På Gotland passade vi på att måla huset vi bodde i. Med kroppar fulla med färgstänk och svettpärlor cyklade vi därefter ner till hamnen för att ta ett dopp.
Hela gänget hoppade i kapp från piren.
Lite lagom höjd så där. Pirr i magen och ett rejält …
Plask.
Per han flög i han.
Medan John flaxade. Sedan upp för stegen och så i igen. Gång på gång. Lite så där såg nog de flesta dagarna ut på Gotlands-resan.
Loading Likes...
God eftermiddag kära läsare! Som ni vet så gillar ju jag allsköns vackra pinaler, in till varje liten förpackning. Därför har jag fått äran att ge dig, i egenskap av emmasvintage-läsare – chansen att ta del av ett finfint erbjudande innehållandes:
Detta är ett sponsrat inlägg
I svinkalla, snöiga och alldeles för långa februari fyller jag år. Det är så mörkt att man knappt ser händerna framför sig och jag är ofta så blek att jag skiftar i blått.
Jag har alltid varit så enormt avundsjuk på alla som fyllt år på sommaren. I vackra varmaugusti, när kvällarna aldrig tycka ta slut, trädgården slöjas i rött ljus och det smaskas gräddtårta med färska hallon i topp.
När jag fyllde 30 år i februari så bestämde jag mig att jag minsann inte skulle fira det. Istället skulle jag fira min födelsedag ett halvår senare. I augusti.
Det gick måttligt bra, eftersom min kära partner in love, John, överraskade mig med en fest på min vintriga födelsedag. Det kan närmast kallas vid en väl tilltagen förfest inför the grand party.
I lördags – efter några dagars förberedelse (där av den dåliga uppdateringen av bloggen) – var det dags för min riktiga födelsedagsfest. Ett garden party i trädgården i min barndoms Värmland.
Ett hav av underbara vänner anlände redan i fredags (några även i torsdags) och passade på att njuta av värmländsk sommar, grillning i trädgården och solnedgångar över ängarna. Och så en hejdundrande fest så klart … som aldrig tycktes ta slut. Bilder från festen kommer snart på bloggen. Var så säker!
Kvällen till ära bar jag denna tylldröm som jag köpte på Vintagemässan i Malmö – påhejad av härliga Pia Storm – av den danska vintagebutiken FN.92.
Loading Likes...
De vackra dagarna på Gotland – med cykelturer och lummiga-trädgårdar-jakter – är vidunderligt härliga. I vårt lilla mini-kollektiv i Katthammarsvik lagar vi mat i lag och turas om att åka till bonden för att köpa grönsaker till grillningen.
Jag tycker om att åka till bonden, så jag anmäler mig ofta frivilligt.
Med baddränkt hår i gårdagens frisyr cyklar jag i väg.
Jag får ofta med mig John också. Sommar-John som jag kallar honom när han är alldeles solbränd, har sommarskägg och stråhatt.
Hos bonden kan man köpa färska grönsaker, kryddor, färskpotatis och andra rotfrukter. Nyupptagna ur jorden.
Det är något sinne som triggas av att kunna köpa mängder av grönsaker och rotfrukter som sluppit transporteras fyra gånger över Sverige. Som det här knippet med lök.
Grönsakerna får åka hem i cykelkorgen.
Över guppiga grusvägar och genom täta alléer.
På vägen hem tar jag och John ett par omvägar för att hitta nya vägar, hemliga trädgårdar och oupptäckta hus.
Eller lummiga hagar fulla med får.
På kvällarna går vi ner till piren i Katthammarvik. Där ser man solnedgången extra bra.
Alla kompisarna.
John.
Lisa och Per tar ett nattadopp i månskenet. Knottriga i huden går vi sedan hem i mörkret. Hem till stugan och ett parti Risk.
Grönt är min absoluta favoritfärg. Jag vill ha grönt överallt. Gröna glas, gröna tallrikar, gröna burkar, gröna väskor, gröna klänningar, gröna flaskor och rutigt golv … i grönt. Inte vilken grön nyans som helst. Utan så där lite kallt grönt, på gränsen mot blått.
Du kan ju förstå den känsla som bubblade upp i kroppen när jag fick denna gamla symaskin av min mamma Märta. En Husqvarna symaskin med grön sladd som kan stå framme lite var som helst. Och bara se snygg ut.
För lika mycket som jag tycker om att sy, lika lite tycker jag om att plocka undan de där projekten som jag är mitt uppe i. Hade jag varit rik som ett troll (eller inte bott i Stockholm) hade jag köpt mig en lägenhet med ett pysselrum. Ett rum där projekten alltid var i gång. Inte stoppade, utan pausade.
Och mitt i det rummet ska denna pjäs stå och sola sig i den bubblande projektglansen.
Värmen släppte, vinden tog fart och vips så kom det där regnet som jag väntat på hela dagen.
Pölarna tilltog och vinden tog med sig några löv i sina pustar.
John såg ut att bära en lustig hatt.
Och jag var barnsligt förtjust, där, under mitt blommiga paraply som jag köpt på Vintagemässan för några år sedan.
Loading Likes...
Denna regniga tisdag tycker jag att vi tittar i backspegeln istället för ut genom det regnprickiga fönstret. Låt oss kika på vad jag hade för mig förra veckan, sett ur mitt Instagram-flöde. Vill du följa mig där så heter jag praktiskt nog emmasundh.
Vecka 30 började på stranden. I Sandviken på Gotland.
Dagen därpå puttrade vi i väg på tur med en bubbla som vi fått låna av våra Visby-kompisar Jens och Mallan. Det är livet det!
Veckan förflöt i lugn semestertakt. Cyklade på vägar jag aldrig cyklat på förut, tillsammans med min hattbeklädda make.
Gassade sol sent på kvällen och hoppade från piren i Katthammarsvik.
Mitt reportage om “Axlar – mode som maktspråk” i Sofis mode landade i butik (spring och köp vettja!). Med tidningen i högsta hugg hoppade jag, John och några vänner in i bubblan igen och åkte till en Gotlands-favorit …
Fyren i När. Sveriges vackraste fyr. Picknickade bland korna och spelade yatsy, sedan åkte vi hem. På vägen hittade vi kanske världens bästa loppis och ungefär tusen vackra hus och milsvidda ängar. Då mår en allt bra.
Loading Likes...
Kärlek kan se ut hur som helst. En familj likaså. Kärlek är kärlek oavsett kön och läggning. Familjer likaså. Tyvärr tycker vissa att kärlek kan ogiltigförklaras. Det är för mig helt obegripligt hur någon kan tycka till om någon annans känslor. Någon annans kärlek. Någon annans familj. Och säga rätt eller fel … eller vad som är normalt. Säga att du är pojke eller flicka eller vadfasensomhelst. Att du har en mamma eller hundra. In i fack ska alla. In i hetronormativa fack som är så är fyrkantiga och trånga som fasen.
Man kan ju bli trött för mindre.
I dag målas Stockholm i regnbågens alla färger. Övergångsställen i gult, rött och lila. Flaggor på busstaken. Tårtor i knalliga färger som serveras på silverfat på Instagram. Pride-veckan startar i dag och det tycker jag att alla ska fira minsann.
Fira och stödja. Inte bara nu. Alltid. Och det ska börjas i tid. Så att det där normala facket blir så brett och öppet att det inte finns någon norm längre.
Om jag någon gång blir mamma, så hoppas jag att det där barnet ska känna sig som ett barn i första hand. Alla mina vänner kan få vara mamma och pappa. Någon att känna tilltro till. En massa farbrorsmostrar som finns där och är som ett hav av bomull. Inte tjejbacillerskvinnor och skäggismän. Nä, ett hav av kärlek bara.
Jag ska älska det där barnet, ge det så mycket kärlek att hen en dag kan ge den kärleken till någon annan som gör hen lycklig. Vem det är spelar ju ingen roll. Bara det där barnet får känna det där kärleksgöttiga som en känner när en är kär.
Passar på att slå ett slag för min fina vän Malin Bekkebråten som har tagit fram en regnbågskofta för barn. Till alla våra regnbågsbarn därute som är lekfulla, tokfransiga, älskade barn i första hand. Och något annat lökigt epitet i andra hand.
Så det så.
Det här med hemliga projekt har blivit en följetång här på bloggen. Är det inte en bok så är det ett eget frilanskontor eller öppnandet av en alldeles egen vintagebutik. Projekten bubblar och jag med dem. Nu är det dags för ännu ett hemligt projekt som upptar all min vakna tid. #Theretroellaproject.
Det är fortfarande ett topphemligt projekt, men jag kan avslöja att vi är en trio som håller på med det. Jag, frisören Retroella och fotografen Martina Ankarfyr.
Slut på ledtrådar för i dag.
Du kan följa #Theretroellaprojekt på Instagram.
Loading Likes...
“Det regnar aldrig på Gotland”, säger Mick. År efter år efter år. Detta är samma människa som lurade mig att det inte finns ormar på Gotland för ett par år sedan. Den sommaren sprang jag över ängar, tittade framåt istället för neråt och struntade i att pinnarna på marken såg ut som ormar. Det fanns ju inga på denna underbara ö. Detta ljug från ret-Mick höll i sig ända tills en dag då jag cyklade förbi en överkörd orm och uppgivet ropade “Mick?”. Ormar finns och det lyckas alltid regna minst en gång (och då ett brakoväder) när jag är på besök. Men han har i alla fall nästan rätt den där Mick. Mestadels är det nämligen strålade sol och som gjort för strandhäng.
Just en sådan där solig dag cyklade vi till Sandviken som ligger ett stenkast från Katthammarsvik. Sandviken är just det: en vik med sand. En lång, härlig sandstrand som lämpar sig för dopp.
Som den badkruka jag är så håller jag mig mest på stranden, läser pocketböcker och pratar.
Gärna i eftermiddagssolen i randig bikini och mina favoritshorts.
Och svalkande vind i håret.
Efter en hel dag i Sandviken, med rufsigt hår och doppade tår var det dags att cykla hemåt. Våra vänner hade cyklat i förväg för att förbereda middagen. Grillat så klart.
Jag måste stanna ungefär var hundrade meter när jag cyklar. Alltid är det något jag vill föreviga. Ett gammalt hus, en bil eller någon blomma som jag inte vill glömma bort.
Och John väntar tålmodigt. För han vet att jag älskar just det där. Att dokumentera … för jag är så rädd att glömma.
Solen var så där varm som den bara är i jul och blommorna i väggrenen slog mot smalbenen när jag trampade fram. Just det vill jag minnas i november när snön öser ner.
Loading Likes...