I onsdags såg det ut så här hemma hos mig. Jag satt vid köksbordet och slet med deadlines medan jag hade storstilat besök – med rött läppstift – hemma. Kan ni gissa vem?
Denna talangfulla lady, Elsa Billgren, svepte in som en virvelvind, flyttade om i vardagsrummet och trixade och fixade. Det var en jävla fart kan jag lova. Och vips så hade hon löst alla våra inredningsproblem (ni ska få se hur det blev så småningom). Det var ju inte riktigt därför hon var hemma hos mig så klart, utan för att plåta till sin kommande bok Inred med Vintage.
Mitt i allt stök bjöd jag på kaffe och citronbakelse.
Bästa ni! Tack för era peppiga, fina och grymma kommentarer på inlägget om gifter i frukt. Det känns så himlans fint att läsa era kommentarer, där ni slänger in den oekologiska handduken och minsann också får nog.
För tillsammans är vi starka och kan påverka tänker jag. Sedan önskar jag er alla som skrev om era missfall (och även mig själv) en massa guppande gravidmagar så småningom. Många gav mig tipset att kolla körldkörteln, och det gjorde jag faktiskt för ett par månader sedan, efter att ha fått tips av en god vän. Så den är okej. Men tusen tack för tipset (och till er som har svårt att bli gravida och inte kollat köldkörteln – kolla kommentarerna i inlägget här. Massa bra tips till dig som vill bli gravid).
Så igen, tack!
Och nu kör vi – miljöfokus 2014.
I denna miljösmarta anda har jag inhandlat ett stycke vintageklänning från min favoritbutik Beyond retro.
Vad tycks?
Är du nyfiken på hur du kan tjäna pengar på din blogg, öka antalet besökare – och kanske ha bloggen som jobb?
Nu ska jag föreläsa på ämnet “Blogg som jobb – bloggen som verktyg för att göra karriär” igen. Jag är så taggad. Tidigare föreläsningar har ju blivit fullsatta, så ni ges tillfälle för er som inte fått plats, och inte på vilket sjashas-ställe som helst inte. Denna gång huserar nämligen föreläsningen på bästa VIntagefabriken.
Under föreläsningen berättar jag om hur du skapar en framgångsrik blogg, ökar antalet läsare, jobbar med SEO och sociala medier, skapar klick-rubriker och kan vidareutveckla ditt varumärke.
Vidare hur du tjänar pengar på bloggande och förverkligar dina drömmar.
När? Tisdagen den 13 maj klockan 18:30. Var? Vintagefabriken, Svandammsvägen 8 i Midsommarkransen. Hur? Föreläsningen kostar 200 kronor och du anmäler dig genom formuläret nedan. Platserna är begränsade, så det är först till kvarn som gäller.
Anmälningen är bindande. Avbokning ska ske minst 10 dagar innan föreläsningsdatumet (undantag sjukdom med sjukintyg), annars debiteras halva föreläsningsavgiften.
Glad pastell-påsk på er!
Medan jag är oppe i Skellefteå och målar ägg, går promenader längs älven och tar en tre-fyra middagstupplurer, så tänkte jag bjuda på lite bilder från förra årets pastell-påsk.
Jag, Volang-Linda och Vintageprylar-Louise dukade upp till påsk i mitt kök, men pastellfärgade ägg, bakelser med flaggspel, haröron-servetter och ägg i snapsglas. Allt loppisfyndat så klart. Eller ja, inte bakelserna, men allt annat.
Jag har rensat ut min garderob, vikt ner svunna tiders favoritkläder i koffertar och sagt hej då till pärlor jag aldrig trodde jag skulle göra mig av med. Några godingar är för små, andra har aldrig riktigt passat just mina kurvor, min hy eller min längd (men säkerligen någon annans) och andra önskar jag bara en ny bärare – rätt och slätt.
Sakta men säkert förbereder jag mig för Vintagebloppisen i maj. Jag är så enormt taggad ska ni veta, särskilt med tanke på att jag tillsammans med värsta grymma blogg-lineup:en samlar in pengar till Kvinna till kvinna. Hur bra?
I brist på kläder som passar i min garderob gick jag och köpte mig en ny, blommig klänning (i min favoritfärg) från Beyond retro. Vintage förstås.
Aloha! Efter en 22 timmar lång resa (pjuu) har jag och John äntligen landat i underbara Honolulu. Jag var förbredd på en myllrande, svettig, avgasfylld och exploaterad stad, men Honolulu är inte alls som jag föreställt mig. Det är otroligt vackert på ett retro Mallis-vis om ni förstår vad jag menar. Rosa hotell, vajande palmer, långa stränder, prunkade trädgårdar, glidande beachbike-rastafaris, jeepar med surfbrädor på taken och trevliga parasoll-snubbar med spegelglasögon. En barfotastad invirad i kulörta blommor. Precis så där som man vill att Honolulu ska vara.
Här ska vi vara i en vecka. Därefter lutar det åt att vi åker över till Maui, där bananer och mangos växer mitt i städerna och vattenfallen porlar inne i regnskogen.
Just precis nu spenderar vi emellertid lata dagar i Honolulu, med bikinis och badlakan i korgväskan.
Dagens utsikt.
Och med en John i, plus två Maj tais.
Havet framför, palmer (och jag) bakom.
Amerikanska barn beundrar min klänning, framgrävda solglasögon skyddar liten vinterpupill och jag längtar efter skugga. När jag går där i Sverige med vinterkappan åtdragen kan jag för mitt liv inte minnas om det här med skugga var något eftersträvansvärt. Och om man överhuvudtaget kan gå utan kofta utan att frysa ihjäl. Någonsin. Det kan man.
Fotograferar vackra, japanska turister i prickig tyll.
Sportar beachen.
Moi i min nya bikini (som förhoppningsvis kommer finnas på Vintagefabrikeninom kort), under parasollet.
Dagens gåta. VAD ÄR DET HÄR?
Monsters jam goes beach.
Det är perfekt varmt. Så där varmt att man vill bada, men hela tiden med en svalkande bris.
Visst blir man sugen?
I en korsning står det här praktfulla trädet. De kan bli enorma. När jag var på Maui för en massa år sedan hittade jag ett träd som sträckte sig runt ett helt kvarter …
Vintage Honolulu.
Efter bad, parasollhäng och Maj tais vandrade vi hemåt, mot hotellet.
Försökte uttala alla gatorna namn. Gick så där.
Här bor vi just nu. I ett hotell med turkosa balkonger!
Väl hemma på hotellet gick vi upp på taket. Där, ovanför den 12:e våningen, dolde sig nämligen en swimmingpool med utsikt över hela Honolulu.
Och där, till höger, ser ni våra bad-kollegor.
Vi spenderade resten av kvällen precis här. Ovanför taken.
Mode för mig är ett sätt att uttrycka mig, mina intressen och min personlighet. Det är ett sätt att förstärka det som jag brinner för. Min kärlek till svunna tider, vintage, miljöpolitik och färg.
Mode för mig handlar också om ett verktyg för att matcha mitt humör. Om jag klädde mig i en fyrkantig, grå kostym så skulle jag nog känna mig precis så. Som en grå, tillrättalagd kostym. Utan plats för det härj och lek.
Om jag däremot kliver i en vippig vintageklänning, där benen och rumpan kan sprätta och dansa fritt, en crazy-ish cirkusdräkt eller en fodralklänning med magiska detaljer från förr, då får alla hela kroppen – och personligheten – plats. Jag får plats.
Och så har jag nog alltid varit. Även om det har varit små, nästintill osynliga detaljer. Som är jag. Converse till IKEA-uniformen, en brosch på kavajslaget eller ett par randiga, regnbågsstrumpor som ingen annan ser än jag.
För mig är mode även ett finger i luften som berättar om vilken värld vi lever i. Precis som flappern – som visade bar hud och anammade något så banbrytande som raka former – var ett steg framåt för kvinnans frigörelse, lika kreativt blev hantverket under 1930- och 1940-talet då världen skakades av ekonomisk kris och politiskt tumult. Mode har alltid varit ett sätt att – om än med små medel – visa vem man är, vad man står för – och inte minst: vilken musik man lyssnar på.
Mode är politik, ekonomi, kultur, feminism och personlighet, i ett virrvarr av uttryck. Och har så alltid varit. Med små medel har man spelat banjo på vad som är socialt accepterat. Och just i kittlingen, där den social acceptansen får sig en törn – där skapas mode.
Det kan vara genom ett klädesplagg, en kjolslängd, en korsett eller avsaknaden av den. Eller så kan det vara där mode och personlighet lever i symbios, eller – ännu bättre – där mode kontrasterar den förutfattade meningen. Det är det som gör mode intressant. Som en färgsprakande person i den där grå kostymen, världens snällaste människa i en råtuff outfit med nitapplikationer. Eller en råfeminist med skarpa åsikter, iklädd en vän skapelse.
Fyra dagar kvar till julafton och fyra luckor kvar i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här).
I lucka nummer 20 döljer sig en dos nostalgi, från en vitklädd dag med hatt på sned. Tyvärr har jag inga bilder här i Stockholm, men jag lovar att rota fram en när jag är i Värmland under jul. Hur låter det?
20. Berätta om din student.
Det är juni 2002 och dagen jag har längtat efter. Starten på allt. Jag hade bestämt mig för att just den här dagen skulle allt vända. All skit skulle jag lägga bakom mig. Jag skulle stå upp för mig själv, jag skulle flytta, sluta dejta velpellen som fick mig att må dåligt, jag skulle sluta min terapi, jag skulle förverkliga alla mina drömmar och jag skulle bli lycklig. Minsann. Just den där dagen, starten på livet, råkade vara den varmaste i mannaminne. Sminket rann och mascaran låg som en kaka nedanför ögat. Men vem fasen bryr sig om det, när det är starten på allt?
Jag bar en vit, figurnära klänning i crepe som gick nedanför knäna, med en transparent panel längst ner. Jag hade nästintill svart hår med lite rödlila ton i. Håret var långt, trassligt och på toppen satt studentmössan på sned.
Dagen började med samling för alla 3:or i anrika aulan på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Jag satt bredvid min vän Fatima. Vi fnittrade samtidigt som vi smög fram en miniflaska med skumpa som vi drack ur till tonerna av rektorns ord om “den stora framtiden”.
Vi sjöng studentsången och därefter fick vi springa ut från aulan, ner för den pampiga trappan och ner på Stora torget där min familj väntade i hettan. Med en skylt på mig som barn. Blommor och champagne hängdes runt halsen, och någon märklig man – som jag aldrig tidigare träffat – sjöng högt för mig. Lite sådär lite för pinsamt högt för Stora torget i Karlstad. Mamma hängde oroligt en mininmal champagneflaska runt halsen på mig, och såg orolig ut. Och det har hon nog rätt i att vara. Måttfull och lugn var inte ord som yppades särskilt många gånger omkring mig under de där sista åren på gymnasiet.
Med pussmärken på kinden sprang jag sedan i väg mot lastbilsflaket som skulle ta oss ett par ärevarv runt Karlstad. Killarna i klassen rökte cigarr, bolmade ut rök och försökte se världvana ut, jag skrek så att jag blev hes, tog kort med kameran rakt ut i luften och Nina svimmade i sin vita le smoking-kostym. Dösnygg som vanligt. Fast hon svimmade.
När vi hade varvat staden ett par gånger, stöttat upp Nina i värmen och känt att vi var så där odödliga om man bara känner sig på sin studentdag, så mötte min syster Ellen och min syssling Cathrine upp mig. De stoppade in mig i en discobil där mini-skumpa byttes mot en stor variant. De körde hem mig till landet, till tonerna av Abba och Stevie Wonder. Till det barndomshem som jag lämnat tre år tidigare, för att flytta hemifrån tok för tidigt.
Mitt i trädgården, i min älskade trädgård, väntade ett långbord med middag. En studentmottagning med släkt och vänner. Jag är ju yngst i släkten, så alla – enligt vett och etikett – skålade med mig (man får bara skåla med folk som är yngre än en själv, så jag låg risigt till).
Gästerna hurrade för alla MVG:n jag hade norpat åt mig och det hölls tal till höger och vänster. Det var himlans fint. Och jag kände mig stark. Starkare än någonsin.
När man är yngst i släkten är det svårt att få sin röst hörd, trots att man råkar ha en ganska så klar stämma. Jag hade bestämt mig ett halvår innan att på min studentdag skulle jag höras. Då skulle allt förändras. Jag skulle sluta känna mig som en grå mus, för jag var ju ett tivoli! Jag skulle visa vem jag var, jag skulle tala till punkt, jag skulle våga vara mig själv, visa hela mitt register trots att det kanske inte passade in.
Och nog blev det sanning alltid.
Efter desserten lämnade jag festen, blev skjutsad in till stan. På restaurang Fredens uteservering satt hela min klass, Journalistklassen J3E. När alla mina vänner fick syn på mig så började de busvissla och hojta. Mina bomullsvänner som alltid fick mig att känna mig som starkast i världen. Som ett färgsprakande tivoli utan stängningstider.
Jag minns inte riktigt vad som hände sedan, men jag kan nog satsa min halva hand på att jag och mina kompisar gick ut på något av alla uteställen, hånglade med några snubbar och var ute hela natten.
Några dagar senare packade jag ihop min lilla lägenhet på Södra Klaragatan 10 i Karlstad och flyttade. Till Stockholm.
Medan jag städar och polerar hela lägenheten inför morgondagens omslagsfotografering (pjuu), så tänkte jag skramla liv i en klassiker: en frågestund. Vad sägs? Är ni taggade?
Passa på att fråga det där du har funderat på, om det så är vad jag har för kamera, hur man fixar rutigt golv, tips på vintagefrisyrer, hur mina dagar ser ut eller vad som är min största rädsla. Ställ en fråga eller önska en bild. Högt och lågt – och om precis vad som helst. Så ska jag försöka (när jag har städat skiten ur den här lägenheten) svara så gott jag kan.
Ställ din fråga i kommentarsfältet nedan eller släng i väg ett mejl till emma@emmasundh.com.
Kram på er!
While I clean and polish my apartment for tomorrow’s cover shoot (pjuu), I thought we could do a Q&A session. How about that? Are you in? Take this opportunity to ask that you’ve been thinking about, whether it’s what kind of camera I use or what my days look like. Ask a question or wish a photo. High and low – and just about anything. Once I’ve cleaned this apartment, I will answer as best I can.
Post your question in the comment field below, or throw away an email to emma@emmasundh.com.
