Jazzskor, hejdundrandes födelsedagsfirande, vinterpromenader, blogger secret kareoke club, bröllopspyssel och min första egna katt. Så här såg februari 2013 ut.
Det var rysligt kallt i februari. Snön låg tjock på plåttaken och vindpustar målade rosa rosor på kinderna. Men innanför väggarna, till kakelugnens smatter, dansades charleston minsann.
Spenderade frilansande planeringsmornar med kaffe i sängen. Klev upp och jobbade från köksbordet.
Den 4 februari 2013 fyllde jag 30 år.
Det firades med frukost …
Och överraskningsfest för mig. John hade bjudit in alla våra vänner på fest och en kväll ramlade de in i hallen till min stora förvåning. Volang-Linda till exempel.
Jag och John gick långa vinterpromenader, över Vinterviks-isen och genom villervallande villakvarter.
Vintagefabriken skrev på papprena för en alldeles egen lokal i Midsommarkransen och i samma andetag presenterades vår bok Vintageparty på Norstedts stora pressvisning. Där bjöd vi på drinkar – fläderspritzer – från kapitlet vårvimmel och fick hålla vår alldeles egna bok – för första gången.
Jag blev inbjuden till en bloggfika och träffade Unvelo-Emelie för första gången.
Gick på Antikmässan …
… där jag hittade ett underbart fint Monopol …
… och blev intervjuad på scen tillsammans med mina fabriksladies! Om vintage så klart.
Gick på Lisas födesedagsfest!
Alltid lika fint.
Längtade efter våren och ljuset!
Visade upp min knökfulla bokhylla.
Gjorde en massa roliga pysseljobb, bland annat för Amelia brud & bröllop: Pyssel för boknördarnas bröllop, men lånekorts-inbjudan, alphapet-bordsplacering, bokblommor och utskurna bordsskyltar.
Hämtade hem den ljuvligaste hårbollen – med vita tassar och smoking-skjortsvit på bröstet. Sockan. Min första alldeles egna katt (eller ja, min och Johns då). Nog för att jag har haft katt i ungefär hela mitt liv, men Sockan var och är vår alldeles egna. För alltid.
Han är en kattfarbror som har levt ett sorgligt liv men som nu – snart ett år senare – är kung i Kransen. I alla fall hemma hos oss.
Han älskar räkor över allt annat. Möter mig alltid vid dörren när jag kommer hem. Älskar att ligga i mitt knä så fort jag sätter mig någonstans. Och hans största mission i livet är att få mig och John att gå och lägga oss, så han kan ligga på min mage eller kura ihop sig bredvid John. Då mår han som bäst.
Jobbade med Expressens vintagebilaga – vilket var fasligt roligt!
Kvistade i väg på ännu en bloggträff – denna gång med kareoke. Bredvid mig ser ni underbara, skönsjungande Isabelle Pedersen.
En hel drös härliga människor var med. Elsa till exempel.
Lekfulla rosettfrisyrer, trocaderofyllda pastellkök, fartfylld modevecka, en bubblande bok, snötäckta vintertak och en och annan lösmustasch. Jag ska nu ta er på en nostalgitripp genom förra året, för att se vad fasiken som hände egentligen. Vi börjar med januari 2013.
Året började med nyårsfest hemma hos Linda och David. Denna sprakande nyårsnatt bar jag min drömklänning från vintagebutiken Lyckliga gatan (som jag fått av John) och rosettfrisyr. Tänk va? Då hade jag precis lärt känna Elin på Lyckliga gatan och visste föga om att vi skulle slå upp Vintagefabriken runt knuten.
Detta var pre frilanskontoret på Vintagefabriken, så jag jobbade hemifrån mitt Trocadero-fyllda kök.
För några dagen sedan kom John hem från Skellefteå, med något lång med krok i handen. “Det stod Emma på det här”, sa han och räckte över ett secondhandfyndat paraply i samma färg som min vinterkappa.
I dag – när Midsommarkransen dolde sig under ett tjockt, droppande gråtäcke – var det dags för paraplypremiär. En färgklick i januari-diset.
Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut? Åkte på roadtrip genom Frankrike, släppte en Vintageparty-bok, semestrade på Sicilien, startade en egen bloggportal (Bonjour blogs), lärde mig sticka och premiäråkte vår gamla eka(som vi haft i många år, men som jag bara har slitit och tjärat med).
Och så startade jag två företag, mitt eget aktiebolag och Vintagefabriken – tillsammans med Lollo och Linda.
Vilka länder besökte du?
Norge, Frankrike, Italien, Storbritannien.
Vad var din största framgång 2013? Jag gjorde en hel massa spännande, svinroliga frilansjobb, släppte boken Vintageparty, startade Vintagefabriken, skrev och illustrerade klart boken Vintagefrisyrer och var med och drog igång En snällare julmarknad. Alltså vilken sjuhelvetes resa! När jag ser tillbaka på allt jag har gjort 2013 – tillsammans med andra fantastiska kreatörer (men även själv) – så blir jag förbannat stolt. Och lite utmattad. Tempot!? Pjuu.
Bästa köpet? Den rosa bomullsklänningen som jag hittade på Beyond retro. Jag levde i den där klänningen hela långa, varma sommaren.
Gjorde någonting dig riktigt glad? När jag och John fick ta över katten Sockan och den fantastiskt varma finsommaren.
Och ledsen?
När jag förlorade det lilla barnet som växte i mig. Det svärtade ner hela hösten och dammade ner varenda dag med en enorm trötthet. Det tog ganska lång tid för mig att återhämta mig – både fysiskt och psykiskt. Tusen hormoner gjorde att jag grät varje dag, hade svårt att vara ensam med mina egna tankar och var så enormt trött. Träffade inte en själ (förutom mina Vintagefabriken-vapendragare) på flera veckor. Jag hade en bild av mig själv av att jag kunde borsta av mig sådant här relativt lätt, men så var tydligen inte fallet.
Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2013?
Daft punks “Get lucky” som skrålade ur radion genom vår roadtrip genom Frankrike. Genom ett brusigt Paris, över spetsiga berg vid Franska Rivieran, genom frodiga vindalar i Provence och förbi vajande palmer på en soldränkt motorväg.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Det här året har varit en riktig berg-och-dalbana. Enorma toppar med boksläpp, Vintagefabriken-starten, Paris-häng, Gotlandsbad och vackra visioner. Storartade planer, fullklottrade kalendrar och ett aldrig (?) sinande pepp. Och avgrundsdjupa dalar när energin plötsligt har tagit slut och modet svikit. Saker och ting har hänt personer i min närhet och det har (så klart) påverkat mig. Men vi har tagit oss igenom det. Funnits där för varandra. Och det betyder mycket för mig. Så? Om jag var gladare? Det vette tusan. 2013 var inte mitt bästa år. Det var ett slitsamt år, med många lärdomar och erfarenheter. Det är nog just så som jag kommer att minnas det: Som ett sönderklottrat kollegeblock med kom-i-hågs och notes till mig själv.
Vad önskar du att du gjort mer?
Tagit hand om mig själv, gått fler Vinterviks-promenader och tillåtit mig att landat mer. Jag är en arbetsmyra, men även myror behöver landa, ta en långpromenader och låta tankar falla på plats.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Jagat livet.
Blev du kär i år?
Gång på gång.
Favoritprogram på TV?
2013 var året då TV:n åkte ut. Skvalet och bakgrundsbruset skulle bort, för att ge plats åt större tankar, långa middagssamtal, symaskinsskrammel och efterlängtat tom timme = dra i gång projekt. Men på datorn har jag minsann inte slängt ut. På den såg jag “Orange is the new black”, “Game of Thrones”, “Masters of Sex”, “Fröken Frimans krig” … och eh, “Bonde söker fru” (“denna sommar kommer bli som varm kolasås på vaniljglass”). Love it!
Bästa filmen?
The Heat. Stört rolig.
Bästa boken du läste i år? “Cirkeln” av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Och en massa deckare så klart.
Bästa matupplevelsen? När jag och John hittade Paris bästa crêpe i Marais. Vi kör alltid “dagens crêpe” när vi är i Paris, och denna gång hittade vi den bästa. Ever.
Något du önskade dig och fick? Jag fick åka till Paris. Det önskar jag mig alltid.
Vad gjorde du på din födelsedag 2013? Den 4 februari 2013 fyllde jag 30 år. Det firades med fransk finfrukost, jobba hemma-dag, och afternoon tea hemma hos Lollo, tillsammans med Linda, Fatima och nyfödda Livia. Därefter blev jag bjuden på skumpa på Le Rouge och så gick jag på Elle Interiörs designpris. Det riktiga festen skulle hållas ett halvår senare, i augusti. Jag har nämligen alltid drömt om att fylla år på sommaren, så jag bestämde mig helt sonika för att flytta fram min födelsedagsfest ett halvår. Fira 30,5 med ett vilt Garden Party utan slut i den vildvuxna trädgården hemma i Värmland. Och så blev det. Men John kunde inte riktigt hålla sig, så han ställde till med en överraskningsfest den 4 februari. Så jag blev dubbelfirad!
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Någonstans önskar jag att jag sluppit att lära mig den hårda vägen. Så är det ju alltid. Men för att man verkligen ska ta lärdom av livet, så kanske det behövs rejäla dalar. Om livet bara gled på som en Pettersson-båt genom Göta kanal, så då skulle glädjen bli blasé och findagarna mindre fina.
Vad fick dig att må bra? Latdagarna och vattenhålet på Vintagefabriken.
Är det något du saknar år 2013 som du vill ha år 2014? Lugn.
Vilken kändis var du mest sugen på? Alltid Timbuktu.
Vem saknade du? Min vän Åberg. Alltid.
De bästa nya människorna du träffade?
Åh, fick en hel massa nya bra-bekantskaper. Varma människor som man liksom gillar så där automatiskt.Som Bonjour-Madeleine, Isabelle Pedersen, Ida (som syr våra Vintagefabriken-klänningar), Emmy. Bra människor.
Högsta önskan just nu?
Att boken Vintagefrisyrer säljer som smör, Vintagefabriken slår nya rekord, ett stycke regeringsskifte, att folk blir mer miljösmarta (får miljöpanik varenda dag) och mina vänner och familj mår bra. Och att få en liten bebis. Det vore grejer det.
2014. Äntligen! Som jag har väntat.
Den första dagen på året (gårdagen räknas inte) började med nyvakna ögon och morgonpromenad på januaridunkla stigar. Jag har vänt på dygnet totalt, så när väckarklockan ringde i morse och katten Sockan började snooze-nosa mig i håret kändes det som att gå upp mitt i natten. Tittade på John med ett halvöppet öga och det tog nog en timme innan den andra ögat ville fungera.
Men i takt med att solen gick upp blev jag allt mer människa, kroppen ville sträcka på sig och hjärnan behövde luft. Så jag började den dagen, det här året, med en morgonpromenad genom dunkelskogar och på lerstigar.
Iklädd min lila vintagekappa från Beyond retro, en kofta från Emmy Design/Tidens melodi i Karlstad (fick den av mamma som en tidig födelsedagspresent) och en kjol som jag fått av min kompis Nina.
På julaftons morgon var det full fart i vårt lilla hus i Värmland. Några lagade mat i köket, en annan gjorde sista minuten-kola och någon annan satt och smidde julrim med pannan djupt försjunken i en hand.
Själv flydde upp på övervåningen för att slå in de sista paketen. Där finns nämligen mammas lager av gamla kartonger, julpapper och samlade snören från tidigare jular. Vissa snören hade till och med kvar “gud jul”-stämplat lack från en svunnen tid. Som hittat!
Rimmen gör jag alltid under någon form av tidspress mellan middagen och julklapps
När alla paketen var inpackade klädde jag och John den gigantiska julgranen och dukade bordet i Stora rummet.
Ställde fram snaps! I min familj sjungs det i ett på jul. Jag är själv ingen fan av starksprit, men jag gastar gärna med i “Nu tar vi spårvagnen …”
Julgran i hink, klappar och ett vint, gammalt skåp.
Vår gamla Aga-spis fungerade som värmekälla. På den här spisen (med luckorna nedfällda så klart) satt jag alltid när jag var liten. Värmde mig och tittade ner i grytorna medan pappa lagade mat.
Vid 14-snåret satte vi oss till bords.
Min syster Ellen och min mormor Ulla.
John så klart.
Efter att ha sjungit oss igenom hela julreportoaren och ätit tills magen putade var det dags för rimpaus. Alla smet i väg till sina rum och stugor och rimmade järnet i en timme eller två. Anfådda, med pillimarisk blick samlades vi därefter i Stora rummet igen. Här skulle det delas ut julklappar och rimmas till tusen. Rimmen är råa, rappa och knappt rumsrena, men som vi skrattar. Min mamma fick ett skrattanfall så hon höll på att inte få luft stackarn.
Jag rimmade in i det sista, hann inte klistra på rimmen på paketen och fick istället sitta med fusklapp. Och så där höll vi på. Rimmade, gav julklappar, åt choklad och skrattade. I timmar.
Varje jul har jag ett ärofyllt uppdrag. Nämligen hugga (eller ja, såga) mig en julgran. Dagen innan julafton går jag därför ut i skogen (i en skog där jag har fått tillåtelse att hugga mig en gran så klart). Vissa år vandrar jag genom skogen själv på jakt, hittar nya stigar, virrar bara nästan bort mig och släpar sedan hem granen själv. Andra år får sällskap.
I år fick jag sällskap av John, min syster Ellen och min svåger Christer.
Moi i min landet-jacka som jag hittat långt inne i en garderob.
På jakt.
John bland björkar och granskott.
Efter någon timmes promenad genom de snårigaste partierna har jag alltid några granfinalister. Denna gång föll valet på en gran som John hittade. Den var magisk. Så jag sågade ner den och sedan bar Ellen (som inte syns för allt granris) och Christer i väg med granen. Årets granjakt avklarad.
Här, invirad i frasiga lakan, omgiven av blommig tapet, i en liten stuga har jag spenderat julen. Jag, John och Sockan – som tidigare bott inne i mitt föräldrahem – har flyttat ut i ett av gästhusen, för att katthåren inte ska vara till besvär för allergiker.
När vår lilla familj anlände förra söndagen hade min syster Ellen fixat i ordning, städat, bäddat …
… och satt upp passande tavlor. Hon hade gjort så himla fint. Så nu har vi vårt eget lilla krypin i Värmland. Med dusch, toalett och bastu. Det sistnämna visade sig vara en riktig hit – för Sockan. När jag bastade en kväll så ville han vara med – på mellersta slafen. Där låg han och kråmade i en evighet. Och vad gör katten när jag gett upp bastubadandet? Jo, han sitter kvar.
Är det en bastukatt jag närt vid min barm?
Värmland var fyra nyanser av grått. Och om natten smattrade regnet mot taket och vinden ven genom skorstenen. Ingen snö förvisso, men underbart i all sin gråhet.
I allt julhärj har jag helt glömt att berätta om en finfin – hållbar – kväll för ett par veckor sedan. Tillsammans med ett härligt gäng fick jag tillfälle att testa ett miljösmart, helvegetarisk julbord, med recept från bloggen Våra oköttsliga lustar och dukning av min kära vän och vapendragare Vintageprylar-Lollo.
Pysselproffset Lollo.
Så här fint hade Lollo dukat. Temat var en hållbart och grönt. så Lollo hade dukat med saker och ting som man har hemma. Som böcker, konservburkar, kökshanddukar och tidningssidor. Och äpplen som man kan äta opp. Jag gillar verkligen tanken på att duka med sådant som man kan äta upp efteråt. Eller för all del – sådant som kan användas tusen gånger om. Som kökshanddukar som här används som servetter.
Härliga Karoline var också på plats för att äta vegetariskt julbord.
Och vad vore ett veggie-test, om man inte fick testa på att laga maten själv. Nä, just det. Hälsans kök stod för råvarorna, medan vi stod för matlagningen. Vi gjorde bruschetta, piroger, rödbetssallad, falafel och julesnittar (alla recept hittar du här)
Innan jag börjar bombardera er med triljoner av julbilder, så tänkte visa hur det såg ut för ett par veckor sedan när jag firade lilla julafton. Som numera är stora julafton – i alla fall om man ser till antal människor.
Varje år – någon vecka innan jul – firar jag nämligen julafton med några av mina vänner (Åberg, du är ständigt saknad!). Vi turas om att vara värdar, alla tar med sig mat, en klapp som är antingen begagnad eller förbrukningsbar, och så ställer vi till med firande. Detta året var vi hemma hos Lisa och Per.
Någon, jag tror det var min kompis Frida, utsåg min tyllklänning till den tradistionsenliga juluniformen för mig, så jag slipper fundera på vad jag ska ta på mig.
Fatima med våldsamt söta Livia.
John med världens blåaste ögon.
Lisa in the making.
John hade en av sina fina flugor på sig.
Efter vi alla hade surplat glögg och babblat ett bra tag var det sedan dags för julbord. Här fanns allt! Micks rödbetssallad, Johns vegetariska Janssons frestelse, Pers lax och Fridas hembakat bröd.
Oskar och Lina.
När alla fått mat satte vi oss ner runt bord, soffbord och på golvet. Vi börjar bli så himlans många på julafton att det snarare ser ut som ett huller-om-buller av människor än ett städat långbord. Och det passar nog oss alla tror jag bestämt.
Min fina vän.
Så fort man lämnat sin plats blev det rokad. Någon annan satte sig och man fick hitta en ny plats. Det är som hela havet stormar och man får kila in sig där det finns en ledig spot.
Här har vi två som firade sin första jul. Lille Chaplin och Juni. Barnen skyfflas mellan alla tanter och farbröder, det gungas och leks. Det är som världens största familj.
Här har Chaplin somnat i Johns famn. Där låg han länge, till sorlet av skratt och babbel.
