän, kompanjon och bundsförvant.
Louise.
Med det blonda håret, det härliga skrattet och varma kramarna. Hon, vars mage växte i rasande takt, vaggade fram på fabriken och åt lakrits för att det var veckans craving.
Hon, vars händer kände på magen när barnet gjorde kullerbyttor och visade exakt var jag skulle hålla handen för att hälsa på min kommande kamrat.
Hon vars mage inte växer mer.
Läs om allt det tragiska som har hänt, om det lilla pyret och om hjärtan som bankar – utan hopp. Och skänk en tanke till min fina vän och hennes parter.
Min kära vän. Vill inget hellre än att skydda dig från omvärlden just nu. Vara som en mur mellan dig och alla du möter. Sila igenom och processa vad de säger till dig och bara framföra det som gör dig gott. Finnas där varenda sekund och få dig att skratta du vill tänka på annat och lyssna när du behöver berätta.
Vintageklänning från Beyond retro i Zinkensdamm, väska från Vintagefabriken och skor från Swedish hasbeens.
