20. Tell us about your graduation day.

Fyra dagar kvar till julafton och fyra luckor kvar i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här).
I lucka nummer 20 döljer sig en dos nostalgi, från en vitklädd dag med hatt på sned. Tyvärr har jag inga bilder här i Stockholm, men jag lovar att rota fram en när jag är i Värmland under jul. Hur låter det?

20. Berätta om din student.

Det är juni 2002 och dagen jag har längtat efter. Starten på allt. Jag hade bestämt mig för att just den här dagen skulle allt vända. All skit skulle jag lägga bakom mig. Jag skulle stå upp för mig själv, jag skulle flytta, sluta dejta velpellen som fick mig att må dåligt, jag skulle sluta min terapi, jag skulle förverkliga alla mina drömmar och jag skulle bli lycklig. Minsann. Just den där dagen, starten på livet, råkade vara den varmaste i mannaminne. Sminket rann och mascaran låg som en kaka nedanför ögat. Men vem fasen bryr sig om det, när det är starten på allt?
Jag bar en vit, figurnära klänning i crepe som gick nedanför knäna, med en transparent panel längst ner. Jag hade nästintill svart hår med lite rödlila ton i. Håret var långt, trassligt och på toppen satt studentmössan på sned.
Dagen började med samling för alla 3:or i anrika aulan på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Jag satt bredvid min vän Fatima. Vi fnittrade samtidigt som vi smög fram en miniflaska med skumpa som vi drack ur till tonerna av rektorns ord om “den stora framtiden”.
Vi sjöng studentsången och därefter fick vi springa ut från aulan, ner för den pampiga trappan och ner på Stora torget där min familj väntade i hettan. Med en skylt på mig som barn. Blommor och champagne hängdes runt halsen, och någon märklig man – som jag aldrig tidigare träffat – sjöng högt för mig. Lite sådär lite för pinsamt högt för Stora torget i Karlstad. Mamma hängde oroligt en mininmal champagneflaska runt halsen på mig, och såg orolig ut. Och det har hon nog rätt i att vara. Måttfull och lugn var inte ord som yppades särskilt många gånger omkring mig under de där sista åren på gymnasiet.
Med pussmärken på kinden sprang jag sedan i väg mot lastbilsflaket som skulle ta oss ett par ärevarv runt Karlstad. Killarna i klassen rökte cigarr, bolmade ut rök och försökte se världvana ut, jag skrek så att jag blev hes, tog kort med kameran rakt ut i luften och Nina svimmade i sin vita le smoking-kostym. Dösnygg som vanligt. Fast hon svimmade.
När vi hade varvat staden ett par gånger, stöttat upp Nina i värmen och känt att vi var så där odödliga om man bara känner sig på sin studentdag, så mötte min syster Ellen och min syssling Cathrine upp mig. De stoppade in mig i en discobil där mini-skumpa byttes mot en stor variant. De körde hem mig till landet, till tonerna av Abba och Stevie Wonder.  Till det barndomshem som jag lämnat tre år tidigare, för att flytta hemifrån tok för tidigt.
Mitt i trädgården, i min älskade trädgård, väntade ett långbord med middag. En studentmottagning med släkt och vänner. Jag är ju yngst i släkten, så alla – enligt vett och etikett – skålade med mig (man får bara skåla med folk som är yngre än en själv, så jag låg risigt till).
Gästerna hurrade för alla MVG:n jag hade norpat åt mig och det hölls tal till höger och vänster. Det var himlans fint. Och jag kände mig stark. Starkare än någonsin.
När man är yngst i släkten är det svårt att få sin röst hörd, trots att man råkar ha en ganska så klar stämma. Jag hade bestämt mig ett halvår innan att på min studentdag skulle jag höras. Då skulle allt förändras.  Jag skulle sluta känna mig som en grå mus, för jag var ju ett tivoli! Jag skulle visa vem jag var, jag skulle tala till punkt, jag skulle våga vara mig själv, visa hela mitt register trots att det kanske inte passade in.
Och nog blev det sanning alltid.
Efter desserten lämnade jag festen, blev skjutsad in till stan. På restaurang Fredens uteservering satt hela min klass, Journalistklassen J3E. När alla mina vänner fick syn på mig så började de busvissla och hojta. Mina bomullsvänner som alltid fick mig att känna mig som starkast i världen. Som ett färgsprakande tivoli utan stängningstider.
Jag minns inte riktigt vad som hände sedan, men jag kan nog satsa min halva hand på att jag och mina kompisar gick ut på något av alla uteställen, hånglade med några snubbar och var ute hela natten.
Några dagar senare packade jag ihop min lilla lägenhet på Södra Klaragatan 10 i Karlstad och flyttade. Till Stockholm.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Loading Likes...

Detta inlägg har 4 kommentarer

  1. Besserwissika

    Hej fina du!
    Förlåt, jag måste.. Jag älskar din blogg och du skriver så jäkla bra, men dina engelska rubriker är helknasiga..! “Berätta om ett foto som bekymrar dig” och “berätta om din elev” är innebörden av de senaste, och det tror jag inte riktigt är meningen?
    Så, förlåt och kram 😉

    1. emmasundh

      Håller helt med. Har gått lite snabbt på sistone. Lovar att skärpa till mig.

  2. Fröken Kajsa

    Härligt att läsa om din student! Jag flyttade också hemifrån som 16åring (38 mil närmare bestämt) och känner igen mig i det där att vilja vara stark. Inte så mycket tivoli, som dig, utan mer granskogsstark. Nu är det ju bara ett halvår sedan jag drack champagne på traktorflak och tryckte ner min gymnasielägenhet i flyttkartonger men nog har jag blivit lite starkare sedan dess! Flyttat till Stockholm har jag också gjort. Jag vet inte riktigt vad jag egentligen vill säga mer än att jag känner igen mig i det du skriver, på ett bra sätt.

    Ps. Det var förresten jag som köpte radion av dig, den mår fint här hos oss! 🙂

    1. emmasundh

      Åh, vad kul att den mår fint. Och himla trevligt att träffas! Du var en sannerligen trevlig prick. Kram emma

Lämna ett svar