God morgon!
Sitter vid mitt köksbord – fullständigt sömndrucken efter 10 timmars sömn (har inte sovit så länge på månader) och tänkte komma ikapp med livet en aning.
Vi börjar här tycker jag. I Emily Dahls julkalender, lucka nummer 16 (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här).

16. Berätta om det bästa köpet i ditt liv.
Det mesta i mitt liv har jag fyndat på loppis för en spottstyver. Och de köpen är så klart de bästa. Fynden.
Men det finns något annat – som var lite dyrare än en spottstyver – som gjort att jag hittat hem. Johns och min lägenhet i Gamla Midsommarkransen.

Mina första år i Stockholm bodde jag i en kappsäck. Små rum som jag hyrde till ockerpriser, kollektivhus utan varmvatten (som var fantastiskt trots att vi bytte hembakt bröd mot en dusch hos vänner, bekanta och ex-pojkvänner) och studentrum fullmatade med feta silverfiskar och begynnande vattenskador.
2007 köpte jag och John vår första lägenheten tillsammans. Den mest fantastiska, gröna lilla etta i Hornstull. Jag kan fortfarande sakna den så jag får i ont i hjärtat.

Men lantisen i mig behövde ängar där jag kunde andas (annat än avgaser) och komma-in-på-kaffe-närhet till vänner.
Så för två år sedan dök den upp. En tvåa i Gamla Midsommarkransen, i samma trappuppgång som mina vänner Louise och Hasse. En lägenhet, med utsikt över takåsarna, med ett stammisfik mittemot och en park alldeles bredvid.  Det var för bra för att vara sant.
Och nu bor vi här och vill aldrig flytta. Vi har hittat hem bland Stockholms-myllret och hittat vår egen lilla småstad, där livet lunkar på i alldeles lagom takt. Där man kan andas, där folk hälsar på varandra på gatan och där man kan smita in till grannen på kaffe. Eller middag. Det är precis så jag vill ha det.
Jag är uppvuxen på landet, flera kilometer från närmsta kompis och om natten är det tomt och tyst. Ingen kan höra dig skrika. Förutom älgar och rådjur som prasslar oroväckande i övervintrade syrénbuskar och vinbärssnår.
Den där anonymiteten som jag upplever i en storstad, där grannar är främlingar och där folk vill ha lugn och ro, passar bättre långt ute på vischan enligt min åsikt.
Tanken på att gå och lägga sig, omgärdad av varma människor i lägenheten bredvid och hjälp ett rop bort, däremot …
Det är det som är det fina med att bo i en stad – att man kan hjälpas åt. Men det verkar som om det är ganska få som är inne på just det spåret. Det är en hop av ensamseglare som vill vara för sig själv, som knuffar sig fram på gatorna och tviar och svär. Som har bestämt sig för att bo mitt i smeten, fast ett litet torp i Ekshärad kanske hade passat – och höjt – sinnesstämningen bättre.

Men jag har hittat en plats, där tviande inte finns. Här får tankarna plats, och man kan kisa mot solen genom trädkronor, promenera mitt i gatan och när sommaren kommer vill ingen fly hetsen. För hetsen existerar inte här.

Bilder ut tidningen Älskade hem.
Foto: Jessica Silversaga.