Eftersom det är 8 mars och internationella kvinnodagen så tänkte jag riva av en fråga som ramlade in från ett tag sedan. Den handlar om att uppfostra starka och trygga döttrar, ett ämne som jag tänker på exakt varje dag.
Så let’s talk about it – tillsammans!
Q: Jag tycker du verkar ha så himla fin och sund syn på barnuppfostran. Skulle vara så fint att få läsa lite tips och trix hur du tänker kring att dina döttrar ska bli starka och trygga i sig själva. Kram och tack för en fantastiskt härlig och peppig plats på internet!
A: Hej och tack för din fråga. Och fina ord. Jag vettetusan om jag har en sund syn på barnuppfostran, men jag försöker navigera så gott jag kan, bolla med John, prata med kloka vänner (Fatima!) och försöka hitta en någorlunda känns-bra-i-magen-väg. Och herregud så svårt det är. Jag vill ge mina barn – döttrar – en trygg och stark känsla i kroppen. Putta dem i rätt riktning. Och tja, jag har några grejer som jag fokuserar på:
För det första så benämner jag dem inte efter kön. De är barn. Det finns så mycket förväntningar på flickor och pojkar, och tids nog går de ju in i en fas där det är mer eller mindre viktigt för många att kategorisera sig själv (och andra), men så länge de slipper se sig själva i ljuset av ett epitet (som folk har en massa förväntningar och förutfattade meningar om), desto bättre tänker jag. Som sagt: det kommer ju en tid då de kanske kommer vilja identifieras sig, och då vill jag visa att alla alternativ är goda och att de har en god grund att stå på.
En annan grej jag försöker undvika är att kommentera deras – eller andras – utseende. Jag vill att de ska lägga vikt vid att ha kul och leka, än att fundera på hur de och andra ser ut, om de är fina eller vackra.
Istället för att säga “åh, vad fin du är” så säger jag “åh, vad glad jag blir av dig”, “vad härlig du är” eller tränar på att se andra värden än utseende. Och det sätter ju även press på mig själv (och mina egna tillkortakommanden). Jag vill försöka vara en förebild. Skaka på dallerrumpan, hugga i när det behövs och visa att kroppen är kul, härlig och stark. Inte bara något en tittar på.
Ett grej som hänger samman med detta är att välja böcker, filmer och spel med starka kvinnor i huvudrollen – som inte bygger hela sin karaktär på att vara vacker, till för någon annan eller försöka snärja en potentiell husband. Bra förebilder helt enkelt. Det är banne mig inte lätt att hitta. Antingen är det fagra prinsessor som blinkar förföriskt med milslånga ögonfransar, eller så är filmerna eller böckerna pepprade med inlindande, nedvärderande kommentarer om “tjejbaciller”, “tjejgrejer” och sådant där uråldrigt.
Böcker brukar jag helt sonika läsa om när de är för könssteroptypa. När kvinnliga karaktärer beskrivs som söta och väna, medan pojkarna slöjas i ord som uppfinningsrika, starka och snabba – då vänder jag på steken. Mina ongar ska inte ha förväntningar på hur de ska vara – de ska kunna välja själva. Och vara ALLT!
När vi leker så ställer vi frågor. Vill de leka prinsessa, så frågar vi hur prinsessor är? Har de någon magi? Superkraft? Är de världssnälla? Vi klär oss i guld och diamanter – men ger dem krafter. Och så försöker vi presentera alla sorts leksaker för barnen. Ifrågasätter normen och vrider och vänder. Jag tänker att det ger dem styrka, att ha rätten att välja vad de vill. Inte efter vad som förväntas av dem. Fler valmöjligheter med andra ord.
Sedan kommer vi till … mig. Jag vill vara ett föredöme, och visa att en människa kan både vara snäll, omtänksam, bestämd, spexig, klok, dansa loss i en riverdance och kunna hantera en borrmaskin. Men också visa var jag slutar. Att sätta gränser för sig själv.
Och att inte bry sig om vad andra tycker och tänker, och att inte förändra sig själv för att behaga någon annan. Lite take-it-or-leave-it-mentalitet.
Ja, lätt är det inte. Och jag har mina utmaningar, helt klart. Och ibland blir jag galen på mig själv för att jag säger åt mina barn att vara “försiktiga”. Gah. Klart att en vill att de ska vara försiktiga, men inte heller tassa på tå genom livet.
Jag brottas med att hitta någon balans. En vill att de ska känna sig som Pippi Långstrump och gå sin egen väg, men de får gärna sitta vid matbordet som Annika. Men jag tränar på att jobba bort Annika. Strunt samma liksom.
Det får va lite tjosan hejsan, inte så noga. Kontrollbehovs-människan i mig, som älskar struktur och planer har det lite stökigt, hehehe.
Viktigast är ju trots allt att de trygga, känner sig starka och är älskade till tusen. Och när de leker loss på de mest stökiga, kreativa och ödesdigra (för mig) sätt – som bara barn kan göra – ja, då försöker jag titta åt ett annat håll.
Hur tänker du? Hur gör du?
Fyll kommentarsfältet!
Loading Likes...
Mamma till 2 små grabbar på 3,5 och 1 år. Min äldsta har alltid varit rätt känslig, vissa använder ett beskrivande ord som drama queen. Då vänder jag på det som så att jag är så glad och tacksam att han vågar visa alla sina känslor. Han har nära till gråt men också till skratt. Vill uppmuntra båda mina söner(och andra barn i min närhet) att de ska få visa sina känslor. Det ska inte vara nåt “upp och hoppa,gaska av dig”, i alla fall inte pga av deras kön. Så som mamma till pojkar försöker jag väva in känslor. Är det superhjältar hit och ninjor dit så försöker jag balansera det med att fråga vad Spiderman har för favoritfrukt eller vad hans konpisar heter.. eller om Hulken gillar att dansa. Kanske blev Hulken ledsen för ditten och datten..
Dock vet jag inte hur jag skulle tänkt med uppfostran om jag fått döttrar. We will never know.. Känner iaf starkt att jag vill fostra mina barn till mjuka, trygga individer.
Fy tusan vad fint! “Vad gillar Spiderman för frukt” låter som titeln på en bra barnbok! Och jag håller med dig och tipsar om vad Annika skrev i kommentarsfältet här ovan eller under: kompensatoriskt föräldraskap! Att kompensera där samhället tryter.
Så fint, klokt och inspirerande skrivet! En måste verkligen jobba för att vara den där föräldern en vill vara. Jag jobbar som förskollärare samt har en 20 månaders kille hemma så får ha med den där pedagogiken hela dagarna haha Det svåraste tycker jag dock är hur andra bemöter ens barn. Något tips på hur en får släktingar att tänka lite mer som en själv utan att bli en tillrättavisande surpuppa. Haha
Ja, herregud alltså. Jag tänker att jag får nöta den där tryggheten dubbelt upp för att väga upp alla “söta flickan”, “lilla prinsessan” och “du borde gilla den här om du heter Majken (insert något könssterotypt). Det ska tilläggas att mina barn är TOTALT olika. Den ena är känslig och inkännande, den andra är mer “couldn’t care less”-attityd.
Men jag är ganska rak gentemot omvärlden. Säger på ett trevligt att vi uppskattar om de tilltar dem “barn” istället för att “tjej”, och att vi tillsammans kan jobba på att inte spä på könssterotyperna, utan i stället ge dem “100 möjligheter i stället för två” (som också är namnet på en bok som är himla bra på ämnet och som jag kan gett mina föräldrar i julklapp när Majken kom, hehehe)
Jag arbetar sedan drygt tio år tillbaka som teaterlärare för barn och unga och har under den tiden träffat otroligt mycket barn. Min uppfattning om uppfostran är att folk överlag uppfostrar flickor till att bli socialt kompetenta, och att pojkar liksom… inte förväntas kunna ta det ansvaret. Så tråkigt! För att fungera i en grupp, oavsett ålder eller sammanhang, är det nödvändigt att kunna sitta och vänta på sin tur, lyssna på andra (i synnerhet att pojkar lär sig att lyssna på flickor som flickor lyssnae på pojkar, sjukt men sant att det inte är normen),, samarbeta, och känna in människor och deras känslor. Helt enkelt bli empatiska människor. Detta lär folk sina döttrar, med få undantag, väldigt väl. Nu när jag har en liten son är det just detta som jag strävar efter; att uppfostra honom som om det hade varit en dotter. Jag tror att det är det bästa jag kan ge honom för framtiden nämligen. Personligen tycker jag att ansvar borde ligga främst hos oss pojkföräldrar, det är nämligen där det behövs korrigering för att få till någon jävla förändring 🙂
Så många klokheter i en och samma kommentar <3 Håller med dig till punkt och pricka. Som jag och John har nött detta med respekt för andra och empati, och även att sitta ner vid matbordet. Men verkligheten kommer i kapp en när en har bekanta över, våra barn sitter ner och fika medan deras pojkbarn kutar runt och lever rullan. Det blir skevt, väldigt skevt.
Jag tänker nästan precis som du, fast mina ungar råkar vara pojkar, med ett undantag: jag uppmanar dem ofta att vara försiktiga, att tänka efter, att se sig för. Dels för att de verkligen behöver det – särskilt min ”stora” som fyller fem om en månad är en sån jäkla bulldozer, han behöver tagga ner för att inte skada sig själv och andra – men också helt enkelt för att de är pojkar. (Jag tror definitivt på kompensatoriskt föräldraskap, att erbjuda och uppmuntra det som övriga samhället aldrig skulle uppmuntra dem i just på grund av vilka könsorgan de råkat födas med.) Pojkar löper betydligt högre risk att råka ut för svåra olyckor och dödsolyckor än flickor, eftersom de sällan uppmanas att vara försiktiga och utveckla riskanalys.
Mina barn är både väldigt olika och väldigt lika varandra. De delar MÄNGDER av intressen – antagligen för att lilla vill vara exakt som stora – men lilla är mycket ”mjukare”, älskar bebisar och önskar sig innerligt en bebisdocka när han fyller tre. När de blir ansiktsmålade på förskolan på fredagar växlar han mellan att be att få bli målad till Spiderman, Batman och Wonder Woman. Han avgudar Pippi och Madicken, Dora Utforskaren, Doktor McStuffins och Doris från favoritboken Doris Drar. Stora är besatt av superhjältar och Ninjago men går gärna i klänning, har rosa som favoritfärg och säger att han ska ha långt hår som mormor i hela sitt liv. Han går på ridning och dans, leker exakt lika mycket med förskolekompisarna som är flickor som de som är pojkar och säger alltid att han inte fattar när det dyker upp idiotiska kommentarer i filmer (när vi såg Disneys Robin Hood och kaninen Hoppsan sa ”äh, det är tjejlarv” då Marian föreslår en kyss och sen pussar honom sa H ”vad är sejlar för något? Och varför pussar hon honom fast han inte vill? Det får man inte, de andra borde inte skratta.”
Anyway. Jag tänker att jag har lika stort ansvar som om jag haft döttrar att visa att vara kvinna helt enkelt är att vara människa, med allt vad det innebär. Jag ser så himla mycket fram emot när de blir större och man verkligen kan börja diskutera de här frågorna på riktigt! En sak är säker, de kommer inte att växa upp och gratulera kvinnor den 8:e mars. Över min döda kropp.
Alltså. Den klokaste kommentaren denna blogg någonsin har fått tror jag. TACK för dina tankar och dina pojkar. Jag tror definitivt på kompensatoriskt föräldraskap – BIG TIME! Kram kloka du!
jag håller med. Jag tycker förebildsfaktorn är jätteviktigt. Speciellt när de kommer upp i åldrarna. Det blir än mer viktigare då att de har med sig i bagaget att det är okej att vara precis som en är. För omgivningen blir starkare och starkare med åldern. Men jag försöker prata om att det är okej att vara på alla sätt; modig. blyg, öppen, rädd, osäker. Allt är okej. Så länge man känner igen sig i själv liksom. Att inte bara undvika ordet försiktig utan att det är lika viktigt att undvika var glad, positiv eller le på bilden…..Det är också så himla typiskt kvinnligt att vi alltid ska vara glada, positiva och framförallt le. Strunt i det. Det måste vara okej att få vara arg också. Ledsen, sur och tvär, ja helt enkelt få visa känslor av alla de slag. Att få vara närvarande i sina känslor som är just här och nu. Jag försöker därför undvika att säga sluta gråta eller sluta gnälla. Annars blir det ju svårare när de vassa kommentarerna kommer. Om de inte också kan bli tvärarga och säga ifrån.
Måste kanske tilläggas att självklart säger jag till om barnen bråkar eller att det som kommer ut bara är elakt. Och att vi också brister rätt hårt ibland. En är ju själv barn av sin tid 😉
Så många klokheter. Och så jädra skönt att höra andra brister också ibland <3
Jag har ett barn på fyra år (just nu säger han att han varken är tjej eller kille, men är okej med att kallas han). Han har alltså snopp och har förväntningar på sig att bete sig som en pojk. Han är generellt ganska känslig och mjuk, vilket är sidor som jag jobbar med att lyfta fram och uppmuntra. Han har en jättefin förmåga att visa empati för andra, lyssna på när andra pratar, lämna plats och företräde åt andra och uppmuntra sina kompisar. Men det gör också att andra barn ibland kör över honom. Det är uteslutande pojkar som gör detta. Det här är en svår balans för mig. Jag vill att han ska få ha kvar sina mjuka sidor, att han ska få vara den han är, men jag vill ju samtidigt att han inte ska bli överkörd och att han ska kunna säga ifrån. Men jag vill inte tvinga fram hårda/maskulina (eller vad vi nu ska kalla det?) sidor hos honom. Är det någon som har något tips?
Pingback: Ni är bäst! - Emmas Vintage
Pingback: STJÄRNÖGONBLICK ☆170 | akvarell och bakelser. | REAKTIONISTA
Har flera barn varav en enda dotter. Hon är vuxen nu och hennes främsta “idol” under barndomen var svenska barnboksfiguren Ronja Rövardotter (både film och bok). I vår familj går vi inte in för en “hen-uppfostran” det känns inte alls naturligt för oss, vi trivs med att vara man och kvinna i ganska så traditionell bemärkelse. Kön finns och är en del av naturens ordning som vi ser det. Vad vi däremot är uppmärksamma på är sexualiseringen i samhället. Att nästan allt ses/definieras utifrån just sexualitet (och kön). Där vill vi verkligen ge våra barn alternativa sätt att förstå sig själva och andra.
Att vara människa handlar om så oändligt mycket mer än sexualitet och kön. Vi har svårt att förstå den fixering vid detta som finns i (väst)samhället idag. Könet är en del av mig/dig/varje människa men inte mer än så. Sexualiteten är också bara en enda del av en människa. Den definierar egentligen ingenting. varför begränsa sig till att se världen genom dessa saker, att se och förstå sig själv så mycket genom kön och sexualitet gör nog att man kan glömma så mycket annat. Rosa eller ljusblått, klänning eller byxor…det är ju mindre en könsfråga än en kulturell fråga. I vårt hemland kan man ofta se två män hand i hand på gatan, båda klädda i hellånga “klänningar” i vit brodyr och med skära små “hattar” på huvudet. Dessa män är inte transvestiter, de är inte heller något annat utan bara två goda vänner på promenad genom stan. Det som i en västkultur blir en slags könsöverskridande befrielsegrej (min son gillar att ha rosa klänningar, han är så fri som bara den…) är något helt annat någon annanstans på jorden.
Vi firar kvinnodagen i vårt hemland för att minnas alla mammor i familjen som levt före oss, som lämnat en bit av sig som finns i oss var och en, mormorsfarmorsmor och ännu längre tillbaka. De som riskerat livet för varje barn de fött till världen. Man kan bara vara sig själv, man kan bara ge det man verkligen själv i sitt hjärta tror på till sina barn. Spelar ingen roll om barnen är flickor eller pojkar, vi är alla människor. Om du själv vet vem du är på riktigt så kommer det att gå vidare till dina barn. Om du själv övar dig att leva sann mot dig själv och ödmjuk inför allt levande så kommer tryggheten, stabiliteten och allt sådant ganska så av sig självt för dig och därmed för dina barn. Även om du ibland blir trött på barnen och skriker på dom eller nåt annat man inte “borde” göra, Ibland brister vi i livet av stort eller smått och ibland bär det genom det svåraste. Vi är människor i ljus och mörker, bara människor. Tänker att många föräldrar i (väst)kulturer lägger stor börda på sig själva i föräldraskapet. Man önskar så att göra rätt. Efter många barn vågar jag säga omigen, var sann mot ditt hjärtas innersta i allt. Alltid detta så kommer allt det andra också.
Så klokt inlägg och så många kloka kommentarer!
Jag själv är gravid och ska om ca två månader bli mamma till mitt första barn och det där med föräldrarskap och uppfostran känns så oerhört viktigt! Men svårt med tanke på alla normer som finns ute i samhället. Jag själv har fostrats av fyra generationer starka kvinnor och detta är något jag tar med mig in i min roll som förälder och mamma – att det som finns mellan benen inte ska definiera vem jag är och vad jag gör. Inte heller för mitt barn, som jag bara vill ska bli den bästa individ han kan bli.
Skrev ett inlägg om detta för några dagar sedan, för att lufta mina tankar:
http://dreamofhorses.se/fyra-generationer-kvinnor-och-en-efterlangtad-son
Vilket fint och viktigt inlägg!! <3
Klokt inlägg och kloka kommentarer!
Jag själv går en massa i dessa tankar nu då det om mindre än två månader ska “dimpa ner” ett barn som jag blir mamma och förhoppningvis även en förebild till. Även om jag mest ser fram emot det – såklart – så är jag även nervös över hur min föräldraroll och uppfostran ska bli. Eller kanske mest nervös hur resten av världen kommer tolka och placera in mitt barn i ett förutbestämt fack, just på grund av dess kön. Kan han inte bara få vara en egen individ, ett barn?
Jag reflekterade lite över detta i ett inlägg: http://dreamofhorses.se/fyra-generationer-kvinnor-och-en-efterlangtad-son
Och kommer nog reflektera och tänka – och agera – tusentals gånger sen när barnet väl är fött.