100 dagar to go. HUNDRA DAGAR, sedan är det den 8 mars och Cirkus Sundh ska showa sig ut i världen.
Det låter som en smärre evighet, särskilt i dag när jag dövar värsta sortens illamående med att äta fiskpinnar med citron (bästa medicinen).
Man känner sig så himla … härlig. Charmig. På ett fascinerande sätt.
Käkar fiskpinnar som snacks, googlar broddar och stödstrumpor som om det vore ett rafflande avsnitt av “Sunset beach”, fördriver värk-dagar med skräp-TV (alltså, jag slukar ALLT!), lunkar fram med foglossningsbälte (tack du underbara Fabiola som skickade sitt foglossningsbälte på posten – guld värt) och – det bästa, charmigaste och mysigaste – rapar rakt ut.
Jag kan liksom inte hejda mig. Häromdagen skulle jag lämna lägenheten, öppnade ytterdörren och i samma svängande dörr-öppnar-veva rapar jag rakt ut i den ekande trappuppgången. Och rapen tar. Aldrig. Slut. Som en serenad i solnedgången.
Ett hormon-härj på det och showen går sin behövliga svärta.
Tidigare i höstas kan det ha varit så att jag slängde min röda cykel – i ren frustration – i en skog, satte mig på en stubbe och grät en skvätt. Det kan ha varit så. Det kan även ha varit ungefär precis som det här Youtube-klippet.
Anledningen? Ingen aning.
Jag försöker intala John att jag är så charmig att det liksom inte får plats i kroppen på mig. Måste ut på något vis.
Allt känns mest av allt … komiskt. Kanske inte riktigt just precis i stunden när jag står där i Årstaskogen, i det vackra, höstliga solljuset, ser min älskade röda cykel fara iväg – över stock och sten – flera meter. Landar med buller och bång i takt med att jag hör min strupe forma avgrundsvrål. Och en John som tittar på mig med chockad, frågande blick. Kanske inte precis just då.
Men ganska snart efteråt så känner en sig lite som en show. Som världens mest oväntade totalshow. En 100 dagar lång show. Det ni!
Det är banne mig inte illa pinkat.
Loading Likes...
Hahaha! Sjukt rolig och fin text! Känner med dig, hormoner är inte att leka med.
Heja dig och lilla cirkus Sundh!
Hahaha, jomen visst. Här händer det grejer kan en lova. Kram emma
Haha, åh! Låter både jobbigt och liksom spännande på samma gång, tänk att du får uppleva helt nya sidor av dig själv bara så där… 😉
Hahaha, OM jag får =)
Pingback: Känslan av att vara höggravid. | Emmas Vintage