I helgen läste jag Andrev Waldens pricksäkra krönika om vår tids tidsfördriv. Att renovera och hemmafixa.
Andrev själv hade målat om hallen tre gånger. Inte för att det behövs, utan för att nyanstrenderna svängt från vitt till grått till vitt igen (fast en annan nyans). Han stretar med pensel och hammare i hopp om att hemmet ska bli klart.
Hans sambo däremot ser hemmet mer som en levande organism, där en köar in till samma trender som alla andra. Stora lerfat, färgade ljus, någon rottingfåtölj (nej, visst ja, det var ju förrförra året) och så nya kulörkartan från Farrow and Ball kanske?
Attribut som visar att en hänger med.
Igenkänning. Från bådas perspektiv.

Jag har då hemmafixat så det står härliga till. Och till råga på allt haft flera bostäder … så där är det okej, eller? Nä. Men kanske har jag intalat mig det. Jamen väggarna är ju så slitna. Köksluckorna är nötta. Dörrarna läcker värme, och de går inte att rädda enligt de jag frågat. Detta är ord från mig.
Tvekade sällan att öppna en målarburk eller inhandla ett nytt bäddset från H&M home i säsongens nyans. Rättfärdigade det förmodligen med att jag också handlade en hel massa vintage.
Frågade hantverkare om råd, men frågade sällan om en second opinion.
Nu försöker jag att inte konsumera någonting nytt alls, och förändra ytterst lite. Ja, förutom den lilla detaljen att vi så klart ska bygga ett hel jävla hus då. Förvisso ska vi bygga så mycket det bara går av återbruk, men undrar också var gränsen kommer att gå. Var kommer jag rättfärdiga mina ohållbara beslut? Var kommer jag vara så fast besluten av att “sätta prägel” och uppfylla min vision av mitt hem?

Jag kan inte sluta tänka på medelklassens bekymmersfria bryderier. En klass jag själv tillhör. En klass som jag starkt ifrågasätter, där från mitt nersölade köksbord under vintagelampan från Svenskt tenn. Tänk ändå, att vi har det så gott, att vi kan tillåta oss själva att sväva ut i grubblerier om nyanser på väggarna. De basala behoven: mat på bordet, tillgång till dricksvatten och tak över huvudet är uppfyllda. Vi lever i ett fredligt land, och pja, vad ska vi ägna oss åt i detta gött?
Behoven är uppfyllda, så vi går loss på begär.
Vi shoppar, förändrar, uppdaterar och hemmafixar.
Det är så motbjudande i skenet av en klimatkris.
Vi vet att det råder en klimatkris, vi borde höja rösten, använda makten och göra skillnad. Att vi bor i ett välfärdsland beror ju på att vi brassat på rejält i decennier. Levt la vida fossil-loca.
Och nu sitter vi här och undrar vad vi ska ta oss för. Om det är vitt eller grått som gäller i höst, eller kanske beige?

Människor i fattiga länder har mer akuta problem att ta tag i än att bidra till fossilinindsutrins avveckling. Där det råder brist på mat, färskt vatten och platsen en bor på riskerar att bli obeboelig. Landet kanske inte ens är en fredlig zon, och en kanske dessutom utsätts för systemfel som rasism.
Klipp vit medelklasss i Sverige and insert painting the nails-emoji.

Jag har varit med på fossilfesten. Det har dansats la vida loca.
Inget snack om saken. Det var skoj. Jag har rest, konsumerat och levt som om det inte fanns en morgondag. Nu har jag vaknat upp dagen efter och är bakfull.
Fa-haaaa-n vad bakfull jag är.
Det känns som jag har hånglat med en snubbe som visade sig vara min kompis stora crasch. Det var spännande i stundens hetta, herregud hångla är ju kul, men nu vet jag bättre. Och jag vill bara ställa allt till rätta igen.
Jag kan inte göra något ogjort, men jag kan göra allt som står i min makt att försöka göra bättre.
Från min vardag, i ljuset av den där lampan, så har jag möjlighet att engagera mig. De mest basala behoven är uppfyllda. Jag har makten och rösten. Och det är min – excuse my värmländska – förbannade plikt.
För jag är ett privilegierat piece of ass.

Jag är alltid sist på festen, det ska gudarna veta, men fossilfesten är den enda fest jag vill lämna tidigt.

Jag undrar just hur vi kommer se tillbaka på 2020-talet. När vi visste så mycket, men gjorde så lite ändå. Shoppade någon ekologisk conscious-kollektion, för att det kändes bra, gött och som att en gjorde skillnad. Trots att det ständigt snackades som de sjuka mängderna släng, överkonsumtionen och de dåliga arbetsförhållandena för kvinnorna. Men det var ett lätt sätt att köpa sig ur ansvaret, helt klart. Outsource:a ansvaret till någon annan. Företaget?
Som att köpa sig en feminist-tischa producerad i Bangladesh, och inte hinna tänka på att vår konsumtion innebär utsläpp. Utsläpp som puttar klimatförändringar ett steg närmare människan. En människa som inte är vi, utan en människa i ett fattigt land,  exempelvis Bangladesh. En plats där klimatförändringarna inte är något som sker i framtiden. En plats där klimatförändringarna är reella … nu. En stor del av landet hotas att hamna under vatten när havsnivåerna höjs. Miljontaks människors liv – tillgång till mat, färskt vatten och tak över huvudet – står på spel. Och de drabbas i första hand?
Kvinnor.
Känslan av att stå på kvinnor sida – begära samma rättigheter – falnade lika snabbt som begäret efter den nya statement-tischan som polerade vår självbild så lent.
“Vad spelar det för roll om lilla jag” försöker hjärnan mata fram … för att det ska kännas bättre.
Men känns det bättre? Really? Eller har vi bara inte känt efter för att det är läskigt att tänka på?

Det är svårt att navigera när normerna är ohållbara och den närmsta bubblan av vänner endast visar på en väg: mot semester i Kap verde och en ny jacka från Rodebjer.
Normen är att renovera, byta, slösa med resurser. Trots att vi vet att det är jävligt farligt. Fuck alltså, det är inte denna planet vi ska rädda. Det är oss själva. Men vi håller på att konsumera och slit-slänga oss över kanten till avgrunden.
Vi har tid kvar att vända skutan – men använder vi den rätt?

Normen är att riva istället för att bevara, och överallt lyfts nu röster. Renoveringsraseriet och Ulla Skoogs geniala podd Husesyn lyfter ständigt det idiotiska i att slänga ut fullt fungerade byggmaterial och interiör som stått i minst 100 år för att byta ut det till något som knappt kallar 10?
Gamla fönster (som går att renovera i all evighet och som håller efter 200 år)  slits ut för sätta in nya, moderna. Som Ulla Skog så fint beskrev det: “Som att slita ut ögonen ur en målning av Rembrant”.
Och så är det ju. Inte bara huset förstörs, utan värdet på hela bostaden. Det blir också kostsamt för alla … utom de som gör nya fönster vill säga.

När jag skrollade Hemnet häromdagen – min generations fritidssyssla i jakten efter något annat att drömma, renovera och hemmafixa eftersom de mest basala behoven redan är uppfyllda – så såg jag att det kommit en ny säsong av “Bergs drömkåk”. Jag gillar Carina Berg, så tryckte på play.
Tittade några minuter och blev sjukt taggad när de sa att de ville bevara så mycket som möjligt av ett vackert hus vid strandkanten.
Några minuter senare dog jag inombords när de slets ut skafferidörrar och inredning ur ett hus från sekelskiftet. Jag hann säga till John: “Kan vi inte hålla utkik efter sådana där gamla, begagnade köksskåp till nya hu …”. Sedan hann jag inte säga något mer innan jag skrek rakt ut. En kofot svingades mot köksluckorna, och förstörde dem i en enda sving.

Det här var inte bevara, det här var snygga trendord i en ohållbar förpackning. Det här var demolering.
Samma sak med de öppna hyllorna. Kofot.
Och en till synes felfri sockerlåda som slängts ut … och förstördes med hjälp av en kniv?! Inte för att den skulle ta mindre plats i påsen med “skräp”, utan kanske för att ingen annan skulle kunna använda den? Varken lådan eller köksskåpen behövde förstöras, utan kunde gott ha hamnat på Myrorna eller Stadsmissionen, men här skulle det … förstörs. Kasseras. Trodde de att de var H&M eller Burberry och var tvungna att bränna upp alla kläder som inte blivit sålda så ingen annan skulle kunna bära?
Vad vet jag.
Ett gammalt täcke i senapsgult, med vad som såg ut att ha en prislapp kvar (och som jag langat upp plånboken för) slängdes. Fönster som satt på en gammal glasveranda skulle återanvändas till ett växthus, men trät på ena sidan var dåligt så hela fönstret ratades. “Tar för lång tid”.

Hela avsnittet var som att vifta med en kofot efter en fluga inne på Bukowskis.
Och jag satt där i soffan och försökte ducka.

Är det här rimlig TV 2020?
Ett cementerade av ohållbara normer där det ska gå fort, fort, fort.  Riva, banka, meja, kassera. Människor med kofot som säger att de “vill förstöra”? Egentligen ingen skugga över Carina och Erik, för de lever ju i enlighet med vad vårt samhälle basunerar ut. Men kanske är det dags att hållbarhetsäkra vad som langas ut och eldar på våra normer? Var är alla hungriga hållbarhetsstrageger i TV-världen?
Just ja, de finns. “Det sitter i väggarna” är ju ett praktexemplar för hur vi ska ta hand om allt som redan finns, återbruka och vårda. Men det hotades att läggas ner, men räddades i sista sekund efter en rejäl publikstorm.
För vad händer om sådana program försvinner, och bara de slitigaste och slängigaste varianterna finns kvar?
En rad posterboys av 2020-talets uppfuckade konsumtionssamhälle.