För ett år sedan

IMG_3170

Det här livet alltså.

För ett år sedan genomled jag ett utdraget missfall (som hade börjat i London den 5 oktober). När den här bilden togs hade jag sett ett dunkande hjärta och sedan sett det slockna.

Jag älskar den här bilden, trots att jag var mitt uppe i ett smärtsamt missfall just precis då. Jag gick på morfin och hade bestämt mig för att gå ut, ta på mig min färggladaste kappa och gladaste strumpbyxor. Trots blodet och smärtan. Få en glimt av hösten som pågick utanför mitt sorgsna fönster och försöka vara jag. Mina ögon sved efter litervis av tårar och rösten var tjock efter att ha vänt och vridit på det där förvånat förtvivlade tillståndet som var så svart. Det var en chock att jag – som klarar det mesta – bara inte kunde hantera det där som så många genomlider. Som att kroppen inte lydde mina order, tårarna levde sitt eget liv och känslorna övervann mina så förnuftiga tankar. Att detta barnet bara inte tänkt att bli. Så var det. Men kroppen ville inte förstå. Vägrade. Försökte frenetiskt att styra känslorna uppåt, men det var som att jag grävde upp mig i gropen och någon stod bakom och fyllde igen. Tog mig ingenstans. Fast.
Ville hitta skuld, och inventerade varje hörn av mig själv. Stressade upp mig själv för att jag bara inte kunde banka in skiten och gå vidare. Vidare med livet. Quickfixa!
Var tredje graviditet slutar i missfall. Jag är statistisk. Skit händer. Men det gick bara inte.
Endorfinerna var borta, hoppet och all den där optimismen som jag så många gånger byggt min person på. Helt plötsligt var jag inte jag. Förlorat min beståndsdel.
Det jag inte visste var att jag skulle blöda många dagar till och gråta ut det sista som krävdes för att kunna gå vidare. Så som livet kräver ibland. Att saker ska få ta tid. Läka ut.
Jag behövde tid, men den kravfyllda prestationsmänniskan i mig var sträng. Tvingade mig att försöka bli jag igen, gå till jobbet två dagar senare och försöka ta kontroll över situationen. Så. Jävla. Dumt.
Jag visste inte då vad jag vet nu. Att det var den quickfix. Som ett höghus lagat med silvertejp.
Men framför allt: Jag hade ingen aning om att jag skulle sitta här ett år efteråt. Se ännu en höst, men utan svidande ögon och klump i bröstet. Med en gravidmage med Cirkus Sundh inuti.

Livet alltså.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Loading Likes...

Detta inlägg har 10 kommentarer

  1. Bebismamman

    Jag känner så väl igen vad du skriver. Jag gick igenom två tidiga missfall förra hösten. Trots att plusset bara hade lyst för oss någon vecka hann jag skapa mig en tydlig bild av det lilla som växte i magen. När blödningarna kom var sorgen ofattbar. Någonstans i allt det sorgliga hade jag “tur”, kroppen skötte sitt arbete snabbt och utan komplikationer. Efter det andra missfallet var jag rädd att vi inte skulle få några barn, trots att vi blev gravida så snabbt verkade det inte vilja stanna kvar i min kropp. Men vad jag inte visste då var att jag bara ett år senare skulle sitta med den vackraste lilla nio-veckors flickan man kan tänka sig. Och plötsligt blev allt så tydligt, det var ju hon som skulle komma till oss, som vi skulle bli föräldrar åt.

  2. Caja

    Blir alldeles rörd av din text <3 Jag hoppas att nästa höst blir lika fin som denna för dig.

  3. Therese

    Det bra att du tar upp svårigheten med att bli gravid, det är såå många som har problem. Å man orkar inte prata öppet om det när man är mitt uppe i det. Så ibland kan det vara skönt att läsa om andra.
    Våran sorg efter missfall, misslyckade ivf-försök och utomkvedshavanseskap kräver sin tid, tårar och sorg. Inget man bara reser sig ifrån å skakar på kappan. Efter våra 5 år av kämpande, blod svett å tårar och ännu mer tårar är nu över. Vi har våran glada 1-åring hos oss och det är det underbaraste av allt! 🙂
    6:e försöket av ivf och innan dess utomkvedshavanseskap och ett missfall.
    Det är förfärligt sorgligt när det händer. Det enda jag lärt mig är och är mitt tips till alla som kämpar är att sörj färdigt det som gått förlorat, det finns inga genvägar, å sen ta nya tag! Det är det enda man kan göra.
    Tusen grattis Emma till vecka 20, att vara gravid är verkligen nåt så underbart å härligt, å allt som kommer efter födseln är ren magi! Så stort LYCKA TILL!
    /T

  4. Michéle Strömblad.

    Så otroligt sorgligt, vackert och klokt skrivet❤️Hälsningar från en mamma till 4k, 2 bonus, 4 barnbarn och 2 på väg❤️

  5. Elisabet :)

    Varför är det så ofta så? Att vi ska vara så himla duktiga jämt? Att vi inte inser hur viktigt det är både att få vara glad och lycklig – men också att på riktigt ta till oss den smärta som drabbar oss ibland och sorgen? För livet innehåller ju så många olika känslor och erfarenheter. Och allt vi möter formar oss.
    Jag tror att vi skulle bli duktigare på att hjälpa varandra att finnas i det som är. Påminna om att det är okej att dra täcket över huvudet ibland. Lika okej att spralla loss och göra tokigheter. Lika okej att vara strikt och seriös. Var sak har sin tid. Och vänner behövs för att påminna om det, när vi själva glömmer bort oss…
    Kram!

  6. Krix

    ❤️

  7. signe

    Hej Emma!
    Jag tittade just på Downton och slogs av hur lik du är Mary, som hennes blonda syster. Vackra som sjutton är ni båda två. Önskar en gott slut på helgen!

  8. L

    Fin och berörande text. Livet, ja. Underbart och förjävligt, meningsfullt och meningslöst. Mest underbart, mest meningsfullt ändå.

    Jag blev gravid på samma dag som bebisen som inte fick bli till var beräknad till (missfall i 16:e v).
    Samma dag som jag fick mitt plus på stickan träffade jag ett ex på väg till BB för att hämta sitt andra barn. Jag väntade hans barn för flera år sen men valde abort eftersom vi inte var tillsammans längre.

    Finns många konstiga sammanträffanden.

    Vissa händelser kommer man kanske aldrig riktigt över, men jag är så glad att läsa hur din mage växer och att det snart blir er tur att bli föräldrar.

  9. Stina/Girle

    Åh så vackert du skriver om allt det där tunga. Jag är också statistik. Några veckor innan jag började hos dig på VeckoRevyn fick jag ett missfall. Och även om det inte var planerat, vi var ganska chokade över gravidbeskedet och det blev missfall tidigt så var det ändå tufft att gå igenom. Men jag brukar tänka att om det där missfallet inte kommit hade vi inte fått chansen att förstå att vi verkligen, verkligen ville ha en bebis och utan missfallet hade vi inte får våra fina barn vi har nu. Föga tröst för den som går igenom det gång på gång.

    Jag tycker att du är så otroligt bra som är så öppen med ditt missfall. Det är som du säger väldigt vanligt men ändå så tabubelagt.

    Kram på dig!

    1. emmasundh

      Men gud, jag hade ingen aning Stina. Herre min gud.
      Stor kram och jag önskar så att jag visste, så att jag kunde gett dig bomull som du kunde landa i.
      emma

Lämna ett svar