8 mars och Internationella kvinnodagen. En viktig dag som finns till för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation i världen. Jag tänkte uppmärksamma denna dag genom att svara på alla frågor som jag fått den senaste tiden på ämnet.

Är du feminist? I så fall varför?
– Ja. A B S O L U T. Jag är feminist för jag vill att kvinnor ska ha samma chanser i livet som män. I dagsläget är det tyvärr inte så. Kvinnor har i snitt bättre betyg än män, men när de kommer ut i arbetslivet har de längre lön än männen … bara för att de är kvinnor. Det är en ekvation som för mig inte går ihop. Det stavas orättvisa. Det har tjatats om denna låga lön i decennier nu. Anledningen? Det händer inget. Just den där lönen, de där tusenlapparna, är avgörande när det handlar om kvinnors liv, förutsättningar och chans till samma villkor som män. Lönen bestämmer ju exempelvis vad vi får i pension och eftersom kvinnor i snitt blir äldre så blir ju den pengen ännu mindre. Ekvationen är lost igen.
Blir man på tjocken och ska försöka pussla ihop ekonomin med högsta möjliga vinst – vem tror ni får vara hemma med barnen då? Kvinnorna. Det är den där lönen igen. Nu låter det kanske som ett straff att vara hemma med ett barn, men det är det ju inte. Det är något fint. Men det ska delas lika tycker jag och ska inte vara avhängigt kvinnors lägre lön.  Än mindre påverka kvinnors chans till att förverkliga göra karriär eller förverkliga sina (andra?) drömmar.

Som det ser ut i dag har vi kvinnor inte samma chanser att göra karriär som män, och på jobbet måste vi bevisa oss dubbelt så mycket för att få hälften så mycket cred och lön.

Vi kvinnor i Sverige har det relativt bra, men det beror ju på att generationer av kvinnor har bäddat för det. Jag är inte nöjd förrän kvinnor och män har samma chanser i livet. Jag är inte nöjd förrän ekvationen går ihop. För mig är det viktigt att inte spotta på de där kvinnorna som gjort att jag kan leva som jag gör nu. Rycka på axlarna och tjia och tjoa om att jomen-nu-är-det-ju-bra. Det känns inte juste.
Med respekt för dem – och mig själv – vill jag axla deras kamp. Om det inte vore för dem så skulle jag fortfarande vara omyndig som kvinna och tillhöra min far och senare min man. Nä, hua mejen. Tack alla kvinnor för att jag får vara min egen.

Vad tycker du om Internationella kvinnodagen?
– Jag tycker att det är bra att kvinnofrågorna uppmärksammans. I en perfekt värld skulle denna dag inte behöva göras, men nu lever vi inte i en perfekt värld. Tyvärr. Det viktiga är att diskussionen fortsätter även efter 8 mars och att kvinnofrågorna är närvarande i diskussionen – hela tiden. Ända tills det är jämställt.

1950-talsvurmade och feminism – går det ihop?
– Ja, det är klart det gör. Bara för att jag klär mig i vippiga klänningar, tycker om 1950-talsoptimismen och pudriga pasteller betyder det inte att jag tycker att kvinnosynen på 1950-talet var säskilt fräsch. Långt i från. Under 1950-talet skickades kvinnorna tillbaka till spisen, efter att ha varit ute i arbetslivet och tjänat egna pengar under andra världskriget. Att arbeta som kvinna då – och vara ekonomiskt oberoende av sin man – var en ovanlighet. Istället skulle kvinnorna laga mat, sköta om hemmet och barnen. Och sedan be snällt om lite pengar för att köpa något till sig själv. Kanske fick hon ett ja, eller så blev det ett nej. Det där är så långt ifrån mig att universum känns som ett litet kvarter i Midsommarkransen i jämförelse.
För mig är det en livnödvändighet att vara ekonomiskt oberoende av min partner. För mig är det frihet. Och utan frihet är jag ingenting. Det är klart att man hjälps åt när det tryter, för det gör det ju ibland, men tanken på att kvinnorna under 1950-talet inte förväntades ha den friheten gör mig mörkrädd.

Så vi kastar 1950-talets kvinnosyn i soptunnan som en annan Sverker och tar istället ett grepp om 1950-talsmodet. Jag älskar vippiga 1950-talsklänningar. De passar min kropp. Men av någon outgrundlig anledning verkar folk tro att bara för att jag tycker om en viss typ av klänningar så förtjänar jag inte samma respekt som en man. Jag är stolt över att vara kvinna. Att jag har kurvor. Och att vippa runt i klänning. Jag ska inte behöva ta på mig en maktkavaj för att få respekt.
Det är så skrämmande många gånger under min karriär som jag har fått rådet att klä mig mer ”neutralt” och med det menas ”mer maskulint”, som att kläder som framhäver min feminitet är något dåligt. Ett annat tips jag har fått är att bära högklackat i möten så att jag ska bli längre än männen och därigenom få respekt. Vad mig anbelangar ska jag kunna vara två centimeter och klädd i en säck – jag ska ändå bli lyssnad på. Det är inte mina kläder det är fel på, det är normerna.

Lever du i ett jämställt förhållande?
– Ja, det gör jag. Jag och John försöker dela lika på allt. Fast nu när jag har jobbat så mycket med boken så är det han som för det mesta har skött hemmet. Han dammsuger, torkar golv, tvättar, lagar mat, diskar och viker tvätt. Bäddar gör han också. Jag rensar äckliga avlopp och plockar in i diskmaskinen. That’s what I do just nu. Medan jag har startat upp mitt företag har jag även fått hjälp ekonomiskt från John. För det har varit lite knapert för min del. Men jag ser det som pay back time. För ett par år sedan, när jag hade fast jobb och John var arbetslös, försörjde faktiskt jag honom under ett par månader med orden “nästa gång är det jag som sitter i skiten”. Och i vinter har jag suttit i skiten, så nu var det pay back time.

Kallar sig din partner för feminist?
– Ja. Det var en av sakerna jag föll för hos John. Att han kallar sig feminist. Innan jag träffade John var jag tillsammans med snubbar som tyckte det här med jämställdhet var bra, men de ville inte kalla sig feminister. De hade hakat upp sig på ordet. Hur många gånger har man inte hört den diskussionen. Pust. Stånk. Stön. Jag sa att vi tar deras kamp för rättigheter när den dagen kommer, men nu handlar det om kvinnorna. Vi kom inte längre i den diskussionen tyvärr.
För John är det en självklarhet att vara feminist. Så vi behöver inte ta den diskussionen, utan istället hänge oss till att prata om de specifika problemen som kvinnor har i världen och bolla idéer om hur man kan lösa dem.

Hur utövar du din feminism?
– För mig är det viktigt att lyfta andra kvinnor, peppa dem och att prata om vad man kan göra bättre. Diskutera. Jag älskar att diskutera. Inte för att pracka på andra mina ideal, utan höra hur andra tänker, men också säga att ”jomenvisst, men jag tänker så här, vad tror du om det”.
Jag önskar att jag i alla fall kan peppa en annan kvinna att sträcka på sig och tro på sig själv. Ge verktygen till att hjälpa dem att genomföra sina drömmar och sänka kraven på sig själv. För de är många de där kraven, men det är ju inte så konstigt. För man kan plugga järnet, jobba dygnet runt och sedan får man ändå längre betalt än männen. Vad gör man då? Ger upp? Nä, man höjer kraven på sig själv så klart. Jag lider själv av duktig flicka-syndrom, så jag vet hur svårt det är att få alla kraven på sig själv att gå ihop.
En annan sak är att jag röstar på ett jämställdhetsfrämjande parti. Det är ju himlans bra.

Vad kan man göra för att jobba jämställt?
– Det finns massor av sätt att jobba för att öka jämställheten. Höja upp andra kvinnor, stå upp för dem, stå bakom dem när de säger vad de tycker och tutta ihop dem med andra grymma kvinnor i yrkeslivet. Jag önskar att jag kan vara ett peppande stöd för andra kvinnor.
En gång träffade en äldre, högt uppsatt man som satt i en styrelse och vi pratade om antalet kvinnor i just styrelser. Jag frågade varför det inte satt med några kvinnor i hans styrelse och han svarade att det nog var så krasst att han inte kände så många kvinnor. Många av de som satt med i hans styrelser var vänner han haft i decennier och ”på hans tid umgicks man inte med kvinnor på det sättet”. Med det här i åtanke är det viktigt för mig att ha vänner. Inte tjejkompisar och inte killkompisar. Utan vänner. Och om den dagen kommer, när jag får frågan om jag kan tipsa om en bra person att ha med i en styrelse, då har jag ett gäng – med både kvinnor och män – att utgå ifrån.

Vem är din feministiska förebild?
– Det finns mängder! Jag har en lång idollista. Men några av dem är Gudrun Schyman och UnderbaraClara. Krutladyn Gudrun för att hon är orädd och har svar på tal och UnderbaraClara för att hon har gjort det ”obetalda arbetet” till business. Hon tjänar stålar på det som kvinnor har har gjort i det fördålda – och utan lön – under hundratals år. Sedan älskar man ju bara Beyoncé som går ut och säger att det viktigaste en kvinna har är sitt ekonomiska oberoende. Heja henne. Beyoncan köper minsann sina egna juveler hon. Som världens mäktigaste sångerska kan man göra mycket. Man kan använda sin makt på tusen sätt. Hon använder den för att peppa kvinnor att tjäna egna pengar och sträva efter att vara oberoende av någon annan.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!