Alltså tack för alla fantastiska namnförslag! Det har bara rasat in bra:iga namn till höger och vänster. Ni är ju bara för härliga!
Ett litet tyvärr är ju att jag råkade hitta ett bebisörngott bland Cirkus Sundhs grejer med ett broderat S på också, så vad sägs om att släppa namnbattlet fritt (utanför H-begränsningen, aka, ALLA namnförslag välkomnas)?

Hit me med era finaste namn!
Gärna ett som svänger bra med Sundhet.
Vad säger ni?

Min fina mamma Märta med en nyfödd, sundhiansk skrutt på axeln. 

Halloj! Som du vet jag älskar ju återanvändning, miljötänk och saker med historia. Till den lilla bebisen i magen vill jag köpa så mycket begagnat som möjligt, så att världen kan fortsätta vara så där vacker som den är.
Men eftersom jag är sängliggande den mesta av preggotiden (loppisrundor är vilda drömmar), så är det lite … svårt. Men så kom jag kom jag på en grej. Thä ålmajti blögg!
Du kanske desperat vill bli av med något som jag söker? Super-winn-winn!
Så här kommer en liten efterlysning. Vill du bli av med något av följande:

– Bärsjal
– Söta barnkläder, gärna vintage (så klart)
– Babysitter
– Leksaker, gärna ekologiska

Har du något av detta som du vill bli av med? Och som söker ett nytt kärleksfullt hem? Eller något annat som du vill tipsa om? Skicka ett mejl till mig, med bild och vad du vill ha för grejen (pris) till emma@emmasundh.com.
Ser fram emot att höra från dig!
Tjing och älska återanvändning!

UPPDATERING! Tusen tack för alla mejl (de fullkomligt rasade in)! Ni är ju bara för underbara. Bärsjal är nu kirrat (tack Petra) och jag har köpt en rad söta bebiskläder. Men jag är så klart sugen på mer. Så klart. 

Det ramlade in en fråga i mejlboxen från signaturen “S” som undrade om jag kunde skriva om hur det är att vara gravid. Och visst kan jag det.
… Med en enorm brasklapp om att alla graviditeter är olika, en unik upplevelse och kan skilja sig åt avsevärt. Vissa känner ingenting, är så där härligt Ernst-harmoniska, bygger sin egen spjälsäng av rundstavar (av bara farten) och liksom skrider fram som drottningar med stolda magar. Andra (jag) mår som en avdankad svettsko från 80-talet.
Med ungefär samma fysik som en 90-åring. Och nej, det är inte pjåskerier. Det är bara hemskt … olika.

Ett stycke gömd bild från de där tidiga veckorna, när jag bara hade en liten, vanlig putmage. 

I början av graviditeten mådde jag förfärligt illa (vilket jag fortfarande gör stundvis), hade ont i magen  – som mensvärk (vilket jag hade länge) och ett luktsinne som kunde nosa upp en svettig armhåla på en kilometers avstånd. Och spy på kuppen. Eller för all del – bli illamående resten av dagen.
Doften av rödvin, kaffe och vitlök var kräk-triggers som fick mig att slänga mig av bussar, gå ut ur butiker eller helt sonika ändra kurs på gatan.
Eller varför inte börja gråta? Till hälften på grund av att jag visste att nu är det illamående för resten av dagen. Resten av hälften var rena hormoner.
Just hormoner för Emma Sundhs del är ett eget charmigt kapitel som jag väljer att döpa till “The world war”.
Ibland visste jag inte varför jag grät, men det var nästan bättre än de där gångerna då jag grät i flera timmar och var fullt medveten om att anledningen inte var tillräckligt … bra.
Förnuftet ba “kåååm ååån”.
Men det gav de där elaka hormonjävlarna blanka fan i. De dansade runt därinne, skapade oreda och målade insidan av mig svart.
Dränkte kuddar, tröjor, Johns hals och otaliga täcken.
Till slut hade det skapats små kanaler i huden. Bara stuprör som fattades. Sedan hade jag ett fullt fungerande dräneringssystem.
Till och med i sömnen grät jag. Tydligen kan man drömma väldigt häftigt som gravid – antingen läskiga mardrömmar eller heta, verklighetstrogna sexdrömmar. Om vi säger så här. De där sexdrömmarna lyste ju med sin frånvaro. Bummer!
Istället utvecklade jag en smärre dystopi-serie i sömnen. Och inte särskilt bra dramaturgi var det heller. Freakade LSD-drömmar gone wrong.
Denna livliga fantasi som jag har förärats med kunde ha förvaltats bättre kan jag tycka. Så mycket härligt en kan drömma om  – vilket jag försökte säga till mitt förnuft. Gav en rad uppslag: torp, kattungar, sommarnattsfester och Paris. Men nej.
Otrohet, svek och ond bråd död var på tablån.

Från vecka 20 fram till vecka 27-ish mådde jag som en prins. Under denna liksom nästan 80-talsskimrande My Little Pony-period kan jag ha sagt att jag vill ha tusen barn, bara älskar att vara gravid och “åh, vad jag kommer att sakna den här magen”. För jag älskade verkligen vad som hände med mig och min kropp. Käkade wienerbröd, frossade i chokladglass och kände hur kroppen växte. Av så många bra och goda anledningar. Det var high five på high life!
Barnets första rörelser kände jag vid vecka 20 ungefär (kändes som en liten mört som vände sig i magen), sedan dröjde det ett par veckor innan John kunde känna dem med handen. Barnet började reagera på hans röst och varje kväll så låg John med örat mot min mage, språkade och samtalade med barnet därinne. Buffande blev till sparkar, som blev till vändningar och såsmåningom en up chagi rakt upp i solarplexus.

Det som har varit mest frustrerande med graviditeten är det här med fysiken. Innan jag blev gravid cyklade jag överallt, gick långpromenader, tränade styrketräning, möblerade runt i lägenheten och älskade att ta i. Använda varenda muskel i kroppen.
Det här med att be om hjälp har liksom aldrig varit på agendan. Jag är min egen självständiga do:er. Klarar mig själv. Punkt.
Men med gravidteten kom foglossningen.
Och jag har egentligen inga problem med att det gör ont i kroppen. Det jag däremot har problem med är begränsningen det för med sig.
Vissa dagar rör jag mig precis som vanligt (fast under max tio minuter), medan jag andra dagar vaggar fram med flackande blick efter närmsta rullator som kan hjälpa mig hem.
Jag blir frustrerad över att jag måste be om hjälp. Vara beroende. Inte kan bära. Lyfta.
En bra grej är ändå att jag kan längta efter triviala saker. Som att springa. Eller gå snabbt. Kunna snedda en gata i rask takt. Sitta med korsade ben (foglossningens mardröm).

Det fina i gravidsången är ändå att anledningen att jag mår så här är att det växer något fantastiskt i mig. Och det vore ju konstigt om det inte kändes. Med Cirkus Sundhs buffande påminnelser så känns alla krämpor som en piss i havet.

Uppdatering: Vill än en gång poängtera att alla upplevelser är olika. Känner du ingenting av din graviditet? Lucky you! Det är ju någonting bra.
Graviditetens upplevelse handlar inte om individen, om de mår mer eller mindre dåligt. Utan det handlar om just den enskilda graviditeten. Att jag mår som en apa i denna graviditet behöver inte betyda att jag mår likadant om jag skulle bli gravid igen.

Nej. Nej och åter nej.

Och ett nej till.

Jag är en sådan hot mama just nu så ni anar inte. Det är som att världen lamslås av min blotta existens, så het är jag.
I dag har John nämligen inhandlat broddar till mig. Ja, broddar. Ni läste rätt.
Efter att ha dansat runt som en tjock bambi på isiga vägar i morse – med ena handen på gravidmagen och den andra viftande som en annan bordsfläkt – så fick jag fullständigt kapitulera. Och eftersom jag inte är värst mobil av mig, så fick jag skicka färdtjänsten (John) att inhandla mina angelägenheter.
När blev broddar ett must-have-fashion-statement? Nä just det. Aldrig.

Det är få saker som skiljer mig från en pensionär just nu. Vi går ungefär lika snabbt, har samma hårfärg (minus att min är falsk), utbyter erfarenheter (en tant stannade mig på gatan i dag och berättade exakt var jag skulle gå utan att halka), har ungefär samma krämpor (svårt att gå, höftproblem och en lätt klädsam virrighet). Enda skillnaden är att jag inte är pensionär, utan en kärnfrisk mademoiselle på 31 vintrar.
Föga kunde jag ana att Ecco-skorna jag köpte i höstas var en inkörsport till tyngre pensionärsdroger.

Vad kommer härnäst?
Gissa och vinn en påse Bridge-blandning!
(ps. stödstrumpor inför tågresan upp till Umeå är redan inköpta, så sorry, det kan ni inte gissa på).

Alltså.
Jag är på väg hem från jobbet till stackars John som ligger sjuk. Traskar klockan två:s skymningsgrus fram – med Coop-kassar, dator på axeln och kamera i väskan – på innergården. Jag har varit förväntansfull och okoncentrerad i flera dagar. Kan bara tänka på en sak. Ett nytt liv.
Slänger en blick in i Lollo och Hasses köksfönster som jag går förbi på vägen in i porten. Där står Hasse och vinkar glatt och när jag kommer in i trappuppgången så har han redan öppnat ytterdörren och säger “kom med här”. Han visar mig in i lägenheten. Därinne, i vardagsrummets dämpade ljus, sitter Lollo med den sötaste lilla, nyfödda skrutten i knät. Den där magen jag klappat på, som sparkat så hårt mot min hand att jag skrikit till, som jag sett hicka och växa med en rasande fart. Just den magen har blivit till en Gertrud. Ett nytt liv som jag får träffa i dag. För första gången. Magiskt.
Jag utvecklar ungefär den konstigaste minen, en cocktail av gråt och fullkomlig fnitterlycka när jag ser den lilla, välskapta krabaten. Får bara fram ett “åh, åååh, ÅH!”. Försöker förstå. Men det är för stort. Sedan ler jag det fånigaste rördtårögdsflinet. Som sitter kvar. Än.
Bästa dagen. Ever.

100 dagar to go. HUNDRA DAGAR, sedan är det den 8 mars och Cirkus Sundh ska showa sig ut i världen.
Det låter som en smärre evighet, särskilt i dag när jag dövar värsta sortens illamående med att äta fiskpinnar med citron (bästa medicinen).
Man känner sig så himla … härlig. Charmig. På ett fascinerande sätt.

Käkar fiskpinnar som snacks, googlar broddar och stödstrumpor som om det vore ett rafflande avsnitt av “Sunset beach”, fördriver värk-dagar med skräp-TV (alltså, jag slukar ALLT!), lunkar fram med foglossningsbälte (tack du underbara Fabiola som skickade sitt foglossningsbälte på posten – guld värt) och – det bästa, charmigaste och mysigaste – rapar rakt ut.
Jag kan liksom inte hejda mig. Häromdagen skulle jag lämna lägenheten, öppnade ytterdörren och i samma svängande dörr-öppnar-veva rapar jag rakt ut i den ekande trappuppgången. Och rapen tar. Aldrig. Slut. Som en serenad i solnedgången.
Ett hormon-härj på det och showen går sin behövliga svärta.
Tidigare i höstas kan det ha varit så att jag slängde min röda cykel – i ren frustration – i en skog, satte mig på en stubbe och grät en skvätt. Det kan ha varit så. Det kan även ha varit ungefär precis som det här Youtube-klippet.
Anledningen? Ingen aning.
Jag försöker intala John att jag är så charmig att det liksom inte får plats i kroppen på mig. Måste ut på något vis.
Allt känns mest av allt … komiskt. Kanske inte riktigt just precis i stunden när jag står där i Årstaskogen, i det vackra, höstliga solljuset, ser min älskade röda cykel fara iväg – över stock och sten – flera meter. Landar med buller och bång i takt med att jag hör min strupe forma avgrundsvrål. Och en John som tittar på mig med chockad, frågande blick. Kanske inte precis just då.
Men ganska snart efteråt så känner en sig lite som en show. Som världens mest oväntade totalshow. En 100 dagar lång show. Det ni!
Det är banne mig inte illa pinkat.