Vi har gått in i oktober. Den vackraste av månader om du frågar mig.
Oktober är färgsprakande från knopp till trädtopp, men kanske mest av allt förknippad med färgen rosa.
Det bubblar av rosa kampanjer, företag som färgar sina shoppar i skärt och rosa kollektioner släpps på löpande band. Syftet? Att rikta strålkastarljuset mot bröstcancer, sprida kunskap och också samla in pengar till cancerforskning.
Viktiga pengar.
En av tre får nämligen cancer.
Bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos kvinnor.
Men.
Jag hoppas och tror att vi kan skänka viktiga pengar till cancerforskningen UTAN att konsumera ännu en väska, rakhyvel, ögonskugga, läppstift, plasttandborste, klänning, kofta, armband eller kostym.
För lika viktig som pengarna är för cancerforskningen, lika viktigt är det att vi minskar konsumtionen och börjar (fortsätter?) ifrågasätta vad vi håller på med.
Vi lever inte bara i en ohållbar värld, där det “vanliga” för det mesta är ohållbart. Vi äter mer kött än världsgenomsnittet (mer grönt på tallriken minskar risken för vissa typer av cancer) och ekologisk mat (utan bekämpningsmedel som kan vara hormonstörande) anses vara ett undantag och en lyx. Vi konsumerar som om det inte fanns någon morgondag och omges av mängder av cancerframkallande ämnen i allt från kläder, smink, hudkrämer till mat. Ämnen som inte bara klassas som cancerframkallande, utan kan störa vår reproduktionsförmåga. Alltså möjligheten att få barn.
Och mitt under brinnande rosa oktober lockas vi att konsumera ännu mer.
Modeföretag lyfter viktiga berättelser från kvinnor som haft cancer, sprider kunskap och visar bilder på kvinnorna – iklädda kläder där en del av vinsten skänks till cancerforskningen. Dessa storys är så in i vasken viktiga, och de MÅSTE berättas, men det är något som skaver i mig. Inte berättelserna, utan att vi ska undvika att hamna i samma sits genom att köpa företagets kläder.
För är verkligen lösningen att vi ska konsumera oss bort från cancern? Eller blir det som att vi fjuttar på och släcker elden samtidigt?
Vi kanske ska bestämma oss vad vi ska göra?
Det här är ett svårt ämne att ta i, för jag vill inte ta strålkastarljus från rosa oktober. För pengarna är livsviktiga. Men jag önskar att vi kunde skänka dem utan ett löfte om en ny pryl. Jag tror att vi kan bättre än kompisen som är snäll och generös, men genast vill ha något i gengäld.
För att lyfta rosa månaden och kunna bidra så har jag och några andra influencers – med @hållbarasaran i spetsen – startat en hållbar insamling till bröstcancerförbundetsom inte tär på jordens resurser, innehåller eventuella cancerframkallande ämnen eller fjuttar på i en krisände. För tillsammans tror vi att vi kan bidra till att förebygga och bota bröstcancer – utan onödig konsumtion.
Istället för att köpa en tröja (som en kanske mest av allt villhöver) för 200 spänn (där endast en tjuga går till rosa bandet) varför inte swischa den summan eller mer till en hållbar insamling?
Det ska jag göra! Iklädd 100% garderobsfyndat (sådant jag redan har).
Här kan du bidra!
Vill du också lyfta hållbar insamling? Gör det! Den är till för oss alla ju.
Nu blir det tacotajm – det är ju trots allt fredag!
För visst älskar en tacos, tusen skålar av kollijox och en klick hetta på det.
Mitt bästa since 1992. Det var exotiskt när Mexico kom till Värmland kan jag lova. Det korkades upp smaker som mina kokt-potatis-smaklökar aldrig känt av.
Och nu är tacos 2.0 här. Let’s taco about that!
Här hemma kör vi tacofredag så det står härliga till. Vi har käkat vego-taco, säsongs-taco och nu går vi snäppet längre och serverar klimat-taco. Taco hej!
Fredagstraditionen har nämligen blivit klimatsäkrad genom spännande, nya varumärket Frankful.
Maten hivar varken ut en massa koloxid eller lämnar efter sig sju kilo matsvinn i form av torra tortillabröd och mögliga salsaburkar. Och tar också ett mat-räddar-grepp om taco-måltiden genom att göra mat på råvaror som annars hade slängts.
Frankful – som står för frank, honest and hopeful – är ett nytt varumärke som imponerar järnet på mig.
De har tagit hjälp av Rise för att räkna ut klimatavtrycket i varje steg.
Istället för att göra färs av kött eller soja, så har de letat i den skandinaviska myllan och hittat ärtor. Förutom närproducerad ärtfärs, så är deras tortilla crisps (som chips) gjorda av räddade tortillabröd. Och det här tycker jag är grymt: Tortillaförpackningen är återförslutningsbar (hand upp alla som någon gång slängt ett tortillabröd lika stenhårt som Thachers smile).
Och ni vet de där runda tortillabröden. En kan ju tänka sig att det blir en hel del kanter bortskurna när de tillverkas, men degen knådas om igen, sätts i frysen och används vid nästa batch. Varje liten degbit tas tillvara. Det är en mer kostsam process, men i klimatvaluta så är det applåder på kontot. Samma tänk med tomatsalsan som är gjord av tomatsås som annars skulle ha slängts.
Frankful presenterar också en äppelsalsa, som representerar den exotiska varianten. När-tänkt, smart och supergott!
På samma sätt som Frankful tagit ett steg i rätt riktning vad gäller återförslutningsbara förpackningar, så har de också gjort salsa-burkarna något mindre eftersom det är den produkt som oftast slängs. Ni vet, en ställer in en halvfull salsa-burk i kylen och när det är dags för taco-fredag så är salsan möglig.
Som sagt, jag är imponerad.
Det blir lätt att göra rätt, eftersom Frankful har räknat ut klimatavtrycket och gjort val som baseras på data.
Varför är detta viktigt?
Enligt FN ska alla människor leva på 1 ton koldioxidekvivalenter 2050, och vi ska halvera våra utsläpp till 2030. Ju förr desto bättre. Många människor lever ju redan långt under 1 ton, men inte vi svenskar. I snitt släpper vi ut 9 ton koldioxidekvivalenter per år, varav vi äter upp i runda slängar 2 ton. Vi lever långt över budget så att säga. Dels genom vår konsumtion av kött, men också att vi matsvinnar bort enorma mängder mat varje år.
Om en skulle halvera utsläppen per måltid så landar kvittot på 0.8 kg (leva i linje med målen satta för 2030).
En Frankful-middag “kostar” 0,3 kg.
Att leva klimatsmart är gott! Men märk väl: att äta klimatsmart och sänka sina utsläpp ger en inte fri lejd att gå loss på andra saker i livet. Alltså, vi kan inte rättfärdiga ett annat klimathaltande beteende genom att sänka utsläppen för mat. Utan vi ska så klart sänka alla utsläpp. Samtidigt.
Men detta är ett gott sätt att börja på. Ett steg i taget.
Hoppa innerligt att det kommer fler produkter från Frankful, för detta tycker jag är sjukt inspirerande.
För ett par veckor sedan vaknade vi upp till en regntung lördag utan planer. Vi trotsade dugget, packade ryggsäcken och cyklade in mot Slussen med barnen i lådcykeln. Vid Slussen parkerade vi cyklarna och tog båten över till Djurgården. Planen var Skansen.
Det första vi möttes av när vi tagit rulltrappan upp på höjden var tuppar och höns.
Och en kvinna från Skansen som gav barnen lite majs som de kunde mata hönsen med. Så fint!
Det var inte så många där i regnet, så vi gick ensamma på kullerstenen i den gamla stadsdelen.
Jag var funktionsklädd som vanligt, i ullkappa, 40-talskläning och snörskor.
Det är få saker som slår Skansen i höstsol, men förvånande mysigt en regntung lördag. Den friska, klara luften och ljudet av porlande från stuprören.
Jag går alltid runt med kameran i högsta hugg, tar kort på små detaljer på husen och i trädgårdarna. Skansen är trots allt den bästa typen av husinspiration, eftersom det finns hus från Sveriges alla hörn och från olika tidsepoker.
Tänk ändå om matbutikerna var så här flotta nuförtiden!
Och älskar på cykeln!
Jag när ju en liten, hemlig dröm att starta en liten när-odlat-butik med grönsaker. Om jag får till odlingen på vår nya tomt. Det skulle vara något det!
Vi hänger ofta på låset till Skansen, och då har de flesta husen inte hunnit öppna upp. Men en kan roa sig med att kika in genom fönstren. Som i Järnhandelsbostaden där en hade gjort vattlingon.
Barnen sprang runt i regnet, plaskade i pölar och så grillade vi korv.
Det åktes bilar i den lilla bilbanan …
Och efter att ha passerat ett av mina favorithus …
Så klev vi in på tivolit! Dröm!
Ett helt tivoli nästan helt för oss själva.
Sen cyklade vi hem till Midsommarkransen!
Världsfin lördag!
Som ni vet håller vi på att renovera en gammal verkstad i Värmland. Verkstaden ligger på mina föräldrars tomt, ett stenkast från deras hus. Och planen är att göra om verkstaden till kök så det blir enklare för oss att leva och härja när vi är på besök. Blir det trivsamt så kanske vi flyttar dit på heltid medan vi bygger hus (om vi får bygglov). Jag har ju visat bild på hur verkstaden sig ut när vi började, och tänkte berätta lite hur det går. Jojomänsan.
De gamla skåpen har flyttats, och golvet har lyfts bort. Nu är vi nere vid betongen så att säga.
Inom kort kommer nämligen rörmokare och ska dra in vatten och avlopp här. Sedan ska vi se hur mycket av skåpen vi kan återanvända, det ska in kyl, spis, ugn (allt blir begagnat förutom kylen, det är i alla fall planen) och så ska allt så klart målas.
Där hålet i väggen är ska vi öppna upp en dörr. Men vi måste hitta en dörr först, hahaha. Inget nytt inte, utan vi vill så klart ha gammalt och återbrukat.
Att renovera verkstaden är lite som att ha ett testprojekt, ett genrep inför att bygga hus. John vill testa att lägga lergolv härinne, för det vill han ha i huset sen (om det blir ett hus (gah, måste lägga till de där parenteserna hela tiden för jag vill inte ropa hej ännu).
Vi plan är att involvera barnen i detta projekt så mycket det bara går. Så här grundmålar de med äggoljetempera. Rent tekniskt en katastrof så klart, hahaha, men det viktiga är att de har kul. Inte att de blir rätt. För då hoppas vi att de vill vara med i våra projekt längre.
Tada! Grundmålat. I alla fall en vägg. Och nästa gång vi är i Värmland ska vi grundmåla resten och sedan måla med en fin kulört. Det kan vara så att vi har kallat ur.
Nu vet jag inte riktigt vad som hände. Vaknade upp i morse, kollade bilderna på datorn och kände mig så trött på mitt eget bildspråk. Så jag stängde ner mitt älskade Photoshop och öppnade ett annat redigeringsprogram. Lightroom. Det är kanske tionde gånger jag ger mig på Lightroom, men hinner aldrig lära mig. Men nu testar jag. Igen.
Ny kostym! Tycker ni om?
I samma veva så tänkte jag visa bilder från några dagar i Värmland. Där hälsade vi på vår katt som fortfarande är där på semester.
Lugnet på grusvägen, jobbarbyxor och halsduk.
Min inre lantis njuter.
Spenderade dagarna med att spana på nya tomten, bekanta mig nya vyer (trots att de bara är några futtiga meter från där jag är uppvuxen) och leta efter svamp.
Bodils favoritplats är uppe hos min moster Katarina, som blir vår näste granne när tomten blir vår. Även tuppen Martin blir granne.
Om vi ska ha höns? Det kan ni hoppa upp och slå ihop era piffiga skinkor på att vi ska ha!
Vi bodde i vanlig ordning i gästrummet, som ligger 20 meter från mitt barndomshem. Eftersom barnen inte kunde gå in i mina föräldrar hus så blev trädgården vardagsrum.
Ut i skogen och kom hem med det här. Två korgar taggsvamp!
Radade upp vad jag hittat i Arvika. Ringblomssalva, tvål och läppbalsam från KaliFlower Organics och linsåpa från Wermlands linkompani– allt producerat u Värmland.
Pep i väg till Stockholm för en föreläsning och anlände ett dygn senare till Karlstad, och gick bland alla trähus längs älven. Så vackra. Ser fram emot att möta hösten här känner jag.
Solstolarna längs älven stod fortfarande kvar. Allt är så annorlunda här nu. Annorlunda från när jag bodde här. Och lite bättre.
Traskade förbi residenset, som är en viktig pusselbit i min släkthistoria. Min morfars far var landshövding här, och när min mormor (som kom från Arvika) skulle studera i Karlstad blev hon inneboende här. Familjerna kände varandra. Min mormor blev störtförälskade i landshövdingens son, Gudmund, och pja, det ENA LEDDE TILL DET ANDRA så att säga. Mormor blev gravid endast 17 år gammal och det hela blev en stor skandal i Värmland. Att Arvika-prostens döttra och landshövdingens son hade något i görningen. Det ordandes snabbt med ett bröllop och så började de sitt liv – med lantbruk – i gården bredvid mitt barndomshem.
Efter att jag hade sightseeing:at runt i Karlstad så mötte jag upp John och barnen och drog till Mariebergskogen. Det är som ett mini-skansen. När jag var liten så fanns det ett litet tivoli där också.
Så himla fint.
I Mariebergskogen mötte jag upp mina kompisar Sara, Carro och Pär och alla kidsen. Det lektes, grillades korv och så tittade vi på alla djuren som finns där.
När vi inte utflykt:ade oss så roade vi oss med att plocka de sista lupinerna på ängen.
Och jag varvade allt detta med jobb. En kväll for jag till Säffle för att föreläsa om klimatet, i fullt lånade kläder. Insåg en timme innan jag skulle åka att jag inte hade några “jobbkläder” med mig. Det fanns bara blåställ och färgstänkiga jeans i garderoben. Så jag fick låna skor och brallor av mamma. Tur att vi har samma storlek kan jag säga, annars hade det varit en snygg entré i Säffle.
Efter turen till Säffle var det dags att vinka hej så till mamma, pappa, mitt barndomshem och alla höstfärger …
Jag är arg. Kanske mest frustrerad. Eller kanske ända mer ledsen ändå.
I grunden är jag en optimistisk prick, som väljer att se möjligheterna istället för hindren. Som ständigt tänker att det ordnar sig, det kommer att gå bra.
Med det är som att något äter av mig inifrån.
Jag höll på att bli påkörd när jag cyklade för att handla i måndags. En bil kom farande, såg inte mig och korsade cykelbanan precis där jag cyklade. Jag tvärnitade skrikande med någon centimeter från huven.
Bilen såg mig i sista sekund, och vi blev stående mitt i cykelbanan. Huv mot hjul. Bilen med motorn på. Jag med ett chockat flåsande i den krispiga höstluften.
Jag la ansiktet i händerna, bilföraren vevade ner rutan – lika chockad som jag. Det bästa, vettiga och mest vuxna hade så klart varit att prata med bilföraren, men jag var i någon form av chock. Ledsen, arg och chockad. Så jag bara fnös och cyklade därifrån. Arg. Jag var SÅ ARG.
Inte rätt, för jag kan tycka att det inte är bilförarens fel. Det är det här samhället som inte är byggd för oss båda.
Sedan dess har jag varit arg. Arg på allt. Kanske mest arg på att jag var så glad just precis då, när jag cyklade. Hade haft en så go dag, barnen var glada, det var höst i luften och vi skulle ta ett steg från måndagsdiset. Jag var på väg för att köpa glass till barnen trots att det bara var en sketen vardag.
Den känslan försvann så snabbt. Och den nya känslan fastnade. Och nu vet jag inte hur jag blir av med den.
Detta blev liksom droppen.
Sedan några veckor har jag ju lyft cykeluppropet – som handlar om att möta cykelboomen. Det är VÄLDIGT mycket trafik going on, när kollektivtrafiken ska undvikas. Cykeluppropet handlar om att ge cyklister popupcykelbanor – tillfälliga, större cykelbanor – för att möta trängseln. Och slippa putta ut cyklister i biltrafiken. Och även ge trafiken bättre och trevligare förutsättningar. Det är ju ingen go stämning direkt. Och det är bara en tidsfråga innan en olycka sker. Pax, att inte vara inblandad.
Och nu kommer skavet. Jag vill cykla, jag vill visa att det är gött att cykla, jag vill visa att det är säkert, klimatsmart, hälsosamt och hållbart. Jag vill visa på att det är suveränt. Jag vill få fler att cykla.
Samtidigt så är jag orolig. Och denna bild går liksom inte ihop i mitt huvud. Det blir någon kognitiv dissonans någonstans där jag ser mig själv som en optimistisk cykeltyp, men egentligen mest av allt är … arg och känner att situationen är fucked up.
Jag ser ofta möjligheterna. Och ser med spänning fram emot hur den här världen ska ta form för att bli mer hållbar. Jag är en visionär. Påtryckare.
Men kanske nådde jag en gräns. Kastades mot ett hårt plank av verklighet. Såg allt som var fel, istället för hur bra det kan bli.
Och ja, jag är arg. Oftast är det en bra känsla för mig, även om jag hatar att vara arg, för det kommer ofta något gott ur det. Det är då jag vill förändra. Men det svämmar också över.
Sedan den där cykelincidenten har jag varit så arg. Och det blev inte bättre på vägen hem från förskolan igår, när mina barn skulle gå över övergångsstället, hade klivit ut och en bil tar tillfället i akt att “försöka klämma sig förbi” barnen.
Gick från middagsbordet igår, mitt under middagen, och bara la mig i ett mörkt rum och djupandades. Arg på John, arg på situationen, arg på barnen, arg på samhället, arg på hur den här världen är uppbyggd, arg på att de går för långsamt, arg för att läget är kritiskt och de ohållbara normerna är överallt. Arg, arg, arg. Vill inte vara arg. Vill vara glad skit som har skoj.
Och nu är det som att jag liksom bara inte vill se allt som är fel. Jag vill heller inte utsätta mig för varken stressen i trafiken eller den skitiga luften. Samtidigt så vill jag vara med i den hållbara bubblan – den som cyklar no matter what – för jag vet ju att den är vettig. Jag VILL visa att det är det enda vettiga. Men jag har blivit lite räddare. Lite svajigare. Och tankarna går – som ni ser – inte ihop.
Kanske blev jag också arg för att det blev en spricka i den bubblan. Den blev farlig för en stund. Den vettigaste, klimatsmartaste, hälsosammaste (för alla) blev farlig för mig. Jag blev kött och blod från att ha varit superhjälte i trikå (känsla jag ofta har). Nu gick det bra så klart, och jag önskar att jag kunde stanna i DEN tanken.
Men kanske har det liksom gått för långt på något vis. Att min inställning till att cykla har gått från frihet till … ilska.
Vill helst av allt åka ut till landet, stänga dörren om mig och inte se alla fel. Känna friheten av att trampa igen.
Se möjligheterna. För det är ju mitt verkliga driv. Det är ju jag.
Inte den här surgubben som jag blivit. Surgubben som bara lyfter alla fel. Kanske måste jag lämna surgubben i stan när jag flyttar. Helst tidigare. Helst i dag. För jag vill inte vara någon surgubbe.
Och kanske är det i den känslan jag ska fösa in mig i just i dag. Begrava surgubben.
Hur som helst. Jag måste fortsätta trampa. Plugga in musik i ena örat och trampa vidare med bättre soundtrack? Fästa blicken på Karlstads kommun – min kommande (och gamla) hemkommun och deras ranking: Sveriges bästa cykelfrämjarkommuner bland mellanstora kommuner. Och härja på för bättre och säkrare cykling här i Stockholm tills jag flyttar. Och inse att förhållandet med staden är över. Det är dags att göra slut, för jag mår inte bra här. Jag blir arg.
Hur gör ni? När hoppet om en hållbar framtid svajar, det känns som det går för långsamt? Hur begraver ni era inre surgubbar (om ni har någon)?
Q: Vet att du skrivit att ni äter mer säsongsbetonat och inga importerade frukter. Vad brukar du ge dina barn till mellis? Här hemma vill barnen helst ha bananer eller vindruvor men skulle vilja gå mot mindre importerat!
Så tacksam för svar! Du gör en så viktig gärning! Amanda
A: Hej Amanda! Från att ha varit vanlig-banan-ätare så gick vi över till svenska äpplen som finns i säsong under höst och vinter. Sedan är ju morotsstavar – som en får tag i året om – en klassiker. Det sticker vi till barnen innan maten, så de inte ska start a show from hell så att säga. Innan-maten-räddare här hemma är också frusna ärtor och majs. På vardagarna äter kidsen mellis på förskolan och då äter de vad som bjuds, ofta banan, äpple, päron tror jag. På helgerna när vi är ansvariga för mellis så blir det ofta äpple, smörgås med pålägg, yoghurt med russin och flingor eller skorpor.
Så här års ger vi även plommon – hit! Men stapelvara är morot. Det äter vi både råa, men framför allt till middagen då vi rostar dem i ugn. Smarr!
Förra året kom vi också över – tack vare Maria Soxbo – massor av vindruvor. Det går ju faktiskt att odla själv, och då slipper en både transporten från långt-borti-från, och den hårda besprutningen av kemikalier (om en inte lycka få tag i ekologiska så klart).
Jag älskar vindruvor själv, så det var lite att få tag i en skatt när Maria skrev på Instagram att hon hade massor av vindruvor till övers. Det bästa med nya tomten i Värmland – det finns en stor vinranka i ett växthus där!
På det stora hela gick ändå förvånande lätt styra om från vanlig-bananen till mer närodlade alternativ. Dessutom blir de mer exotiska frukterna mer som en lyx, något vi festar till på.
Kram Emma
Q: Undrar hur du tänker kring umgänge när ni flyttar till Värmland. Har du kvar vänner där sen förr och släkt att umgås med som du ”klarar dig på”, har du inte så stort behov av vänner i närområdet eller kommer du vilja hitta nya/fler? Hur tänker du kring att hitta nya vänner? Tycker själv det kan vara en svår bit när man flyttar, att de man har hamnar längre bort och det inte är självklart eller enkelt att hitta nya, eller så är det inte så svårt men självförtroendet begränsar möjligheterna.
Du verkar vara bra på att sätta gränser och stå upp för din åsikt. Har det alltid varit så eller är det något du fått lära dig? Har du tips hur en konflikträdd och följsam person kan bli starkare i sig själv? Linn
A: Hej Linn! Det här är en fråga jag tänker ganska mycket på så klart. Som den sociala katt jag är.
Och jag tänker väl att jag ska ha kakan, äta upp den och även baka fler kakor, så att säga, hahaha. Är det rimligt? Ingen aning.
I Värmland har jag en hel drös med vänner som har tjatat på mig att flytta hem i åratal. Typ sedan jag flyttade till Stockholm. Så jädra fint. Sedan börjar ju vänner också flytta hem, som exempelvis Fatima som flyttade hem till Värmland för ett par år sedan. Och fler kanske kommer (hoppas!).
Den drös med vänner jag har i Stockholm är jag övertygad om att jag kommer ha kvar. Min plan är ju att vända på steken: Istället för att ha vardag i Stockholm och helg på landet, så ska jag ha vardag i Värmland och helg i storstan. Inte varje helg så klart, men Karlstad ligger 2 timmar och 40 minuter bort med tåg från Stockholm. Det är ingenting!
Jag kommer att fortsätta jobba i Stockholm, åka hit på möten och liksom ha en fot kvar i asfalten, så jag tänker att det blir extra festligt när jag väl är här. Mina vänner Lisa och Per skickade bilder häromdagen när fixade i ordning i ett rum som vi ska få bo i när vi är här. Det är så fint så jag vet inte var jag ska börja och sluta gråta tror jag. Det värmer så kroppen nästan kokar.
Och Amanda och Martin vars torp jag ska barrikadera när varje tillfälle ges. Och jag kommer tvinga alla vänner att hälsa på oss i Värmland.
En extra vinning med Värmland är att jag kommer lite närmare min vän Åberg i Göteborg som är den närmaste storstaden (förutom Oslo) för många värmlänningar, inklusive mig under min uppväxt.
En annan detalj är ju att Värmland är en knytpunkt för många av mina vänner som är uppväxta där. Som min kompis Nina, som jag bor svinnära mig i Stockholm, och vars barn går på samma förskola som mina. Det är så klart fruktansvärt svårt att lämna ett sånt drömupplägg, men Nina åker “hem” till Värmland ganska ofta eftersom hon har sin familj där och då hoppas jag så klart att kunna hänga med henne så mycket det bara går.
De vänner som inte har en Värmlandskoppling (ingen nämnd, ingen glömd!) tänker jag att jag kommer hälsa på när jag är i stan. Hej AW:s!
Och det här med nya vänner. JA! Åh, jag är så taggad på att hitta en hel drös med likasinnade i Värmland. Så taggad att jag funderar på att sätta ut en kontaktannons här i bloggen, haha.
Men som svar på din fråga: Eftersom jag har en bas av vänner i Värmland, så känns det så klart inte så läskigt och på det stora hela är jag nog mer peppad än rädd. Vem gömmer sig i närheten? Är det en blivande viktig vän? Sedan tycker jag att det är sju resor enklare att bli kompis på andra orter än i Stockholm. Är det hemskt att säga så?
Kanske är jag heller inte så skraj för att jag har alla nya vänner jag fick under åren på Gotland – fresh in mind. Insikten att det går att hitta så JÄKLA bra människor om en letar! Så planen är att sila igenom hela Värmland efter goa människor.
Vill du bli kompis med mig – TVEKA inte att höra av dig, haha. Jag gillar gamla hus, byggnadsvård, odling, loppis, hållbarhet, härj och att skratta. Tyvärr skrattar jag inte så corona-säkert (vilt skratt), så håll avståndet från mig, hahaha. Säger sällan nej till fest och älskar öppna människor.
Kram Emma
Q: Angående att tvätta håret med tvål. Schampo kan en ersätta med Aleppotvål och balsam med äppelcidervinäger-skölj men hur gör en med hårinpackning? Tacksam för svar Vänligen, Johanna A: Hej Johanna! Åh, hårinpackning ingår inte riktigt i min hårrutin. Men ibland när håret känns torrt har jag i lite olivolja i topparna, och sköljer ur det efter ett tag. Det finns även en massa recept på nätet, exempelvis med honung och olivolja. Någonting säger mig att några läsare har grymma tips här (fyll gärna kommentarsfältet)!
Kram emma
Q: Perfekt! Jag gick in för att jag hade en fråga på hjärtat redan faktiskt Vi har också börjat gå över till hårdtvål och schampo. Hur tycker du och familjen att det funkar? Bästa tvålkoppen? Bästa schampot? Svårt att ha hunnit testa olika kanske eftersom en bar håller för evigt haha Jag har ett schampo från jr liggett och den luktar gott, är bra att tvätta med men jag har typ omöjligt att skölja ur allt, får känslan att det alltid är lite rest kvar i håret. Mina barn gillar inte att duscha med hårdtvål, den glider ur händerna så att säga haha så jag gjorde flytande av en bar – alltså rev och blandade med kokt vatten, svalna av och sen mixa ihop. Verkar ha funkat bra (måste se om det står sig innan jag är säker på om jag är nöjd) och jag funderar på att testa samma grej med schampot. Har du provat? Maria A: Hej Maria! Vad många spännande frågor – ska försöka svara så gott jag kan på dem. Gällande familjens inställning till hårdtvål så är den bra, men det beror kanske på att jag tvättar håret på barnen, så de vet aldrig vad jag har i, hehehe. Och så tvättar jag också EXTREMT sällan. Vi har också testat att bara slöja barnens hår med vatten. Alltså att inte schamponera varenda gång, utan bara skölja. Får återkomma med resultat.
Bästa tvålkoppen? Älskar de där gamla tvålkopparna i emalj, med en skiva med hål i sig som gör att tvålen håller sig torr. Finns ju andra varianter så klart, men tvålkopp med hål är att rekommendera.
Bästa schampot, då måste jag säga aleppotvål. Men har inte testat runt så värst mycket ska tilläggas – precis som du skriver, hahaha. Gällande ursköljning så skrev jag lite om det här. Jag har ganska tjockt hår och behöver tvätta det noggrant i längderna och sedan skölja två gånger. Så det är en liten annan process än annat schampoo så klart.
Och så det här med barn och hårdtvål. De handskas ju som sagt inte så mycket med tvålen i duschen själva, men jag däremot. Så i våras gjorde jag egen tvål där jag satte ett snöre i tvålen innan den stelnade. Så hängde jag upp den på en krok som finns i duschen. På så sätt kan en tvåla in händerna medan tvålen hänger kvar.
Tips!
Kram emma
Q: Åh har också en fråga om ekologisk hudvård! Kan inte du berätta mer om din rutin och vad du använder? Typ deo, hudkräm, schampo, tvål, smink? Skulle gärna gå över till mer hållbara alternativ, men har inte tagit steget än… vill klara mig på så få produkter som möjligt! Så gärna lite inspiration kring det!
Du gör ett så bra jobb, ditt driv är fantastiskt!
Amanda A: Hej Amanda! Jag håller just i detta nu på att lägga om min hudvårdsrutin för att se om den passar bättre. Så kanske kan jag återkomma med ett inlägg? När jag sett om det fungerar? Men kika här så länge vettja, här pratar jag exempelvis om deo: GUIDE: Ett klimatsmart (engångsfritt) badrum
Den 28 september 2020 blev visst ett historiskt datum.
I dag gick Preem ut och sa att de drar tillbaka sin ansökan om utbyggnad. Och en av Sveriges största klimatstrider är över. Men värt att notera: UTBYGGNADEN slopas, men Preem fortsätter sin verksamhet.
Anledningen sägs vara corona, och en osäkerhet på markanden. Vi reser mindre och efterfrågan har sjunkit.
Det är helt enkelt inte lönsamt.
En utbyggnad hade ökat Sveriges utsläpp med en miljon ton koldioxidekvivalenter per år, en ökning som skulle göra det svårt för Sverige att nå uppsatta klimatmål. Och pja, Parisavtalet.
Dessutom har det dykt upp en hel del röster som rör hälsa i Lysekil, eftersom utsläppen påverkar människor som bor nära raffinaderiet. En ökad risk för cancer exempelvis.
Nu är frågan vad som görs för att hjälpa Lysekilsborna för att hitta nytt hopp om arbetstillfällen.
Unlock with Patreon
Vänligen, Johanna
