Alltså.
Jag är på väg hem från jobbet till stackars John som ligger sjuk. Traskar klockan två:s skymningsgrus fram – med Coop-kassar, dator på axeln och kamera i väskan – på innergården. Jag har varit förväntansfull och okoncentrerad i flera dagar. Kan bara tänka på en sak. Ett nytt liv.
Slänger en blick in i Lollo och Hasses köksfönster som jag går förbi på vägen in i porten. Där står Hasse och vinkar glatt och när jag kommer in i trappuppgången så har han redan öppnat ytterdörren och säger “kom med här”. Han visar mig in i lägenheten. Därinne, i vardagsrummets dämpade ljus, sitter Lollo med den sötaste lilla, nyfödda skrutten i knät. Den där magen jag klappat på, som sparkat så hårt mot min hand att jag skrikit till, som jag sett hicka och växa med en rasande fart. Just den magen har blivit till en Gertrud. Ett nytt liv som jag får träffa i dag. För första gången. Magiskt.
Jag utvecklar ungefär den konstigaste minen, en cocktail av gråt och fullkomlig fnitterlycka när jag ser den lilla, välskapta krabaten. Får bara fram ett “åh, åååh, ÅH!”. Försöker förstå. Men det är för stort. Sedan ler jag det fånigaste rördtårögdsflinet. Som sitter kvar. Än.
Bästa dagen. Ever.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!