Här är den.
Det kuperade landet-livets räddare i nöden. Den är lerig, den är skitig, den är smidig, den är rejäl. Och jag älskar den.
Cyklen har varit min följeslagare sedan barnsben. Jag lärde mig cykla när jag var 3 år.
På somrarna cyklade jag, min syster och mina kusiner ner till sjön och slängde oss i plurret, lagom svettiga. Det fanns ingen tid för badkrukeri.
Vi nästlade oss ner bland sommarstugetomterna för att ta ett dopp, eftersom det inte fanns någon cykelbana till den kommunala badplatsen (och gör fortfarande inte) och på den stora 90-vägen fick vi inte cykla själva (rimligt). Men till badplatsen vid sommarstugorna – dit fick vi cykla hur ofta vi ville.
När jag gick i mellanstadiet sparade jag ihop till en alldeles egen cykel. Genom att klippa gräsmattor hos släktingar, städa och spara veckopeng, så blev den till slut min. En silverfärgad mountainbike med 21 växlar. För mig var den frihet. För med den kunde jag cykla till skolan 5 kilometer bort och cykla hem precis nääääär jag ville. Jag behövde inte passa skolbuss, och inte heller förlita mig på skjuts. Jag var friiii!
Hela min uppväxt cyklade jag överallt.
När det blev sommarlov cyklade jag längre strapatser. Runt Nedre Fryken tillsammans min tremänning, och näääääästan hela vägen ner till Tjörn på Västkusten. Lår of steel. Röv af kämpa.
När jag flyttade till Stockholm tog jag med min mammas auktionsfyndade damcykel, som tyvärr blev stulen (sörjer fortfarande), och kryssade fram mellan bilarna på väg till jobbet, cyklade hem från klubbarna och cyklade på utflykt. Jag har upptäckt det mesta av Stockholm – det som går att nå via tunnelbana och cykel.
Och jag älskar faktiskt att cykla i Stockholm. Älskar det urbana, att vara med i det plingande cykelgänget, vara den vettiga flocken vid rustningstid, att cykla över broarna på väg hem från fest och höra sommarnattens koltrastar i ett sovande Stockholm.
Jag kan sakna det så enormt mycket nu när jag bor på landsbygden.
Saknar inte avgaserna som bolmade mig i ansiktet, de vassa armbågarna från andra trafikanterna och de stjärtsmala cykelbanorna.
Här på landsbygden är det inte lika urbant, men å andra sidan andas jag frisk luft och jag hör fågelkvittret just precis jämt. Inte bara när bilbruset har tystnat om natten.
Backarna är mer intense här, och första cykelturen efter vintern var en pärs. Men jag vet att det snart blir lättare. Benen blir starkare och konditionen vassare. Och det är en oslagbar känsla.
Med tanke på hur många roliga, trevliga människor jag lärt känna de senaste månaderna så gissar jag att det – post-pandemi – blir cykeln hem efter fest här också i sommarnatten.
För ett tag sedan hörde jag att Stockholm ligger närmare 20 år efter i utvecklingen vad gäller cykling.
Nu har jag flyttat till Karlstad – som är en av Sveriges bästa cykelstäder.
Kommer vi se fler som söker sig till städer, orter och landsbygdshörn där det är lätt att leva hållbart, ta cykeln, sänka sina utsläpp och leva i linje med uppsatta miljö- och klimatmål?
Jag är övertygad om det.
I bikes, backar och bekvämlighet snackar jag och min trampade podd-kompanjon Maria Soxbo förlegade bil-vanor, mossiga lagar, teknikoptimism hos myndigheter och så går vi loss på en rad lösning!
Och så sneglar vi på Paris – som imponerar! Hur och varför får du höra i podden!
Vi snackar också om barn, och hur de puttas in i en brummande, ohälsosam bilnorm. Trots att vi ska åt ett HELT annat håll för att ge dem en vettig framtid.
Nästan varannan grundskoleelev kommer till skolan i bil. Världen är upp- och ner.
“På 1970-talet gick eller cyklade 90 procent av barnen till skolan. I dag är den andelen omkring 50 procent. I mitten av 1990-talet cyklade 24 procent av barnen till skolan. I början av 2010-talet hade andelen minskat till 14 procent. Detta trots att sex av tio barn, enligt Trafikverket, har skolan inom två kilometer från hemmet.” Informationen kommer från Svensk cykling, och i podd-avsnittet kan du höra en intervju med Klas Elm från Svensk cykling. Missa inte.
Min dröm är att jag ska kunna ta mig överallt på cykel. Att det ska finnas goda förutsättningar för mig att välja det transportmedlet som ger starka ben, frisk luft och som inte belastar klimat, miljö och ekonomi. Det transportmedlet som ger bättre hälsa och som bidrar till ett bättre samhälle.
Jag drömmer om att att det ska vara enkelt för barn att cykla. Att det ska vara det giva sättet att ta sig till skola. Att det ska ges förutsättningar. Att mina barn ska kunna cykla till sjön. Till den kommunala badplatsen där alla är välkomna, inte behöva doppa sig på nåder i takt med att strandtomterna blir allt fler och strandskyddet naggas. Jag drömmer om att det här samhället, naturen och sjöarna ska vara till för alla. Inte bara de med bil eller pengar på kontot.
Drömmen innehåller också att åka till min gamla hemstad Stockholm, färdas på bilfria gator, njuta av staden och att kunna hyra en eldriven cykel när jag kliver av tåget på Centralstationen.
Eldrivna cyklar som ägs av staden, är en del av staden och skapar arbetstillfällen.
Inte som ägs av företag som är vinstdrivande, och kanske inte riktigt ser vinningen med att ta hand om övergivna elcyklar som gått sönder.
I våras fick jag ganska mycket sällskap i cykelbanorna. I pandemins spår följde en världsomspännande cykelboom, och det blev trångt i de smala cykelbanorna. Världens städer mötte trycket med pop-upcykelbanor och tidigarelagda cykelsatsningar. Berlin, Bogota, London, anlade popup-cykelbanor.
Tillsammans med Sophia Schyman och Annika Sundin drog jag ingång #cykeluppropet vars syfte var att få fler att välja cykeln, få till popup-cykelbanor och ge cykeln bättre förutsättningar.
Vi måste ju bli fler som väljer cykeln. Inget snack om saken.
Cykeln banar vägen för minskade utsläpp, frisk luft, bättre hälsa, godare samhällsekonomi. Och jämställdhet. Yup.
Att ta cykeln kan ju te sig som en självklarhet för oss här i Sverige, som ett sätt att ta sig fram. Men på andra platser är det nyckeln till ett vettigt liv. Ett liv bortom barnäktenskap.
Viktiga organisationen Diakonia driver cykelprojekt i Bangladesh, där flickor lär sig cykla.
Cykeln löser så många problem. Fickorna kan ta sig till skolan, lättare undvika trakasserier och så kan de få en utbildning och en rimligare chans ut ur fattigdom och tvångsäktenskap.
Genom cykelprojektet lär sig också flickorna om sina rättigheter, och får bättre möjligheter att forma sina egna liv.
Detta tycker jag så klart att vi alla ska stötta.
Skänk en slant! Det gör du enkelt genom att swisha till 90 33 044., all info hittar du här.
Ge bort cykellektioner! Om du skänker 167 kronor får 5 flickor i Bangladesh möjlighet att lära sig att cykla. Och du får ett gåvobevis att ge bort i present till någon.
Sprid kampanjen! Dela det här inlägget eller kampanjsidan, så att fler kan bidra och fler flickor kan lära sig cykla!
Skänk en liten eller stor slant, och passa också på att dela bilder på dig själv när du cyklar och tagga med #cykeluppropet. Varför? Vi människor är flockdjur. Vi gör som alla andra. Genom att visa att du cyklar påverkar du andra. Vi behöver också bli många fler som uppmärksammar att samhället måste bli bättre på att prioritera cykeln och oss cyklister. Det behövs en stark opinion för att politiker ska kunna fatta beslut.
Du och jag är opinionen.
Gör skillnad.
Nu gäller det! Påverka framtiden för cykling i din kommun – innan årsskiftet!
Ni vet ju att jag gillar att cykla. Vind i håret, lår av stål och som en extra liten belöning slipper jag prutta ut växthusgaser och dålig luft. Men jag tycker att förutsättningarna är rätt kassa ärligt talat.
För varje kilometer som cyklas tjänar samhället ungefär 1,40 kronor – mycket tack vare av cykelns positiva hälsoeffekter. Varje kilometer bilkörning kostar i stället samhället 1,50 kronor.
Så var är alla cykel-satsningar? Som gör det enklare att välja cykeln? Säkrare att välja cykeln? Mer hälsosnällt (eh, ja, det känns ärligt talat sådär att få upp trampflåset när en har ett avgasrör i nyllet)?
Så var är satsningarna? Det kan DU avgöra!
Genom stadsmiljöavtalets cykelsatsning finns det 300 miljoner kronor nästa år och 250 miljoner kronor för 2022 att söka. Vi börjar närma oss slutet på detta år, och det finns fortfarande MILJONER kronor för kommunerna att söka. Kruxet? De måste sökas innan årsskiftet, annars brinner de inne.
Tillsammans med Cykelfrämjandet (stöd denna organisation om du någonsin uppskattat en bra cykelbana!) har #cykleuppropet tagit fram ett förskrivet mejl som du enkelt kan skicka till din kommun för att peppa dem att söka statliga pengar för att främja just cykling.
Många kommuner vet inte ens om att pengarna finns – så hjälp dem att göra rätt.
Under hösten har jag ju som ni vet jobbat med #cykeluppropet – för att ge bättre förutsättning för det mest klimat-, miljö-, hälsosmarta. Jag och mitt team (Medveten i stan och Sophia Schyman) har cyklat med Stockholms trafikborgarråd Daniel Helldén, Finansmarknadsminister Per Bolund och så tog vi ett Zoom-möte med Infrastrukturminister Tomas Eneroth (kan lägga upp samtalet här så ni får se det). Och mer kommer under 2021 – var så säkra!
I förra veckan hoppade jag upp på bajken och trampade ner till city för att möta upp mitt #cykeluppropet-team Sophia och Annika. Tillsammans skulle vi ta en cykeltur med finansmarknadsminister (och Miljöpartiets språkrör) Per Bolund för att snacka cykel, klimat, utmaningar och lösningar.
Det var full pådrag, för Dagens Nyheteroch Expressen mötte upp oss och ville snacka cykel och den nya regleringen kring cykelgator som träder i kraft den 1 december. En reglering som gör det möjligt för kommuner att inrätta cykelgator, där cykeln är prioriterat transportsätt.
Vi snackade lagar, pengar och olika kommuners förutsättningar. Och det faktum att Sverige släpar efter rejält när det gäller cykling, jämfört med andra europeiska länder.
En bra sak, förutom att vi fick snacka loss i Expressen TV och i Dagens Nyheter, är att Miljöpartiet ställer sig bakom förslaget med popup-cykelbanor. Hurra! Men vi vill ju så klart att fler partier ska kroka arm, inte sant? Att satsa på cykeln gynnar ju oss alla. Bättre luft, bättre miljö och större chans att säkra en vettig framtid. Inte kattpiss!
I morgon skulle vi egentligen ha cyklat med infrastrukturminister Tomas Eneroth, men på grund av pandemin så ställdes trampningen in. Istället tar vi en cykel-zoom! Har du någon cykelrelaterad fråga till Tomas, hojta i kommentarsfältet!
Varför gör vi detta?
Cykeln är som bekant toppen för hälsan, prima för ekonomin och det mest demokratiska färdmedlet. Dessutom belastar inte trampandet miljön, släpper ut växthusgaser som hotar vårt klimat och försämrar den luft vi alla andas. Trots cykelns alla fördelar så är bilen fortfarande norm. I tätorter är exempelvis 80% av alla bilresor är mellan 3-4 kilometer långa (tar på riktigt en kvart att cykla). I pandemins kölvatten börjar allt fler cykla, och en pratar om en cykelboom. Men finns förutsättningarna för allt fler cyklister?
Nej.
I Sverige satsas 1,7 miljarder på cykling. Och det låter ju toppen, inte sant. Klipp till Paris som satsar 1,5 miljarder euro på cykeln, bara i Paris.
Sverige ligger långt efter i utvecklingen, trots att vi så ofta polerar tanken om att Sverige är ett modernt land. Men Sverige är fossilt, i dubbel bemärkelse.
Och detta tycker jag är hemskt sorgligt: svenska barn har aldrig cyklat så lite som de gör nu.
Det var ju det en gjorde som barn – cyklade.
Kanske står cykeln full av damm för att det är för mycket trafik, och så väljer föräldrar att skjutsa sina barn till skola och fridtisaktiviteter eftersom det finns en rädsla för andra bilar. Och poff så var dominioaffekten ett faktum.
Cykeln behöver bättre förutsättningar och det måste bli enklare att välja cykeln. Därför startade vi #cykeluppropet.
Vi vill få politikerna att agera! Nu!
Få fler att känna sig trygga (och prioriterade) med sin cykel oavsett plats i landet. På flera platser runt om i världen – däribland Bryssel, Berlin, Bogota, Budapest, Vancouver, Mexico city och London – har cykelboomen mötts med popupcykelbanor. Detta vill vi se mer av i Sverige.
Och är det rimligt att cykelbanorna läggs i anslutning till hårt trafikerade bilvägar? Luften som vi cyklister flåsar i oss kommer förmodligen förkorta våra liv. Så var är vinningarna?
Vad kan DU göra?
Engagera dig du med! Lägg upp ett inlägg kring att du också vill se förändring och tagga #cykeluppropet
Det är viktigt att vi är många.
Och gör som jag: Följ och ge stöd till Cykelfrämjandet!
Nu rullar jag fram mitt röda vrålåk, mitt körbär i cocktailen och mitt mjölsamvetes bästa vän.
Min Stålhästen-bajk.
Som jag har längtat efter att svischa fram genom vardagen, känna vinden i håret och vara snabbare än blixten. Det är framförallt en dagdröm som går på repeat i mitt huvud: Att slänga mig upp på min röda häst efter jobbet, sladda in i Svandammsparken – med picknicksmörgåsar och en flaska rosé i korgen – och möta upp John och Majken. Känna benens styrka igen, ljumma sommarvindar smeka varm hud, höra koltrastsång vina förbi och presenteras för ambulerande doftgarderob av hägg, syrén och liljekonvalj.
Snabbt som tusan komma fram till de jag älskar mest och samtidigt vara snäll mot den där naturen som vi bara har ett enda exemplar av.
DET är min drömcykeltur just nu.
Slå det E4:an om du kan!
Jag önskar att fler ansluter sig till mitt miljövänliga cykelgäng. Därför återupprepar jag succén från förra året och tävlar ut en cykel (värde 3 595 kr) från svenska, megatrevliga Stålhästen. I år har du chansen att rulla fram på en sådan här stilig hingst (i valfri färg). Herr- eller dammodell – du väljer!
Det enda du behöver göra är:
Lägg upp cykelbilden nedan på Instagram, tillsammans med en text-truddelutt som beskriver din drömcykeltur. Vill du hellre lägga upp en bild från ditt arkiv som symboliserar den där drömcykelturen (din favoritstrand, en vacker cykelväg, en bild på dig själv i gröngräset eller vad det nu tänkas vara), så gör det istället. Huvudsaken är att bilden är din egen. Hashtagga med #vinnstålis och tagga till @emmasundh.
Tagga gärna en vän som du vill dela denna drömcykeltur med.Vinnaren utses av moi och tävlingen avgörs den 31 maj. Namnet på vinnaren, tillsammans med det vinnande bidraget, publiceras här, på emmasundh.com.
Seså, lägg upp med ditt bidrag på Instagram, tipsa alla cykel-älskare du känner (eller någon som helt klart behöver en ny cykel) och håll sedan tummarna.
Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.
Ps. Denna tävling är sponsrad av Stålhästen.
Hurra, fanfar och konfetti-regn! Nu är den – Ä N T L I G E N – här!
Tidningen Amelia Vår 2015 som jag – tillsammans med en rad inspirerande, briljanta och kreativa kvinns – har jobbat med under vintern finns nu i butik. Och jag är så stolt att jag håller på att smälla av.
Framför allt för att jag fått tillfälle att jobba med så kriminellt skickliga och peppiga människor. På 124 prunkande sidor bjuder Underbara Clara in till vårfest, Mokkasin-Sofia tar dig med till sina hemliga ställen i Paris, Lina Eidenberg Adamo tar dig in i sitt sinnessjukt vackra Gotlands-hus, Elsa Billgren visar upp det bästa av Budapest, Hjartesmil avslöjar sina London-favoriter, Tant Johanna ger inredningstips inför våren, Emily Dahldelar med sig av sina smartaste knep för att remake:a cykel (och har även plåtat vårens snyggaste, flätade frisyrer), Johanna i Kulla får oss att vilja odla och flytta ut på landet, Husligheter visar upp de finaste prylarna för balkong och altan och Vintageprylar-Louise öppnar dörren till sitt torp.
Puh! Ja, ni hör ju. Amelia Vår innehåller så mycket briljans att jag blir helt andfådd. Och ja, sa jag att ni kan vinna en miljösmart cykel från Stålhästen och typ hundrafemtioelva andra grymma grejer?
Själv har jag redaktörat över tidningen, tagit reda på du förverkligar drömmen om ett torp och odlar ätbart i kruka. Två av mina viktigaste frågor i livet just nu.
Nu hoppas jag innerligt att Amelia Vår 2015 säljer som smör, så jag får möjlighet att göra om det här. För det var något av det roligaste jag gjort. Inte minst att få jobba med alla dessa skickliga människor.
Och till detta? En helt fabulöst underbar Amelia-redaktion som fyllde mina dagar med sång (layouten), kissar-nästan-på-mig-skratt, bubblande värme och intryck som jag sent ska glömma. Saknar varendaste kotte på den där redaktionen.
Spring å köp nu!
Jag har själv redan inhandlat två exemplar. Ett gav jag till min barnmorskan Monkan, eftersom hon varit med mig på resan på något sätt. Och en tidning ska jag nog skicka till min mormor Ulla, som vilken dag som helst blir gammelmormor.
Det blir fina fisken det!
Stor kram
emma
Då är det dags att fortsätta sammanfattningen av 2014. Det är ju trots allt nyårsafton IMORGON! Gulp! Januari, februari, marspasserade i en rasande fart och april började med att ett härligt bloggäng lade ut en bokstavs-rebus som skulle leda dig till vår lilla hemlighet. Ett stycke Vintagebloppis.
På bilden ser du Silversaga, Sandra Beijer, Isabelle Pedersen och Elsa Billgren som var några av de som lade ut bokstäver.
Investerade i en ny, röd och alldeles underbar cykel från Stålhästen. Jag cyklade runt – stolt som en tupp – på denna skönhet hela våren, sommaren och hösten. Min vapendragare.
Fotograferade min vän Annas otroligt vackra bröllop.
Signerade den purfärska boken Vintagefrisyrer tillsammans med Sarah Wing på Vintagemässan Bakåt Framåt, babblade en hel massa med underbara Fia på Swedish Hasbeens och träffade en drös fantastiska bloggläsare. Lyxdag.
Kort därefter tog jag katten Sockan under armen och for hem till latdagar i Värmland.
Turnén fortsatte över påsken, då jag och John åkte opp till Skellefteå, gick på loppis och besökte Gula villan.
Efter påsken exploderade naturen och jag med den.
Elsa kom hem till mig på besök för att plåta en bild till sin bok “Inred med vintage“.
Jag bjöd på hembakta citronbakelser med blåbär och florsocker.
Det väl-Instagrammade trädet vid Midsommarkransens tunnelbana ålade sig in på bloggen också.
Fick fina paket på posten och jobbade som en tok på Vintagefabriken. Tror jag var ledig tre dagar totalt på hela våren. Pöh!
Det blev maj och bloggänget bakom Vintagbloppis flyttade in i Kristinehovs vackra lokaler för en dag.
Varenda rum var proppat till bredden med kläder, accessoarer, bloggare och fyndsugna bloggläsare och vintageälskare.
En lördag förvandlades jag till Sickan. Det var nämligen dags för kuppen “Jönsonligan och dammsugskuppen”.
Eller för all del, en svenhippa för min käre vän Mick (här tillsammans med brorsan).
Det började kännas som sommarnatt när jag traskade hem över Södergator mitt i natten. Doften!
Lockade håret med mina mashmallow-liknande foamrollers.
Vintagefabriken fyllde ett år (!!!) och vi fick blommor, gratulationer och presenter. Vi blev så bortskämda minsann.
Och så bjöd vi på fest, champagne och kakbuffé (som vår härliga medarbetare Sofia Byströmhade fixat).
Köpte min en citronväska …
… som jag bar ungefär jämt.
Cyklade försommargator fram, gick på bio och hängde runt.
Firade John som fyllde år med osttårta, paket och pioner.
Boken Vintageparty lanserades i USA. Woop, woop!
Stylade en mass jobb inför kommande sommar.
Behind the scenes-härj.
På kvällarna tog jag och John våra hojar ner till Vinterviken, åt middag från Aspuddens bokhandeluppe på klipporna och tittade på solnedgången.
I slutet av maj packade jag, Linda och Lollo ihop Vintagefabriken och drog ner till en av Sveriges bästa vintagemässor, Malmö vintagemässa.
Frossade loss bland all magisk vintage, köpte ungefär HUR MYCKET som helst och signerade böcker på löpande band.
Tänk va? Här stod Lollo med i pioner på huvudet och en liten hemlig Gertrud i magen. Känns som hundra år sedan.
Bar min nya guldkappa och sjöng på Lill-Babs “En tuff brud i lyxförpackning”.
Det blev juni och jag gick på världens finaste namngivningskalas för lille Chaplin.
Gick morgonpromenader med John genom Vinterviken och blev avritad av skickliga Anna Grundberg.
Det var sommar. Bara fötter hoppade ner i efterlängtade skor.
Bar tveklös sommaruniform.
Körde en hej-då-nu-drar-vi-på-sommarlov-AW på Trädgården under bronmed (nästan) hela Vintagefabriken-gänget.
Dagen därpå satte jag mig på tåget och åkte hem till Värmland. Mamma hade varit inlagd på sjukhus och jag ville bara hemhemhem, krama och ta hand om.
Försökte hjälpa mina föräldrar med allt de kunde komma på. Gräva upp ett nytt trädgårdsland, bära grejer, laga mat och så firade vi min pappa som fyllde år. Jag bakade en riktigt gräddig och god jordgubbstårta.
John var med förstås. Vi grillade och åt middag på verandan. Det började kännas som sommar på riktigt.
Blev rabarberkung!
Åkte tillbaka till Stockholm för jobb. Det första sommarregnet öste ner över Midsommarkransen, och jag stod mitt i det. Så klart. Älskar regn.
Provade blommiga klänningar på Vintagefabvriken och hittade gamla bilder på mig och pappa uppe på vinden.
Var gravid. Men visste inte om det.
Firade midsommar med en klänning som konstigt nog var för liten och en gigantisk tårta.
Liksom förra året dukade vi upp med långbord på vår innergård. Det var kallt, jag pimplade champagne som om det inte fanns någon morgondag och kände en konstig känsla i kroppen.
I slutet av juni åkte jag ner till Skåne för bröllop med en klänning som tycktes krympa för varje dag som gick.
Där, i vackraste Skåne såg jag mina vänner Mick och Emelie ha en magisk kärleksfest. En underbar start på sommaren och ett slut på juni som skålades i champagne, konstigt ont i magen och en krypande märklighets-känsla …
Alltså jag vet inte vad som hände med den här månaden. Den svepte mig med storm. Eller om det var jag som var stormen. Oklart. Så här i efterhand, så känns det mest troligt att det var jag som var stormen och liksom mejade ner allt i min väg.
Det har nämligen hänt så sjukt mycket saker, så jag tänkte att vi skulle ta oss en liten titt på hur det sett ut den senaste tiden. Om du vill följa mig på Instagram så heter jag kort och gott emmasundh.
För ganska exakt en månad sedan stukade jag foten. Sämsta tänkbara tillfälle – med boksläpp av Vintagefrisyrer, releasefest, roliga tillställningar som jag RSVP:at till och mängder av möten. Men jag inser att det alltid är så. När det gäller – då stukar jag foten. Vad hände till exempel när jag skulle hälsa på John första gången? Stukar foten.
Nåväl. Envis som jag är hoppade jag fram eller trampade på cykeln med en fot. Mycket underhållande syn.
Trots mycket inställt, lyckades halta till mig en våffeldag i alla fall.
Vaknade upp till den här en grå dag. Finaste peppet från härliga Bonjour vintage- Madeleine (följ henne på Instagram om du inte redan gör det). Firade även att det var ett år sedan boken Vintageparty släpptes (och snart släpps den i Amerikatt!?).
Så kom äntligen releasen för boken Vintagefrisyrer! Vi hade speak easy-tema och jag dog lite över hur snygg Lollo var dagen till ära. Hallå! Puma!
Några dagar senare var jag, Retroella-Sarahoch Kristin med i Nyhetsmorgon på TV4.
En helt vanlig dag lade jag upp ett S på bloggen och uppmanade er att gå på skattjakt i bloggosfären. Jag och stans bästa bloggers hade skapat en rebus för att avslöja vår IRL-bloppis, Vintagebloppis som vi anordnar i samarbete med Tradera (och till förmån för Kvinna till kvinna) den 4 maj!
En vacker vårlördag smet jag iväg från alla åtaganden och plåtade min vän Annas bröllop. Det var helt magiskt!
Tävlade ut en cykel från Stålhästen och började läsa Sandra Beijersbok “Det handlar om dig” när jag var oppe i Nåårland.
Väl tillbaka möttes jag av det här! Sprakande vår, blommande träd i Gamla Midsommarkransen och en helt amazing doft.
Spenderade latmornar med Sockan i sängen gjorde jag också.
Möhippesäsongen drog i gång med bravur på Vintagefabriken! Vi har fått så många förfrågningar att vi är fullbokade till midsommar! Så himla roligt.
Efter möhippe-skoj på fabriken drog jag på #Fifest på en annan fabrik, nämligen Färgfabriken. Men mer om det någon annan dag.
Ps. Bilden på glasen har Isabelle Pedersen tagit, så den ska jag inte ta cred för, även om jag velat.
Själv älskar jag att cykla. Känna vinden i håret, musklerna i benen och samtidigt kunna swischa förbi alla bensinslukande bilar, vinka och känna att jag minsann färdas miljösmart. Det gör mig enormt stolt.
Jag cyklar precis överallt på min skraltiga, randiga hoj, lite med livet som insats eftersom den är ganska så kackig. Cykeln har jag döpt till “billiga fyllan” för att den ser ut som just det. En billig fylla – som ranglar fram – sned och skev – och ramlar omkull lite varstans.
Så vet ni vad? Jag gick och köpte mig en sådan där cykel som ni kan vinna. Jag blev liksom lite för avis på den blivande vinnaren, så jag skramlade ihop till en röd, fin cykel som nu står nere på innergården. Inte en mutter är skev, så nu kan jag cykla med både elegans och säkerhet.
Min nya, röda partner in crime är så flott att den fått namnet “Cocktail”. Vad tycks?
Ps. Jag har inte hunnit skruva fast stänkskärmen fram, men det kommer … Jag var liksom lite för ivrig när jag skulle skruva ihop den att jag glömde …
Ps. Tävlingen är sponsrad av Stålhästen, min cykel är det inte.
Köket dränks i ljus och min franska emaljkanna svämmar över av pioner. Det har blivit juni 2013.
På mitt rutiga golv i köket står en radioapparat från 1950-talet. Det luktar blommor och somriga förväntningar.
John inviger cykeln han fått i födelsedagspresent. Vi cyklar nästan överallt …
Även till de allra närmsta platserna. Svandammsparken till exempel …
… som börjar här, vid vårt hus.
Vinkar adjö till mitt gamla pass som går ut (yes, jag var mörkhårig från att jag var 15 år tills jag var 22-ish).
Min John börjar sy flugor för fulla muggar och jag formger den lilla etiketten till det som blir Dr. Johns prima festflugor. Stolt.
Det är sommar. På riktigt.
Den 6 juni har jag och John bröllopsdag, en dag som firas på samma sätt – och på samma plats – varje år. Här, under vårt hemliga träd. Där dukar vi upp till picknick, skålar i champagne, håller om varandra, småpratar och spelar kort eller yatsy.
Vid eftermiddagen kommer en hög med vänner, vi dricker vin och spelar brännboll (även det en tradition).
Juni är månaden då vi hänger här. Under bron.
På Trädgården så klart.
Jag, Sarah Wing och Martina Ankarfyr börjar jobba med boken Vintagefrisyrer. En himlans fin dag i juni plåtas exempelvis Karoline. Kvällen avlustas på Calexico’s och jag önskar att det var jag som formgivit deras menyer. Darn!
Med picknickkorg i handen intar jag och John Sigtuna med omnejd. En loppisrunda de luxe.
Jag bär min nya klänning från Vintagefabriken och det är utan-kofta-varmt.
Sommarklänningar i kvadrat på bloggen. Vintagefabrikens egen sömmerska Ida syr upp den perfekta sommarklänningen i några få exemplar. Vi längtar efter sommarbad, så vi skänker vinsten från klänningsförsäljningen till världens hav (via Naturskyddsföreningen). Allt för att vi ska kunna bada i havet i framtiden.
Min vän Nina fyller 30 bast och det firas med en överraskningspicknick, ballonger och paket från Swedish hasbeens.
Jag cyklar hem genom sommarnatten, till tonerna av digert fågelkvitter, längs med Årstaviken. Det osar sommar.
Vaknar upp till midsommarafton och går ut för att binda mig en likadan krans som Emily Dahl har i boken Vintageparty.
Dukar upp till midsommarfest på innergården i Midsommarkransen, med klöverkrans i håret.
En hel hög med vänner strömmar in på innergården. Några lastar upp mat, en annan svänger i hop en tårta och en tredje dukar fint på bordet. Emelie hjälper alla att fixa sig en krans.
Mat för ett helt kompani.
Med pionknoppar på bordet, en midsommarfest dränkt i solsken och mat som aldrig sinar slår vi oss ner till bords, äter och pratar. I timtals.
När sill, färskpotatis, västerbottenostpaj och en rad andra sätter är uppätna, så smaskar vi i oss jordgubbstårta.
John.
Mick i kranskeps.
Fatima och lilla Livia.
Vi möter midsommardagen i gryningen, med morgondopp i Vinterviken.
Och kommer hem först när solen går opp.
Dagen därpå drar jag och John till ett somrigt Paris!
Gick till vårt favoritställe på Rue Oberkampf och skålade för att vi än en gång var i vår favoritstad. Paris.
Denna regniga tisdag tycker jag att vi tittar i backspegeln istället för ut genom det regnprickiga fönstret. Låt oss kika på vad jag hade för mig förra veckan, sett ur mitt Instagram-flöde. Vill du följa mig där så heter jag praktiskt nog emmasundh.
Vecka 30 började på stranden. I Sandviken på Gotland.
Dagen därpå puttrade vi i väg på tur med en bubbla som vi fått låna av våra Visby-kompisar Jens och Mallan. Det är livet det!
Veckan förflöt i lugn semestertakt. Cyklade på vägar jag aldrig cyklat på förut, tillsammans med min hattbeklädda make.
Gassade sol sent på kvällen och hoppade från piren i Katthammarsvik.
Mitt reportage om “Axlar – mode som maktspråk” i Sofis mode landade i butik (spring och köp vettja!). Med tidningen i högsta hugg hoppade jag, John och några vänner in i bubblan igen och åkte till en Gotlands-favorit …
Fyren i När. Sveriges vackraste fyr. Picknickade bland korna och spelade yatsy, sedan åkte vi hem. På vägen hittade vi kanske världens bästa loppis och ungefär tusen vackra hus och milsvidda ängar. Då mår en allt bra.
