Något av det bästa med att återvända hem – och just precis hit – är att upptäcka alla pang-personer som råkar gömma sig i varje sväng och avkrok. Det är över mitt förstånd att så många roliga, trevliga och härliga människor letat sig just hit – till en (förvisso) varm, vettig bygd utanför Karlstad.
En av dem är Roya.
Jag har följt henne på Instagram i många år eftersom hon tar helt fantastiska bilder (alla måste följa) och omgivningarna, husen och ängarna var så bekanta på något vis.
En dag insåg att det var bekanta. Det var min barndoms avkrokar – fast ur någon annans lins – och jag kan ha skrikit ut detta i något uppspelt DM till Roya.
Sedan dess har vi hörts en hel del, Roya har varit på besök vid vårt husbygge och i går pep jag förbi på en eftermiddagsfika i hennes sommarstuga några kilometer bort.
I området vid Royas sommarstuga hängde jag mycket som barn. För där fanns nämligen en telefonkiosk. Sådant som var spännande för exakt sjuhundraår sedan när en växte upp på landsbygden.
Där fick jag nu kliva in i den mysigaste stuga jag varit i och slås av hur otroligt vacker mixen av furu och tjocka bomullsgardiner med spets är.
Roya bjöd på fika inne i stugan, och jag kunde ju i vanlig ordning inte sluta fotografera.
Sörplade kaffe och snackade projekt och drömmar i en timme.
Sen gick vi ut i den fantastiska trädgården! Alltså hakan släpade efter mig, för den hade jag ju tappat för länge sen.
Här fanns en rosenträdgård, massor av jätteverbena (min favorit) och så dahlior i massor.
Innan jag cyklade hem fick jag med mig några dahlior som jag la i lådcykeln. De skumpade däri medan jag tog grusvägen hemåt.
Det här med att omge sig med fantastiska människor på cykelavstånd – då känner en sig rik.
Tittade till min egen skrala lilla perennrabatt (på tillväxt!) och funderade på om det ska bli en dahliarabatt för mig också någonstans?
Loading Likes...