Undebara Clara säger upp sig som kvinnlig förebild. Och Clara, vet du vad? Jag står bakom dig till 100% och passar på att göra detsamma.

Nu är det dags att ta fram peppet hörrni. För det behövs. Jag älskar att ni säger vad ni tycker – det är då magi skapas. Men lika öppen som jag är mot er och era åsikter, önskar jag att ni är mot mig och mina.

För jag vill vara människa. Jag vill vara jag. Inte en person som formats av 100 kommentarer och mejl om hur jag borde och inte borde vara. Tycka och inte tycka. Se ut eller inte se ut.
För lite så är det ju. Jag läser varendaste kommentar och mejl som jag får, tar in och begrundar. Jag är ingen stor databas som sollar mellan nedvärderande ettor och peppande nollor. Jag är en människa, med prickig hud, dåliga dagar, fullt fungerande tårkanaler och ett reagerande hjärta. Någons dotter, partner och vän, som efter en kommentarskoll lägger huvudet i händerna och gråter inför dem.
Jag känner att huden blir tunnare och tunnare för varje tillrättavisning jag får. Hjärtat skaver och jag vet inte längre vem jag är. Jag är under lupp. Hela tiden. Måste vara perfekt. Får inte göra fel. Det blir inte särskilt många härliga, avslappnade inlägg med den utgångspunkten.
Till slut frågar en sig om det är värt det.
Värt att få veta att en är ful och ser sliten ut när håret är på ända och en inte vill vara perfekt. Och alldeles för perfekt om en råkade ta åt sig av den första kommentaren och kammat till sig. Värt att få veta att ens mage ser konstig ut i ett par shorts, när det faktiskt bara handlar om att en inte ser ut som en retuscherad, hungrig reklammodell. Inte ha räknat in alla tusen infallsvinklar i ett politiskt inlägg, utan bara min egen. Få elaka kommentarer om att jag eldar på bilden av den passiva kvinnan, när jag precis släppt två böcker, bloggat om fem nya jobb, startat två företag, kickat igång tre välgörenhetsevent och dessutom bloggat om det. Inte undrar på att kvinnor går under av alldeles för höga krav.  Få skit när jag berättar att jag äter vegetariskt till 99 % – med kommentaren att en är en dålig miljökämpe som tillåter mig käka kött över huvudet taget.
Är det då värt att dela en bit av sitt liv?
Jag får ständigt kommentarer om att jag borde bli hårdare. Inte ta åt mig.
Men vet ni vad?
Jag vill ju vara jag. Inte någon annan. En kännande, reflekterande, ödmjuk, begrundande och känslomässig person. En ganska bra kompott av egenskaper tycker jag. Inte en hård person som tränat på att inte lyssna på vad folk säger. För jag lyssnar intresserat till allt vi säger och skriver. Det är det som gör mig till medmänniska.
Och framför allt. Jag vill tillåtas att vara en människa.

Säg vad du tycker, men var inte elak när jag inte råkar tycka/se ut/vara precis exakt som du vill att jag ska vara. Sätt inte krav på mig som du själv inte skulle kunna leva upp till.

Och tack till alla er som ger mig pepp, inte förväntar sig att jag ska vara perfekt, lägger vikt vid det viktiga (och inte (efter att ha noggrant synat en bild in i varje pixel) letat efter fel) och för fram era åsikter på ett konstruktivt och bra sätt. I freaking love you!

Jag är jag, jag är subjektiv, och jag är inte perfekt.

Läs även:
Emily Dahl: Aktivt subjekt, singluaris.
Sandra Beijer: jag vägrar.
Underbaraclara: Jag säger upp mig från jobbet som jourhavande kvinnlig förebild. 

9 av 10 icke-ekologiska frukter innehåller gifter …

Det larmas det om på nyheterna i dag.

Välpolerade äpplen, gröna vindruvor utan brunt och goda bananer – fulla med gift. Som kan skada – allvarligt. Hur mycket vet man inte. Och vi vet heller inte hur olika gifter påverkar varandra, i kombination. I dagsläget finns inga vettiga sätt att mäta giftena tillsammans. Var och ett av alla bekämpningsmedel testat, så att de ligger under gränsländerna. Men om en frukt är besprutat med sju olika bekämpningsmedel (vilket inte är ovanligt), så adderas tyvärr inte denna cocktailen av bekämpningsmedel ihop.

För några veckor sedan lyfte jag denna fråga och uppmanade er att skriva under mina miljöönskingar för 2014. Och jag gör det igen.

Är det verkligen en framtid full av sjukdomar och barnlöshet vi vill ha? En värld där det mest naturliga blir onaturligt. Svårt.
Jag brinner för den här frågan, inte minst för att jag skulle ha fått ett barn om exakt sjutton dagar. Men det blev inte så. Datumet står fortfarande inringat i kalendern, osuddbart. Jag är inte ledsen längre, jag är bara frustrerad.
Jag trodde så naivt att det bara var att kasta sig in i matchen igen, men vet ni vad? Det funkar inte så. Det är inte så lätt. Det är snarare stört omöjligt. Ingenting händer. Nada.
Om det är stress, något i kropparna som inte fungerar, att det måste få ta tid eller om det är alla kemikalier vi stoppar i oss är ju så klart oklart, men en sak är säker: Vi måste ta bort den sista komponenten från listan. Den FÅR inte påverka.
Och hur gör man? Jo, man använder sin konsumentmakt. Skippa oekologisk mat, påverka matvaruhandeln genom att handla ekologisk och fråga efter större (och bättre) utbud. Politikerna som stiftar lagar ser till hur befolkningen beter sig och lyfter frågor därefter. Om ingen klagar över giftig mat, varför ska de då make a fuss?
Om du vill se en förändning, kanske själv någon gång vill ha ett barnaknyte som bär ditt anletsdrag – använd din konsumentmakt. Nu.

2014 är året då jag hoppas att frågan om jämställdhet lyfts till en högre nivå.
Det faktum att kvinnor i dag inte har samma chanser i livet som män tas upp på dagordningen. Tänk vad mycket vi kan åstadkomma tillsammans om vi bara värderar varandra jämlikt.
2014 är året då vi vinkar hej då till en ojämnställd värld.
Och vi gör det på det här peppiga och bra:iga sättet:

Heja de asgrymma människorna som är med i filmen, och inte minst: Isabelle och Louisa. – kvinnorna bakom filmen och texten. Ni är så balla att jag lägger mig ner och svimmar lite.

Och sist men inte minst: min fina vän David Pagmar – producent och cowriter på ”Hejdå patriarkatet”. Så jäkla stolt över att vara din vän. Så det så.

Vissa dagar är som att huden inte finns kvar längre. Som att filtret mot omvärlden har fräts bort och allt folk säger bara går rakt in.  Möljs liksom ner och ihop med organen och omöjliga att särskilja från vett och förstånd. Ibland är det ju så där. Vissa dagar då ett mejl – som kanske inte alls var ont menat – kan få en att börja böla eller en bloggkommentar får en att ligga vaken om natten. Vissa dagar är det bara fördjävla grumligt i hjärnan. Det är som tentaklerna är helt felmonterade och reagerar på helt fel saker. Jag som sällan analyserar (utan istället frågar rakt ut), står där och känner grummelhjärnan tugga på föreställningar om att vännen kanske inte tycker om mig, katten egentligen hatar mig eller att jag inte är så himla bra trots allt.  En grå dimma som segar ner tankarna och gör dem svarta. Styr in dem på fel vägar och dimmar igen nödutgångarna.

I dag är just som en sådan dag. En sådan där dag när allt känns taggigt och hårt och allt jag behöver är bomull. Energin är slut efter veckor av hårt jobb, boksläpp, sena nätter framför datorn, alldeles för lite sömn och kvar är finns en liten fläck. Utan hud.
Kroppen säger ifrån genom att göra mig till en bölande fläck. Ett mycket effektivt knep, för allt jag vill är att åka hem. Och det är ju precis vad jag behöver.
Så nu tar jag dagen för att ladda upp huden. Jag har cyklat hem till min borg, dragit av mig klänningen,  klappat katten (har kollat, jag tror att hen gillar mig trots allt), tagit på mig mina fula tofflor och mina blå pyjamasbyxor. Det får bli den bomull jag behöver.
Jag ska brygga en stor kanna kaffe, skriva den sista stora deadlinen för veckan, peppa upp mig själv ett par hekto, blogga om något fint och härligt och sedan ska jag vila. Stänga av datorn, borra in huvudet i katten och dra täcket över huvudet. Spöa skiten ur vissen-dagar och komma åter med pepp imorgon.

Kära Blondinbella.
Jag har knåpat ihop ett litet brev till dig med anledning av ditt blogginlägg Feminismen uppmuntrar till offerroll.
Ett helt klart … spännande inlägg. Men jag tror att lite information blev lite fel? Så här kommer ett inlägg med några snabba punkter om feminism. Bara att copy-paste:a in i din blogg.

Varma hälsningar
Emma Sundh
“Jag, Sveriges mest framstående feminist”

1. Feminism handlar om att kvinnor ska ha lika chanser i livet som män. Punkt.

2. Sverige är inte jämställt. Kvinnor har i snitt bättre betyg än män, men när de kommer ut i arbetslivet har de längre lön än männen … bara för att de är kvinnor. Den ekvationen går inte ihop. Kvinnor har 83 procent av männens löner, vilket bidrar till att vi inte får lika bra pension, har sämre förutsättningar för att bli sjuka och automatiskt blir de som är hemma med barnen (och måste sätta karriär på paus). Varför? Bäst svar vinner en ett kit av min nya serie Löwengrip Care & Color.

3. Vi har ALLT att tacka tidigare generationers feminister. Om svunna tiders kvinnor inte stridit för sin sak så skulle vi inte vara myndiga i dag. Vi skulle inte kunna ta lån, tjäna egna pengar eller gå utan för ytterdörren utan vår förmyndares (pappa och senare makes) tillåtelse. Jag frågar minsann inte om lov att leva. Sådetså.

4. Feminism handlar inte om att förtrycka män. Endast om att skapa ett jämlikt samhälle oberoende av en har något som dinglar mellan benen. Punkt. Feminism handlar om mänskliga rättigheter kort sagt.

5. Jag – Sveriges mest framstående feminist (utan att veta om det). En feminist kan se ut hur som helst. Som Emma Sundh, som hennes man John eller som jag, Blondinbella. För alla mina åsikter (förutom kanske just om feminismen) är feministiska. Jag är ju världens coolaste feminist –  stöttar tjejer, driver företag, bryter ny mark (och banar väg för andra kvinnor) och visar för tusentals andra tjejer att man kan skapa sig ett eget namn utan en mans tillåtelse. Jag, Blondinbella, en av världens mest framstående feminister.

Vill du läsa mer? 8 frågor och svar om feminism

Jag måste bara tipsa om en himla bra, miljösmart grej. Ekologiska strumpbyxor!
Swedish stockings är ett sprillans nytt, svenskt märke som använder återvunnet nylon (produktionen av nylon är annars en riktig miljöbov) och skapar nya, snygga strumpbyxor …

… Som de här prickiga!
Heja återanvändning!