11 oktober, klockan 10:44.
Jag vet aldrig om jag någonsin kommer att publicera det här inlägget. Jag vet inte vad som kommer att hända de nästkommande timmarna, minutrarna eller sekunderna, men en sak vet jag. Att jag har ont i mitt hjärta. Det värker.
Just nu ligger jag hemma i min säng. Katten ligger bredvid. Jag har smärtor i magen. Krampaktiga smärtor som vägrar släppa.
Exakt här, i sängen, låg jag för ett par veckor sedan. Sjuk, med halsbränna. Jag tyckte att det var så märkligt. Jag hade nämligen aldrig haft halsbränna förut. De enda personerna i min närhet som hade haft problem med just halsbränna … var gravida.
Jag klev upp ur sängen, tog ett graviditetstest, väntade. Negativt. Jahapp, tänkte jag, då är det väl något annat. Kröp ner i sängen igen, förvirrad och vilsen. Jag som aldrig blir sjuk.
Dagen därpå skulle jag få min mens. Men någon mens kom då inte. Dagarna gick i sjuksängen. Halsbrännan höll sig kvar, men ingen mens i sikte. Till slut tog jag ytterligare ett graviditetstest. Ett litet suddigt streck tornade fram på plastbiten jag höll i. Självklart trodde jag att det var fel på testet, så jag tog tre stycken till. Alla med ett varsitt svagt streck som visade att jag, jag, var gravid.
Den första veckan levde jag i förnekelse. Skrattade nervöst när jag insåg att det växte ett barn i mig. Kunde fortfarande inte tro, eller förstå, att det där testet hade visat positivt. Men dagarna gick och jag landade i graviditeten allt mer. Min mage blev spänd och vissa dagar var det svårt att få igen de allra tajtaste klänningarna. Den buktade ut och påminde mig om att något växte i rasande takt därinne.
Rymde från vardagen en helg genom att åka hem till Värmland tillsammans med John. Vi gick igenom gamla barnkläder och försökte förstå vad som försiggick i min kropp.
Vi blev så lyckliga av tanken på det där barnet, pratade om namn och dagdrömde om hur vårt liv skulle se ut den 17 maj 2014. Då vi skulle bli tre.
I början av oktober packade jag väskan och förberedde mig på en långweekend i London med några vänner. Redan på flygplatsen, när vi skulle ta en pre-weekend-drink droppade jag nyheten och möttes av ett tjut. Visst, det var tidigt att berätta, redan vecka 9, men mina vänner skulle ju märka att jag – som aldrig tackar nej till en fest – bara drack vatten på alla barer och pubar.
Det blev lördag. Vi var ute och åt middag på Brick lane. Indiskt. Så klart. Innan vi skulle lämna restaurangen så kände jag något konstigt hända. Jag kände den bekanta känslan av att började blöda.
Och visst, man kan börja blöda tidigt i graviditeten, men jag tappade helt fokus på the swinging London och gick mest runt och oroade mig resten av resan.
Blödandet fortsatte nästa dag och eskalerade för varje timme som gick. Tillsammans med mensliknande smärta så blev det nästintill olidligt. Väl hemma i Sverige igen ringde jag till barnmorskan. Fick rådet att “om du bara blöder måttligt och har lite ont, så är det okej. Om du viker dig av smärta, så åk in till akuten”. De två nästkommande dagarna försökte jag jobba på som vanligt, men gick egentligen bara runt och försökte tyda smärtan och mängden blod. Jag blev fullkomligt knäpp. Jag hade ont i magen, så ont att jag ville vika mig, men var det tillräckligt ont? Skulle jag behöva vika mig av ren reflex för att det skulle gillas? Och blodet? Vad i helvete är måttligt? Kan det vara som en vanlig mens? Jag googlade. Jag må älska google, men inte i de här sammanhangen. Allt är normalt och onormalt. Förvirrande och fullkomligt hopplöst för en människa som är av tänkande karaktär.
När jag hade blött och haft ont i fem dagar – och det hade eskalerat ytterligare – åkte jag och John in till SÖS gynakut. Efter fem timmar i väntrummet blev jag undersökt och fick göra ett ultarljud. På skärmen såg vi min livmoder. Och en bebis. Hjärtat bankade i fyrahundratjugo. Tårarna rann ner för mina kinder. Aldrig trodde jag att jag kunde känna så mycket för något som jag aldrig tidigare hade sett.
“Ett blodkärl har troligen brustit” sa läkaren, men intygade att bebisen verkade må bra. Hon skrev ut blodhämmande medicin och så fick vi åka hem med en liten ultraljudsbild som jag höll i krampaktigt i handen.
Det var en enorm lättnad. Och blödningarna verkade sakta men säkert avta.
Trodde jag.
I gårkväll när jag kom hem efter jobbet hade jag så fasligt ont i magen och blodet forsade fram. Men jag försökte att titta på ultraljudsbilden och intala mig att allt var normalt.
Min mamma och pappa kom på besök. De hade med sig röda rosor. Inte till mig, utan till bebisen därinne. Bebisen, vars hjärtslag jag sett dagen innan, men vars existens jag tvivlade allt mer på, i takt med att smärtan ökade. Så här ont kan man liksom inte ha, tänkte jag. Det kan inte var normalt. Det kan inte vara rätt.
Jag tog Alvedon och blodhämmande medicin och försökte tappert vara någon form av optimist. Det gick inget vidare.
Tårarna rann, jag kände på magen och undrade om det var slutet. Slutet för det magiska datumet 17 maj.
Mamma och pappa övertalade mig att vara hemma dagen därpå. Ta det lugnt. Inte köra på i 180 som jag brukar. Ligga ner i sängen. “Kanske är blödningarna ett sätt för kroppen att säga till dig att ta det lugnt”.
Jag somnade tidigt den kvällen. Drömde mardrömmar om hur jag födde ut foster som var dystert vackra. Och döda. Vaknade emellanåt och kände att drömmarna var så sorgliga. Och det var skönt på något vis. Att i drömmarna få ett slut på blödningarna, smärtan och vaddetnuärsomhändermedminkropp.
I detta nu vet jag inte vad det är som händer. Om det är ett en veckas långt missfall som jag går igenom, eller om det är helt normalt? Försöker sortera tankarna, fast det känns som att någon kastar runt dem och stökar till dem så fort jag börjar få ordning. Försöker få bukt med känslorna. Känslan av att bli överrumplad av en graviditet och i nästa sekund bli så avgrundssorgsen när blodet rinner. Att känna tårarna rinna när man tror att ett litet hjärta har stannat. Ett hjärta som man för några veckor sedan inte visste fanns.
Just nu ligger jag i den där sängen, den där sängen som jag låg i, med halsbränna och föraningar. I samma säng som jag kröp ner efter att ha gjort tre graviditetstest på raken, med ett nervöst leende på läpparna och ett bultande hjärta.
Just nu väntar jag. Mitt sämsta i hela världen. Att vänta.
Vänta på att smärtan ska lindras och att blodet ska sluta droppa. Att allt ska bli bra.
Jag fyller minutrarna genom att skriva det här. En text som jag aldrig vet om jag kommer att publicera. Men en text som jag måste skriva. För jag har så många gånger under de senaste dagarna formulerat i hjärnan hur jag ska berätta för er att allt gick åt helvete.
För jag må vara en tapper optimist, som omger mig med vackra klänningar, kulörta strumpbyxor och roar mig själv med att snurra upp håret i allsköns frisyrer. Jag är ju en glad skit, som har distans, som inte tar ut sorgen i förskott. Som förstår att folk har haft det tusen gånger värre och som allt som oftas säger till mig själv att “the show must go on”.
Men i dag finns ingen show. I dag rinner bara blod och tårar.
12 oktober, klockan 18.00
Hemkommen från SÖS. Det lilla hjärtat som slog för tre dagar slår inte mer.
Loading Likes...
Åh finaste Emma! Hoppas att allt ska gå bra! Tänker på dig! Du är modig som skriver.
Varma kramar från en bloggläsare i Skåne
Åh nej… inga ord jag lämnar här, kommer lindra er sorg. Det är hjärtekrossande, sorgligt och smärtsamt och ingen, INGEN kan säga något för att ta bort det onda.
Unna dig tid. Tid till att läka och gråta ut. Tid till att kramas och sakna. Det kommer en morgon då du vaknar med nytt hopp, styrka och glädje. Det kommer, men ge det tid.
Stor KRAM/
Fina Frun.se
Åh, Emma. Jag känner ju inte dig, men jag gråter när jag läser. All omtanke och styrka till dig! Var rädd om dig.
Emma, tack att du delar med dig av detta allra hemskaste.
Vet att inga ord någon kan säga kan göra detta mindre smärtsamt. Att detta vackra, som man alldeles nyss inte ens visste var allt man ville ha, kan slitas ifrån en.
Kom ihåg att vi är många som tänker på er båda.
Kram.
Nu rinner även mina tårar. Livet är så fruktansvärt skört och förgängligt och det är omöjligt för oss att påverka. Det enda vi kan göra är att låta sorgen ta plats och långsamt samla kraft.
Du är så modig som vågar berätta detta. Ta hand om dig och låt det ta tid. Många kramar!
Åh jag får så vansinnigt ont i hjärtat av detta!! Och inget man kan skriva kan hjälpa… Men en massa kramar ska du ha. Och John med. Och bebisen…
Så fruktansvärt, saknar ord. Klump i magen och tårar i ögonen. All värme och omtanke till er!
Beklagar, så otroligt sorgligt. Kram
Vill bara skicka en himla massa styrkekramar till er!
Fina Emma! Så ledsamt finns inga ord. Stryke kramar
Blev ett litet hål i mitt hjärta nu.. Så ledsen att du måste gå igenom detta!
Åh, kära Emma… Blir så ledsen att läsa detta, all styrka till er… <3 <3 <3
Åh jag beklagar verkligen, tusen ggr om. Min första graviditet var ett missfall som upptäcktes under ett ultraljud. Tänker på dig och din man massor <3
<3 det finns inga ord,ingen tröst, inte nu. jag har själv varit med om samma sak( inte prick exakt, för hur kan man det!?) men att läsa dina ord för mig tillbaka till min stund där livet och värmen ryktes ifrån mig. jag blev utslagen. sov i en vecka innan jag var tvungen att ta mig till jobbet.( så ingen skulle fråga!) för jag höll det för mig själv länge. jag hade redan två knytten, små och oskuldsfulla som inte krävde men behövde sin mamma. de visste inte vad som föregick i mina tankar. men bara att min yngsta, då 2år, tog mig på magen och tittade sorgset på mig och sa: du har tappat din bebis mamma och pussade mig sen log lite sådär sorgset, gjorde att det gick att ta sig igenom. jag var tvungen! ta din tid, våga vara sorgsen, ledsen, arg vad du vill…så länge du vill. men komihåg att ibland så måste kroppen få bestämma vad som är bäst…även om det inte känns så nu…det blir bättre, du blir sakta gladare och sen börjar tankarna komma om att kanske, kanske så får du en ny chans. många kramar från en som läser och tycker du är fabulös, fin och go´!
Å underbaraste Emma! Känner såå med er i den här sorgeprocessen. Det handlar ju faktiskt om att säga farväl till en själ som gått vidare. Hoppas ni kan tillåta er att sörja det och tillslut ändå våga längta efter och se fram emot en annan själ som kommer till er!
Nej nej nej nej. Det er så ufatteligt og urimeligt. Sender masser af tanker <3
Blir så ledsen när jag läser det här! För din skull. Er. En jävla mardröm att det skulle vara så långdraget också. Fy fan. Stor kram till dig Emma
Du är modig som berättar!
Varma tankar till fina fina dig och John!
<3 <3
Beklagar!
Starkt av dig att dela med dig för även om det är vanligt talas det sällan om det och sorgen när alla drömmarna går i kras. Jag råkade ut för liknande för fem år senTa hand om dig o tillåt dig att sörja
Jag är så hemskt ledsen för er skull! Ta hand om er <3
Åh Emma jag beklagar verkligen, ta hand om er! Bamsekram
Blir så ledsen av att höra detta, har en stor klump i magen för er skull. Varma kramar och hoppas ni ser ljuset i tunneln. Det blir alltid bättre på nåt sätt. Kram.
Åh, vilken panik och vilken oro. Jag beklagar verkligen.
Ta hand om varandra! <3
Åh jag finner inga ord. Får tårar i ögonen när jag läser detta. Stor stor kram till dig (och Johan)
Tänker på dig och vet hur du känner, har gått igenom samma sak fyra gånger!
Mina ögon fylls av brännande tårar.. Kärlek till er. Att mista något som man aldrig mött, som man aldrig hållit i, kan för många vara oförståeligt men de är en fruktansvärd förlust. Jag har själv gått igenom ett missfall, veckor som fylldes av smärta tårar och blod. Men värst av allt var ovissheten att inte veta vart allt skulle leda till. Kunde de ändå gå vägen eller skulle drömmen bli endast en dröm.. Och man analyserar varenda liten bloddroppe, man här läst igenom var enda tråd på familjeliv och man gräver så djupt in i sitt eget huvud så man vet varken ut eller in. Men att då kunna prata om de och se att andra går eller gått igenom något hjärtskärande som man själv då blir man lite mindre ensam och smärtan kan bli lite lättare, för nu efter du delat med om din sorg Emma så bär jag den med mig och du och din man finns i mina tankar. Tack Emma för att du delar med dig, du är så modig<3
Åh Emma! <3 Stor styrkekram till er, och all kärlek!
Åh. Vad skriver man? Kram och ta hand om er <3
Emma, Gud vad jag önskar att detta aldrig skulle ha hänt dig. Önskar att det fanns någonting man kunde säga, men skickar styrka och kramar från mig. Gråt och sov och kramas, och lita på att det kommer ljusare dagar igen. Men tills dess: känn allt och andas djupt.
Jag har följt din blogg ganska länge, men aldrig kommenterat. Men nu kände jag verkligen att det var dags. Din blogg är så fin, och du sprider sån glädje och livsinspiration med dina fina bilder, beskrivningar av dina upptåg och genom din vackra stil. Du har en gåva i att få andra människor att bli glada och inspirerade. Därför känns det som att jag nu vill, utan att du känner mig det minsta, på nåt vis ge tillbaka. Jag sänder en stor styrkekram, mina tankar och böner. Jag önskar av hela mitt hjärta att du och din man ska få bli omslutna i kärlek och trygghet av era nära och kära just nu. Och att du kan få känna att dina bloggläsare skänker detsamma på det här sättet. Jag gör det! Tack för allt du ger ut i din blogg. Ta väl hand om dig nu. Stor styrkekram.
Jeg er så ked af det, for din skyld.
Åh vad jag känner med er!!! Det finns inget man kan säga för att göra det bättre men jag hoppas av hela mitt hjärta & håller alla tummar för att ni en dag får den bebis som var menad för er! Ta hand om varandra! Många många kramar/Helen
En stor kram till dej Emma! Man blir så ledsen för er skull. Man vill ju bara att alla graviditeter skall få lyckas! Kramkramkram!
Modigt och fint av dig att dela med dig. Har själv varit med om det och jag lider med dig och John. Men ge inte upp hoppet! Snart är det er tur att få bli tre! Kramar!
Tårarna rinner när jag läser det här. Hoppas att du mår bättre snart. Du är fantastisk!
Varma kramar från en läsare som tokgillar din blogg men aldrig kommenterar. Förr än idag. Styrka, värme och kärlek till dig och din man i det ni nu går igenom. Tack för din styrka att berätta! Viktigt och du är tyvärr långt ifrån ensam om denna erfarenhet. Modigt, starkt och klokt skrivet. Tror det är det starkaste och ärligaste blogginlägg jag någonsin läst!
Jag är så ledsen. Vilken sorg. Saknar ord, men tänker på er.
Åh Emma. Är så ledsen för din skull. Jag tror jag förstår lite grann vad du går igenom och jag tycker du är så bra som delar med dig. Stora kramar till dig
Kramar! det är så trist.. <3
Stackars dig och din man, och stackars er lilla bebis som aldrig fick chansen att födas…
Ord fattas…
Käraste fina Emma, mina tankar är hos er. Kramar.
Beklagar verkligen och tänker på dig och din man. Kram från en trogen bloggläsare <3
Fy fan. Jag beklagar verkligen sorgen. Jag inser att det är futtiga ord i sammanhanget men du ska veta att det finns ytterligare en till ute i världen som vill ditt bästa och som tänker på dig. Kanske det är en liten tröst i alla fall…
Styrkekramar
Lina
Men herregud, ÅH vilken ofattbar smärta. Började läsa detta och anade vad som skulle komma, tänkte att det inte skulle påverka mig så mycket, singel och barnlös, 23 år gammal. Jag känner ju inte ens dig.
Men det höll inte för jag blev helt kall om händerna och kände hur mascaran började rinna och under hela texten hoppades jag så så så att det skulle gå bra för dig Emma för det förtjänar du, du skulle ha det här barnet du drömde om. Kan inte veta vad du går igenom men du ska veta att det berör, och om tillräckligt många känner som jag och håller tummarna för dig kanske universum har förbarmande och ger dig det du ska ha, det du är värd som den färgglada men också fina och inkännande människa du är. Stor kram!
Massa styrka o kärlek till dig finaste finaste emma! Så ledsen för er skull! Har också haft ett missfall o sorgen o saknaden är fruktansvärd! Men det blir er tur <3 !
Nej, nej, nej! Så ofattbart ledsamt och orättvist av livet. Stor kram till starka och modiga dig, som delar med dig av detta.
Åh fina Emma, jag tänker på er båda så mycket!
Starkt av dig att dela med dig av detta hemska. / Kram
Här skulle jag in och kolla din blogg för att se ifall du bloggat om din resa till London och så möts jag av det här sorgliga. Stackars er! Ta väl hand om varandra. Kram till dig och John!
Kära Emma
Åh nej!! 🙁
Lider med er.
Kram.
Jag beklagar sorgen <3
Alla mina tankar till dig. Hoppas du kan gråta. Hoppas du kan falla för de som finns i din närhet kommer ta emot dig. Alla livssorger tar tid. Sörj, förneka och när tiden kommer så kommer du kunna greppa det som hänt och leva med minnet. Ett praktiskt råd i många hemförsäkringen ingår psykologisk hjälp när det händer sånna här saker. Var rädd om dig. Kram Johanna
Kära fina Emma! Så ledsen för er skull. Håll om varandra. Det kommer andra tider, ljusa tider, men det hjälper er inte just nu. Så håll bara om varandra.
Sänder styrkekramar genom cyberrymden.
Men sötaste! Vad otroligt starkt av dig att dela denna sorg. Att skriva så otroligt vackert om en krossad dröm. Jag beundrar dig, och sörjer med dig. Det finns inga ord i världen som kan trösta i såna härsituationer, men ta emot all kärlek ni får!
Många kramar!
Emma, jag är så jävla ledsen!
Usch, vad ledsamt. Jag tänker på dig och din John. En dag tror jag att ni två kommer att bli ett par fantastiska föräldrar till en liten en.
Många värmande kramar till dig och John. <3
Tänker på dig och håller alla tummar! tusen pussar.
Fina fina Emma som jag inte känner men som jag tycker är min vän ändå eftersom jag läser din blogg varje dag! Jag kan inte ens föreställa mig hur du känner just nu men jag är så ledsen för din skull och vill skicka dig massor av varma styrkekramar!!! ♥ ♥ ♥
Det spelar ingen roll hur mycket värre andra har det, nu mår ni dåligt och har varit med om något som först gjort er till världens lyckligaste och sedan världens mest ledsna. Fokusera på er själva. Gråt när det behövs, trösta varandra och kom ur från det här som starkare människor! Massor med styrkekramar!
Jag finner inga ord. Det är så jäkla sorgligt men ändå vackert och till och med lite poetiskt skrivet. Jag håller om min egen lilla skrutt extra hårt och tänker att jag aldrig ska släppa taget om honom. Jag känner dig inte och jag kan inte föreställa mig hur det känns, men jag tror att du kommer bli en fantastisk mamma en vacker dag. Det kommer bli er tur, det vet jag! <3
Mina tårar rinner för dej med….
Kram
Sender deg mange gode klemmer og tanker.
Åh, Emma! Tårarna rinner när jag läser det här, blir så ledsen för er skull. Mitt i det svåra är du så modig som delar med dig. Ta hand om varandra! ♥ Kram.
Åh Emma, jag beklagar verkligen, jag år så ledsen för din och Johns skull. Tänker på er och skickar många kramar. Ta hand om dig <3
Ytterligare en stor och varm kram. Ta hand om varann.
Tusen miljoner kramar!
Blir så ledsen när jag läser ditt inlägg. Främst för din skull men även för att jag tänker på mitt eget missfall för 1 1/2 år sedan. Hjärtat hann aldrig börja slå på mitt lilla barn men det tog 1 vecka innan läkaren kunde konstatera att det var ett missfall. Kommer så väl ihåg den långa och jobbiga väntan. 3 månader senare blev jag gravid igen och har nu en liten son på 8 månader på pricken idag. Ge dig och din man tid att vara ledsna och sörja men kom ihåg att det är inte omöjligt att bli gravid igen ganska snabbt efter ett missfall.
Blir så ledsen när jag läsa detta, tusen varma kramar till dig.
Ta hand om varandra!
Du känner inte mig och jag känner inte dig mer än det du förmedlar genom blogg. Jag har läst din blogg länge nu. Fascinerande av ditt vackra språket, fantastiska klänningar, frisyrer och bilder. Har många gånger tänkt att jag skulle vilja lära känna dig ordentligt. Idag har jag fått dela en liten liten skärva av ditt liv. Mina tårar rinner och jag har den där stora klumpen i magen. Jag kan nästan ta på dina känslor. Så oerhört starkt skrivet. Jag önskar ibland att jag gjort samma sak när jag fick veta att barnet jag bar på var svårt sjukt och att graviditeten var tvungen att avslutas. Det kanake hade gjort det lättare för andra att förstå. Orden tar slut och jag vet inte hur jag ska fortsätta. Jag är så ledsen för er skull. Ta hand om varandra. Tusen kramar <3
Kära Emma,
Du är så stark som orkar skriva och dela med dig i denna svåra stund.
Jag tror att du en dag kommer att bli en fantastisk och underbar mor och då kommer du bära med dig all den styrka som bara en så oändlig sorg som denna kan skapa.
Sänder dig många styrkekramar.
himla mycket kramar! kan inte ens tänka mig hur svårt det måste vara att gå igenom, ta hand om varandra!
Emma och John! När jag läser texten hamnar jag igen på den där ödesdigra dagen när jag började blöda bara några dagar efter mitt första, och enda, positiva graviditetstest. Jag vill att ni ska få höra några saker som vi aldrig fick. Det spelar INGEN ROLL hur länge ni vetat eller hur stort fostret är. Det som har drabbat er är fruktansvärt och orättvist. Låt ingen förminska er smärta! Till mig sa barnmorskan jag ringde till att “men var du bara i tredje veckan heter det inte missfall, utan spontan abort. Och det är ju jättevanligt”.
En annan sak. Prata med varandra. Djupt. Länge. Vänd ut och in och ut och in igen. Se varandras sorg, dela med er. Turas om att trösta. Låt era vänner älta och trösta med er. Jag och min sambo tyckte att vi pratade, tyckte att vi bearbetat. Men vi gled likväl isär efter missfallet. Nu har vi hittat tillbaka igen, är äkta makar och är starkare än någonsin men det var ett helvete i flera år.
Visst vet ni om att ett tidigt missfall inte är ett tecken på svårigheter med reproduktion eller ökar risken för fler missfall? Vetenskapliga studier visar på motsatsen. Att kunna bli gravid är alltid ett gott tecken.
Jag känner inte er. Ni är inte de vi var. Ni är vuxna och starka och kommer att gå igenom detta galant, en (fruktansvärd) erfarenhet rikare. Alla mina tankar går till er. Vila. Ge sorgen sort utrymme. Varma kramar och lycka till!
Fint och insiktsfullt skrivet! *gråter*
I ditt mörkaste av mörker, i ditt hjärta där det fanns en dröm,en aning om något stort… Jag vill bara sända en liten klapp på en bedrövad sorgsen panna. Emma, jag är en spökläsare av rang som många gånger inspirerats och uppfyllts av din färgglada värld. Tack för att jag fått ta del i allt! Jag har varit i det där mörkret och ropat efter det barn som aldrig blev. Jag vet inte hur och när jag hittade ut igen, men det gjorde jag till slut om än med ett hjärta fyllt av stygn. Gråt ut all sorg hos de som älskar dig. Hoppas de omhuldar dig och värmer dig så som du omhuldat och värmt oss i bloggvärlden! <3 / Johanna
Vad ledsamt att läsa, men fint att du skriver! Sköt om dig och kramas hårt med John! Stor kram till er båda!
Åh. Kram till dig o John!
Finaste Emma, skickar all värme och styrka till dig och din John.
Nej! Vad sorgligt. Ta hand om varandra och låt det göra ont i själen. En vacker dag kommer er tur, var så säker. Modigt (och viktigt) av dig att skriva om detta. Kram
Jag är så ledsen för er skull! Ta hand om er! <3
Blir så ledsen för er skull, att ni måste gå igenom detta. Sänder styrkekramar genom cyberspace till er!
Jag beklagar verkligen. Du är modig och stark som skriver om detta. Jag önskar att jag kunde skriva något som tog bort det onda i själen. Ta hand om er båda. Skickar styrkekramar!
Det gör ont i mig redan vi rubriken anade jag. Men usch! Jag tänker på er! Önskar jag kunde förändra allt till att bli bra. Ta hand om er! Kram
Åh nej Emma! Det gör ont att tänka på, så sorgligt. Ta hand om er, du och din man. Ni verkar ha fina vänner och familjer som stöttar er i denna tragiska tid. Kramar
Tack för att du delar även detta hemska, så att det blir fler som vågar prata om när det inte går bra.
Och tusen kramar till dig och John, tänker på er!
Åh jag är så hemskt, hemskt ledsen för er skull! Är förjävligt när man får den finaste gåvan, börjar drömma och sedan rycks allt ifrån en 🙁 så orättvist ! Nu ska ni bara ta hand om varann, vara med människor som ni älskar och bearbeta allt tillsammans. Massa styrkekramar ! <3
<3
Så otroligt sorgligt och ledsamt att ni måste gå igenom den här förlusten! Varma kramar!
Åh Emma, det gör så ont att läsa det här. Jag kan bara försöka förstå hur jobbigt det är för er båda just nu. Ta hand om er!
Så väldigt, väldigt tråkigt att höra. Ta hand om varandra!
Kram!
Kramar!!
All kraft och styrka åt er, Emma! Och många, många kramar.
Jag är så fruktansvärt ledsen för er skull. Finner inga ord. Starkt av dig att dela med dig av detta. Ett ämne det talas alldeles för lite om. Ta hand om varandra <3
Det gör ont. Tänker på dig Emma. Kram
Varma kramar. <3 Du är modig som berättar.
Du är stark. Du är modig. All kärlek till er båda
Fy vad ont det gör att läsa detta, modigt att du berättar!
All styrka och kramar till er <3
Jag går igenom samma sak just nu, för andra gången. Båda gångerna har jag försökt de det “positivt”, jag kan iaf bli gravid. Och det är så mycket vanligare än man tror! Men nånstans måste man nog ändå sörja och just jag har svårt att göra det. Men nu gråter jag. Tack för att du delar med dig, jag tror att det hjälper många!
Jag har många vänner som kämpat för att får bli föräldrar och det har faktiskt löst sig för alla på ett eller annat sätt! Även om resan kan vara väldigt smärtsam. I mitt fall hade jag turen att få föda en underbar pojke efter det första missfallet.
Tiden du har framför dig nu (och jag med) kan nog bli ganska tuff. Men jag tror att ni har gjort rätt i att berätta för er omgivning. Det är en tung hemlighet att bära själv, särskilt om omgivningen verkar tycka att det är “dags” utan att förstår hur rätt de har. Du verkar ha väldigt fina människor omkring dig. Önskar dig styrka och tålamod, håller tummarna för att ni snabbt är “på banan” igen!
Åh Emma! Tusen styrkekramar till dig och John. Å all kärlek i världen.
<3
Fina du, tack för att du skriver om ditt och Johns missfall. Det är så vanligt men ändå talas det så lite om det. Min första gravditet slutade också med ett missfall i början av året. Ta hand om dig!
Fruktansvart! Alla tankar till dig! Ge inte upp, har varit i samma situation, tre ganger innan det gick vagen. Kanske inte ratt tid att tipsa dig, men detta hjalpte mig, helt overtygad om det
http://www.youtube.com/watch?v=I0WOqaTTzaI
Fruktansvärt tråkigt och sorgligt för dig och din man. Eller för alla oss bloggvänner också egentligen. Det smärtar att läsa. Det krampar i hjärtat.
Du är en inspirationskälla, Emma. Inte minst i det som du just skrev ovan. Jag beundrar dig och om möjligt ännu mer efter idag. Fortsätt vara fantastisk! – och pausa showen så länge det behövs.
Kramar Clara
Tänk, samma sak hände mig för exakt en vecka sedan! Jag testade mig på onsdagen, och då hade jag gått och misstänkt en graviditet i ett par veckor. Mina bröst var svullna tunga och jag hade ett humör som lekte berg- och dalbana. När mensen inte kom så testade vi oss… Och visst var det ett plus på stickan! Vi gick runt på moln och pratade namn och framtid trots att fostret bara legat i magen i ett par veckor.
På fredagen, två veckor efter det positiva testet så kom det lite blod på pappret när jag kissade. Inget som kom i trosan. Jag googlade och tänkte att det kanske bara var en liten blödning. På lördagen berättade vi för mina föräldrar och min syster att jag var gravid. Jag blödde lite på lördagen också, det kol några droppar i trosan men jag hade inte ont i magen och mina bröst var fortfarande ömma, så jag oroade mig inte.
Sen kom söndagen. Blödningen höll sig lugn och jag bestämde mig för att ringa och boka en tid hos barnmorskan på måndagen för att stilla min egen oro.. Men det skulle visa sig att jag inte behövde det. På kvällen på söndagen kände jag att det plötsligt kom en mycket rikligare blödning, och min mage började plötsligt göra så himla, himla ont. Jag körde och köpte bindor och låg sedan i soffan och hade mensvärk gånger tusen hela kvällen. Det kom en stor klump i bindan efter några timmar och sedan blödde jag rikligt i flera dagar. Det var först igår, alltså efter en vecka, som jag slutade blöda.
Det var på något sätt skönt för mig att det kom ut. Jag var så orolig innan det hände och nu känner jag mer att det antagligen var något fel. Vi ska försöka igen snart, och då hoppas jag att fostret är friskt och vill stanna kvar.
Kram på dig, du är inte ensam!
Så oerhört sorgligt! Så oerhört starkt skrivet! Berör ända in i hjärtat.
Ta hand om varandra! Skickar en stor, varm kram.
Vänliga hälsningar Madelene
Känner med dig Emma <3
Älskade fina Emma, det gör så ont när jag läser detta. Jag hoppades så innerligt att det skulle gå 🙁 Jag tänker på dig och John. Stora kramar och pussar!
Så berörande text om det hemska! Gråten liksom sätter sig i halsen. Vill bara skänka er värme och kärlek och ny kraft! Tycker ni verkar vara så himla fina människor ni två.
Skickar kramar till dig och John, så ledsen för att ni får gå igenom detta.
All kärlek
//Linnéa
Nej usch nu sitter jag och gråter! Jag tog ett graviditetstest för två månader sedan som visade positivt då mensen var försenad tio dagar, strecket var dock väldigt svagt så jag gick till en barnmorska för råd och då sa hon att jag med största sannolikhet är gravid, men att jag ska ta ett test igen om två dagar för så kommer det vara tydligare och då kan jag ringa och skriva in mig. Sagt och gjort, jag väntade två dagar och när jag vaknade på morgonen för att ta det andra testet så var det en röd fläck i mina trosor och all lycka jag känt under dessa två dagar av väntan var borta. Kvar fanns bara en hemsk röd fläck som övergick i 5 dagar med hemskt blod. Men jag och min sambo ger inte upp, vi ska bli tre, jag vet det! Så vi kämpar på!!
Det här får en att tänka på hur grym och elak världen kan vara.
Jag har läst din blogg väldigt länge nu och du verkar var en så otroligt stark kvinna Emma.
Du klarar det här. Ge inte upp. kram
Åh, nej! Så himla sorgligt. Stor kram!
Jag vet inte vad det är som händer i år. Men i min värld blir många sjuka, många dör, många blir gravida och förlorar sina barn, många gör slut, många får ångest, många är ledsna och bara skriker ut sin sorg.
Jag är så fruktansvärt ledsen för er förlust.
Det enda jag kan säga var som en mycket klok man sa till mig för många år sen: titta upp för solen kommer lysa på dig igen.
Hoppas att allt blir bättre snart. Önskar dig all lycka! Kramar Emma
Tusen styrkekramar till er & ta hand om varandra!
Beklagar sorgen, så fruktansvärt orättvist att ni (eller någon överhuvudtaget) ska behöva gå igenom något så hemskt. Kram!
För två veckor sen hände det som inte fick hända. Vi åkte in till UAS och man kunde konstatera att vårt lilla hjärta hade slutat att växa i vecka 8. Jag var då i vecka 14. Just det där ögonblicket där barnmorskan säger, nej, tyvärr, inget hjärta som slår. Det är det värsta jag kan tänka på just nu. Och jag vet att det inte tröstar att veta att andra har varit med om, på ren svenska, samma skit. Det är för jävligt. Man önskar att ingen ska behöva vara med om det. Och jag trodde att efter alla sms-kramar och samtal man haft med vänner efter detta, skulle göra att jag skulle veta vad jag skulle kunna säga till dig. Men det är så svårt. Det finns inget givet. Inget uppslagsverk som finns för tröstande ord i olika sammanhang.
Brukar inte skriva in min bloggadress(minibloggen) men har skrivit tre inlägg som har lättat på mitt hjärta efter allt vi var med om. Så, med tanke på din fallenhet för att skriva så tror jag att det om något borde räknas som terapi. Man behöver ventilera och man behöver känna att ord kan formuleras om och till slut stavas till hopp. Tack för världens bästa blogg.
Stor styrkekram till dig kära Emma!
Fint av dig att dela med dig även av detta svåra. Ibland är livet bra svårt även om man gör vad man kan för att förgylla sin tillvaro, känns förbaskat orättvist. Önskar dig och din John allt gott!
Kram
Åh, Emma! Styrkekramar till dig!! Önskar dig allt gott!
Finaste Emma! Så fruktansvärt! Massor med styrkekramar till dej och din man. Kramar från Clara
Så fruktansvärt sorgligt, gråter här hemma i min soffa. Du är modig som skriver detta, för den här texten behövs! Genom att publicera den här texten har du skänkt så mycket tröst till andra som tror att de är ensamma om att något går fel.
Jag önskar dig och John all lycka och ni finns i mina tankar.
/ Bea som normalt bara läser och aldrig kommenterar.
Många kramar från mig till dig. Tänker på dig.
Jag är jätteledsen för din skull, det finns inte ord att beskriva hur ledsamt det är 🙁
Kram!
Emma, skickar tankar till dig! jag har också fått missfall och jag vet…jag vet så väl…jag vet hur mycket man hinner planera på så kort tid man vill ju få planera tänka…det som hjälpte mig var att prata och att få vara ledsen. Sen min vän är det tid som behövs…tiden läker… faktiskt. Vi går fortfarande med en längtan om att få bli tre och den dagen kommer att komma till er och till oss. Kärlek från Göteborg
Jag är så ledsen att detta har hänt dig, det är så underligt att man nästan känner att man känner dig genom din blogg och så gärna vill att du ska ha det bra och vara glad. Jag skickar massvis med styrkekramar!
Åh Emma <3 Tusen tusen kramar till dig!
Stora kramar och många varma tankar till er! Hoppas du får sörja i lugn och ro och att ni kan ta hand om varandra och sorgen på ett bra sätt och att ert lilla barn sen kommer till er, när ni känner er redo för det igen.
Jag gick igenom mitt tredje missfall i somras. Vår lilla skulle kommit på alla hjärtans dag och jag var gravid genom vår åttonde ivf. På ultraljudet fick vi se att hjärtat inte slog. Sorgen var oerhört stor. Längtan efter vårt barn fyller nästan hela mitt liv. Nu hoppas vi igen, är mitt i en ny behandling och hoppas, hoppas, hoppas!
Jag avskyr också att vänta och nu har vi väntat i mer än fyra år. Tålamod måste man ha. Och optimist måste man vara och det vet jag ju att du är. Jag är nog också det, tar ut all glädje jag kan i förskott för att få så mycket som möjligt av den.
Hoppas du inte tar illa upp för att jag berättar min historia, skulle du vilja läsa mer så berättar jag på min blogg: soligaklader.blogspot.com, men det handlar om dig nu. Nu vill jag bara skicka all glädje, tröst och hopp jag kan till dig. Allt kommer att bli bra. Stor kram!
Många kramar
Åh fina Emma. Ta hand om er, jag tänker på er!
Jag kan inte ens föreställa mig den smärta och svåra förlust ni går igenom nu och jag önskar att saker o ting vore annorlunda. Mina tankar går till er och jag hoppas innerligt att ni omger er med fina människor som kan ge er all stöd och kärlek som behövs i detta nu. <3
– Livet är hårt och orättvist
+ Ni har uppenbarligen förmågan att bli gravida och du är väldigt modig!
Kram och kämpa på
Käraste Emma,
det gör så ont i mitt hjärta när jag läser din text. Jag är så ledsen för din skull och jag vet hur det känns.
Jag började läsa din blogg i våras och tidigt i somras fick jag ett sent missfall. Någon vecka senare hittade jag (tack vare dig) Louises blogg, som ju också varit med om detta hemska. Det har verkligen hjälpt mig att maila med henne, så jag vill tacka både dig och henne för att ni vågar skriva och blotta er såhär.
Prata, gråt och ta det lugnt är vad som hjälpt mig ta små små steg tillbaka, men det går upp och ner fortfarande.
Många kramar till dig och John.
Nu ska jag läsa igenom alla kommentarer som du fått till det här inlägget. Känns som att de är lite till mig också och det stärker! Även om jag kommer sitta här på jobbet med tårar rinnande nedför kinderna.
<3333333 jag kommer tänka på dig hela tiden! Kramar
Jag är så ledsen för er skull. Jag och min man har fått fyra missfall på ett drygt år och väntar nu på utredning. Det gör ont i hela själen att drabbas av missfall. Många runt i ikring gör dessutom situationen värre genom sin obetänksamhet. Försök att inte lyssna på alla dåliga råd, sök styrka där du hittar den och sedan hoppas vi att allt löser sig för er, för oss och alla andra som kämpar i sin längtan efter barn. För att leva i denna längtan är så smärtsamt.
Kram
Många kramar till dig. Hoppas du får sörja din förlust på det sätt som är viktigt för dig, oavsett vilken inställning vården eventuellt kan ha. Det är en sorg som händer så många, men ändå pratas så lite om. Det är så mycket man förlorar när sådant händer, ett helt liv.
Men du har inte förlorat din framtida livsomvälvning, även om den skjutits på tiden ett tag. För jag tror och hoppas ni kommer bli finfina lyckliga föräldrar en dag.
Stor kram till dig och det lilla sovande hjärtat. Ta hand om dig!
Men näe! Ska inte säga att jag förstår, för det gör ju ingen annan än du och John, men jag har gått igenom liknande, och det var förjävligt. Önskar er allt gott, (knäppt och fint på samma gång att en kan bli så fäst vid folk jag bara känner genom en blogg, men ni verkar så genombra du och John.)
Tänker på er och hoppas att ni har folk i er närhet som pysslar om er och skämmer bort er en massa, även om det inte tar bort det onda så brukar det bli lättare att ta sig igenom om fler hjälper till att bära smärtan.
Det är i ett sånt här läge då man inte riktigt vet vad man ska säga/skriva.
Jätte bra skrivet och jag tror att många som går igenom detta uppskattar att du delat med dig.
Starkt av dig att berätta tycker jag!
Tycker det är så hemskt att någon över huvudtaget ska behöva gå igenom detta…. <3
Missfall är det absolut värsta man kan gå igenom. Innan jag fick mitt första barn hade jag ett missfall och ett utomkvedshavandeskap. Jag började tro att jag inte skulle få några barn. Men ett år efter missfallet blev jag gravid igen och har nu frisk liten pojke på 2,5 år. När vi i vintras blev gravida med ett syskon till min son var lyckan oändlig, men återigen fick jag missfall. Nu är jag gravid i 5 månaden och håller tummarna för att graviditeten ska fotsätta flyta på utan problem. Tycker att du är fantastiskt modig och stark som vågar berätta. Ge inte upp hoppet.
Kom bara ihåg att det aldrig är ditt eller din kropps fel. I texten känns det nästan som om du beskyller dig själv, och att du kanske hade kunnat ändra på något om du åkt in till sjukhuset tidigare. Och det är så lätt gjort att tänka så, det gör nog alla. Men så tidiga missfall beror inte på att du har gjort något fel, och du hade inte kunnat rädda hjärtat även om du åkt in till sjukhuset tidigt. Kom ihåg det. Beskyll aldrig dig själv för att det lilla hjärtat inte längre slår. Stor kram!
Fy och usch. Det är inte lätt att gå igenom något sådant. Styrkekramar. Men en tröst i det hela
är att din kropp visste att det var något som inte stämde med den lilla ärtan. Det var något
som inte var som det skulle och naturen behövde gå sin gång, även om den är tung att bära.
När det händer hemska saker så finner jag alltid en tröst i att det händer av en anledning (man kanske inte förstår det just när de händer, men någon gång i framtiden).
När det hemska saker tänker jag alltid, att det har ett slut, som i ert fall, saknaden och smärtan efter att förlora en ärta. Det blir lättare med tiden, även om det känns som att tiden står still när man är mitt i det. Tiden läker kanske inte alla sår, men den kan bilda ett ärr som är bärbart.
När det händer hemska saker tänker jag så här… om det bara hände bra och roliga saker hela tiden så skulle man aldrig uppskatta det. Det måste finnas en balans i livet mellan det tråkiga och det roliga.
Er tid kommer, ni måste bara ha tålamod och hopp.
Så sorgligt. Skickar massa kärlek, värme, tröst o hopp till dig! Så modigt av dig att skriva så öppet – det är viktigt och behövs mer av den varan. Så mitt i allt mörker kommer kanske ngt positivt ut av detta – styrka, förståelse och hopp hos alla de som måste gå igenom samma mörker.
Fick själv mitt andra barn igår(!) och din text gör det så tydligt hur tacksam man ska vara, hur varje liv är ett mirakel och inte på långa vägar något att ta för givet. Tack för det.
Stor kram!
Är så ledsen för er skull. Vill i all smärta önska er Guds välsignelse. Kram
Åh Emma, tack för att du delar med dig. Vi behöver verkligen prata mer om detta. Det händer så många av våra vänner och systrar. (Och bröder såklart!) Så ledsen för er skull. Kramar
Inget av det man säger tar bort det onda, men kanske att vi alla kan hjälpas åt att få dig att må lite bättre. Om inte nu så kanske senare, med lite perspektiv. Jag vill krama dig och John och säga att allt kommer att bli bra, för det blir det. Jag kan med en 31-årings livserfarenhet, och då med särskilda och oönskade expertkunskaper inom skaffa-barn-området, säga att det kommer att bli bra. Att livet snart kommer att bli alldeles alldeles fint igen. Alltid med det hemska i bagaget, men fint ändå.
Tack för att du delar med dig och tar upp detta så vanliga och hemska ämne. Du är stark och modig.
KRAM!
Styrkekramar till er!
Åh, det är jag så ledsen att höra. Men du får minnas lyckan.
Kram, A.
Det här är första gången jag läser din blogg och jag är glad att jag gjorde det. Att läsa dina ord har verkligen tröstat mig. När jag läser kommentarerna du har fått inser jag hur många vi är som har upplevt detta onämnbara. Jag och min sambo planerade inte att bli gravida men råkade bli det under ett oförsiktigt ögonblick under en musikfestival i somras. Jag är jättepunktlig när det kommer till min mens så redan när den var två dagar sen gjorde jag ett graviditetstest och den visade att jag var gravid i vecka 2-3. Vi hamnade i chock men blev samtidigt jättelyckliga och började prata och längta efter vår aprilbebis. Så hände det otänkbara. Missfall kan te sig på olika sett. Jag blödde inte utan vaknade en lördag natt när jag var i början av vecka 10 och kände att jag inte var gravid längre. Det låter nästan religiöst men jag kände verkligen att fostrets hjärta omöjligen kunde slå om jag inte kände spänningar i mina bröst, hunger eller trötthet. Jag var otröstlig och grät hela natten. Jag liksom bara visste…som tur är litade min sambo på mig och lyssnade även fast jag varken blödde eller hade mensvärk. På måndagen ringde jag barnmorskan men hon sa att jag fick vänta till vecka 12 då jag skulle bli inskriven hos mödravårdscentralen och genomgå en första undersökning. Att jag fick lugna mig bara, att allt säkert var bra. Jag lade på luren och sa till min sambo kort sagt – Fuck her, vi drar till akuten, jag VET att något är fel. Vi åkte till SÖS och jag hade rätt. Fostret hade slutat växa i vecka 7, så kallad avstannad graviditet. Sjukt nog kände jag mig lättad över att jag inte var galen eller hysterisk jag var helt enkelt väldigt mycket i kontakt med min kropp. De skickad hem mig och sa att det kunder ta 2-3 veckor innan missfallet kom igång. En vecka senare hade jag så fruktansvärda smärtor att min sambo fick ringa efter en ambulans och även jag hamnade i en morfindvala på SÖS. Jag blödde i nästan tre veckor. I lördags slutade jag äntligen att blöda. Mina enda råd är, ta hand om varandra, gråt, gråt högt, känn smärtan och sorgen för de tar slut och det är sällan så starka känslor drabbar än. Jag riktigt välkomnade dem. Jag är annars en glad och positiv person, har alltid varit det så nu tog jag tillfället i akt och riktigt grävde ner mig. Nu är jag tillbaka en månad senare och jag och min sambo har kommit ännu närmare varandra. Vi vet nu att vi vill bli föräldrar, att vi vill bli tre. Kärlek till dig och systerliga kramar L.
Pingback: Känna igen sig | xxxsp
Pingback: London calling, part 2: Vintage market, new sunglasses and a night out (almost). | Emmas Vintage
Jag började gråta när jag läste det här. Så oerhört hemskt att livet ska vara sådär. Jag känner att mina ord verkligen inte räcker till någonstans, men jag känner mig tvungen att skriva när jag blev så berörd. Det var en så oerhört känslosam text som fick mig helt gråtig och jag önskar så av hela mitt hjärta att det du skrev inte hade hänt. Jag bara hoppas att ett nytt litet hjärta ska få slå därinne i din mage och att allt ska gå bra.
Emma, tårarna bara rinner. Tack för att du delar med dig av det här hemska. <3
Finaste Emma!
Det kommer en tid när hjärtat slår och när det där datumet blir verklighet.
Sådan sorg man kan känna för något som inte blev, men som var så otroligt verkligt och levande.
Jag känner med er och önskar er allt gott. Vila, ta in, våga känna, gråt och dela dina känslor. Du verkar ha otroligt mycket människor omkring dig som stöttar,. Du är inte ensam i din sorg fina du.
Styrkekramar till er båda.
Pingback: För ett år sedan | Emmas Vintage
Pingback: Heidi Furre | Bryllup, spontanabort og graviditet
Pingback: Önskeinlägg: Att få barn tätt | Emmas Vintage
Jag råkade snubbla in på din blogg med det här gamla inlägget och det ingav mig hopp.
Vilken sorg du fick uppleva. Och vilken glädje som, vad jag förstod av fortsättningen, följde efter.
Tack för att du delade med dig. Tack för att denna text blev publicerad. Tack för hoppet som åter finns i mig.
Tack.
Hejsan , vad fint och bra skrivet! Bildligt skrovet så man som fått igenom samma sak visste exakt hur du kände dig . Innan man blev gravid kunde man aldrig Ana hur ett missfall skulle känna i tidig grav för man inte hunnit gått så länge, man trodde de skulle va enkelt eller hur? Sen kommer dagen man sitter på Gyn och dom bekräftar varför man blödit i så många dagar, så många dagar av psykisk ohälsa med tankar hit å dit å funderingar , då raserar allt inom en , känner igen de! Och jag luserner er och hoppas verkligen verkligen att de går bra för er ❤️ Om du vill diskutera nått lm framtida grav eller missfallet så hör av dig , fick själv missfall i juli efter att jag blödde i 9 dagar å dom sa att de va fullt normalt men jag blev tokig så åkte in… men vi försöker igen❤️
Hej!
Måste bara lägga en liten kommentar.
Vad tårarna rinner för mig när jag läser detta inlägg…
Trots att det är så längesedan du skrev det.
Exakt som du skriver är jag med om i dessa dagar. Från början till slut av ditt inlägg stämmer in på vad som händer mig. Det enda som skiljer åt är att det lilla hjärtat i min mage inte slog när vi var på vul 1a gången, på gott och ont…(ökade förhoppningar och ökad oro såklart).
Jag ser även att du har två barn nu och vad jag är lycklig över att se det. Trots att jag känner mig så ledsen just nu, så vet jag att vi ska blicka framåt
Tack, tusen tusen tack för ditt inlägg. Nu känner jag mig inte så ensam längre.
Åh, Elin! Jag lider med dig, för även om det var länge sen, och det faktiskt kom ett barn (och sedan ett till), fast jag inte trodde att det skulle komma något, så minns jag så väl hur det kändes. Hopplösheten.
Men du är inte ensam. Och det är okej att vara ledsen, att sörja.
Ta hand om dig. Och du – stort lycka till!
Kram emma