I förra veckan var jag på Höga kustens landsbygdskonferens och smattrade hjärnan full av idéer och infallsvinklar gällande landsbygden. Eller jag ska så klart säga landsbygder, för ofta klumpas Sveriges mångfacetterade landsbygder ihop till en enda gröt trots att min typ av landsbygd (värmländsk modell) skiljer sig mycket från landsbygden i Skåne eller i Norrlands inland.

Jag var på plats för att snacka klimat, hållbar framtid och framför allt lösningar, och för att ta del av ett potpurri av engagemang, smarta idéer, ett jävlar anamma och samverkan som skulle få en en bostadsrättsförening (redo för säsongens städdag) att kräla av avund.

När jag flyttade till den värmländska landsbygden för fyra år sedan möttes jag av en hel del fördomar, som att jag – omställningsivrare som jag är – vill döda alla bilar. Eller på ett privigerat pappa-betalar-vis såg det som en lösning att alla bara ska byta till elbilar. Magi! Poff! Klart.

Och bor en på landsbygden – där skolan och matbutiken lagts ner, kollektivtrafiken inte längre existerar och kommunen smugit bort sin hand – blir det snabbt lite jobbig stämning. För hur i hela friden ska livspusslet gå ihop? Och var skulle pengarna till en svindyr elbil komma från?

Förutom att det vore ett enormt resursslöseri att döda alla bilar, så stämmer det heller inte. Och jag tror ingen omställningsivrare med rättvisepatos,  ser den lösningen som Den Gyllene Lösningen.

Så hur säker vi utsläppen utan att någon kommer i kläm?

Ja, det är ju den stora frågan. Och den frågan kanske ska avgöras av en medborgarjury eller PO Tidholms idé med en andra kammare efter österrikisk modell? Där varje kommun finns representerad.

Jag kanske inte sitter inne på hela lösningen (och det finns inte heller EN lösning, utan förmodligen en palett av lösningar), men om vi börjar med det här:

– Olika lagar och ekonomiska styrmedel.
Vi har ett avlångt land där förutsättningarna att exempelvis välja kollektivtrafik skiljer sig åt. Ändå har vi samma lagar och ekonomiska styrmedel på Södermalm som i Sollefteå, även om människors möjligheter ser olika ut.
De största utsläppen sker i städerna och där är förutsättningarna att leva med längre utsläpp en outnyttjad resurs. Möjligheten att exempelvis välja kollektivtrafik, bilpool eller cykel är ju sju gånger lättare där kollektivtrafik, bilpool och cykelbanor finns. Right?  Låt oss börja där. Men det betyder ju inte att HELA omställningen ska ske i städerna. Landsbygderna är ju också en del av vårt land, och gissningsvis vill ALLA vara en del av lösningen. Inte skuffas undan i hörnet. Så, låt oss tala om elbilen.

Det finns mycket att säga om elbilen – lösningen på alla världens problem – gällande resurser, konfliktmetaller, batterier som behöver bytas efter x antal år och hej å hå. Men om vi ska snacka elbilens roll för ett slag, så kanske elbilen vara till (och subventioneras) för de som inte har några alternativ i första hand? De som jobbar skift och/eller bor på lands- eller glesbygden?
Ps. Flest elbilar säljs idag i Danderyd, Vellinge, Nacka, Vaxholm, Lidingö. Ställen som är kända för sin tveksamma kollektivtrafik? Nej.
Bor du i ovan nämnda orter och känner att det hettar till i jag-vill-förklara-mig-nerven? Jag har själv bott i Stockholm och haft bil, men kanske kan vi erkänna att det inte alltid är enkelt och sen snacka lösningar?

Ingen som bryr sig om en rättvis klimatomställning ser döda-bilen-spåret som en effektiv lösning på gles- och landsbygden. Majoriteten av alla bilresor är ju under 5 kilometer (det tar 15 minuter att cykla), och dessutom i tätort (så det är inte landsbygdens resor som är den största pucken). Däremot måste vi prata om alternativen och ge möjlighet att välja andra transportsätt. Bokningsbar kollektivtrafik i stadsnära och folktäta landsbygder, som Sollefteås Paxa? Subventionerade elbilar i glasbygd?
Denna fråga – riktade åtgärder för just lands- och glesbygd – ligger som förslag i regeringens budget, men insatserna lär dröja innan de är på plats.

– Norsk modell. I Norge, som värnar om sin värdefulla landsbygd som ger dem både mat, energi och biologisk mångfald, har en annan skattemodell än Sverige. Dels är arbetsgivaravgifterna billigare ju längre från Oslo som du verkar. Det ger denna modell en rejäl skjuts för företag i glesbygd! Men i Norge får kommunerna också en större del av exempelvis företagsskatten. Dessutom tjänar kommunerna pengar på sina resurser. En kommun som är rik på naturresurser och exempelvis har utbyggd vattenkraft som ger energi kan tjäna pengar på detta (allt går inte till staten eller bolagen), vilket ger kommunerna möjlighet att erbjuda service som skola (och finns skola så finns matbutik och vise versa – allt hänger ihop). En kommun i Sverige som är rik på naturresurser,kan vara en fattig kommun rent monetärt, och en kommun som har ett vattenkfatverk är ju beroende av viss service. Så hur ska en fattig kommun ha råd med det? Eller ska vi låta de viktiga personer som ser till att hela Sverige har elförsörjning leva utan service som skola, förskola och matbutik? Är det verkligen så vi behandlar våra medmänniskor?

Hade samma resursstarka kommun legat i Norge hade det sett annorlunda ut – där hade det funnits skola, förskola, bibliotek och simhall. Nu börjar ju denna fråga (att kommunerna ska få en bit av energi-penga-kakan) diskuteras även i Sverige, men kan vi hitta fler lösningar som jämnar ut?

– Decentralisering. Det snackas mycket om 15-minutersstäder (som Paris), vilket är en ren decentraliseringsåtgärd där medborgare ska ges möjligheten att nå det mest basala (vård, omsorg, mat och kollektivtrafik) inom 15 minuter på cykel eller genom att gå. I decennier har landsbygderna centraliserats, mycket på grund av att bilen, billigt bränsle och pja, en enorm bilvurm. Vårt land har byggts för bilen. Nu ser det annorlunda ut. Bränslet har och kommer bli dyrare och i världens alla hörn börjar en planera och bnygga för … människan. Inte bilen. Så, vad göra?
Jo, så klart decentralisera! Vi behöver recilienta landsbygder där det finns skola, förskola, äldrevård, matbutik. Levande landsbygder där det går att både bo, jobba och leva. Alla jobb kommer inte finnas nära, men om vi decentraliserar vårt land så att det blir enklare att få ihop livet får vi förmodligen en hel del härliga effekter, som …. tid.

Och en disclaimer. Jag bor på landsbygden  (om än stadsnära), är bilberoende, kunde cykla oftare och är sjukt privligerad som kan jobba hemifrån på distans.  Med det sagt; Det är helt okej att vara en del av problemet och samtidigt vilja ha bättre alternativ. Alla måste kunna vara med och spåna lösningar, right?

Håller du med? Har du andra lösningar? Förslag på idéer?