23:40 och jag hinner precis publicera dagens lucka i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här). Pjuu. Den här luckan innehåller ett gram sorg och ett kilo hopp.
19. Berätta om ett foto som berör dig.
Den här bilden berör mig in i minsta lilla ven. Den är tagen en söndag, dagen efter jag fått missfall.
Just den här bilden innehåller en höst som krossades, ett potpurri av förväntningar som askades och morfindimma som slöjade oktobers färgkavalkad. Det var ett barn som aldrig blev. En kropp som återgick till att se ut som vanligt. Och sorgen att hösten 2013 blev precis som vilken höst som helst.
Just denna söndag bestämde jag mig för att gå ut och andas. Bli lite hel. Igen. Klä mig den flottaste av kappor och den ärtigaste av hatt, bara för att dölja kaoset därinne.
Ta igen oktober – den vackra månaden som jag bara sett genom sovrumsfönstret och från den blodiga britsen på SÖS.
Mitt hjärta var så tungt i detta ögonblick, men kroppen var så lättad. Smärtan var över. Efter ett fruktansvärt, alldeles för långt lidande, där jag gick lite lätt böjd, samtidigt som jag försökte jobba och hantera att kroppen skrek att allt var fel.
Men vet ni vad? Den här bilden ger mig även hopp. Hopp om att tiden läker den mest bloddroppande sår. Hopp om att kroppen återhämtar sig. Hopp om att den här erfarenheten gör mig till en rikare människa. Hopp om att få ta igen hösten nästa år. Kunna andas kylig oktoberluft, utan att ha gråt i vägen. Hopp om att fler pratar om missfall – utan skam – innan blodet börjar droppa. Och hoppet om att 2014 ska bli ett bättre år.
Loading Likes...
Vackert och smärtsamt. Ja varför är vi så rädda för smärtsamma ämnen. Så starkt av dig att höja rösten!
livet alltså. så smärtsamt och märkligt men så vackert. kram fina du.
<3
Ja. Vissa dagar fattar man inte varför solen skiner – men så gör den det likförbannat… Till slut är det som att kroppen ändå är glad över det, tack och lov(!), och man traskar vidare längs sin väg i livet. Det där trasiga får med tiden läka, och ärren gör en i någon bemärkelse hel igen. Lite skevare, lite mer hoplappad, och lite starkare… Tror jag, och försöker jag tänka när de dagar som livet känns som skit. För efter de dagarna så kommer det andra dagar!
GOD JUL, och GOTT NYTT ÅR!
Ja, och så vill jag återigen säga att du ju har en jättejättefin blogg!
KRAM!
Men! Så fruktansvärt men samtidigt så fint beskrivet.
Hopp är det sista som lämnar kroppen har jag fått lära mig.. Efter några år som ofrivilligt barnlös (något jag också hoppas att folk vågar prata om utan att känna skam) har vi nu mindre än en månad kvar tills vi får träffa vårt efterlängtade barn som blivit till med en hjälpande hand.
Heja 2014! Jag hoppas det blir ert år 🙂
kram! <3
<333
Min första graviditet slutade också i missfall. 15 veckor, inte mer och två så blodiga sjukhusvistelser. Jag var så rädd för att aldrig få barn. Livrädd. Men sen kom de, 4 söner på rad. Jag knäpper händerna för dig, att det ska bli detsamma för er. Och tack för ditt mod att berätta. Det har inte jag gjort, på många många år. Kram!