Jag sitter vid bordet i mitt rosa kök, känner den trygga fredagstillvaron smyga sig på vid 16-snåret. Solen strilar in genom fönstret, det luktar vår utomhus, det står tacos på menyn, myskväll med kidsen är inbokad och sedan följer final på “På spåret” med mina absoluta favoritlag. Och i helgen ska jag plantera om odlingarna.
Samtidigt.
Människor inknödda på tunnelbanestationer, bilar i milslånga köer på väg bort från Kiev, spädbarn som ligger inlindade i vad som hittats. Barn som tar sina första andetag i en krigszon. Det som för en vecka sedan var fredag, är i dag fredag i en krigszon.
Pappor som tar adjö av sina barn, eftersom män måste stanna kvar för att försvara landet. Avskedet. Det ofattbara avskedet.
Ryssar som – med sin frihet och livet som insats – höjer sin röst och demonstrerar. Vill visa omvärlden att detta är Putin – inte jag. Inte vi.
I vanlig ordning vill jag göra något.
Jag har givetvis skänkt pengar till Röda korset, men ska jag äta någon form av tacos medan det pågår ett krig under samma himmel?
Ja, detta är inte det enda kriget, den enda orättvisan, under samma himmel.
Och så är det så typiskt oss att reagera på ett krig som är närmare oss än förut, trots att skiten pågår på så många platser längre bort.
Gah, nu hör jag barnen komma hem från förskola och skola.
Jag vill krama om dem. För att jag har privilegiet att kunna göra det. I tacksamhet för att jag har möjligheten. Att jag inte behöver plocka upp dem mitt i natten – ur deras varma sängar – för att ta dem till ett skyddsrum. Och där försöka förklara så lugnande sätt en kan vad som pågår.
Jag kan så klart aldrig sätta mig in i hur det känns. Det är en omöjlighet. Men det är min plikt som medmänniska att försöka.
Och när jag har försökt så gott jag kan ska jag kapsla in och komma i håg den känslan när flyktingströmmarna kommer och ber om möjlighet till ett annat liv. Bortom konflikt.
Jag ska använda min röst. Säga att krig är skit, vapenexport likaså. Säga att jag är trött på att höra snack om Nato. Bara ner med alla vapen. Säga högt och tydligt att vi bör öppna gränserna för de som behöver det.
Jag har rätten att höja min röst, skriva och demonstrera – utan att riskera min frihet och mitt liv. Det privilegiet ska vi använda. Inte ta för givet.
Det är vår förbannade plikt ärligt talat. Liksom att inse vårt enorma privilegium.
Vad spelar det för roll vad vi gör. Putin tittar ju inte på vad VI gör, kanske någon tänker.
Men om alla tänkte så skulle inte bara utvecklingen stanna av och vår syn på oss själva naggas, utan vi skulle förgås av hopplöshet. Vi kan inte känna hopp om vi inte själva är med försöker förändra. Det vi känner då är mer av en … tro. Och det är något annat.
Ikväll äter jag tacos. Men jag vårdar också bilden av pappan som tar farväl av sitt barn på näthinnan. För den påminner mig om att vi inte ska ta våra rättigheter för givet, och att vi måste göra vad vi kan för att stoppa den här skiten.
Loading Likes...