I den näst sista luckan i  Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här) finns en dos av någonting som alla nog har känt någon gång.

23. Berätta om en gång när du kände dig ensam.
Tomma rum, tysta milslånga vidder och ett hål i hjärtat.  Som barn kände jag mig ofta ensam. Trots att rummen var fyllda av människor så kunde jag känna mig så oerhört, avgrundsdjupt ensam. Salonger fulla av samtal och allt jag hörde var tystnaden.
Och gjorde så under många år. Hittade aldrig mitt sammanhang. Där jag kände mig given. Medräknad. Som en katt bland hermeliner. Jag kände mig ensam.
Skolan var en frizon från ensamheten (förutom två kompisar bestämde sig för att frysa ut mig med anledningen att jag även ville umgås med en tredje). En annan tillflyktsort var att följa med kompisar hem för att leka, för just precis då skingrades ensamhetstankarna. Just då kunde jag känna mig varm inombords. Fann mitt sammanhang. Där jag kände mig trygg. Men de dagar så Anna, Staffan, Jenny, Andrea och Åsa hade annat för sig, så hägrade ensamheten.

Skolbussen stannade vid vägskälet, jag klev av den nästintill folktomma bussen, några tjejer lipade mot mig från bussfönstret längst bal och så fräste bussen i väg över landsvägsasfalten. Och så blev det tyst. Så där lantistyst att man bara hör vinden i trädkronorna. Knappt det.
Jag knatade hem över grusvägen, förbi vissna ängar, tomma hus och in i vårt gamla trähus.  Där var allt så stilla. Förutom jag förstås. Jag hatade att bo på landet – ensamhetens högborg.

Och där, precis innanför den gamla guldockra-dörren, började jag ofta gråta. Av ensamhet. Hade så fruktansvärt ont inne i hjärtat. Och visste inte varför. Det var som att miljoner känslor slogs därinne. Fick inte plats. I bruset av andra slapp jag lyssna på dem, men i den där lantistystnaden hörde jag alla känslor skrika.
Ibland fick jag panik i all den där ensamheten, tog upp luren och försökte ringa någon från den fasta telefonlinan. Vilket var svårt i detta pre-mobila samhälle.
Min pappa jobbade i Stockholm, min mamma i en annan värmländsk stad några mil bort och min syster var ute på rövartåg. Vi bodde sju kilometer från närmsta vän och vad jag såg där utanför fönstret var en tom värld.
Ofta handlade det bara om att vänta på att någon kom hem. Såsmåningom. Lättnaden när ytterdörren öppnades går inte att beskriva …

Varje dag som jag kom hem från skolan trodde jag att min familj hade lämnat mig. Jag minns att jag gick runt i huset och försökte hitta spår som talade om för mig att de skulle komma tillbaka. Var tandborstarna kvar? Tandkrämen? Fanns kläderna där i mammas garderob? Pappas skor? Syrrans favoritväska och hennes dagbok?
Jag trodde att de försökte hitta ett tillfälle att skaka av sig mig. Lill-skiten.
Paniken spred sig som en löpeld när jag inte kunde få tag i någon på telefonen. Som att de hade lyckats med sin flyktplan och nu var den lyckliga familj på tre som de önskat sig. Jag grät och förberedde mig på att jag var ensam nu. För alltid. De där känslorna var hos mig under flera år, känslan av att inte riktigt passa in. Och jag kan inte riktigt häröra var de kom i från.
En enorm osäkerhet hos ett litet barn. En osäkerhet som vändes till trygghet så fort jag fick ha mina vänner runt omkring mig.
Just de där åren har nog satt många spår inom mig. Jag har exempelvis alltid värderat mina vänner högt, i mångt och mycket – och genom olika perioder genom livet – lika högt som min familj.  För det var just där, i vänskapen, som jag kände mig trygg. Kände en tillhörighet. Jag var given. Hittade mitt sammanhang. Det är därför jag älskar idén om stjärnfamiljer, snarare än kärnfamiljer.
Inget ont om min familj, de gjorde inget fel, inget alls, jag bara hittade inte mig själv där och just då. Nu däremot, 20 år senare, har jag hittat hem i familjen. Men det tog ett tag.

Med tiden kom jag att växa i ensamheten. Fylla ut tomrummen. Måla gråa väggar i färg och vira in mig själv i ett varmt duntäcke. Med egen färg och eget duntäcke.
Tycka om mitt eget sällskap. Älska det. Och det har nog varit en av mina största styrkor i allt jag tagit mig för. Att jag inte längre är rädd för ensamheten. Känna styrkan av att alltid ha mig själv i de ensammaste av stunder.

Den nästnäst sista luckan i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här) handlar om starka ben som kan springa och armar som kan bära.

 22. Berätta om det du tycker är vackrast hos dig själv.
Vackrast hos mig själv tycker jag nog är skrattögonen, lurminen, men framförallt starkkroppen. Ingen vindpust kan fälla mig, jag står stadigt, mina ben kan springa snabbt och mina armar kan lyfta de tyngsta tingen.