Varje jul har jag ett ärofyllt uppdrag. Nämligen hugga (eller ja, såga) mig en julgran. Dagen innan julafton går jag därför ut i skogen (i en skog där jag har fått tillåtelse att hugga mig en gran så klart). Vissa år vandrar jag genom skogen själv på jakt, hittar nya stigar, virrar bara nästan bort mig och släpar sedan hem granen själv. Andra år får sällskap.
I år fick jag sällskap av John, min syster Ellen och min svåger Christer.
Moi i min landet-jacka som jag hittat långt inne i en garderob.
På jakt.
John bland björkar och granskott.
Efter någon timmes promenad genom de snårigaste partierna har jag alltid några granfinalister. Denna gång föll valet på en gran som John hittade. Den var magisk. Så jag sågade ner den och sedan bar Ellen (som inte syns för allt granris) och Christer i väg med granen. Årets granjakt avklarad.
Loading Likes...
Man kan visst skjuta sig en gran, min arbetskamrat och hennes man gjorde alltid det när deras barn var små. Det sköt av/fällde den med hagelbössa…..och barnen jublade. Det vore något att ta efter, tyvärr har jag inga granar i “vår” lilla skog och ingen hagelbössa heller. //Sanna
Önskar dig ett riktigt Gott Nytt År och tack för all inspiration du bjuder på.
Stor nyårs kram.
söt du är! och fin kappa.
Nu har jag läst ikapp din bloggmånad december! Att det alltid blir så här, glömmer av mig och hoppla har jag månad att ta i kapp.
Vår granjakt i år blev inte så stor. Vi hade en fin liten perfekt gran i vårt bete utanför dörren. Bra att bo på landet ibland! Detta uppdrag du har, har du tagit det själv eller hur fick du det? Hur många år ha du stått för granjakten?