Den här dagen börjar inte med en grapefrukt upplagd på ett retrofat signerat Upsala-Ekeby, inte heller en vintageklänning i mint condition eller en tillbakablick till en flott sommardag. Den här dagen börjar med något annat. Några nedpillade rädslor och orostankar kring vår kära miljö.

1. Pengar över allt. Eftersom vår fina värld är uppbyggd på förbrukning, konsumtion och att “shoppa sig ur en lågkonjunktur” finns det ingen plats för sådana fräsiga saker som (miljösmarta) oförstörbara varor. Även om det skulle gå – rent tekniskt sett – att utveckla en bil som är oförstörbar, strumpbyxor som aldrig maskar sig eller en textil som inte förlorar sin form, så skulle inget företag i världen satsa pengar på denna utveckling. Varför? Det finns inga pengar att tjäna på att människor köper en sak som håller en livstid.

2. Aldrig mer ett dopp i havet. Att mina framtida barn inte ska kunna bada i havet eller veta hur en räka smakar. Världens hav pumpas fulla med kemikalier samtidigt som fiskeindustrin förstör havens naturliga takt. Saltkråkan-idyllen är snart ett minne blott. Meta en fisk från en brygga kan bli exotiskt retro om alla fiskar dör och farbror Melker måste hålla sig undan sina plask i det övergödda, kemikaliestinna havet – för hälsans skull.

3. Som att ta en cigg efter gymmet. Inne i Stockholms city brummar bilarna fram och fyller gatorna med avgaser. Som den Kransen-eremit och jubel-lantis jag är reagerar jag allt mer på att det är svårt att andas inne i city. Ett djupt andetag som går ner djupt i lungorna efter en rask promenad likställs med känslan att ta ett bloss på en fet cigg. Och det kommer ju inte direkt bli bättre med tiden om man säger så.

4. Den skeva snålheten. Vi är så bortskämda med att köpa en sladdrig blus för 79:50 att vi inte kan tänka oss att köpa ett plagg som kostar det trippla. Att sladdret inte håller lika längre i kvalité, har skapats under kassa arbetsförhållanden i Bangladesh och har korsat världen fyra gånger (och just därför är så billig) bekommer oss inte.  Vi känner att vi lätt kan snåla när det gäller pengar. Men inte när det gäller vår blödande värld eller medmänsklighet.

5. Ensam på julafton år 2023. De där rultande barnen som ska bada i de fina (och friska) haven – tänk om jag inte kan få några? Det pumpas ut så mycket kemikalier i naturen, i vattnet och i luften att det kanske kommer att rubba vår fortökning. Jag omges av vänner som gör provrörsbefrukningar och får missfall på löpande band. Och som ni vet har jag ju själv inga barn. Inga missfall, men heller inga barn. Är vi redan i denna dystopi och är det en sådan värld vi vill ha? Vill vi så gärna kunna shoppa nyproducerat i den obegränsade utsträckning som vi gör, hellre än att se våra karaktärsdrag rulta omkring i en miniversion av oss själva?

6. Dostojevskis “Brott och straff” klassas som sopor. Trots att jag tror att mina grannar är miljömedvetna så bevisar de mig tyvärr motsatsen varje vecka. I huset där jag bor har vi ett stort soprum, där två av alla kärl är till för grovsopor. Men några “sopor” är det inte tal om. Här slängs nämligen fullt fungerade speglar, möbler, barnkläder, väskor, porslin och böcker. Av ren nyfikenhet, och som en avskräckande sporre till mina mental notes, tittar jag alltid vad som slängs. För ett tag sedan hittade jag ett dockskåp (utan skavanker) och tre orörda böcker (inte ens öppnade att avläsa av kvalitén) signerade Fjodor Dostojevskij i kärlet. Sakerna skänks inte till någon välgörenhetsorganisation eller till återanvändandet, utan får en expressbiljett till sopberget. Samma sak är det på så kallade “återvinningsstationer”. Jag vet inte hur mycket återvinning det är när fullt fungerande möbler krossas samman till smulor i de stora containerna?

7. Miljövän med livet som insats. Vår värld är byggd för bilar – inte cyklister. I går morse inträffade en cykelolycka i Stockholm. Igen. En ganska allvarlig sådan. Tusentals cyklister rullar genom Stockholm varje dag på cykelbanor stor som mitt ringfinger ungefär. Samtidigt satsas miljarder på den så viktiga biltrafiken. Att ta sig runt på ett hälsosamt och miljövänligt sätt i Stockholm innebär livsfara. I dubbel bemärkelse. Om du inte blir överkörd av en lastbil så dör du av cancer från alla farliga partiklar. Var finns miljöengagemanget i vår politik? Är det bara pengar som styr i detta förlamande biltunnelseende?

8. The ålmajti stek. Kan vi prata som steken? Det blir ramaskri så fort det föreslås att det kanske är liiite snällt mot miljön att byta ut en kötträtt i veckan. Kött är fortfarande förhållandevis billigt – av en anledning. Fullmatade ( i dubbel bemärkelse) djurtransporter och en tripp från Danmark och saken är biff.
Människors rätt till kött är viktigare än att ha en natur att traska runt i och välmående djur. Och då snackar vi liksom om lyxen att äta PANNKAKOR en gång i veckan. Med grädde och sylt.

9. Vårt välklädda sopberg. Förr lappades och lagades kläderna tills de föll sönder, och därefter tillverkades trasor och trasmattor av resterna. Av de kläder som inte passade syddes nya. Herrockar blev två barnkappor och en klänning förvandlades till blus. Det är därför det inte finns så där värst mycket kläder kvar från förr – för de syddes om efter rådande trender. Nuförtiden slänger vi kläder i samma takt som modets vindar blåser, flaschar VISA-kortet så fort det nalkas REA, byter bil som om det vore kalsonger och tycker att det här med att den nya kjolen färdats fyra varv runt jorden känns fräscht.
Varje svensk slänger 8 kg kläder i hushållssoporna varje år. Och vi är 9 606 522 invånare. Ta fram en miniräknare och multiplicera denna mysiga gulligullsiffra. Måste säga att det är ett väldigt väklätt sopberg vi har.

Ps. En liten notis så här i slutakten av denna miljöfars. Jag själv är inte perfekt och jag förväntar mig inte att någon annan ska vara det heller. Jag köper också nyproducerade ting, åker bil och drömmer om en grillad entrecote till klyftpotatisen. Däremot strävar jag alltid efter att bli en bättre och miljösmartare människa, och hoppas att du också gör det.

Kärlek kan se ut hur som helst. En familj likaså. Kärlek är kärlek oavsett kön och läggning. Familjer likaså. Tyvärr tycker vissa att kärlek kan ogiltigförklaras. Det är för mig helt obegripligt hur någon kan tycka till om någon annans känslor. Någon annans kärlek. Någon annans familj. Och säga rätt eller fel … eller vad som är normalt.  Säga att du är pojke eller flicka eller vadfasensomhelst. Att du har en mamma eller hundra. In i fack ska alla. In i hetronormativa fack som är så är fyrkantiga och trånga som fasen.
Man kan ju bli trött för mindre.

I dag målas Stockholm i regnbågens alla färger. Övergångsställen i gult, rött och lila. Flaggor på busstaken. Tårtor i knalliga färger som serveras på silverfat på Instagram. Pride-veckan startar i dag och det tycker jag att alla ska fira minsann.

Fira och stödja. Inte bara nu. Alltid. Och det ska börjas i tid. Så att det där normala facket blir så brett och öppet att det inte finns någon norm längre.

Om jag någon gång blir mamma, så hoppas jag att det där barnet ska känna sig som ett barn i första hand. Alla mina vänner kan få vara mamma och pappa. Någon att känna tilltro till. En massa farbrorsmostrar som finns där och är som ett hav av bomull. Inte tjejbacillerskvinnor och skäggismän. Nä, ett hav av kärlek bara.
Jag ska älska det där barnet, ge det så mycket kärlek att hen en dag kan ge den kärleken till någon annan som gör hen lycklig. Vem det är spelar ju ingen roll. Bara det där barnet får känna det där kärleksgöttiga som en känner när en är kär.

Passar på att slå ett slag för min fina vän Malin Bekkebråten som har tagit fram en regnbågskofta för barn. Till alla våra regnbågsbarn därute som är lekfulla, tokfransiga, älskade barn i första hand. Och något annat lökigt epitet i andra hand.
Så det så.

Word, Isabelle. 

Det här med barn. Jag tänkte att vi skulle prata lite om det.
Jag har många i min vänskapskrets som just nu är gravida. Någon blev med barn över en natt (eller dag). En annan trilskas med återkommande missfall. En tredje har försökt i flera år utan streck på preggopinnen. I takt med att magar växer i min närhet – eller inte växer – så förväntas jag också ha ramla över den otroliga längtan efter barn.
Jag får många kommentarer på bloggen och i min närhet om “du är ju 30 år nu, börjar det inte bli dags för dig”?, “Ska du skaffa barn nu”?, “Är du inte rädd att det blir för sent för dig”?
Jag har många känslor kring det här med barn. Vill ha barn. Det vet jag. Men jagar varken ägglossningar och ritar upp barn-planer. Kort sagt så vet jag föga om ämnet “barn” för min egen del.
Men en sak vet jag. Man skaffar inte barn. Det är ett som är klart.
I sexualkunskapen i skolan pratas det bara om hur man i helsike ska göra för att inte bli gravid. Det är kondomer, p-piller, tusen biverkningar, stavar som ska köras in i armen och kopparspiraler hitan och ditan. Allt för att inte bli gravid.

Men man pratar aldrig – förr eller senare – om när man har slängt alla preventivmedel, kastar sig in i hammocken för vilt “nu kör vi”-sex, vill bli så där spontangravid och det inte händer någonting. Inget. Nada.  Stora magar valsar omkring på stan medan den egna magen är platt som ett nött trägolv.

Att vilja ha barn är ingen garanti för att man ska kunna få ett barn. Långt ifrån.
Om detta – och om svårigheten att bli gravid, skammen, testknarkande och allmänhetens reaktioner – skriver min fina vän Frida om här: Öppet brev till dig som vill bli gravid

Förutom att jag tycker att det är enormt strongt av Frida – som tillsammans med sin partner har försökt att bli gravid under flera år – att skriva om det här, så tycker jag också att det är otroligt viktigt att vi pratar om detta. Om att kanske inte kunna få barn.
Bara för att ha det nära i minnet när man frågar “när ska du skaffa barn”  och får det att låta som att det är lika lätt som att köpa mjölk på ICA. Men framför allt – prata om det så att hyschandet försvinner. Det är ingen skam att inte kunna bli gravid. En människa är fullkomlig ändå. Men om vi inte pratar om det så vet ju ingen det.
Så, läs Frida text nu. Det är viktigt.

Regnet smattrar utanför fönstret. Ner på Midsommarkrans-plåttaken. Himlen gråter. Och det gör jag med.
I dag är en tung dag.
Det har hänt saker som är svåra att greppa just nu. Det gäller inte mig, utan någon jag håller av. Mycket.
Eftersom det är så svårt att greppa kommer jag inte prata så mycket mer om dem just nu. Hoppas ni förstår. Det får bli sen.

Bakom leende ögon, skrattade rosa läppar och uppsatt hår så finns något tungt. Något som bränner i hjärtat. Svider.

Ni kommer säkert inte märka av det där tunga, svidande i bloggen, annat än det här inlägget. För jag vill ha det så. Så jag berättar i det här inlägget, att det finns något tungt som jag bär på, och att världen inte bara är enkel och vacker. Utan orättvis och dum ibland.
Just nu är det tungt. Men snart blir det nog ljusare, och just den där ljusare känslan vill jag hålla hårt om. Därför kommer jag inte skriva mer om detta. För nu.

För ett tag sedan berättade jag att min kompanjon Vintageprylar-Louise har en bulle i ugnen. Nu kan jag berätta att min ANDRA kompanjon Volang-Linda också har det.
Det är helt galet! Inte nog med det. Två andra kompisar är också gravida. Alla fyra är planerade att föda ungefär samtidigt. Vad är oddsen? I början kändes det som att jag hade missat något sorts PM som hade gått ut och stod där – ensam – med mina vintageskor i sommarnattsvimlet, med ett glas vin i handen och undrade var alla var.
Men nu är jag ganska cool. Min tid kommer. Förhoppningsvis.

Eftersom jag, Volangen och Vintageprylar jobbar så nära och har så många projekt tillsammans försöker jag vara så delaktig jag bara kan i deras graviditeter. Jag tror att det är ett måste för att det inte ska skapas någon distans mellan oss. Det värsta som kan hända är att de inte tror att jag vill lyssna på vad som händer i deras graviditeter, och vise versa. Att vi sakta men säkert skapar distanserade liv. Så jag har bestämt att jag vill veta allt. Höra allt och vara en del av det hela. När de där små liven kommer i början av hösten så vet jag exakt hur hårda deras sparkar har varit och vad deras mammor har funderat över under graviditetens gång.
Det är ju minst sagt lite speciellt när två av tre av oss är preggobertar, så jag har helt enkelt varit sympatigravid. Till den milda grad att jag tagit del av deras cravings, käkat enorma mängder praliner och tittat på en mage som har växt. Nu ser jag också ut att ha en bulle i ugnen.
Det har jag visserligen, men då menar jag snarare en (eller ett par) sådana där med kanel och pärlsocker på.

Men vad gör man inte för sina vänner?

Tänka sig va? Det kom inte bara en bok ur Vintagefabriken i år, utan om några månader får Vintagefabriken ytterligare en liten medlem. En mini-medlem.
Det är nämligen så att min kära vän och kompanjon Vintageprylar-Louise väntar barn. Jag klappar hennes mage och målar upp fina visioner om hur det kommer att bli när min nya mini-kompis kommer till världen.

Här kan du läsa mer: Vintageprylar: Den allra finaste lilla hemligheten. 

På onsdag smäller det. Då släpps boken Vintageparty som jag och mina vapendragare Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo har skrivit, stylat och illustrerat. Äntligen.
Det är det härligaste jag gjort. Fantastiskt …

… och slitigaste.
Utöver boken har vi startat upp ett gemensamt företag, tre egna, skapat ett kontor och ska öppna underbara vintagebutiken Vintagefabriken.
För någon dag sedan landade vi alla tre i varsin fåtölj i butiken. Andades. Satt ner för första gången på … evigheter.  Vi sa till varandra att det nog inte är en levande själ som har förstått hur mycket vi har slitit för det här.
Vi har fått enorma mängder hurra-hojt (underbara ni), jämte “åh, du lever min dröm”-tillrop med en dos pepp i, men också en smula dos ångest i. För det är ju så där ibland. Man klickar in på en blogg och ser allt i rosa moln, pastelliga lemonadfärger toppade med ett randigt sugrör. Eller två. Det gör lite ont i bröstet och man känner att “fan, vad jag är misslyckad”. Trots att man har en mustasch som andra avundas, ett snille utöver denna värld eller häftigaste humorn i kommun, så känns ens egna liv bara lite … sämre just då.
Stundvis är de där rosa molnen unicorn-galopper från verkligheten.  Därför tänkte jag ge en lite nyanserad bild av denna “dröm”.

Vi har kastat oss ut i totala mörker, famlat, svurit och förvirrat letat efter något att hålla i oss i. Vi har varit skitskraja. Gråtit floder av ren och skär ångest.
Den här drömmen har nämligen inte kommit gratis. Långt i från. Det är ingen som har presenterat ett kit med drömmar som man kan köpa till specialpris.
Det vi har åstadkommit är smått fantastiskt när jag ser på det så här lite med perspektiv. Men fasen alltså. SOM vi har slitit. Och det har tärt på både oss och våra relationer. Jag är exempelvis inte säker på att alla mina vänner som jag hade när jag påbörjade alla projekt för ett år sedan är kvar nu när jag kommer ut ur jobbdimman.
I alla stressångor har jag inte varit den bästa människan i världen (men vad fasen, vem är det?), samtidigt som jag har känt mig så liten, rädd, förvirrad och betydelselös att jag behövt tröst och klappar. Kanske inte alltid kunnat bett om dem. Haft för mycket stolthet. Försökt vara för stark.
I topparna har jag dessutom bara velat prata om det där jag håller på med. Älta. Peppa. Bok hit och bok dit. Kontor och planer.
En av mina bästa vänner har jag exempelvis inte längre någon kontakt med.
Det är så långt från drömmar och rosa moln man kan komma.

Min man John är ett kapitel för sig. Han har varit ett enormt stöd. Underbar. När jag har suttit och knapprat bok på daton på nattakröken har han suttit bredvid och hållit mig sällskap (förlåt Johns chef Birgitta för det). Bara för att få en skymt av mig.
Det värsta har nog varit det ständigt dåliga samvetet. Att aldrig kunnat finnas där. Tillräckligt. Ge människor runt omkring mig den där uppmärksamheten, stödet eller kunna finnas där. Hela tiden vara på minus i sin egen lilla räkning i huvudet. Känt sig dålig som konsekvens.

Vi har verkligen slitit. Dag som natt.
Trots att det ser ut som vi har fångat de rosa molnen, lever drömmen och rider världen fram på unicorns med pastellfärgade manar, så är verkligheten en annan. Allt har sina nyanser. Ibland är det bara viktigt att våga kunna se dem. Och skriva om dem. För sätter man ord på allt det där onda, så blir det så … verkligt.
Vi har förverkligat en dröm. Det har vi. Men min definition av just det där drömförverkligandet är nog hemskt mycket mer annorlunda än de där rosa molnen.