Den nästnäst sista luckan i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här) handlar om starka ben som kan springa och armar som kan bära.
22. Berätta om det du tycker är vackrast hos dig själv.
Vackrast hos mig själv tycker jag nog är skrattögonen, lurminen, men framförallt starkkroppen. Ingen vindpust kan fälla mig, jag står stadigt, mina ben kan springa snabbt och mina armar kan lyfta de tyngsta tingen.
Nu tar jag min kappsäck, min katt och far hem. Till Värmland. John är med också. Vi som skulle fira på varsitt håll insåg att det kanske var bäst att fira ihop efter den här hösten.
Så nu åker vi hit, till det totala lugnet, för att vila opp oss ett par dagar.
Längtar som en tok.
Precis så här, som vid sjön hemma i Värmland, vill jag att alla somrar ska se ut. Jag vill att mina framtida barn ska bada här, lära sig meta fisk och känna det lite kalla sjövattnet möta sommarben på kvällskvisten. Huttra lite i ett gammalt badlakan medan det dukas fram sommarsallad – en mix av allt som trägården bjuder just för dagen. Tillsammans med nyvärpa ägg och lite vinägrett på. Hitta de där soluppvärmda fläckarna på klipporna och sitta där och andas in frisk luft. Precis så som jag gjorde, när jag var barn.
Jag vill att de ska kunna åka pulka om vintern, bygga iglos av skaren på ängen, plocka vitsippor på våren och sitta inne och huttra medan de där alldeles lagoma höststormarna drar förbi utanför fönstret. Och i sin tur kunna få barn och barnbarnsbarn.
Översvämningar, orkaner och naturkatastrofer – sådant som vi redan nu ser eskalera och som med stor sannolikhet beror på miljöförstöring – får gärna dra åt pipsvängen. Men ingenting kommer av sig själv. En viktig – om än jobbig – tanke att bära med sig i denna plastifierade högtid – inslagen i skimrande julstämnings-papper (som färdats fyra varv runt jorden).
Det är banne mig inte lätt att veta vad man ska göra, för att värna om vår lilla jord (som tyvärr bara finns i ett exemplar). Därför kommer här ett himlans viktigt och bra tips: Podcasten Kjell och klortanten! Det är Kjell Eriksson och min bra:iga, miljösmarta granneStina Billinger (som faktiskt bodde i vår lägenhet innan vi flyttade in) som pratar miljö tillsammans med sköna kompisar – kända som okända. Här kan du även få tips på hur du kan fira en hållbar jul – utan en massa miljö-dåligt-samvete. Hur bra som helst!
Mode för mig är ett sätt att uttrycka mig, mina intressen och min personlighet. Det är ett sätt att förstärka det som jag brinner för. Min kärlek till svunna tider, vintage, miljöpolitik och färg.
Mode för mig handlar också om ett verktyg för att matcha mitt humör. Om jag klädde mig i en fyrkantig, grå kostym så skulle jag nog känna mig precis så. Som en grå, tillrättalagd kostym. Utan plats för det härj och lek.
Om jag däremot kliver i en vippig vintageklänning, där benen och rumpan kan sprätta och dansa fritt, en crazy-ish cirkusdräkt eller en fodralklänning med magiska detaljer från förr, då får alla hela kroppen – och personligheten – plats. Jag får plats.
Och så har jag nog alltid varit. Även om det har varit små, nästintill osynliga detaljer. Som är jag. Converse till IKEA-uniformen, en brosch på kavajslaget eller ett par randiga, regnbågsstrumpor som ingen annan ser än jag.
För mig är mode även ett finger i luften som berättar om vilken värld vi lever i. Precis som flappern – som visade bar hud och anammade något så banbrytande som raka former – var ett steg framåt för kvinnans frigörelse, lika kreativt blev hantverket under 1930- och 1940-talet då världen skakades av ekonomisk kris och politiskt tumult. Mode har alltid varit ett sätt att – om än med små medel – visa vem man är, vad man står för – och inte minst: vilken musik man lyssnar på.
Mode är politik, ekonomi, kultur, feminism och personlighet, i ett virrvarr av uttryck. Och har så alltid varit. Med små medel har man spelat banjo på vad som är socialt accepterat. Och just i kittlingen, där den social acceptansen får sig en törn – där skapas mode.
Det kan vara genom ett klädesplagg, en kjolslängd, en korsett eller avsaknaden av den. Eller så kan det vara där mode och personlighet lever i symbios, eller – ännu bättre – där mode kontrasterar den förutfattade meningen. Det är det som gör mode intressant. Som en färgsprakande person i den där grå kostymen, världens snällaste människa i en råtuff outfit med nitapplikationer. Eller en råfeminist med skarpa åsikter, iklädd en vän skapelse.
I morse kunde ni se mig och mina Vintagefabriken-ladys, Volang-Linda och Vintageprylar-Louise på Nyhetsmorgon. Där dukade vi upp till jul, med hjälp av miljösmarta ting!
För som ni vet så älskar vi det där med miljö.
Ni kan kika på oss, juldukningen, vår (lilla) miljösmarta gran och charmanta Jesper Börjesson (star struck)i klippet nedan.
Efter sju månaders jobb – dag som natt – åker boken Vintagefrisyrer äntligen till tryck. Pjuuu. Det här med att skriva en bok per år, mjaa, det är ju hemskt roligt. Men som vi har slitit, jag, bästa frisören Retroella-Sarah, underbara fotografen Martina Ankarfyr, den skickliga formgivaren Katy Kimbelloch Norstedts-gänget.
Nu är det bara en lång väntan till i mars 2014 när boken släpps. Medan sidorna trycks i en rasande takt under julen ska jag äta vegetarisk Janssons frestelse och moffla i mig Aladdin (men lämna alla likörer, trillingnöten och den där vita i mitten). Och så ska jag ligga lite så där som jag gör på bilden. Fast på soffan. Inte i fören på en båt vid Långholmen, som tur är.
Fyra dagar kvar till julafton och fyra luckor kvar i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här).
I lucka nummer 20 döljer sig en dos nostalgi, från en vitklädd dag med hatt på sned. Tyvärr har jag inga bilder här i Stockholm, men jag lovar att rota fram en när jag är i Värmland under jul. Hur låter det?
20. Berätta om din student.
Det är juni 2002 och dagen jag har längtat efter. Starten på allt. Jag hade bestämt mig för att just den här dagen skulle allt vända. All skit skulle jag lägga bakom mig. Jag skulle stå upp för mig själv, jag skulle flytta, sluta dejta velpellen som fick mig att må dåligt, jag skulle sluta min terapi, jag skulle förverkliga alla mina drömmar och jag skulle bli lycklig. Minsann. Just den där dagen, starten på livet, råkade vara den varmaste i mannaminne. Sminket rann och mascaran låg som en kaka nedanför ögat. Men vem fasen bryr sig om det, när det är starten på allt?
Jag bar en vit, figurnära klänning i crepe som gick nedanför knäna, med en transparent panel längst ner. Jag hade nästintill svart hår med lite rödlila ton i. Håret var långt, trassligt och på toppen satt studentmössan på sned.
Dagen började med samling för alla 3:or i anrika aulan på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Jag satt bredvid min vän Fatima. Vi fnittrade samtidigt som vi smög fram en miniflaska med skumpa som vi drack ur till tonerna av rektorns ord om “den stora framtiden”.
Vi sjöng studentsången och därefter fick vi springa ut från aulan, ner för den pampiga trappan och ner på Stora torget där min familj väntade i hettan. Med en skylt på mig som barn. Blommor och champagne hängdes runt halsen, och någon märklig man – som jag aldrig tidigare träffat – sjöng högt för mig. Lite sådär lite för pinsamt högt för Stora torget i Karlstad. Mamma hängde oroligt en mininmal champagneflaska runt halsen på mig, och såg orolig ut. Och det har hon nog rätt i att vara. Måttfull och lugn var inte ord som yppades särskilt många gånger omkring mig under de där sista åren på gymnasiet.
Med pussmärken på kinden sprang jag sedan i väg mot lastbilsflaket som skulle ta oss ett par ärevarv runt Karlstad. Killarna i klassen rökte cigarr, bolmade ut rök och försökte se världvana ut, jag skrek så att jag blev hes, tog kort med kameran rakt ut i luften och Nina svimmade i sin vita le smoking-kostym. Dösnygg som vanligt. Fast hon svimmade.
När vi hade varvat staden ett par gånger, stöttat upp Nina i värmen och känt att vi var så där odödliga om man bara känner sig på sin studentdag, så mötte min syster Ellen och min syssling Cathrine upp mig. De stoppade in mig i en discobil där mini-skumpa byttes mot en stor variant. De körde hem mig till landet, till tonerna av Abba och Stevie Wonder. Till det barndomshem som jag lämnat tre år tidigare, för att flytta hemifrån tok för tidigt.
Mitt i trädgården, i min älskade trädgård, väntade ett långbord med middag. En studentmottagning med släkt och vänner. Jag är ju yngst i släkten, så alla – enligt vett och etikett – skålade med mig (man får bara skåla med folk som är yngre än en själv, så jag låg risigt till).
Gästerna hurrade för alla MVG:n jag hade norpat åt mig och det hölls tal till höger och vänster. Det var himlans fint. Och jag kände mig stark. Starkare än någonsin.
När man är yngst i släkten är det svårt att få sin röst hörd, trots att man råkar ha en ganska så klar stämma. Jag hade bestämt mig ett halvår innan att på min studentdag skulle jag höras. Då skulle allt förändras. Jag skulle sluta känna mig som en grå mus, för jag var ju ett tivoli! Jag skulle visa vem jag var, jag skulle tala till punkt, jag skulle våga vara mig själv, visa hela mitt register trots att det kanske inte passade in.
Och nog blev det sanning alltid.
Efter desserten lämnade jag festen, blev skjutsad in till stan. På restaurang Fredens uteservering satt hela min klass, Journalistklassen J3E. När alla mina vänner fick syn på mig så började de busvissla och hojta. Mina bomullsvänner som alltid fick mig att känna mig som starkast i världen. Som ett färgsprakande tivoli utan stängningstider.
Jag minns inte riktigt vad som hände sedan, men jag kan nog satsa min halva hand på att jag och mina kompisar gick ut på något av alla uteställen, hånglade med några snubbar och var ute hela natten.
Några dagar senare packade jag ihop min lilla lägenhet på Södra Klaragatan 10 i Karlstad och flyttade. Till Stockholm.
Måste bara visa vad härliga Absolut Lisen hittade till mig hos Stockholms Stadsmission på En snällare julmarknad. Den perfekta vardagsklänningen.
Duvblå med trekvartsärm och tealängd på kjolen.
På bilden ser den ut att vara solblekt, men det är bara tusen solkatter från sovrumsfönstret som vill vara med på bild.
23:40 och jag hinner precis publicera dagens lucka i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här). Pjuu. Den här luckan innehåller ett gram sorg och ett kilo hopp.
19. Berätta om ett foto som berör dig.
Den här bilden berör mig in i minsta lilla ven. Den är tagen en söndag, dagen efter jag fått missfall.
Just den här bilden innehåller en höst som krossades, ett potpurri av förväntningar som askades och morfindimma som slöjade oktobers färgkavalkad. Det var ett barn som aldrig blev. En kropp som återgick till att se ut som vanligt. Och sorgen att hösten 2013 blev precis som vilken höst som helst.
Just denna söndag bestämde jag mig för att gå ut och andas. Bli lite hel. Igen. Klä mig den flottaste av kappor och den ärtigaste av hatt, bara för att dölja kaoset därinne.
Ta igen oktober – den vackra månaden som jag bara sett genom sovrumsfönstret och från den blodiga britsen på SÖS.
Mitt hjärta var så tungt i detta ögonblick, men kroppen var så lättad. Smärtan var över. Efter ett fruktansvärt, alldeles för långt lidande, där jag gick lite lätt böjd, samtidigt som jag försökte jobba och hantera att kroppen skrek att allt var fel.
Men vet ni vad? Den här bilden ger mig även hopp. Hopp om att tiden läker den mest bloddroppande sår. Hopp om att kroppen återhämtar sig. Hopp om att den här erfarenheten gör mig till en rikare människa. Hopp om att få ta igen hösten nästa år. Kunna andas kylig oktoberluft, utan att ha gråt i vägen. Hopp om att fler pratar om missfall – utan skam – innan blodet börjar droppa. Och hoppet om att 2014 ska bli ett bättre år.
Titta vad som stod på mitt skrivbord i morse. En bukett med alla mina favoritblommor: nejlikor, brudslöja och ranunklar, tillsammans med ett kort. Från underbara Retroella, som jag har skrivit boken Vintagefrisyrer tillsammans med.
Fantastiska, omtänksamma människa!
