Förra helgen åkte jag och John hem till ett färgsprakande Värmland. Potatisen skulle opp, ekan skulle tas ur sjön, föräldrar som skulle kramas, katter vars magar en behövde muffla in sig i och ett par löv behövdes sparkas på.

Lördagen spenderades här. På en lövfylld stig på väg ner mot sjön. 

Putande mage, dubbla koftor, lång halsduk och varm, egensydd kjol. 

Det här är en av de vackraste platser som finns, den där överväxta stigen som leder ner till sjön Gapern.

Det luktade höst där jag gick, och solen bländade varannan sekund. Precis så ska det vara på hösten. 

Medan jag stod och hejade på tömde min pappa ekan på vatten tillsammans med John, min syster Ellen och min svåger Christer. Ellen fick i uppgift att ro ekan in mot platsen där den skulle vinterförvaras. Det fanns visst bara en åra kvar, så hon fick lov att paddla. Alldeles blank och våt lades ekan upp-och-ner, medan jag lovade att komma tillbaka och tjära den i maj. Där får den nu ligga i väntan på ännu en sommar.