För ganska exakt ett år sedan gick flyttlasset från Midsommarkransen till landsbygden i Värmland. Från välordnad sekelskiftestrea till en gammal verkstad på 40 kvadrat, från pennkjol till lerig arbetsbralla och från tunnelbanans 3 minuters väntetid till närmsta busshållsplats närmare 40 minuters rapp gångväg.

Det har varit ett omvälvande år.

Inte bara flytten, ny förskola och skola, nya sammanhang – utan också att bo på en plats så totalt annorlunda än jag varit van vid. Långt ifrån stadsparkernas eftermiddagslek, urbana trafikbrus, myller av människor, normer som en är en del av och ett fång vänner.
18 år av uppbygd vardag.

Det har varit varit saknad efter det gamla, det har varit glädje över det nya. Lika mycket som jag älskat att dra in försommardoften av syrén, anlagt perennrabatter, plockat svamp i skogen, njutit av stjärnklara himlar, dragit in frisk luft i lungorna och sett ut över de vajande fälten, lika mycket har jag också saknat stadslivet som var så totalt annorlunda. Där min plats var given, sammanhanget glasklart och rösten på något vis klar.
Jag har varit tacksam, skitledsen, asarg, svinlycklig och ett hopkok av allt samtidigt. Som en sölig kalops.

Det har varit en känsla av vad-tusan-gör-jag-här och fy-fan-vilken-tur-att-jag-var-här.
Jag har klivit in i det en helst av allt vill rygga ifrån. Det som för mig varit enklare att hantera långt-bort-ifrån.
Alzheimer-skiten och min pappa som sakta (men allt för fort) tynat bort.
Förtvivlat har jag stått pall trots att kroppen velat vittra sönder av denna avgrundsdjupt fördjävliga sjukdom.

Det har varit stunder som jag trott att jag bara ska klappa ihop på golvet och inte ta mig upp. Det har varit gråt. OM det har varit gråt!?

När tiden inte räckt till. När jag behövt finnas där för mina barn, mitt jobb, klimatet, en skog, en mamma.  Och en pappa. När jag behövt släppa jobbet abrupt för att pappa gått vilse i skogen och jag måste hitta honom innan mörkret faller. Bära honom när hans ben inte orkar länge.
När jag slits av att sitta i ett digitalt möte och se honom utanför fönstret.  Brottas med tanken om att det kanske är just i dag som han minns mig för sista gången och jag går miste om en promenad med honom? Som min pappa. Innan jag blir en främling för honom.
Jag har inte räckt till. Slitits itu.
Velat finnas där den sista tiden, men också inte orkat finnas där den sista tiden. Och skammen och stressen däremellan.

Jag har kämpat med att försöka vara en hyfsad mamma, kollega, någon-form-av-inspirerande-influencer och ideellt arbetande, någorlunda professionell klimatkämpe, samtidigt som jag har stångat mig ihålig i försök att hålla humöret uppe. För vardagens gång.  Och för min pappa som tynat bort.

Jag har väl fått en sorts insikt – eller kanske snarare acceptans – för att allt samexisterar. Rosa, piffiga hönshus OCH totalt mörker kan existera sida vid sida. Att en kan vara överväldigande glad, initiativrik idéspruta, skarp å stadig, taggad på häng, handlingskraftig och samtidigt skitledsen, trött, utsliten, vacklande och oförmögen att bjuda in eller delta.

Att se någon dö långsamt är att sörja lite hela tiden.
Jag har varit stark som en oxe och samtidigt svag som en död mask.
Försökt hålla ihop hyfsat, trots att min kropp har gråtit medan jag lugnat honom, klappat hans hand och försökt vänt hans dagar till något bättre. Vaggat honom på något vis.
Fan vad stark jag varit.

När en är mitt uppe i det är det är det som att en bara gnatar på. Står upp, sitter ner, sover, äter. River loss 100 stenplattor och anlägger en perennrabatten för att hantera. Ånga ut skiten på något vis, som välinvesterad selfcare-behandling.

Nu har det gått ett år sedan jag flyttade hit.
För att jag ville ut på landet, och för att jag ville leva nära min pappa innan han försvann.

Jag fick ett halvår med honom innan han slutade minnas mig, innan jag var tvungen att välja min mammas hälsa framför min pappas hemmaboende. Jag hann sjunga honom till sömns om kvällarna, dricka 11-kaffe, gå promenader och säga att jag älskar honom.
Sedan flyttade han in på hem.

Jag besöker honom en gång i veckan (om vi är friska). Förut flera gånger. Men det är med djup ångest jag gör det. Det är med motvilja jag ringer och frågar om det passar att jag kommer. För jag vet inte vad som väntar. Längtan och ångestfull olängtan på samma gång.
Jag gråter innan, står sedan stadigt när jag väl är hos honom, skrattar, lugnar och drar skämt. Jag säger “jag älskar dig, du är världens bästa pappa”. Och sedan kör jag de 20 minutrarna hem. Gråtandes vid ratten. Arg för allt som inte blev. Ledsen över att mina barn aldrig får uppleva min pappas humor, påhitt och musikalitet, på samma sätt som jag. Stressad och frustrerad över att alla fantastiska som tar hand om honom  – hemtjänst och personal på boende – som endast får se hans dåliga sidor. Det skulle inte sluta så här för han som alltid var snäll, stark och rättvis.
Förtvilat putsar jag av minnen för att komma i håg dig pappa för den du var. Innan sjukdomen för flera år sedan började bryta ner dig – en skärva i taget.
Nu är du mest av allt ett skal, som ibland förstår att vi hör ihop på något vis. Men kan inte förstå hur. Det var länge sen jag var din dotter, men du är alltid min pappa.

Det har varit ett omvälvande år.
Minst sagt. Där jag plöjt ner tid i bygge och odlingar som ett sätt att hantera. Varje ny fas av min pappas sjukdom kräva sin odling så att säga. Kroppen har värkt när jag lagt mig om kvällarna och kanske hade det värkt mer inom mig utan det där byggandet, odlandet, grejandes, kånkandet.

Det här året har gjort mig till en ny version på något vis.
Huden har skalats av och samtidigt tjockast på i takt med att en hanterat nya faser, nya sorger. Jag känner enorm tacksamhet, tar inget för givet och känner kanske att jag gör något vettigt.  Och även om det varit svårt många gånger och jag känt mig felplacerad (hej nya normer och sammanhang som en inte är van vid), så har jag träffat så många fina människor, lokaliserat ett knippe människor där jag kan vara jag, varit så glad över att ta hand om gamla ekor som blivit liggande, kunnat servera mamma middag om kvällarna, ha ett hem för livet och känna att jag gör något vettigt med min tid.

Men det har varit tufft. Att kliva in, se livets baksidor i vitögat och göra det till vardag är en utmaning. Och jag har nog inte alltid fungerat helt … normalt. Förmodligen pratat om alzheimern och sorgen i helt fel sammanhang totalt odramatiskt, där folk har blivit obekväma och inte vetat hur de ska hantera att allt inte är tipptopp. Och fått förståelse hur fucked up en kan vara och känna sig när en befinner sig i en sorgeprocess.

Mitt i allt har jag känt sådan ofantlig tacksamhet och förundran över människors värme. Ni vet, den där klassiska, att det är när en går igenom en kris som en inser vilka som finns där när det blåser. De som hjälpt mig att leta efter pappa (alltså grannar!), de som sagt rakt ut – tjongpang (utan att vi känner varandra särskilt väl) – att “säg till om jag kan göra något”, de som skickat meddelanden, kuskat ut på landsbygden för att titta till mig, krama mig och förstått. Och velat förstå även om det är jobbigt att stiga in i någons sorg. Och de som av någon outgrundlig anledning förstått trots att jag inte pallat yttra ett ord.
Tack för er.
Hoppas jag kan återgälda omtanken och tiden någon gång <3

Även om jag inte visat att jag sörjt (för det är banne mig inte alltid lätt), utan försökt vara som vanligt, så har det betytt så otroligt mycket att få den där omtanken eller känsla av samhörighet. Att får vara ledsen utan att det definierar en för alltid.  Mycket av frustrationen mitt i sorgen är ju att en vill vara just som vanligt. Sig själv. Inte fors av mörker. Det är ju inte direkt en social vänskaps-magnet att vara mitt i en sorg. Och definierar en sig vanligtvis som en glad, optimistisk skit så blir fallet ganska högt. En personlig livskris mitt i den andra krisen.

Nu väntar första julen utan min pappa. Han finns ju där ett par mil bort och jag ska besöka honom, men han är liksom inte … inte där.

Trots allt det mörka och kämpiga ser jag så mycket fram det nya året. Ett år av byggande, odlingar, middagar i orangeriet, fest i trädgården och solnedgångar över alla projekt. Massor av nya bekantskaper (om jag kan bete mig på ett vettigt sätt, hahaha).
Och kanske hopp om ett värdigt avslut.

När sommaren kommer ska jag bjuda in alla nya och gamla vänner. Vara jag. Skåla för en fin framtid och liksom leva.

Hej på er!

Här har det varit tyst som attan i veckan. Det beror på att jag legat däckad i något influensa-liknande, långdraget skit. Lite som en tack-för-att-du-vabbade-förra-veckan-present. Mmm.

Så jag ligger efter med allt jag tänkt göra. Blogga julmarknad, besöket i Stockholm, året som gått, julpyssel och bilder från bygget.  Men ja, det kommer och jag är inte förvånad. Är det inte så varje år? Att december känns som tre dagar lång och så tjoff så kommer julafton.

Nåväl, inlägg kommer, men får pytsa ut det lite i otakt så att säga.
Är en sjuk så är en sjuk. Och då blir det inte många knop gjorda, men en sak jag gjort mellan sjukvarven är att rensa bilder. Min dator samarbetar nästan bara med mig eftersom den är för fullproppad med bilder och filmer och jag hinner aldrig komma ikapp med rensandet innan en hög med nya bilder ska in. Jag inser inte att rensa datorn, katalogisera och sådant trääääligt också ingår i operation jobb.

När jag rensade hittade jag massor av bilder från i somras, då jag passade på att vara lite ledig från bloggen. SÅ MÅNGA OBLOGGADE BILDER!

Jag hittade en bild från vårt lilla hus som vi bor i nu. Och bestämde mig för att stappla ut för att ta en ny variant. Samma vy, sex månader emellan.

Imorgon en ny vecka – wish me frisk!

Förra torsdagen satte jag mig på morgontåget till Stockholm. Detta mys! Ett coffice på hjul fyllt av värmlänningar med knapprande laptops. Jag kan LÄTT leva med detta.

Att bo på landsbygden med skogen runt hörnet och friskvårdstimme i trädgården, och åka in till människobyn (som min storfavorit Sophia brukar säga) titt som tätt. Hade bytt arbetskläder mot klänning och ullkappa, och var så fasligt glad att vara tillbaka. Eller på besök ska jag säga.
För nu är jag inte en del av den här staden längre. Och det känns oerhört märkligt, och oerhört … mycket. Det ändå märkligt hur mycket utböling en känner sig på ett kick.

Det är ändå intressant vad 10 månader på landet gör med en (skulle kanske rekommendera kuren för alla Stockholms-trötta mediamän?). Allt känns festligt! ALLT!
Frilansare som sitter uppkrupna i fönster på café, den urbana stadsbilden (ja, ni kan läsa in trafiken här – detta som jag HATADE så djupt när jag bodde här), rulltrappor (!?), cafépersonal med liten mössa på sned som givetvis talar engelska, föräldralediga hipster-dads i klunga och uppsynen när en promenerar förbi lokaler på söder och ser en formgivarmän med små baskrar på toppen av hjässan. Jag älskar det.
Tänk va? Det där som var ens vardag förut. Det är känns så avlägset. Till och med att åka hiss kändes som något exklusivt. Det där en undvek när en bodde här, eftersom det var synonymt med piss.
Även om det på något plan känns lite sorgligt att inte vara någon del av något längre (är ju del av något annat nu), så är flytten från staden det bästa som hänt min och Stockholms relation.
Från att vara så trött på staden så kan jag ärligt säga att jag älskar skiten nu.
Just för mig passade det bara inte att bo just där, men är samtidigt så sjukt tacksam för de 18 år jag spenderat här. Tack Stocholm för dig och alla människor jag mött här!

Men jag var ju inte i Stockholm för att återse alla gamla gator. Inte heller se hela mitt liv ur ett retropersektiv (även om det blev så), utan mitt mission var två saker. Träffa Maria för att göra en plan för podd, föreläsningar och Klimatklubben – och fira att vi blivit nominerade till WWFs pris. Och “fira” Klimatklubbens 3-årsdag. Det senare är ju inget att fira egentligen, för drömmen är ju att Klimatklubben inte ska behövas. Att politiken, lagarna, subventionerna är i linje med vad som krävs för att trygga framtiden. Men så är ju inte fallet. Så Klimatklubben ångar på!

Mötte upp Maria på ett café och gjorde en utarbetad plan för det kommande året – fram till valet 2022 – med Klimatklubben. Strålkastarljus ska riktas om en säger.

Efter en hel dag med idéspån, planerande, skratt och babbel så gav vi oss ut på promenad. Vi skulle till andra sidan söder för middag.

Men först en bild på oss. Vi hörs ju varje dag – från tidig morgon till sen kväll – men sällan IRL. Så himla fint att ses!

Traskade förbi Trädgården. Här bodde en ju nästan förr i tiden.
Måste säga att Trädgården (både när den låg i Klaravik och här) tillsammans med Debaser var de bästa ställena. I sommar vill jag gå hit!

På baksidan av Trädgården lurar denna hemliga entré.
Den tar oss till Växthuset. Där mötte vi upp Isabelle som ju jobbar med återbruk  och Yrsa som är expert på reklam och greenwashing. Så himla roligt att träffa andra som jobbar med klimatfrågor, som har andra perspektiv än sig själv.
Extremt oskarp bild, men pja, SÅ BLIR DET när en inte har tid att ta bild utan vill vara en del av samtalet.

Efter middagen traskade jag hem till min kompis Frida. Vi blev sittande med te och babbel tills klockan blev tok för mycket. Men det fanns del att avhandla, eftersom vi knappt setts i härjet av pandemi och flytt från stan. Så himla fint att ses. Och detta med att sova över hos olika kompisar när en är i stan – hej mys!
Undrar vem jag ska besöka nästa gång jag är i stan?

Nästa dag började med pangfrukost med tjock dimma utanför, sedan spenderade vi fredagsförmiddagen med ett gemensamt litet hemmakontor.

Strax innan lunch vinkade vi adjö till varandra och sedan var min plan att gå från söder till centralen. Hinna förbi klimatstrejk på vägen innan jag skulle kasta mig på tåget?
Åh, du ljuva optimist.

Klipp i stegen och med kameran i högsta hugg. Gick förbi en tidernas entré – inslagen i klematis.

Malmgårdsvägen raka vägen fram och sedan kosan mot T-centralen. Någon klimatstrejk hanns inte med, men jag ska försöka komma hit för den globala strejken den 22 oktober. Ses vi då?

Imorgon är det 11 september.
Det är inte bara 20 år sedan 9/11 – de förskräckliga attackerna som ritade om världen – utan också prick ett år tills det är val i Sverige.

Det är ett ödesval på många vis.
För det är ett val som måste handla om klimatet om vi ska ha någon fakking chans att lösa klimatkrisen och skapa något form av framtidstro.
Det är av yttersta vikt att klimatet sätts högst på agendan, och att alla politiska partier steppar upp så att deras politik lirar med klimat- och miljömål. Och pretty much vad vi åtagit oss i och med Parisavtalet och rimligtvis även i linje med senaste IPCC-rapporten.
Men för att partierna ska våga det behövs en opinion.
Och det är där du kommer in i bilden.

Vi alla en enormt viktig roll. 
Förutom att vi är väljare är vi någons vän, bekant, kollega, släkting, granne. Vi är någons inspiration och vi är opinionen. Vi har en röst – och det är banne mig få förunnat.
Vi har också rätten att uttrycka oss. Vi har möjlighet att like:a, kommentera, reposta och påverka favoritinfluencers och norm-sättare.

Vi behöver inte bli straight hållbarhets-edge i foträta skor som vi ärvt av vår mormors systers man. Vi behöver inte kedja fast oss vid riksdagen, sluta skratta och säga bye bye till AW och fest. Men vi kan faktiskt visa var vi står. Ibland.
Stå upp, gå före, tycka till, ta upp ämnet, skriva, dela, lyssna in och argumentera. Visa upp när vi gör vettiga val, men också pressa på samhället att göra det enklare att välja vettigare. Det om något är att visa att en kan ha både foträta skor, men med ganska mycket fakking kickass i.

Imorgon är det ett år kvar till valet.
Ge alla du känner 365 dagar på sig att mogna fram en röst för klimatet. 
Skriv på den här namninsamlingen som kräver politik som ligger i linje med klimatmålen, bjud in till val-öl (och snacka politik), dela inlägg i sociala medier, kroka arm med alla dina vänner att rösta i Kyrkovalet tillsammans (eller gå och förtidsrösta) och

Kila in klimatet. Och gör valet till en självklarhet. Förutsätt att alla GIVETVIS ska rösta med klimatet i åtanke – herregud, konstigt vore annars.

Do your part.
Sedan är det upp till alla andra att göra sin.
Vi människor är flockdjur, vi gör som alla andra.

Dela under #klimatval2022.

Har du bra:iga tips på hur en kilar in klimatet i samtalet – dela med dig här i kommentarsfältet.

I samarbete med Leksands knäckebröd

Det är något visst med just den här tiden på året. På fälten råder febrilt jobb med att få in skörden, skogen skriker svamp, blåbär och lingon och trädgården är full av gurkor, tomater, pumpor, squash, äpplen, morötter och sallad. Samtidigt är en tillbaka från semestern och det närmsta många av oss 2021-årsmänniskor kommer termer av jordbruk är the never ending mejlskörd.

Jag slås ofta av hur frikopplade vi är från säsongerna, matproduktionen och den lokala maten jämfört med hur vi levde förr. Då odlade de flesta sin bas och tog vara på allt, och toppade med köpemat. Nu är det tvärtom. Vi köper basen och lägger en egenodlad basilkakvist på toppen.

Vi har hela världen i vår ecofriendly tygpåse, men hinner inte ta vara på vad som finns utanför dörren. Knappt det i påsen heller.

Vi lever i ett centraliserat samhälle i en global värld, där det stundvis är enklare att få tag i en banan från Costa Rica än en reko tomat odlad i samma kommun. Trots att det är säsong. Landsbygden ska leva och vi vill gynna det lokala, men när vi handlar så styr förmodligen pris och tillgänglighet vad som hamnar i korgen. Varannan tugga som vi tar är trots allt importerad.

Normen är att jobba 8-5, svänga förbi storhandeln på billängds avstånd och köpa med vanlis-mat som ris från Kina, tomater från Spanien, sallad från Holland och äpplen från Nya Zeeland. Vi har hela världen i vår ecofriendly tygpåse, men hinner inte ta vara på vad som finns utanför dörren. Knappt det i påsen heller.

När vi går på restaurang så vill vi ha den hippaste maten. Och det stavas mathantverk, lokalproducerat och säsongsbetonat. Mmm, en äppelkompott av räddat äpple har aldrig känts hetare. Men att gå ut och rädda äpplen själv – det gör vi inte (95% av alla äpplen ruttnar bort i svenska villa trädgårdar).
Och vill vi handla lokalproducerat får vi ta bilen till reko-ringensparkeringen en specifik dag i veckan. För i matbutikens grönsaksdisk är det mest importerat.

Tänk om världen såg annorlunda ut?  Och hur skulle den se ut då?
Och vilka framtida yrken drömmer jag om i hemlighet?

I ett rykande färskt avsnitt av Plan B-podden snackas det lokalproducerad mat,  vad vi odlade förr (men inte längre), självförsörjning (vad är Sverige självförsörjande på?), gårdsbutiker och sist men inte minst: Sveriges roll i matproduktionen. Vad händer när andra länder (som vi är beroende av i dag) får ett för varmt klimat? Och vad ställs för krav på Sverige när klimatförändringarna ritar om odlingskartan?

Vi snackar utmaningar och bollar lösningar, drömmer om starkare byar, nya yrken och listar varför det är bra att äta lokalproducerat.
Men let’s face it. Det är inte transporterna som kostar klimat, men om vi vill skapa arbetstillfällen, öka respekten för maten och känna stolthet för vad som produceras i vårt land så är lokalproducerat grejen. Och för en levande landsbygd så klart.
Vi behöver decentralisering och modiga företag som går i bräschen för omställningen.
Ett sådant modigt företag är Leksands knäckebröd – ni vet knäckebrödet med dalahästen på – vars hantverkskunnande går tillbaka sex generationer. Och brödet bakas av på lokalt odlad råg och vatten från egen källa.

Det är inte bara hantverket som har en anrik historia – även resurs- och lokaltänket. Innan det blev hippt och hänga-med-igt att snacka sustainability och lokalproducerat hade Leksand knäckebröd återanvänt spillvärme, blivit med fossilfri el, tagit vara på baksvinn och köpt rågen från bonden nästgårds.
Nu är de hungriga på nya omställningssteg. Därför kan du från och med nu  hitta klimatberäkningar på förpackningarna – för att du lätt ska kunna göra vettigare val när du handlar.

Spana in förpackningarna, testa Leksands knäckebröd och njut av lokalproducerad mat som ger en levande landsbygd!

Och lyssna på senaste avsnittet och berätta vad DU tänker! Hur vill du att världen ska se ut? Och hur löser vi ekvationen: bra, lokalproducerad mat för alla – men också rejält med deg till producenterna? Tyck till!

Nog är det en märklig känsla – att ens gamla liv är till salu. Jag skulle rent tekniskt kunna köpa tillbaka det – om jag hade haft pengarna.

Lägenheten i Midsommarkransen (saknar!) är till salu eftersom familjen som köpte den flyttat till större ( i samma förening så klart – what else!). Torpet på Gotland är också till salu, och jag gissar att de också flyttat till större i samma trakt (pga the best place).

I lägenheten har inte mycket förändrats, mer att allt ser annorlunda ut med någon annans möbler.

Men torpet har fått ny kulört i köket, nya köksstommar, en diskmaskin (skönt), nytt badrum, tapet på övervåningen och en stor lada där vi hade husvagnen. Ett äppelträd vid perennrabatten är nedtaget, en grusgång har anlagts där vi hade äng och så har kaminen bytts ut i vardagsrummet (där vi hade sovrum).
Och så har de satt ett nytt lås till toaletten – behövligt.

Det ser väldigt ordnat ut jämfört när vi bodde där, men å andra sidan har denna familj bott heltid där.

Som jag kan sakna båda de där platserna. Särskilt nu när hösten drar in.
Det suger till i magen när en ser rabatterna som en slitit med och som nu står i full blom, badrumsdörr och ytterdörrar som jag målade i den perfekta kimröksblåa nyansen och det stora äppelträdet som jag tyckte så mycket om.

Som jag älskat båda de där platserna. Människorna, grannarna och de vackra omgivningarna.
Nä, nu måste jag nog ta en tur till tomten för att hålla fokus på det nya livet.