Det ramlade in en fråga i mejlboxen från signaturen “S” som undrade om jag kunde skriva om hur det är att vara gravid. Och visst kan jag det.
… Med en enorm brasklapp om att alla graviditeter är olika, en unik upplevelse och kan skilja sig åt avsevärt. Vissa känner ingenting, är så där härligt Ernst-harmoniska, bygger sin egen spjälsäng av rundstavar (av bara farten) och liksom skrider fram som drottningar med stolda magar. Andra (jag) mår som en avdankad svettsko från 80-talet.
Med ungefär samma fysik som en 90-åring. Och nej, det är inte pjåskerier. Det är bara hemskt … olika.
Ett stycke gömd bild från de där tidiga veckorna, när jag bara hade en liten, vanlig putmage.
I början av graviditeten mådde jag förfärligt illa (vilket jag fortfarande gör stundvis), hade ont i magen – som mensvärk (vilket jag hade länge) och ett luktsinne som kunde nosa upp en svettig armhåla på en kilometers avstånd. Och spy på kuppen. Eller för all del – bli illamående resten av dagen.
Doften av rödvin, kaffe och vitlök var kräk-triggers som fick mig att slänga mig av bussar, gå ut ur butiker eller helt sonika ändra kurs på gatan.
Eller varför inte börja gråta? Till hälften på grund av att jag visste att nu är det illamående för resten av dagen. Resten av hälften var rena hormoner.
Just hormoner för Emma Sundhs del är ett eget charmigt kapitel som jag väljer att döpa till “The world war”.
Ibland visste jag inte varför jag grät, men det var nästan bättre än de där gångerna då jag grät i flera timmar och var fullt medveten om att anledningen inte var tillräckligt … bra.
Förnuftet ba “kåååm ååån”.
Men det gav de där elaka hormonjävlarna blanka fan i. De dansade runt därinne, skapade oreda och målade insidan av mig svart.
Dränkte kuddar, tröjor, Johns hals och otaliga täcken.
Till slut hade det skapats små kanaler i huden. Bara stuprör som fattades. Sedan hade jag ett fullt fungerande dräneringssystem.
Till och med i sömnen grät jag. Tydligen kan man drömma väldigt häftigt som gravid – antingen läskiga mardrömmar eller heta, verklighetstrogna sexdrömmar. Om vi säger så här. De där sexdrömmarna lyste ju med sin frånvaro. Bummer!
Istället utvecklade jag en smärre dystopi-serie i sömnen. Och inte särskilt bra dramaturgi var det heller. Freakade LSD-drömmar gone wrong.
Denna livliga fantasi som jag har förärats med kunde ha förvaltats bättre kan jag tycka. Så mycket härligt en kan drömma om – vilket jag försökte säga till mitt förnuft. Gav en rad uppslag: torp, kattungar, sommarnattsfester och Paris. Men nej.
Otrohet, svek och ond bråd död var på tablån.
Från vecka 20 fram till vecka 27-ish mådde jag som en prins. Under denna liksom nästan 80-talsskimrande My Little Pony-period kan jag ha sagt att jag vill ha tusen barn, bara älskar att vara gravid och “åh, vad jag kommer att sakna den här magen”. För jag älskade verkligen vad som hände med mig och min kropp. Käkade wienerbröd, frossade i chokladglass och kände hur kroppen växte. Av så många bra och goda anledningar. Det var high five på high life!
Barnets första rörelser kände jag vid vecka 20 ungefär (kändes som en liten mört som vände sig i magen), sedan dröjde det ett par veckor innan John kunde känna dem med handen. Barnet började reagera på hans röst och varje kväll så låg John med örat mot min mage, språkade och samtalade med barnet därinne. Buffande blev till sparkar, som blev till vändningar och såsmåningom en up chagi rakt upp i solarplexus.
Det som har varit mest frustrerande med graviditeten är det här med fysiken. Innan jag blev gravid cyklade jag överallt, gick långpromenader, tränade styrketräning, möblerade runt i lägenheten och älskade att ta i. Använda varenda muskel i kroppen.
Det här med att be om hjälp har liksom aldrig varit på agendan. Jag är min egen självständiga do:er. Klarar mig själv. Punkt.
Men med gravidteten kom foglossningen.
Och jag har egentligen inga problem med att det gör ont i kroppen. Det jag däremot har problem med är begränsningen det för med sig.
Vissa dagar rör jag mig precis som vanligt (fast under max tio minuter), medan jag andra dagar vaggar fram med flackande blick efter närmsta rullator som kan hjälpa mig hem.
Jag blir frustrerad över att jag måste be om hjälp. Vara beroende. Inte kan bära. Lyfta.
En bra grej är ändå att jag kan längta efter triviala saker. Som att springa. Eller gå snabbt. Kunna snedda en gata i rask takt. Sitta med korsade ben (foglossningens mardröm).
Det fina i gravidsången är ändå att anledningen att jag mår så här är att det växer något fantastiskt i mig. Och det vore ju konstigt om det inte kändes. Med Cirkus Sundhs buffande påminnelser så känns alla krämpor som en piss i havet.
Uppdatering: Vill än en gång poängtera att alla upplevelser är olika. Känner du ingenting av din graviditet? Lucky you! Det är ju någonting bra.
Graviditetens upplevelse handlar inte om individen, om de mår mer eller mindre dåligt. Utan det handlar om just den enskilda graviditeten. Att jag mår som en apa i denna graviditet behöver inte betyda att jag mår likadant om jag skulle bli gravid igen.
Loading Likes...
Åh vad fint! Trots alla krämpor! GO Emma!
Er gravid i uke 21 (med barn nr 2). Sist hadde jeg det helt prima fra uke 10 til uke 35, typ. Denne gangen kom bekkenløsningen i uke 6 og jeg forstår såååå godt hva du mener med alle begrensningene. Er 29 år, føler meg som 90.
Ellers har jeg det jo fint, må prøve å tenke på det! Det er ekstra gøy å følge deg nå 🙂 Lykke til med siste “innspurt” og med fødsel og tiden etterpå 🙂
Du är då fullkomligt ljuvlig Sundh! Alltid sån skön attityd! <3
Hej Emma! Tack för detta. Jag är nu precis i början av min graviditet, och tack för att du skrev om smärtorna som kändes som mens. Jag fick ett tidigt missfall i höstas, och allt jag vill är att det ska gå bra den här gången, att fröet vill stanna kvar. Men hursom har jag verkligen uppskattat din gravid-blogg — du verkar härlig och jag önskar er all lycka. Längtar så tills jag har kommit lika långt som du har nu. Stor kram!
Ja, herregud vad jag hade ont. Och det var ju bara växtvärk =)
Jag var själv sjukt orolig, men efter ett par veckor vande jag mig vid växtvärken och insåg att i min kropp gjorde det visst ont när det skapades liv.
Stort lycka till!
Kram emma
Alla graviditeter är som sagt väldigt olika och jag känner det väldigt ofta när jag läser din blogg. Min ser väldigt annorlunda ut. Närmar mig vecka 37 nu.
I början av min graviditet, som jag kände till otroligt tidigt (innan mensen var beräknad att komma), var jag bara säker på att proverna visade fel (min karl höll på att bli tokig på att jag bad honom köpa fler teststickor – fick ge upp efter 5 positiva resultat) för jag kände ju ingenting alls. Mina bröst var lite ömma och jag var väldigt hungrig men det kom aldrig något illamående, ingen känslig näsa, inget jag inte kunde äta eller känna lukten av. Så skulle det ju inte vara. Något var ju tvunget att vara fel eftersom jag mådde bra och inte kände något.
Det var långa veckor av psykisk stress innan vi nådde den säkrare vecka 13 och dessutom fick gå på KUBtest och se den väldigt aktiva lille rackaren som faktiskt visst fanns där inne. Och så fortsatte det. Inte en krämpa.
I vecka 11 började tarmarna äntligen svälla lite för att i vecka 15 börja forma en liten bebiskula. En kula som jag i vecka 16 svagt började kunna känna var något annat än en förstoppad tarm – det var något som sprattlade i mig. Verkligt för min karl blev det dock först i vecka 22. Vi var på utomlandssemester och helt plötsligt är det någon som på allra riktigaste sparkar i min mage så att den hoppar. Visste redan att det skulle dröja ett tag innan vi fick uppleva det eftersom moderkakan ligger som en stötdämpare i framvägg men där var han – för nu hade vi varit på ultraljud igen också och fått se rackaren busa runt igen och visa oss sitt kön. Det var en väldigt lycklig dag men med sparkarna kom en ny oro – nu skulle man ju hålla koll på att han rör sig dagligen.
Det har han hittills gjort och magen har vuxit sig stor och fin. Resten av kroppen har snällt hållit sig i ganska normal storlek och funktionalitet.
Efter vecka 30 började tanken att nå golvet dock vara något jag fick börja ge upp på och även att kunna sova nätterna igenom eftersom en fungerande sovställning inte riktigt finns och sängen har invaderats av en mängd kuddar som ska bullas upp bakom huvud, rygg, mage och knän och när dom väl är på plats är det dags att försöka ta sig ur sängen för att gå på toa igen :).
Med dryga tre veckor kvar börjar jag känna mig sjukt rastlös på den här väntan, bebisen är klar och jag är redo – känns som att det är dags för oss att ses snart. Samtidigt som jag försöker komma ihåg att njuta eftersom jag fortfarande mår bra och har något så otroligt vackert i min kropp. Varje liten rörelse där inne är glädje och fascinationen är stor när man får titta på magen som guppar med hans hickningar. Att vara gravid har verkligen varit en underbar tid som jag ser fram emot att vara klar med samtidigt som jag redan ser fram emot att förhoppningsvis få göra det igen någon gång. <3
Haha, känner igen det där med dofter… När jag var gravid med vår etta, så kunde jag inte med Thai-mat (som jag annars älskar) doften av jordnötter och makens duschkräm. Han fick således byta till parfymfri och om han skulle pussa mig efter han ätit jordnötter, fick han borsta tänderna innan…. Charmigt. Men det är nog preskriberat nu, såhär 10 år senare!
Önskar dig och John stort lycka till! Ta hand om dig! Gå på fotmassage en dag, sov och längta!
Gick själv in i vecka 15 idag och har äntligen släppt på hemlighetsmakeriet. Såå skönt att slippa smyga omkring med en konstant oro att kräkas rakt ut och att få berätta att man mått rent ut sagt skit. November och december minns jag bara som en enda lång sjösjuk dimma. För mig lättade det lite runt vecka 12 men bara senaste veckan har det vänt så jag känner mig som en människa igen, håller alla tummar på att andra trimestern kommer kännas bättre än första…
Åh, all kraft till dig. Hoppas du får uppleva den där andra, härliga trimestern som alla pratar om (jag var himla deppig där ett tag). Det är du värd.
Stor kram emma
I feel you! Kan säga att vara gravid är det värsta jag varit med om! Handen på hjärtat! Men även det bästa… Det värsta för jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv! Illamående och spy i 7 månader och förvärkar så en inte kan röra sej en meter Och div andra krämpor!! MEN det är underbart när man får sin bebis i famnen och ligger där på bb i sin bebisbubbla!! Då känner en att detta är allt! Jag borde veta jag har gjort det tre ggr dum som jag är 😉 all lycka till dej Emma och kämpa på!!
Älskar variationen på den här bloggen! Så fint att du vill dela med dig om din graviditet <3
Peppkram inför sista veckorna, heja dig Emma!
Tack för hejaropen =)
Kära du. Jag hade en liknanade resa. Kräktes minst 2 gr om dagen till v 22. Kände mig gravidsnygg i 2 veckor och sedan kom sammandragningarna och foglossningen. Jag kände mig invaderad och som att jag hade noll styr på min kropp. Var snäll mot dig själv sista tiden nu och sätt de gränser du behöver sedan runt dig och din lilla familj. Heja, heja på nu!! Du får tillbaka Emma som du känner i gen sedan. Kram och pepp från en smygläsare <3
Åh, det ska jag verkligen tänka på. Tack för peppen.
Kram emma
Fint att läsa om någon annans erfarenhet, även om alla graviditeter är frustrerande olika och individuella. Men när man väl känner igen sig så känns det oh så väldigt skönt att veta att man inte är ensam. Kram!
Ja, men exakt. Jag hade ju någon fin tanke om att jag skulle vara så aktiv och inte låta graviditeten komma i vägen för NÅGOT. Jag tänkte att det var så som det skulle vara. Hade jag haft kvar den tanken (och inte insett att graviditeter är individuella), så hade det nog funnits en hel del jobbiga tankar med i bilden.
Kram emma
Pingback: we could just walk away and hide our heads in the sand | á bout de souffle
Wow. Jag har en 11-månaders nu och det känns som så länge sedan, men min graviditet var typ exakt likadan! I feel you! Bara ett varningens ord. Jag längtade också efter att springa och ta i efter förlossningen, men då behöver en ta det lugnt och återhämta sig. Riskera inte ett framfall liksom!
Åh, det ska jag verkligen tänka på. Tack för tipset.
Kram emma
Åh, vad jag känner igen mig! Hade nästan förträngt hur jobbigt det var med foglossning. Just det där att bli så begränsad, liksom inlåst i sin kropp tyckte jag också var det värsta. Dock blev min foglossning lite bättre mot slutet, tro det eller ej. Och efter förlossningen försvann den på direkten. Att vara gravid är verkligen ingen dans på rosor, tur att det är värt det tusen gånger om när man väl sitter där sen med världens finaste lilla fjuniga unge i famnen! <3
Hej Ann-Sofie! Vad härligt att höra att fogisen försvann. Min har faktiskt också varit snällare. Jag vet inte om det beror på extremt mycket vila eller om det helt enkelt finns någon form av rättvisa =)
Stor kram emma
Pingback: Årssummering: Januari 2015 | Emmas Vintage