Tusen tack för alla fantastiska hurra-rop, lyckönskningar och nu-börjar-jag-grina-fina kommentarer. Jag är så rörd och ni är så himla fina att en bara smäller av.
Att berätta för er gjorde att graviditeten blev lite mer verklig, som att jag faktiskt vågar hoppas en gnutta. Vågar njuta en sekund. Eftersom min förra graviditet tog slut innan jag hann berätta för er, så känns det extra viktigt att få njuta av att säga de där orden.

Hela sommaren har vi gått och ruvat på denna lilla hemlighet, ägnat all energi åt att försöka att inte hoppas för mycket. Fast hoppet är det enda en tänker på. Parera andras skräckscenarior, undvika allt vad all majti google heter (en blir knäpp av att googla graviditetssymtom, don’t do it) och försöka vara i vår alldeles egna bubbla. Där vi bestämmer reglerna. Bestämma sig för att fokusera på att det faktiskt oftast går bra, inte traggla de få gånger det går åt helvete.

Vi är så klart inte i hamn, men jag måste våga hoppas, våga ställa in mig på att det kommer gå vägen och våga drömma. Våga ta ett djupt andetag och njuta.
Det behövs efter nära ett år av total uppgivenhet. Först sorgen efter det utdragna missfallet som aldrig tycktes ta slut, sedan mitt ganska så ineffektiva sätt att hantera situationen: att jobba järnet, fylla kalendern och dra i gång projekt – allt för att slippa tänka. Och därefter frustrationen att allas “du är gravid igen om någon månad”, blev två månader, tre månader, fyra månader, fem månader, sex månader och sju månader.
Väntan på ett lotteri, som inte direkt gagnas av att du blir stressad av att det inte går så lätt som du hoppats. Du ska ju gärna vara så där skönt, comsi comsa-avslappnad. Vilket är allt annat än du är när allt du vill är att bara fortsätta den resa som så abrupt tog slut.
Som jag beskrev det för en nära vän: “Du har planerat att åka till drömmarnas Paris, men blir avslängd i Nynäshamn”.

Stundvis har jag känt att jag blir knäpp, knäpp av att det inte funkar, knäpp av att kroppen spelat mig spratt (försenad mens och gravidtecken gone mad, men utan graviditet) och knäpp av frustrationen av att allt kretsar kring just detta. Trots att en bokar upp roliga resor till Hawaii, ställer till med kalas, hänger med fantastiska vänner, skrattar så att en håller på att kikna, så är det som att någon står och bankar på huvudet vareviga minut. Påminner om att det finns en gräns för hur glad en kan vara. För det har känts lite så, som att en varit fast i en ganska så trång känslolåda, där bara ett visst antal endorfiner har fått plats. Dosen av nedstämdhet, stress och hopplöshet har däremot varit gränslös.
Till detta en frustration att jag – som alltid varit en obotlig optimist – målade fan på väggen vareviga dag. Jag kände inte igen mig själv.
Tyvärr har en stor majoritet av mina vänner och bekanta gått igenom upprepade missfall, sena missfall eller haft svårt att bli gravida, och det vore ju konstigt om det inte påverkade mig.
Men vet ni vad? Det finns andra vänskapskretsar där alla blir gravida på fem röda. Det behöver inte vara svart eller vitt. Och jag inser det nu.

En sak är klar. En skaffar inte barn, en får barn.

Så en dag fick jag nog, sa “fuck it” och bestämde mig för ta mig upp ur den där frustrationen, jobba betydligt mycket mindre, omge mig med peppiga människor och leva där och då. Inte vänta på att börja leva.
Ironiskt nog blev jag gravid några veckor senare.

Nu har vi gått över den där magiska milstolpen när missfallsrisken sjunker med 65% och försöker pusta ut en aning. Och den där obotliga optimisten som jag gillar så mycket, som är jag, börjar sakta men säkert göra sig påmind igen.
I mars blir jag och min älskade John föräldrar. Till en liten, fantasifull skrutt som jag redan känner att jag kommer att älska mer än livet självt.