Hej vänner!
Jag har fått en del frågor kring missfall under den senare tiden och jag tänkte att jag tar det i ett ensklit inlägg istället för vanliga Q&A-sladdret. För det här är ett så himla viktigt ämne, som det fortfarande hyschas så mycket om – trots att så många graviditeter slutar i missfall.
Det vill jag ändra på. Vi måste prata om det där svåra, om sorgen, tomheten och även hoppet.
Så här kommer ett inlägg på temat missfall.
Hur överlever man ett missfall? Hur går man vidare? Hur lång tid efter missfallet blev du gravid? Känner du många som fått missfall och sedan lyckats bli gravida?
Frågorna som liksom blir kvar efter att de där förhoppningarna grusats. Det är imponerande hur snabbt hjärnan börjar spinna på när gravidtestet visar positivt. Det räknas ut BF, funderas över förlossning, namn, rings till barnmorska och drömmar valsar i väg om vem den där inneboende personen är som en eventuellt kommer ha i sitt liv FÖR ALL FRAMTID. Det är omöjligt att stoppa det där flödet, för det är så hissnande på så många plan – och samtidigt ett nödvändigt ont för att förstå vad som är i görningen.
Jag och John gick igenom ett långdraget missfall i vecka 10. I oktober 2013. Vi gick in i graviditeten i tron att vi var så himla coola, avslappnade och det-som-händer-det-händer-chilla. Vi tänkte rent intellektuellt, men hade inte kopplat in hela känslo-allsången.
Men så började jag blöda, få buksmärtor. Jag låg i sängen, kände att något var fel och ville bara stoppa blodflödet. Trodde att om jag bara fick det att sluta blöda så skulle det ordna sig. Som att stoppa tillbaka ett foster och försöka få det att leva igen. Jag fick blodhämmande tabletter som skulle få blodet att upphöra, men det där lilla påbörjade livet gick inte att rädda. Det var inte meningen att räddas. Inte ens meningen att leva. Förmodligen utsållat av kroppen eftersom det inte var levnadsdugligt.
Efter ett långdraget blödande, in och ut på SÖS och tablettknaprande, slog inte det lilla hjärtat längre. Och vi blev drabbade. Drabbade av ett missfall. Chockade över stormen av känslor som tågade in i allt det där avslappnade, förberedda, coola.
Jag bara grät. I dagar. Tog mig ut i ett höstigt Midsommarkransen för att fånga allt det vackra, men tårarna balanserade på ögonlocket.
Eftersom det tog en smärre evighet för blodflödet att avta så påmindes jag stup i kvarten. Jag hade ont och huden hade tunnats ut till knappt millimetertjock. Jag minns att en kompis frågade om jag skulle följa med på en fest ( i ett försök att muntra upp) mitt uppe i allt det här och det kändes som att jag brutit varenda ben i kroppen, men ingen märkt något. Som att det var omöjligt att gå, men jag kanske ändå förväntades göra det.
Jag drog mig undan och slickade mina sår, försökte läka. Blodet slutade att flöda och trots att vi kände oss lite vingklippta av oron och de kraschade förväntningarna så kom vi ur det. Så här i efterhand ser jag tiden efter missfallet så klart. Hur jag begravde mig i jobb, log där tårar hade runnit, lade all min vakna tid på att inte tänka på missfallet, på barn som inte blev eller på kommande barn. Jag ville bara stänga av. Göra något annat. Och som jag kanaliserade de där känslorna. Jobbade som aldrig förr och flyttade berg.
Samtidigt försökte vi bli gravida igen, men det ville sig inte. Det tog tid. Månader. Stressen ökade, barnvagnar på stan blev som ett fuck-you-finger i fejan, en mental smocka. När mensen dröjde ville jag inte ta graviditetstest. För så länge jag inte visste något så fanns det någon form av hopp. Så många graviditetstest som jag tog. Och ALLTID kom mensen som en retsticka dagen därpå. Vi sökte hjälp, fick påbörja en utredning, eftersom vi kände att vi hade svårt att fungera.
En dag i juni orkade jag inte mer. Orkade inte hoppas. Orkade inte tänka. Orkande inte låtsas att jag inte tänkte. Orkade inte vara ledsen. Orkade inte med kroppen som spelade mig spratt. Orkade inte utreda. Orkade inte.
Jag hade varit så ledsen – i månader.
Jag och John bestämde oss för att nu skulle vi leva. Dricka drinkar, resa, hänga på sommarens alla klubbar, dansa in natten. Och morgonen. Gå på efterfest. En sista sommar innan vi började försöka bli gravida igen. Nu skulle vi skita i allt. Så det gjorde vi.
Och där någonstans blev jag gravid. Med Majken.
Min Majken.
Jag var så orolig genom hela graviditeten med Majken. Kanske framför allt för att jag hade buksmärtor genom större delen av graviditeten och påmindes hela tiden om att det när som helst skulle gå åt helvete. Men efter två fullgångna graviditer så vet jag att det är så det känns för mig att vara gravid. Lyckan var till låns på något vis. Även om jag ville påskina något annat.
Tre år senare, med två barn på meriten, önskade jag att jag hade varit lite snällare mot mig själv. Inte begravt mig utan kanske sökt hjälp tidigare. Tagit tag i sorgen, men också oron under graviditeten med Majken. Det fanns inget mysigt med graviditeten, bara ren och skär skräck att allt skulle ta slut om jag tog graviditeten för given.
Jag är i allmänhet en person som inte vill sjåpa mig. Vill vara stark, stabil, klara av. Jag har gått i terapi flera gånger i mitt liv – vilket jag rekommenderar alla – men har kommit dit på grund av att någon annan har tagit mig dit. Jag har andra att tacka. Själv lever jag i tron att jag borde klara av. Och att jag borde skärpa mig. Andra har det tusen gånger värre.
Den dummaste stolhet att besitta.
Samtidigt är jag den som har ringt terapeuter åt vänner när de varit i exakt samma situationer. Ja, inte är jag konsekvent inte. Det är ett som är säkert.
Men med facit i hand hade jag nog behövt kanalisera min sorg på annat håll. Inte på jobb. Utan kanske tagit tag i sorgen, vågat djupdyka och gå vidare. Kanske hade det funkat, jag vet inte. Svårt att vara efterklok. Men att prata med någon som kan sin sak är aldrig en dålig idé. En behöver inte fått missfall eller stå och balansera på ett broräcke för att känna att det vore skönt om hjärnans alla trådar flätades åt samma håll. Alla borde gå i terapi. Ta chansen. Skrämma bort oro, sätt ord på känslorna och få perspektiv.
Även om det är ett tidigt missfall …
De mest cementhårda människa kan bli överrumplad av känslor. Kanske är det så att de är mest utsatta, för de tror att de ska klara av …
På era frågor om antalet missfall så känner jag så HIMLA många som fått missfall, men förvånande många berättar om det en tid efteråt. När de fått distans. Kanske efter att de lyckats bli gravida igen. Även om det är tungt så uppskattar jag så de som vågar berätta exakt när det händer. Det ger en chans att trösta och faktiskt förstå att alla ben i kroppen är brutna, även om det inte syns utåt. Att kunna bära, när det inte går att gå.
Vissa har blivit gravida på direkten (inte ens med en mens emellan), medan andra har kämpat. Och här vill jag prata om en annan viktig sak.
IVF.
I min bekantskapskrets pratas det väldigt öppet om IVF och det är något jag uppskatta och verkligen vill uppmuntra folk att göra.
Att prata. En tredjedel (om inte fler) av alla jag känner (som har barn) har gjort en fertilitetsutredning eller genomgått IVF. I dagens samhälle är det inget ovanligt. Tvärtom.
Det är okej att ta hjälp. Få ta emot hjälp. Söka svar om det tar lång tid innan graviditetstestet visar plus. Inte lämnas ensam i ett hav av trassliga känslor – oförmögna att lindas ut.
Jag har själv skämts så mycket över den sorg jag kände, eftersom det finns de som fått missfall mycket senare i sin graviditet eller till och med förlorat ett barn. Vad har jag att sörja i jämförelse? Vad har jag för rätt att fälla en ynka liten tår när andra har det värre?
Men jag tycker att varje känsla måste få ta sin plats. Få kännas. Tillåtas. Vissa händelser är en bagatell för vissa, en tragedi för andra. Vi är olika rustade. Vissa målar fan på väggen från första början, andra drar penseldrag av förhoppningar och faller djupt och hårt när stafflit rasar samman.
Så är det. Och så måste det få vara. Vissa har varit med om värre, men en måste få sörja sina egna sorger – ändå. Och också.
Sorgen är viktigt för den betyder att det är okej för nästa att sörja något som inte blev. Och att bearbeta. Och sedan gå vidare. Och det ska tilläggas att det är få saker som är så mindfucking som att försöka bli gravid. Som att försiktigt skala av hudlager efter hudlager.
Graviditet, missfall och få barn är sådana stora ämnen eftersom de inte går att påverka. Vi kan ju påverka det mesta i våra liv – men detta rår vi inte på. Så mycket frustration att hälften vore nog.
Men det finns hjälp att få. Och ta emot.
Stort lycka till och till er som kämpar, skriver till mig och slits mellan hopp och förtvivlan: Jag tänker och känner med er.
<3
Loading Likes...
Men åh <3
Vi fick missfall i v 6. Det var så hemskt. Det jobbigaste var att jag blödde i tre veckor och det kändes som att man aldrig blev ”klar”. Jag ville bara att det skulle slita blöda så jag kunde borsta av smutsen och gå vidare, men det fysiska tvingade mig att stanna kvar vid missfallet. Nu är jag gravid igen, i vecka 25. Jag trodde inte jag skulle tycka att det var så
läskigt att vara gravid. Och jag trodde inte att missfallet skulle påverka mig så mycket som det gör. Kunde inte ta in denna graviditeten förens i v 15. Slutade oroa mig för missfall i vecka 20, efter RUL. Ständigt orolig för att förlossningen skulle starta till vecka 22+0. Nu oroar jag mig för minskade fosterrörelser så fort jag inte känner bebisen. Kan inte slappna av alls även fast jag får komma på tätare kontroller hos BM. Jag känner att det enda dom kontrollerna ger är ju ett kvitto på att bebisen mår bra just precis i det ögonblicket. Har svårt att lita på kroppen. Nästa delmål är v 27+0. En dag i taget.
så viktigt att prata om. tack för att du delar med dig. <3
Tack för den här fina texten. <3
Jag har aldrig försökt få barn eller så men denna text är så fin på något sätt, som att bli inrullad i en filt och någon klappar på en och säger att det kommer bli bra – du är inte ensam. Det här “Men jag tycker att varje känsla måste få ta sin plats. Få kännas. Tillåtas. Vissa händelser är en bagatell för vissa, en tragedi för andra. Vi är olika rustade. Vissa målar fan på väggen från första början, andra drar penseldrag av förhoppningar och faller djupt och hårt när stafflit rasar samman. Så är det. Och så måste det få vara. Vissa har varit med om värre, men en måste få sörja sina egna sorger – ändå. Och också.” gick rakt in i mig. Tack <3
Åh vad jag behövde läsa detta! Tack ❤️
Instämmer så med dina tankar och känslor. Fick ett missfall i vecka nio för två månader sedan och hade inte räknat med den bottenlösa sorgen.Man känner sig så skyldig till att det inte blev något. Nu är jag gravid igen , tror dock inte på det innan en mage tar sig form och innan man känner sparkar. Men vad man ändå oroar sig, försöker andas och vänta. Min sämsta gren.
Åh, det känns som igår som jag läste det första du skrev om ditt missfall. Det var verkligen berörande och jag beundrade dig för ditt mod att dela med dig. Jag hade precis börjat min resa (som pågår än idag efter fem år) och jag fann fann verkligen stöd i att läsa din berättelse där och då i mitt eget inledningsskede. Så härligt att se att det gick så bra för er till sist 🙂
Tack Emma för dina ord. Det betyder mycket att läsa din text. Just nu genomgår jag en hormonbehandling med önskan om att bli gravid, de är minst sagt mindfucking så det räcker och blir över… Har svårt att ta in hur det skulle vara att få missfall, hualigen. Livet alltså. Det är iaf en tröst att veta om att jag inte vara ensam.
Fint att du skriver om detta ämne. Själv har jag den stora nåden att ha fått fyra friska barn och inget missfall. Men min allra bästa vän har kämpat och kämpar med att bli gravid sedan 3,5 år tilllbaka. Den ständiga kampen, tvära kast mellan hopp och förtvivlan. Alla andra som blir gravida, alla barn som föds, alla födelsedagar som firas. Det är så jävla orättvist! Och som att ständigt bära på en stor sorg som ingen ser. Önskar inget hellre än att hon ska få uppleva glädjen i att bli förälder. Att stötta och finnas där är svårt. Finns inget man kan säga, för ingen vet ju på riktigt när och om det kommer att gå. Men jag försöker att bara finnas där, prata om det när hon vill och hjälpa till att glömma och unna de dagar då hon bara vill tänka på något annat. All styrka till alla er som kämpar där ute! ❤️❤️❤️
Vilket fint och viktigt inlägg. Jag fick missfall i vecka 6 och blev nog också choklad över hur hemskt det var. Hur ledsen jag var och hur fruktansvärt allt kändes. Jag kände en avgrundsdjup sorg. Tack och liv blev jag gravid igen efter tre månader (längsta månaderna i mitt liv tror jag) men då började det riktiga helvetet. Jag upplevde precis som du ren och skär skräck hela graviditeten. Det var hemskt!! Jag hatade varje dag och hade panik över att allt skulle gå åt skogen. Men, jag fick hjälp av specialistmödravården och gick hos en kurator nästan hela graviditeten och fick väldigt fint stöd. Så skönt att få prata av sig och dessutom fick jag göra flera extra ultraljud för att (tillfälligt) stilla min oro. Först oron för missfall och sedan för minskade fosterrörelser. Tyvärr, och så typiskt när det var precis det jag oroat nig för varje sekund, fick jag minskade fosterrörelser i vecka 37 vilket slutade i akutsnitt. Men allt gick bra till slut och imorgon blir min dotter 1,5 år! 🙂
För att fortsätta med denna megalomani kommentar så är hag gravid igen, i vecka 31. Blev jublande glad när jag testade positivt, men också skräckslagen. Skulle denna graviditet också bli panik och ångest? Men nej, det blev den inte! Jag har känt noll procents oro (vem hinner med det med en 1,5-åring??) och känt mig heeelt lugn. Så konstigt? Men jag är så glad över att få en fin graviditet den här gången! Nu oroar jag mig bara för att graviditeten ska sluta i snitt även denna gång av någon anledning, det var verkligen ingen höjdare. Håller tummarna för att få uppleva det magiska (och vidriga) i en vaginal förlossning.
Så, slut på kommentar. Men med detta sagt så vill jag väl säga två saker: 1. Ta hjälp med sorgen! 2. En ny graviditet behöver inte betyda skräck- det kan bli bra (det trodde jag aldrig innan).
Jag känner igen mig så himla mycket! Graviditeten med Majken var pure oro. Graviditeten med Bodil? Nä, hann inte oroa mig särskilt mycket. Det var full fräs hela tiden och tjongpang så var hon här.
Ps. Stort grattis! Kram emma
Den 13 februari förra året fick jag missfall i vecka 17. Lillebror till mina två tjejer fick inte leva.
Blev gravid igen efter några månader och är beräknad nästan exakt på datumet då lillebror kom. Känns fint på något vis.
Men så nojig och orolig en kan vara. Blödning i vecka 16 och jag var övertygad om att jag fått ett missfall till. Men det gick vägen och snart är det dags.
Man inser vilken himla nåd det är att få barn. Och vilken sorg det är när det inte går, oavsett om det rör sig om missfall eller svårighet att bli gravid (slutade också försöka efter ett år innan jag blev gravid med nummer två. En vecka innan vi hade tid på fertilitetskliniken fick vi plus, vilken himla fars det är).
Kram till dig och alla som kämpar och hoppas!
Evigt tacksam för att du skrev om missfallet. Tack! I förtvivlat googlande när vi hade ett eget graviditetsrelaterat elände hittade jag både din blogg och Vintage-prylar-Louise’s och kände stöd och lättnad i era berättelser om när det inte blir alls som man drömde om med den där graviditeten. Vi fick avbryta sent i vecka 20 pga fosterskada. Så jävligt. Vi “la det bakom oss” rätt fort och sörjer inte det barn vi inte fick då, men blir gråtfärdig av att tänka på hur jobbigt det var och hur det gjorde nästa graviditet till 9 månader av tillbakahållen oro, som då och då exploderade i förtvivlade färder till sjukhuset för koll av fosterrörelser. Det gick bra och nu har vi en fantastisk unge <3 <3 <3 . Graviditet är verkligen på liv och död. Så många är med om något som inte blir som man hoppats och som sätter sina spår. All kärlek till alla som kämpar i eländet just nu!
Tack för fint inlägg! Jag har försökt bli gravid i ungefär tre år.. Under den tiden har jag fått ett missed abortion i vecka sju och är inne på IVF nr två. Måste säga att detta med att inse att det kanske inte blir några barn är som en nära döden-upplevelse eller något sjukt existensiellt i alla fall. Allt man tänkt om livet och sig själv sätts liksom i gungning. Jag har ju liksom inget att lämna bakom mig ännu, är ju mitt uppe i en utdragen cirkus som typ avgör mitt liv MEN typ två år in gick jag i terapi och det har verkligen hjälpt. Vi fokuserade egentligen inte så mycket just på barnskaffande eller missfall utan annat men det har verkligen hjälpt mig hantera den här krisen av att liksom inte veta och inte få veta på flera år hur det ska gå.
Men en sak jag är intresserad av är typ, du som gått igenom detta med svårighet att få barn och missfall och nu i allra högsta grad fått va med om att få barn… Hur förhåller du dig till att det är som ett fuck you för barnlösa att se gulliga barn och barnvagnar på stan, nu när du liksom lever det själv? Du som liksom fattar hur det är att känna så? Som fattar att man också skäms för att man känner så?
Mitt bästa för att inte känna så för övrigt är att jag börjat inse att det verkar jobbigt att ha barn. Alltså jag vill ha det fortfarande men.. uppskattar nu även att jag får lite mer egentid innan 🙂
Tack för din text. Så fint du skriver. Ärligt. Beskriver precis hur det känns. Jag fick missfall för två veckor sedan, i vecka 7 och kunde inte anat den bottenlösa sorgen jag nu känner i hela min kropp. Inte heller hur den grymma påminnelsen av den eviga blödningen varje gång jag gick på toaletten fick mitt hjärta att brista i miljoner skärvor i sorg över vår förlorade bebis. Det känns ”som att jag brutit varenda ben i kroppen men ingen märker något.”. Svårt att hantera, jag vet inte hur man gör. Känner behov av att gråta. Min man hanterar det annorlunda och kan lättare och typ direkt säga att vi försöker igen. Det var ju i min kropp vår bebis växte.
Självklart ska vi försöka igen. Men när jag kommer att känna att jag kan lägga missfallet lite bakom mig vet jag inte. Rädslan att det ska hända igen..insikten vilken TUR man har som får ett barn. Jag är så tacksam för vår lilla son men jag önskar få ge honom ett syskon. En djup ödmjukhet inför livets mirakel infinner sig.
Jag vet inte vem du är, om du fortfarande skriver i den här bloggen eller om du ens läser men tack! Ligger här i soffan, konstaterade i morse ett tidigt missfall efter ett års kämpande och 10 års längtan. Just nu river sorgen i kroppen samtidigt som jag bara vill skrika utöver mig som ett barn. Din berättelse berörde mig så djupt och jag känner igen varje litet ord. Kampen, frustrationen och sorgen. Ilskan som ibland sköljer över en och tårarna som sedan rinner. Din berättelse får mig just nu att känna att jag ska ta mig igenom det här missfallet, fortsätta kämpa och sedan älska den lilla parveln som tillslut ska komma med all uppdämd kärlek som finns i min kropp! Tack Emma!❤️
Hej Elin! Åh, jag lider med dig, känner med dig. När jag skrev så var jag så ledsen, och samtidigt skämdes jag för att jag sörjde något som försvann så tidigt. Men det spelar ingen roll. Man måste får sörja – oavsett hur lång tid som har gått. Hjärnan drar igång med förväntningar varesig en vill det eller inte. Och jag hatade att jag skämdes, men det handlar ju om att vi inte pratar om missfall, och om att det är okej att sörja något som aldrig blev.
Svamligt svar, men jag önskar dig stort lycka till. Och hoppas att dina bebsidrömmar slår in. Fr mig gick det till slut. Det blev till och med två – med 16 månaders mellanrum <3
Stor kram emma
Tack för att du delar.
Hej,
Tack för denna fina text. Jag har precis, för ungefär 1 vecka sedan fått reda på det ofattbara. Vi skulle på KUB, var i vecka 13(12+3), gick upp tidigt, åkte till stockholm med förväntan och hopp om att få höra ett hjärta, veta att allt var bra och se det lilla livet. Vi hade börjat andas ut, för nu hade vi ju passerat den magiska gränsen, där risken minskat med 65%. Istället rycks en matta bort under en och hon berättar att hjärtat inte slår och att det slutade växa för 3 veckor sedan. Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag fattade precis ingenting. Helt plötsligt tog glädjen slut, jag blev totalt tom, nollställd. Jag blev tvungen att boka ett besök på lasarettet i Västerås dagen efter, för kroppen hade ju inte tagit om hand om detta själv. Hela karusellen drog igång, sjukhusbesök, bekräftelse av det värsta tänkbara, planerad skrapning. Nedsövning, skrapning några dagar senare. Nu är allt äntligen ute och då kom sorgen, den stora sorgen och på det alla glada nyblivna mammor på sociala medier, på tv, bilder på barn som ska komma, andra liv som planeras. Jag trodde det var vår tur och jag känner en sådan ilska en sådan sorg, jag trodde det var vår tur. Hur kan jag sörja något som var så litet att det knappt fanns. Hur kommer man vidare? Min man är en klippa, står upp och stöttar när jag faller. Men ingen pratar om det här hemska, det här ofattbara. Vi måste börja om nu, jag måste läka och kroppen komma igång igen, denna process den känns så tungt. Hur gjorde ni för att återfå glädje och orka gå vidare och börja om?
Så bra skrivet! Jag är mitt i ett missfall. MA.
Tårarna bara rinner och någonstans försöker man finna tröst. Ena dagen ser man ett hjärta slå på ultraljudsskärmen och knappt en vecka senare så är allt förlorat. Jag slits i bitar.
Åh, Tine! Jag lider med dig, och förstår dig helt och fullt. Ta hand om dig <3
Tack för din text! Känner igen så mycket i det du skriver tyvärr. För en vecka syntes inget hjärta på ultraljudet. Eftersom kroppen inte släppte taget blev det skrapning idag när vecka 9 närmade sitt slut. Jag blev lättad att själva operationen gick bra för jag var livrädd för narkosen och att något skulle gå snett. För jag har ju en fyraåring här hemma… som har varit så gullig och tröstat mig med kramar och kärleksförklaringar de senaste dagarna. Sambon fyllde fyrtio igår, men inte blev det mycket att glädjas åt… han är också rationell och ser det bara som ännu ett misslyckat försök. Det är väl bara att kämpa på, typ. Jo, kanske det men det tog så lång tid att ens bli gravid och jag fyller fyrtio nästa månad och känner sådan tidspress. Tänk om jag inte lyckas bli gravid igen? Tänk om det går fel igen? Kommer jag någonsin kunna orka med det igen i så fall? Och jag måste ju först på något sätt försöka orka med den sorg jag känner nu… Och visst inser jag att det var ett tidigt missfall och att det hade varit så mycket värre om det hade hänt senare i graviditeten. Men hoppets fanns där från de två första röda strecken och kärleken med. Önskar alla som har gått igenom det här mod och styrka att fortsätta sin väg, åt vilket håll den än må gå…
Tack till dig Emma för din text och tack för alla era berättelser i kommentarsfältet. Jag googlade missfall text, bara för att få läsa något som inte var inriktat på vård utan upplevelsen, känslorna, själen och fick upp det här blogginlägget. Så glad för det.
Det är första gången jag är gravid och jag fick missfall vid v 6. Jag har känt på något märkligt vis att jag inte har rätt att sörja det lilla liv som var samma storlek som en röd lins, som försvann. Som att min sorg inte är legitim för att det var tidigt i graviditeten och för att det hela gick.. “lätt”? Det var “bara blod” och utdraget, och inte ett spår av lilla linsen när jag väl gick till gyn. Men smärtan finns där och är på riktigt. Det är på något sätt som att jag inte sörjer den färdiga människan, men det ofärdiga fostret och dess resa som det skulle göra i och tillsammans med min kropp. Jag läste en text från Skaraborgs sjukhus som har blivit väldigt meningsfull för mig; det stod “hela kroppen sörjer”. Och det är precis så det känns. Som du skriver, som mina ben är brutna men ingen märker det.
❤️
Tack för fint skrivet. Jag hade turen att få barn utan något knas, men när vi sen önskade ett syskon var det ett helvete. Med åldern emot mig (runt 40) så kände jag en sån stress. Blev gravid när barnet var ca 1 år, men det blev missfall. Vi blev så ledsna, men hade på nåt vis teoretiskt räknat med risken pga min ålder så det kändes inte som om jag riktigt hade rätt att bli ledsen (inbillade yttre förväntningar, jag vet.) Det blev ytterligare tre missfall, jag blev gravid 6-8 månader efter varje.
Det var vidrigt att nästan vänja mig, som om varje graviditet inte var unik. Jag känner skuld för det och skuld för missfallen över lag. Har träffat så många okänsliga människor inom vården i samband med missfallen att jag är både förvånad och förbannad. En läkare sa till mig att jag ju faktiskt har ett barn redan, och jag borde faktiskt vara glad för det. Jag hade haft tur eftersom jag var så gammal och mina ägg så få och dåliga.
Att vada omkring i sorg, skuld, ilska och avundsjuka år efter år är så otroligt tröttande.
Jag har också träffat vänliga omhändertagande människor. Som en läkare på en IVF-klinik som sa att till slut kommer det gå, det är bara en fråga om hur mycket jag orkar. Eftersom jag faktisk blev gravid så skulle vi inte bli hjälpta av IVF. (En vän som också kämpade tyckte att jag inte hade så mycket att gnälla över eftersom jag blev gravid, det blev inte hon. Detta tar inte fram det bästa i oss.)
När jag sen blev gravid för femte gången kände jag knappt glädje, jag var så trött av att manglas mellan hopp och förtvivlan. Jag sa till min man att detta fick vara sista gången, jag orkade helt enkelt inte mer. När vi satt i bilen hem från ultraljud i v 20 sa min man “det verkar som den här sitter kvar”. Vågade inte tro på det förrän bebisen var ute. Nu är han snart två år (yay!) men ibland kommer sorgen över missfallen över mig. Ikväll är en sådan stund då jag sitter och surfar runt och gräver ner mig i skuld, skam och sorg. Hittade då denna text som satte ord på mina känslor, och alla fina kommentarer till inlägget. Tack för att jag slipper känna mig ensam.
Pingback: För fem år sedan ... - Emmasundh.com
Trots detta at du fått missfall och varit rädd att inte kunna få biologiskt barn är du FÖR abort????
Våga tänka annorlunda kring abort, åtminstone en liten stund. Livet börjar vid befruktningen. Så är det bara. Även om en liten pyttemänniska i magen inte kan leva utanför magen på flera månader så är det ett Liv. En Människa. Så började vi alla. Abort är ingen rättighet annat än under de mest extrema förhållanden, efter den grymmaste av våldtäkter eller när moderns liv är i verklig fara. Varje ny människa är en gåva till världen, till oss alla från Livet självt. Lyssna på Alpha Blondys Abortion is a crime…våga värna livet. Även mitt i vår tids dödsbejakande, abortbejakande samhälle. Det handlar inte om en kvinnas rätt till sin egen kropp. Det är den nya lilla människans kropp som slits sönder, det är den nya lilla människans liv som släcks. Vi borde sannerligen värna Livet i alla dess former, även det nya, lilla sköra som spirar i magen. Värna kvinnorna som väntar barn i ensamhet, osäkerhet och förtvivlan. Värna dem och deras små barn i magen. Såklart vill jag inte ha tillbaka aborter på skumma bakgator eller änglamakerskor. Men varför gjorde kvinnor abort på en bakgata med risk för eget liv en gång? Jo, för att de blev utfrysta av att få barn utanför äktenskapet till exempel. Så är vårt samhälle inte alls idag. Men ändå görs mängder av aborter varje dag. Många små, små människor som inte får leva. Vad du än tycker om det jag skriver här så ber jag dig lyssna på Alpha Blondys Abortion is a crime…
Vi var tvungna att göra abort igår i vecka 13. 🙁 Detta efter ultraljud som visade ordentliga kromosonfel där hela fostret var svullet. Det var väldigt sorgligt att se lillen efter aborten men det var tvunget att bli så den här gången.
Tack för att du delar med dig…
Fick en son 2016 och efter flera år bestämde vi oss för 1 till. Vi försökte och försökte och efter över 1 år så fick vi ett plus.
Åkte på massa skit osv
Längtade efter ultraljud. Så idag fick jag ont i magen och blöder. Kom in till kvinnokliniken och där fick jag besked att den inte levde och hade dött i v.12 skulle varit i v.16…
Känner sån sorg…
Tack för det här inlägget! Jag har som flera andra letat efter information om känslorna, oron och rädslan – det själsliga i att drabbas av missfall. Jag är glad att jag hittade hit.
Jag och min man har nyligen börjat försöka bli gravida, och man vet ju aldrig om ”grejerna” fungerar, så man är inställd på att kämpa. Gissa om vi blev förvirrade, chockade, rädda, glada, förväntansfulla och oroliga när graviditetstestet efter några få försök visade att vi väntade barn.
Vi hade bestämt att vi skulle berätta den glada nyheten för anhöriga direkt. Ifall vi skulle få missfall (vilket vi förstått är vanligt och att risken ökar med åldern, jag närmar mig 35) så skulle vi ju ha stöd från dem. Vi tänkte att det skulle vara tråkigt ”men det är ju sånt som händer”, ”vi får försöka igen om det blir missfall”.
På juldagen 25/12-2020 fick vi ett tidigt missfall, i vecka 7. Dagen efter vi berättat för våra anhöriga. Och SOM jag missbedömt hur det skulle påverka mig. Den känslostorm som attackerade mig var jag HELT oförberedd på, och jag är en tjej som försöker ha kontroll på det mesta ”just in case”. Den här ”lilla” detaljen med känslor hade alldeles gått förbi mig. De tidigare resonemangen hade varit rent intellektuella, hur kunde en känslomänniska som jag missa detaljen om känslorna? Och sorgen sen. Som jag har sörjt, som jag sörjer, som jag räds och som jag gråter.. Vissa dagar är bättre än andra, men oj vad nära tårarna är hela tiden.
Det finns många faktorer som spär på min sorg:
– Vi blev så glada, och våra anhöriga blev så glada – och nu skulle vi behöva ta tillbaka allt det fina. Framtiden för oss, och för dem. Flera blev ledsna, och nu skulle jag och min man stötta dem?! Det blev inte alls bra, för det var vi som behövde hejarop, peppande ord och stöd. Vi känner oss naiva, att vi inte förstod att det skulle bli så här när vi var tidigt ute med de glada nyheterna. Men samtidigt, hur skulle vi veta?
– En av mina bästa vänner är också gravid, det visar sig att det skiljer precis en vecka mellan oss när vi berättar för varandra. Hon har ett barn sedan innan, men vilken lycka att vi ska göra den här resan TILLSAMMANS. Måtte det gå vägen tänker jag tyst inombords. Det är för bra för att vara sant, och det visar sig sedan stämma. Jag SKÄMS för att jag inte vill träffa henne, eller prata med henne just nu, trots att hon är så fin mot mig och peppar mig så gör det så ont. Det känns orättvist att det inte fick gå vägen för mig, jag som skulle få mitt första barn. Nu är det bara tomt.
– Flera av mina kollegor, några i samma ålder som mig, och några yngre är gravida har/precis fått barn. Alla har barn utom jag (känns det som). Nu har jag fyra kollegor som är hemma och är föräldralediga, och tre som väntar sina barn. Nu skulle jag äntligen bli en av dem, men ödet ville annorlunda. Nu är jag orolig över kontakten jag måste ha med mina kollegor. Jag vill ju helst bara fly. Återigen, jag skäms över att jag känner så här. Jag vill ju vara den där som glädja åt andras lycka, som jag brukar. Men den personen har tagit paus och tycker mest synd om dig själv. Det gör mig ledsen.
– Jag sörjer det jag inte vill se. Skaffade en gravid-app och nu blir jag ständigt påmind om det som inte kommer, i form av annonser och reklam. Det är reklam för barnvagnar, mammakläder, gravidyoga osv. Varje dag tvingas jag komma ihåg att jag inte vill se den här reklamen, eftersom jag inte väntar barn lägre. Eftersom jag fick missfall. Eftersom jag inte kommer få något barn, kanske aldrig någonsin. Jag trycker på ”dölj annons” —> ”känsligt ämne”. Det här som skulle bli fint, roligt och den största resan är nu ”ett känsligt ämne”.
– Jag sörjer även den STORA oron för framtiden, som förmodligen inte kommer innehålla några barn, har jag fått för mig. Allt är kört. Svart eller vitt. Allt eller inget. Trots att jag har många vänner som drabbats av missfall (t.o.m flera i rad), som idag har barn, vågar jag själv inte drömma om ett ”lyckligt slut” för egen del. Jag tycker synd om mig själv och skäms.
– Igår tog jag ett ägglossningstest, och det visade en blinkande glad gubbe (indikerar hög fertilitet). LÄTTNADEN att vi nu kan börja försöka igen var obeskrivlig. Kändes som att jag fick nytt hopp, glädje och energi! Idag tog jag ett nytt test, eftersom man är som mest fertil när den glada gubben inte blinkar, utan har ett fast sken. Mitt hopp och min lättnad förbyttes till hopplöshet när jag såg att testet inte ens visade en blinkande glad gubbe, utan en tom cirkel med svarta konturer. Ingen ökning av östrogen eller LH, dvs osannolikt att bli gravid. Oro återigen, för att något är fel. På mig. Glömmer bort att det här hände nyss, måste ge kroppen tid att läka. Att återhämta sig. Hitta balans. Tålamod är inte min starkaste sida, men det är ju precis vad som behövs i det här fallet.
Sorg, skam, skuld, oro, rädsla, hopplöshet – det känns som varenda ben i kroppen är brutet. Det här är känslor vi är fler om att dela, vilket känns fruktansvärt och skönt på samma gång.
Kram till dig som skrev det här blogginlägget, och till er andra som kämpar, och till er som delar med er av era egna upplevelser.
Tack för att du sätter ord på det här! ”Som att jag brutit alla ben i kroppen” är spot on hur det känns. Jag känner verkligen igen mig i chocken över att bli så extremt ledsen samtidigt som jag, precis som du skriver, nästa skäms när det finns många andra som har det värre. Jag ska strax in till sjukhuset för att ta bort det lilla livet (eller det numera döda fostret) som kroppen inte lyckats stöta ut själv. Jag skulle tro att jag kommer att läsa din text många gånger till för att påminna mig själv om att det är okej att sörja och att jag inte måste vara så jävla stolt och stark hela tiden. Tack för att jag fick läsa och känna igen mig i din historia!
Tack för detta inlägg. För fyra dagar sedan fick vi göra det svåraste vi någonsin varit med om. En medicinsk sen abort. Vi fick lov att säga hejdå, innan vi fick chansen att säga hej. Två små änglar blev vi gravida med. Vår första graviditet. Den ena tvillingen klarade sig inte längre än till vecka tio. Och den andra ända fram till vecka nitton. Efter sju års väntan på två streck. Det var inte en okomplicerad graviditet. Den började med smärta och upptäckande av en växande cysta på ena äggstocken. Det blev operation. Efter det så dröjde det inte länge innan blödningar uppstod. Inte pga operation, utan troligtvis av lågt sittande moderkaka. Blödningarna avtog i vecka 17..
Jag längtade till rul för att jag tänkte att efter den dagen så kan jag kanske äntligen få slappna av och njuta av denna graviditet, men det slutade i sorg. Det gör så fruktansvärt ont och jag vet inte hur jag ska komma vidare i detta, kommer man någonsin läka?
På rul fick jag det värsta beskedet. Hjärtat på tvilling nr två slog inte. Önskade så hårt att det var fel på maskinen, att den var trasig, att barnmorskan inte sett rätt. Men jag såg själv att hjärtat inte längre slog..
Vi kommer att försöka igen, när vi läkt. För som sambon sa ”Vi ska bli gravida igen, så är det bara”.
Tack återigen för inlägget och för allas kommentarer. Det känns skönt att se att man inte är ensam i denna tragedi. Önskar er alla lycka till och gratulerar er som fått era mirakel.
Men åh, beklagar så. Och vilken pärs ni varit med om.
Skickar över värme och kramar i massor <3
Tack! Tack alla som har skrivit och berättat. Så skönt och samtidigt så fruktansvärt att läsa.
För fem dagar sen var vi i v. 14 på vårt första ultraljud under kub-testet och vi förväntade oss att se en liten krabat som viftade med armar och ben på skärmen. Istället var det bara en nästan tom hinnsäck med en liten prick som hade slutat växa i vecka 7 eller 8.
För två veckor sen berättade vi nyheten för blivande mor- och farföräldrar. Alla blev så glada och förväntansfulla. Vi också. Det var så på riktigt nu när alla visste. Men så blev det inte.
Samma natt som ultraljudet vaknade jag av smärta och på morgonen kom det ut. Jag blöder fortfarande och vill gråta när jag ser blodet. Det blir en påminnelse om missfallet varje gång jag ser det.
Om en månad beräknas min syster få sin lilla flicka. Vi hade sett fram emot att få barn samma år. Nu blir det inte så och jag är så himla ledsen. Som någon skrev så sörjer hela min kropp. Och utomhus slår alla träd ut i blom och fåglarna kvittrar. Allt liv fortsätter och det kommer mitt också att göra. Men nu är det väldigt väldigt tungt.
Tack. Hittade hit efter sökningar på hur man kommer över ett missfall, drabbades av din starka text och alla kommentarer och hur orden prickade in exakt hur jag känner mig för tillfället. Att ha trott att man var förberedd på att sånt här kan hända, går det så går det och det är vanligt med missfall – men ändå bli så himla ledsen? Och rädslan i att känna denna sorg nu, kommer jag kunna hantera det om det händer en gång till?
Känner stor tröst av att ha läst dina texter om missfall, skrollade runt på din blogg och pod. Känner att jag hittat en förebild för både känsloliv och klimatarbete – tack för det! Oväntat mitt i det sorgliga. Kram!
Tack. Hittade hit efter sökningar på hur man kommer över ett missfall, drabbades av din starka text och alla kommentarer och hur orden prickade in exakt hur jag känner mig för tillfället. Att ha trott att man var förberedd på att sånt här kan hända, går det så går det och det är vanligt med missfall – men ändå bli så himla ledsen? Och rädslan i att känna denna sorg nu, hur kommer jag kunna hantera det om det händer en gång till?
Känner tröst av att ha läst dina texter om missfall. Skrollade runt på din blogg, hittade din pod och mitt i det sorgliga inser har jag just hittat en förebild för både känsloliv och klimatarbete att följa framöver. Tack för det! Kram!
Tack! Hittade hit efter sökningar på hur man kommer över ett missfall, drabbades av din starka text och alla kommentarer och hur orden prickade in exakt hur jag känner mig för tillfället. Att ha trott att man var förberedd på att sånt här kan hända, går det så går det och det är vanligt med missfall – men ändå bli så himla ledsen? Och rädslan i att känna denna sorg nu, hur kommer jag kunna hantera det om det händer en gång till?
Känner tröst av att ha läst dina texter om missfall. Skrollade runt på din blogg, hittade din pod och mitt i det sorgliga inser har jag just hittat en förebild för både känsloliv och klimatarbete att följa framöver. Tack för det! Kram!
Men åh! Jag lider med dig, och vet exakt vad du går igenom. Och som du säger: en tänker att en en förberedd och har hört statistiken, men det spelar ingen roll. Sorgen är ju där i alla fall. Ta hand om dig <3
Det var som att läsa helt utifrån mina egna tankar och känslor. Jag behövde verkligen få läsa din text mitt i alla denna sorg och frustration man går igenom tack Emma <3
Åh, jag förstår HELT och fullt och lider med dig <3
Så tacksam att jag hittade hit.
Var inte helt säker på att jag ville ha barn, mådde konstigt en vecka tog test, visade 6v gravid. Berättade för min sambo och vi va båda i chock då det va oplanerat. Men som vi började planera? För allt!
Idag tre dagar senare börjar jag blöda och får en otrolig smärta i magen. Åkte hem från jobbet och skrek ett avgrundsdjupt långt vrål, tårarna rinner. Hur gick allt så fort och var kom den här djupa sorgen ifrån? Förstår ingenting.
Känner igen mig så mycket i det där. Hjärnan går igång på ett orimligt snabbt sätt, och det går inte att hejda. Tack för att du delar med dig <3
Tack för denna text!
Jag som många andra googlade “hur kommer man över ett missfall”. Igår fick jag missfall i v8. Har känt från allra första början att jag inte får bli för glad, vad som helst kan hända. Vilket det gjorde…
Det skulle bli vårt andra barn. Vår dotter kom efter 4års ofrivillig barnlöshet, med hjälp av ivf.
Jag ville inte gå igenom det igen när vi bestämde oss för att försöka med syskon. Jag var inte tillräckligt stark psykiskt. Så i 7 månader försökte vi och till slut kom vårt allra första plus utan assisterad befruktning.
Jag blev så glad och rädd på samma gång. Det började med lite små blödningar för att sen utvecklas till rent ut sagt ett helvete av smärta och blod.
Det kändes precis som att jag var en ballong och någon tog hål på mig med en nål och sen stampade på mig. Tårar som bara rinner så fort jag tänker på det.
Jag är så tacksam för denna text då jag fått läsa alla kommentarer och era upplevelser kring missfall. Jag känner mig inte längre ensam. Tack!
Förstår dig! Det känns som att den mäsnkliga hjärnan inte är utvecklad för att “stänga av” om du förstår vad jag menar. Det är svårt att INTE hoppas, att inte bli “för glad”. STOR KRAM
Tack för fin text och alla fina kommentarer! Vi fick ett uteblivet missfall efter IVF med fryst embryo, var så glad att jag var gravid och hade alla symptom, sen på första ultraljudet i v.8 hade det stannat av redan vecka 5-6. Jag är själv läkare och även om jag är helt medveten om missfallsrisken så känner jag mig helt tom och lurad av min egen kropp. Varje dag oroade jag mig för detta och sen hände det ändå. Rädd att det aldrig ska gå igen. Känner mig ledsen och ensam.
Åh, Ellen! Jag förstår helt och fullt. Den där kroppen går banne mig inte att stoppa när den börjar hoppas. Jag tycker att det är så viktigt att vi pratar om missfall och om missfallsrisken. Det var liksom först när jag fick missfall som människor i min närhet kröp fram och berättade att de hade gått igenom samma sak.
Beklagar så och skickar över en stor kram
Vilken fin och viktig text! Har precis gått igenom ett tidigt missfall och jag vet inte hur jag ska sluta gråta. Gjorde en Googlesökning och detta kom upp, beskriver känslan så bra.
Tack och kram
Åh, beklagar så och känner igen mig. Hoppas så att du du mår bättre snart. Stor kram emma
Så fin text♡ v 11 började i torsdags (i förrgår) och samma morgon visade jag stolt i appen för min fästman att nu vad det minnsan en jordgubbe och bara en vecka till innan vi kunde andas ut och våga hoppas på riktigt. Var ledig så gick på stan och sneglade på alla med barnvagnar och bärselar, tog ett varv förbi barnkläderna och höll länge i en onesie med små ugglor och rävar på, höll i en mössa med små björnöron och log så jag fick ont i kinderna. Omkring mig gick kvinnor med gravidmagar och vagnar och pratade om hur barnen växt ur det ena och det andra och kolla den här en sån blir det – sista julgrejerna på halva reapriset, tomteluvor till nyfödda och annat gulligt och magiskt. Ville inte jinxa något och vi hade bestämt att vi inte skulle köpa något innan vecka 12. Okejdå, bara en vecka till, det fixar jag, bara lite till. Åkte och storhandlade och tänkte nu jäklar blir det pumpafrön, rätt sorts lax och allt nyttigt skit man ska få i sig, inga snacks utan bara allt bra, läste noga på varenda förpackning, datum, innehåll och vill som vanligt alltid göra allt rätt och har sån prestationsångest kring det mesta, självklart extra mycket när det kommer till det här. Kände mig yrslig påvägen hem. Började laga mat och fick som mensvärk i magen. Hade börjat blöda. Försökte samla mig, googlade symtom och var det inga klumpar kanske allt var ok men rädsla högg i hela mig. “Stress och oro kan öka risken för missfall, kortisolnivåerna har man studerat i en blablabla” har man läst någonstans och om är bra vill man inte riskera något genom att stressa och oroa sig eller?? Under kvällen gör det bara mer ont och jag vill vägra att kalla det för klumpar på pappret, räknas det? Så små prickar? Mer blod och det är slemmigt. Vi ringer 1177 som på ett neutralt men ändå lite avfärdande sätt säger att antingen är det missfall eller så är det inte det och “det finns inget sätt att veta det, ni ska inte åka in, det är för tidigt”. “Håll koll på ev feber eller om det skulle komma mycket blod annars avvakta”. Gråter hela kvällen och sover knappt. Ovissheten var fruktansvärd. Morgonen efter får jag tag på barnmorskan som upprepar 1177 svaret när jag frågar om vi kan få tidigarelägga ultraljudet vi hade bokat till 26/1 (om 2v) och hon säger nonchalant att “jag har en tid 25e?”. Hon upprepar alla färdiga fraser hon lärt sig att säga och när jag inte ger mig säger hon tillslut att “du kan ju se om det går att få tid någonannanstans för ett tidigt ultraljud”. Så jag ringer runt, varje gång spricker rösten och det va så läskigt att behöva säga om och om igen “jag vill få reda på om barnet lever eller om det är kört”. Efter 10 nej eller typ “vi har en tid om 9 dagar?” Får jag en tid samma dag 30 min bort. Fästmannen är på jobbet och har inte mobilen på området, ringer vakten som ska hälsa att han ringer mig. Lärt mig av detta att hade jag sagt “det är akut” hade han hittat honom och ordnat det direkt… Får tag på svärmor som kommer och kör mig och hon blir min Guardian Angel kommande timmarna. När hon skriver att hon är framme ska jag bara på toa, då känns det som att något bara faller ut mig så hann bara precis hann sätta mig på toaletten. det är blod, mycket blod och nu går det inte att ignorera klumparna. Faaa-an. Vi åker, vi är tidiga, hon var med om något liknande när hon va i samma vecka, var beredd på att ultraljudet skulle bekräfta missfall så fick hon istället besked att det va tvillingar – men då var det inga klumpar. Hon kramar min hand och vi håller tummarna, men jag ställer in mig på det värsta nu. När vi kommer fram rusar jag in på toa och igen, så mycket blod och stora klumpar.. adrenalin och rädsla, panik och samtidigt så tom. När jag ska sätta mig i gynstolen säger läkaren “ingen fara vi är vana vid blod”… jo tack, men det är inte jag… han vrider och vänder på ultraljudstaven och jag ser en svart bubbla på skärmen mitt bland allt det gråa. I den svarta bubblan finns en skarp vit blob… han vrider skärmen så jag kan se och pekar och jag håller andan, börjar hoppas, och han frågar om jag ser den. “Är det där bebisen?!” Säger jag och känner plötsligt hopp. Ser hur svärmor sträcker sig för att också se. Det är helt stilla, han berättar att det inte finns hjärtslag. Graviditeten tog slut i v 6 och kroppen har bara inte börjat stöta bort det förrän nu så jag behöver nog få behandling omgående. Vi blir skickade till gynakuten och under väntan har jag så ont, mår så illa, går på toa så många gånger och blöder genom alla bindor. Kan höra klumparna träffa vattenytan. Några timmar senare på nästa ultraljud konstaterar dom att nu har så mycket kommit att det inte längre syns någon svart bubbla, bara gråskala på skärmen. Får äntligen smärtstillande, något för illamåendet. Och ska sen få abortpiller för hjälp med det sista. Min fästman hann inte fram innan vi va klara och han känner enorma skuldkänslor över det. Jag är någonstans glad för att hann slapp se mig i en gynstol med blod som rann upp längs ryggen och över hela golvet (2 gånger). Din text och att läsa alla kommentarer hjälper otroligt mycket och fick mig att kunna sätta ord på det jag känt sedan igår. Så extremt mycket igenkänningsfaktor på allt. Såg ett par med sin nyfödda påväg ut samtidigt som oss från sjukhuset och jag kände hur jag blev så förbannad av avundsjuka att det gjorde ont i hela själen, varje annons från alla jävla cookies är ett hugg i hjärtat. Avfölj, markera som känsligt innehåll, avinstallera alla jävla appar, hälla upp ett glas vin och låta sig gråta. “Alla ben i kroppen är brutna”. Börjar se ljuset och skrattade till ochmed åt ett klipp. Så kommer ett klipp när någon kör saker i en hydralpress, föremål som barbiedockor och häftstift, när en jordgubbe plötsligt pressas till en röd saft med klumpar bryter jag ihop. Någon låt med good bye, good night, my baby allt triggar just nu. Längtar efter att sluta se blod varje gång jag går på toa, längtar efter 24h utan tårar, längtar efter en graviditet som slutar lyckligt just nu är det svårt att föreställa sig men this too shall pass och att läsa hur många som upplevt det här hjälper sjukt mycket trodde inte att jag skulle känna mig redo att berätta om min upplevelse på länge, men nu är jag inspirerad att göra det eftersom ni har gett mig sådan styrka av att ni gjort det stort tack och hoppas att fler kommer med sådana här initiativ, det finns alldeles för få som gör det och det hade kunnat hjälpa så många
Tusen tack för din fina, gripande och viktiga kommentar. Jag känner igen mig så mycket. Stressen och känslan av att en liksom bara vill klämma ihop och få barnet att stanna inne i kroppen. När detta hände mig (vilket är många år sedan nu) så pratade ingen om missfall, och på radion i dag sa de att var femte graviditet avslutas i ett missfall (och att de som drabbas behöver tas om hand). Tänk om vi kunde prata mer om detta, för vi är ju trots allt så många drabbas.
Ps. Vilken fin svärmor du verkar ha.
Stor kram!