Som utlovat. Här kommer några uppdateringar kring framtiden.
Ett första steg minsann.

Det där glashuset av gamla fönster, som står i mina föräldrar trädgård, och som fram till i förrigår fungerat som förråd av våra möbler från torpet, ska få ett nytt liv. Tillsammans med mina föräldrars … garage.
Eh. Jo, minsann.

Vi strävar ju efter att styra om stadsliv (med höga lån) till ett liv på landet med lägre kostnader, ett liv där vi kan kombinera allt vi älskar: trädgård, kompisbesök och återbruk med att faktiskt vara behjälpliga i takt med att mina föräldrar blir äldre. Den stora drömmen är som ni vet ett alldeles speciellt hus, men det är inte till salu. Efter det när jag drömmen om att gammal hus i närheten av mina föräldrar. Det är inte direkt Stockholms-ruljans på husen här, vilket är ett bra tecken. Men inte för oss, haha.
Så istället för att stå och stampa, så har vi kommit på en plan!

Första steget var att sälja torpet, för att krympa de geografiska avstånden och de ekonomiska utsvävningarna. Inte ett lätt beslut ska gudarna veta.
Andra steget VAR att köpa ett hus i Värmland, och tredje steget skulle vara att sälja vår lägenhet i Midsommarkransen.

Men vi har styrt om en gnutta. Steg ett är avklarat. Torp sålt. Men steg två blir en annan. För vi har inte hitta något hus. Så nu har vi kommit på ett nytt steg två som liksom löser många problem. Inte minst problemet med att ha två föräldrar i dubbel riskgrupp, en on going pandemi med föräldrar i akut behov av avlastning och hjälp.

Låt mig presentera: garageprojektet!
På mina föräldras tomt står – förutom ett boningshus – en låååång garagebyggnad som min pappa byggde på 1970-talet. Den innehåller ett garage (där ingen bil någonsin har stått tror jag, pga grejer), en verstad, en målarverkstad (där min mamma målar), ett sött gästrum där det återbrukats gamla dörrar så det ser gammalt ut, en bastu med en liten dusch och toalett. Därtill finns två redskapsbodar och det gulliga glashuset som mina föräldrar byggt. Men som knappt använts de senaste 20 åren.

När vi är på besök bor vi i gästrummet, som har en ingång till en liten bastu, dusch och toalett. Det är gaaaanska så litet om en säger. Vi får plats att sova, om barnen delar madrass, men mycket än så är det inte.
Nu är planen att bygga om denna garagelänga till en liten bostad, som kan utnyttjas av oss under längre perioder. Och även min syster. Verkstad kommer eventuellt bli ett kök, så vi kan sköta vår egen matlagning och disk, och när pandemin är över: även bjuda på mat! Och mammas målarverkstad flyttar till garaget, och istället gör vi ett barnrum som kidsen kan dela på i den fullt beboliga ateljen. Drömmen är att koppla ihop bostadsdelen med glashuset, så detta blir en framtida middagsplats snarare än en förvaring.

Just precis nu ser det ut så här i verkstaden. John har tagit ner alla verktyg som suttit på väggarna, alla noga markerade med namn skrivet med dynamo.

Jag älskar den där gamla verkstaden, men nu ska vi försöka återanvända så mycket det bara går för att göra om detta till ett fint kök.

Idén kläcktes för många år sedan, av mina föräldrar, för att vi (jag och min syster) skulle kunna komma på besök ofta och stanna länge. Men vi tyckte att det var ett stort projekt, och vi kunde ju bo inne i huset ju! Vi var ju där så sällan (hej torp på Gotland), och är en där sällan kan en gott bo trångt. Det var innan corona, distansering, sålda torp och planer på att flytta till Värmland på heltid.
Ja, detta blir steg två. Som ett minitorp – byggt på ett hållbart sätt med åkerbrukare detaljer – mitt i mamma och pappas trädgård.

Vad steg tre blir – om det blir ett gammlat hus eller om vi bestämmer oss för att bygga, det får vi se. Men detta blir en bra plan, som känns både kortsiktig och långsiktig.
Ingen i min familj har antikroppar mot corona, så vi måste hålla distansen. Men, tyvärr behöver jag vara på plats NU för att hjälpa. Inte om ett halvår eller ett år.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!