Ah, alltså förra veckan var all about fläng. Men nu blir det andra byggbullar.
För den här veckan ligger fokus på att jobba (ideellt), bygga, odla, plåta, filma och snacka framtid.
Yep, och jag är hyfsat taggad om en säger.

Orangeriet ska byggas klart. Nu bara bestämmer jag att alla väggar det ska bli klara invändigt denna vecka. Jag ska lägga upp film från bygget till alla patreons – lovar!
Vi har fått en stor bänk på plats mot norrväggen som ska fyllas med odlingar. Bänken hittade vi  i ett hus som skulle rivas – där vi fick plocka på oss bäst vi ville (hej dröm!). Så glad över att den här arbetsbänken får leva vidare hos oss.
Så här såg den ut när vi hittade den:

Hallå april! Ny månad betyder att jag ska odla nya grödor. Och kanske, kanske har jag en spännande grej på gång kopplat till just odling. Vi får se!
Just nu står det odlingsbrätten precis överallt. Jag kan ha gått en aning banans. 21 gurkplantor, någon?

På onsdag tänkte jag hälsa på min lilla pappa <3

På torsdag kväll klockan 18.00 håller jag ett panelsamtal om konsumtion och återbruk i Framtidens Karlstad tillsammans med en fenomenal panel. Samtalet äger rum på finaste Värmlands Museum! Det är fri entré! Så kom!

På fredag piper jag till Stockholm! Mötesdag med Maria! Och så måste vi ju fira hennes BOK och en annan spännande (och än så länge) hemlig grej! Tjohoo!

Till helgen är det späckat med barnkalas och kompishäng för kidsen, så jag antar att vi faktiskt blir klara med orangeriet? Och så ska jag rensa ut urvuxna barnkläder, för i nästa vecka ska jag hem till min kompis Marie på barnklädesbyte och bubbel! Hur trevligt! Ny säsong kräva sina barnkläder så att säga.

Och så ska jag försöka lägga ut tider för Halmbals-workshop! Jojominsann! Veckan efter midsommar tänka vi anordna en workshop i hur en bygger med halmbalar. Som att bygga ett megastort lego! Det blir skoj. Mer info om detta kommer inom kort – var så säker.

På torsdag kväll klockan 18.00 håller jag ett panelsamtal om konsumtion och återbruk i Framtidens Karlstad tillsammans med en fenomenal panel. Samtalet äger rum på finaste Värmlands Museum! Det är fri entré! Så kom!

Hur ska vi konsumera? Hur ska företagen ställa om? Kan vi börja drömma om en återbruksgalleria i varje svensk region? Hur får en till en återbruksgalleria – med ett stort utbud begagnat och återbrukat – som gör det enkelt att göra rätt? Vad finns det för möjligheter och hinder?
Samtalet arrangeras i samarbete med ABF Värmland, och samtalet livesänds via deras FB-sida. Missa inte det!

Panelsamtal om Konsumtion och återbruk i framtidens Karlstad
Henric Barkman,  projektledare och miljöstrateg, miljöförvaltningen på Karlstad kommun och en av initiativtagarna till Smarta kartan Karlstad

Marthe Hem, Innovationsledare på Karlstad innovation park

Christoffer Henriksson, återvinningskoordinator, Karlstads energi

Fatima Kanu Hedin, karlstadsbo som vill handla mer begagnat och klimatsmart

Hej måndag!
Det händer så mycket runt om i världen att jag inte vet var jag ska börja. Tangentera vill inte knappras. Gissar att alla med en strimma medmänsklighet känner samma sak?
Krig i Ukraina, IPCC-rapport och en världsordning som ställs på ända.
Känns världsfrånvänt att blogga bilder om Stockholms-besök, juli-återblickar, bygge och vardagsfnul i trygga-bubblan samtidigt som hjärtat bankar utanför kroppen.
Så jag har byggt orangeri. Kastat lera på väggen, svurit över Putin, skänkt pengar och processat skiten. Funderat på vad jag kan göra, manifesterat på Stora torget i Karlstad och grävt ner mig i fossil energifrihet från Ryssland och den fossila ryss-soppa vi sitter i.

Så där är jag nu. Var är du i tankarna?

Vissa kanske tänker att sociala medier är ett ställe där en kan fly från allt elände. Men ska vi verkligen fly? Kan vi inte snacka om det istället?

Jag tänkte ändå – mitt i allt – börja där jag alltid börjar när huvudet är på hundra olika håll. Köra en frågestund här på bloggen.
Så har du någon fråga – passa på att ställa dem i kommentarsfältet. Eller via mejl om du hellre vill det: sundh.emma@gmail.com. Högt och lågt.

Det var ju så länge sen, och dessutom har det ramlat in en massa frågor i kommentarsfält och på mejl, så jag tänker att jag samlar ihop allt i en rejäl Q&A.

Och jag tänker att det blir en start på något vis. Mitt i allt.

Vill du bara skriva av dig om läget – gör det i kommentarsfältet. Jag läser allt.

Bildsätter med en massa bilder från förr som jag hittade i arkivet när jag rensade min dator i helgen.

Hurra! Äntligen har vi snott ihop datum för workshops – efter att vi fått in mängder av önskemål. Klart vi ska ha workshops på bygget.

Vi bygger ett närproducerat halmbalhus och kommer under 2022 att anordna ett par workshops kring vissa moment. Exempelvis när det är dags att bygga med halmbalar, lerklina väggar, bygga eldstad med hjälp av lera. Och säkert en massa annat spännande som vi kommer på!

Först ut är att lerklina vårt orangeri utvändigt. Det krävs flera olika lager av lera därför är workshopen uppdelad på två dagar, med en veckas torktid mellan. Både tillfällena behövs för att färdigställa orangeriet. En kan närvara enstaka datum, eller båda.
Själva workshopen är gratis, men vi tar in prima mat och fika från den fantastiska matkreatören Lina Hermansson, som bland annat står bakom Skafferiet.

Kostnaden för varje deltagare är 250 kronor/kursdag.

Tid: 8 maj + 15 maj klockan 10:00-16:00.
Plats: Två mil utanför Karlstad (möjlighet att hämta upp deltagare vid buss från Karlstad finns). Exakt position delges via mejl.

Max 8 pers!

Anmäl dig här

Ps. Vid regn (eller om vi blir klara i förtid) lägger vi ett lergolv i orangeriet. Det blir sköj!

Kan en stämma Stefan Löfven? Fredrik Reinfeldt? Göran Persson? Ingvar Carlsson och Carl Bildt? Kanske kommer jag även vilja stämma Magdalena Andersson. Vi får se.
Hålla dem personligt ansvariga? För att ha gjort för lite för att stävja klimatkrisen?
Effekterna av människans utsläpp har varit kända i årtionden, men allt för lite har gjorts. Och det går fortfarande för långsamt.

Det har landat ännu en delrapport från FN:s klimatpanel IPCC – mitt under brinnande krig i Ukraina. Och nu kräver världen det nästintill omöjliga – att vi ska ha två tankar i huvudet samtidigt. För att undvika fler konflikter. Badda såret så det läker, och se till att inte fler uppstår.
Rapporten larmar om akut behov av att sänka utsläppen. Nu. Över 3 miljarder människor ringas in som sårbara för klimatförändringarnas effekter. TRE MILJARDER MÄNNISKOR:

Samtidigt larmar IPCC om akut behov av att öka klimatanspassningen. Alltså att förbereda oss på et förändrat klimat med ökade havsnivåer, översvämningar, torka, brist på dricksvatten och skördar som slår fel.
Men som Markku Rummukainen konstaterar ( Markku är professor i klimatologi vid Centrum för miljö- och klimatvetenskap (CEC), Lunds universitet Sveriges kontaktperson för FN:s klimatpanel IPCC på SMHI)
– Med en fortsatt temperaturhöjning kan en anpassning gradvis bli omöjlig i allt fler ekosystem och samhällen, med stora konsekvenser som följd. I synnerhet om den övergripande utvecklingen inte blir mer hållbar så ökar sårbarheten, och klimateffekterna slår värre mot allt fler, säger Markku Rummukainen i ett uttalande via Lunds universitet.

Varför ifrågasätter vi inte sittande beslutsfattare mer? Hur undviker vi att beslutsfattare i framtiden säger att de inte förstod allvaret.
Jo, vi ska kräva att de förstår allvaret.
Kräver att varje kommunpolitiker, varje riksdagspolitiker ska genom gå en utbildning i klimat och miljö.

Nämen så kan en väl inte göra? Så har en aldrig gjort.
Nej, men vi har heller aldrig befunnit i oss i en kris av denna dignitet.

En gång blev jag kallad alarmist. Ett ypperligt sätt att slå ifrån sig fakta som inte passar en. Som naggar lite på livet som var så gött.
Det går alldeles utmärkt att kalla mig påläst.

Jag sitter vid bordet i mitt rosa kök, känner den trygga fredagstillvaron smyga sig på vid 16-snåret. Solen strilar in genom fönstret, det luktar vår utomhus, det står tacos på menyn, myskväll med kidsen är inbokad och sedan följer final på “På spåret” med mina absoluta favoritlag. Och i helgen ska jag plantera om odlingarna.

Samtidigt.

Människor inknödda på tunnelbanestationer, bilar i milslånga köer på väg bort från Kiev,  spädbarn som ligger inlindade i vad som hittats. Barn som tar sina första andetag i en krigszon. Det som för en vecka sedan var fredag, är i dag fredag i en krigszon.
Pappor som tar adjö av sina barn, eftersom män måste stanna kvar för att försvara landet. Avskedet. Det ofattbara avskedet.
Ryssar som – med sin frihet och livet som insats – höjer sin röst och demonstrerar.  Vill visa omvärlden att detta är Putin – inte jag. Inte vi.

I vanlig ordning vill jag göra något.
Jag har givetvis skänkt pengar till Röda korset, men ska jag äta någon form av tacos medan det pågår ett krig under samma himmel?
Ja, detta är inte det enda kriget, den enda orättvisan, under samma himmel.
Och så är det så typiskt oss att reagera på ett krig som är närmare oss än förut, trots att skiten pågår på så många platser längre bort.

Gah, nu hör jag barnen komma hem från förskola och skola.
Jag vill krama om dem. För att jag har privilegiet att kunna göra det. I tacksamhet för att jag har möjligheten. Att jag inte behöver plocka upp dem mitt i natten – ur deras varma sängar – för att ta dem till ett skyddsrum. Och där försöka förklara så lugnande sätt en kan vad som pågår.

Jag kan så klart aldrig sätta mig in i hur det känns. Det är en omöjlighet. Men det är min plikt som medmänniska att försöka.
Och när jag har försökt så gott jag kan ska jag kapsla in och komma i håg den känslan när flyktingströmmarna kommer och ber om möjlighet till ett annat liv. Bortom konflikt.

Jag ska använda min röst. Säga att krig är skit, vapenexport likaså. Säga att jag är trött på att höra snack om Nato. Bara ner med alla vapen. Säga högt och tydligt att vi bör öppna gränserna för de som behöver det.

Jag har rätten att höja min röst, skriva och demonstrera – utan att riskera min frihet och mitt liv. Det privilegiet ska vi använda. Inte ta för givet.  
Det är vår förbannade plikt ärligt talat. Liksom att inse vårt enorma privilegium.

Vad spelar det för roll vad vi gör. Putin tittar ju inte på vad VI gör, kanske någon tänker.
Men om alla tänkte så skulle inte bara utvecklingen stanna av och vår syn på oss själva naggas, utan vi skulle förgås av hopplöshet. Vi kan inte känna hopp om vi inte själva är med försöker förändra. Det vi känner då är mer av en … tro. Och det är något annat.

Ikväll äter jag tacos. Men jag vårdar också bilden av pappan som tar farväl av sitt barn på näthinnan. För den påminner mig om att vi inte ska ta våra rättigheter för givet, och att vi måste göra vad vi kan för att stoppa den här skiten.

Oh, loooord vilken morgon och start på veckan.
Hade svårt att somna i går kväll pga världens storm ute och orostankar kring bygget (faller den gamla granen nu? Håller presenningen på taket? Kommer dörrarna till orangeriet flyga upp av vinden?).
När det ljusnar ska jag kuska över till tomten och se om allt står kvar. GULP.

Det blev en stökig morgon med seg jag som kolasåsade mig upp, jakt efter borttappade vantar, leta-leta-leta och trötta barn som helst av allt vill stanna hemma och frukost-lunka.
En hel del tjat hade denna morgon i sitt sköte – tydligen. Alltså mer än vanligt.

Lämnade efter många turer barnen på förskola och skola och en fadd eftersmak av 100% o-go känsla letade sig fram i kroppen efter en jäktat på de små. Insikten om att ha varit väldigt mycket koooom igen nu – jag haaaaar sagt till huuuuundra gånger.
Men en fördel med att jobba hemifrån med sin partner (och inte jobba själv som jag gjorde förr) är ju att en kan sno åt sig en famn och vända skiten. “Kan vi skratta oss igenom denna dagen, tack?” sa jag till John när jag kom hem. Skratta åt den eventuella storm-kalabaliken på tomten och sedan fylla barnen med skratt och gos när de kommer hem.
Så det ska vi göra.

Wish us luck när vi går över till tomten strax.

God kväll på er från söndagssängen.
Ja, vi har liksom inget vardagsrum i vårt under-tiden-hem så när det ska krypas ner framför söndags-TV:n så är det sängen som gäller.
Ganska mysigt om du frågar mig, aningen svårt att bjuda hem ett gäng på TV-kväll. Och ganska långt från instagram-vänlgt.

Men om en ska vaska guld ur leran, så är det väl en av alla perks med att göra den här förändringen  (flytta in i en gammal verkstad) mitt i en pandemi.
Var det några fler perks? Hmmm. Nä. Eller jo, att vi kan jobba på distans och att ingen har FOMO (eftersom alla lever ganska lugna liv at the moment?). Men sedan var det slut på fördelar. Eller har du några på lager?

Just nu blänker sista avsnittet av “En brittisk skandal” i bakgrunden (sjuk jädra historia), och jag ska alldeles strax göra mina styrketränings-övningar (megasuper-enkla bara för att jag ska orka göra dem varje dag). Men först vill jag säga tack för alla input på mitt förra inlägg. Jag vet inte om jag blev så mycket klokare i valet, men många av er skrev så fint så helt plötsligt känns mycket av velet avlägset.
Men det är väl som allt annat. Ibland kommer kvalen. Vad håller jag på med? Är jag bra nog? Kan jag det här? Varför ser mina bilder ut som murklor på rad när alla andras ser ut som ett skimmer av gudomlig kolasås. Kanske ska jag göra något annat?
Jag tror det är högst mänskligt. Att tvivla. Om det så är om en lever det liv en tänkt sig eller om bilderna en pruttar ur sig ser ut som skit.

Hur som.
Jag kör på. För nu vet jag att ni följer mig av flera olika anledningar (text, ämne, bilder och för att ni följt med länge), och det känns fint ska ni veta. Jag kommer så ofta jag kan köra på det snabbaste sättet, mest för att jag har tusan bollar igång samtidigt och det vore tråkigt om jag blev fast i kval kring poppiga bilder eller ej – istället för att bara lägga ut och uppdatera. Och hoppas ni har förståelse för det <3

Den här helgen har spenderats hemma. Jag var i Stockholm torsdag-fredag och passade på att gosa barn och leka loss i skogen innan kidsen flög i väg för att leka och sova över hos kompisar. Mellan goset har jag rensat bland barnens kläder, strukturerat upp alla våra flyttlådor som numera står i min pappas gamla rum, städat och sandat på den isiga tomten, fixat i ordning i orangeriet, grävt upp lera för lerklining (måste passa på innan det blir frysgrader), hängt med min syster som varit här en sväng, gullat med hönsen, försökt lyfta en SVINTUNG bänk som vi hittat i ett rivningshus och förberett nästa veckas byggplaner.

Nästa vecka har jag en hel del att göra. Jag ska föreläsa på en skola i Karlstad, försöka svara på alla 100 mejl som ligger obesvarade i min mejlbox, prutta ut ett poddavsnitt, redigera en film från tomten till Patron och så bygga! Som jag vill bygga!
Det börjar nämligen närma sig tak på orangeriet. Näver och enekrokar (från enbuskar) ska på och sedan ska vi lasta på bös som senare ska bli en äng.
Det blir grejer det!

Nämen god morgon första vardagen på nya året.
Denna dagen började lätt kaosartat milt sagt. Jag och John trodde att skolan var stängd i dag, men det var visst förskolan som var halv-stängd. Så kaos och panik när vi insåg “skolplikt, skolväska, skolgrejer – HOHO”.

Vi irrade runt här som galningar. Hivade fram frukost samtidigt som några drag med hårborsten landade i barnets hår.  När barnet väl var i skolan och det andra LEDIGA barnet tittade på morgon-TV, öppnade jag laptopen för att se om jag  kunde förekomma tillbaka-på-jobbet-kaoset med att rensa lite i den överfulla mejlkorgen.
Då fungerar inte L och inte heller H på min dator. Anledningen kan väl eventuellt vara att en genomdränkt katt sprang in och la sig på min laptop det första han gjorde i går kväll.

Det höll på att bli en dyr start på det här året, men efter några uppmjukande knapptryckningar började tangentbordet fungera dattan ganska hyfsat.
Så nu startar vi det här året va?

Med bygge, blogg, podd och annat skoj! Så taggad – inte ens trasiga tangenter på en dator kan stoppa mig!

Just i dag ska hönsen pysslas om (hönshuset är så fint i vinterskrud), vi ska försöka undersöka tuppen som har något vajsing med benet, vi ska hugga ner enar till bygget (till taket på orangeriet) och så kanske jag hinner lerklina väggar också. Fruktansvärt kul är det!
Och imorgon är jag tillbaka på jobbet på allvar.