För ganska exakt ett år sedan gick flyttlasset från Midsommarkransen till landsbygden i Värmland. Från välordnad sekelskiftestrea till en gammal verkstad på 40 kvadrat, från pennkjol till lerig arbetsbralla och från tunnelbanans 3 minuters väntetid till närmsta busshållsplats närmare 40 minuters rapp gångväg.

Det har varit ett omvälvande år.

Inte bara flytten, ny förskola och skola, nya sammanhang – utan också att bo på en plats så totalt annorlunda än jag varit van vid. Långt ifrån stadsparkernas eftermiddagslek, urbana trafikbrus, myller av människor, normer som en är en del av och ett fång vänner.
18 år av uppbygd vardag.

Det har varit varit saknad efter det gamla, det har varit glädje över det nya. Lika mycket som jag älskat att dra in försommardoften av syrén, anlagt perennrabatter, plockat svamp i skogen, njutit av stjärnklara himlar, dragit in frisk luft i lungorna och sett ut över de vajande fälten, lika mycket har jag också saknat stadslivet som var så totalt annorlunda. Där min plats var given, sammanhanget glasklart och rösten på något vis klar.
Jag har varit tacksam, skitledsen, asarg, svinlycklig och ett hopkok av allt samtidigt. Som en sölig kalops.

Det har varit en känsla av vad-tusan-gör-jag-här och fy-fan-vilken-tur-att-jag-var-här.
Jag har klivit in i det en helst av allt vill rygga ifrån. Det som för mig varit enklare att hantera långt-bort-ifrån.
Alzheimer-skiten och min pappa som sakta (men allt för fort) tynat bort.
Förtvivlat har jag stått pall trots att kroppen velat vittra sönder av denna avgrundsdjupt fördjävliga sjukdom.

Det har varit stunder som jag trott att jag bara ska klappa ihop på golvet och inte ta mig upp. Det har varit gråt. OM det har varit gråt!?

När tiden inte räckt till. När jag behövt finnas där för mina barn, mitt jobb, klimatet, en skog, en mamma.  Och en pappa. När jag behövt släppa jobbet abrupt för att pappa gått vilse i skogen och jag måste hitta honom innan mörkret faller. Bära honom när hans ben inte orkar länge.
När jag slits av att sitta i ett digitalt möte och se honom utanför fönstret.  Brottas med tanken om att det kanske är just i dag som han minns mig för sista gången och jag går miste om en promenad med honom? Som min pappa. Innan jag blir en främling för honom.
Jag har inte räckt till. Slitits itu.
Velat finnas där den sista tiden, men också inte orkat finnas där den sista tiden. Och skammen och stressen däremellan.

Jag har kämpat med att försöka vara en hyfsad mamma, kollega, någon-form-av-inspirerande-influencer och ideellt arbetande, någorlunda professionell klimatkämpe, samtidigt som jag har stångat mig ihålig i försök att hålla humöret uppe. För vardagens gång.  Och för min pappa som tynat bort.

Jag har väl fått en sorts insikt – eller kanske snarare acceptans – för att allt samexisterar. Rosa, piffiga hönshus OCH totalt mörker kan existera sida vid sida. Att en kan vara överväldigande glad, initiativrik idéspruta, skarp å stadig, taggad på häng, handlingskraftig och samtidigt skitledsen, trött, utsliten, vacklande och oförmögen att bjuda in eller delta.

Att se någon dö långsamt är att sörja lite hela tiden.
Jag har varit stark som en oxe och samtidigt svag som en död mask.
Försökt hålla ihop hyfsat, trots att min kropp har gråtit medan jag lugnat honom, klappat hans hand och försökt vänt hans dagar till något bättre. Vaggat honom på något vis.
Fan vad stark jag varit.

När en är mitt uppe i det är det är det som att en bara gnatar på. Står upp, sitter ner, sover, äter. River loss 100 stenplattor och anlägger en perennrabatten för att hantera. Ånga ut skiten på något vis, som välinvesterad selfcare-behandling.

Nu har det gått ett år sedan jag flyttade hit.
För att jag ville ut på landet, och för att jag ville leva nära min pappa innan han försvann.

Jag fick ett halvår med honom innan han slutade minnas mig, innan jag var tvungen att välja min mammas hälsa framför min pappas hemmaboende. Jag hann sjunga honom till sömns om kvällarna, dricka 11-kaffe, gå promenader och säga att jag älskar honom.
Sedan flyttade han in på hem.

Jag besöker honom en gång i veckan (om vi är friska). Förut flera gånger. Men det är med djup ångest jag gör det. Det är med motvilja jag ringer och frågar om det passar att jag kommer. För jag vet inte vad som väntar. Längtan och ångestfull olängtan på samma gång.
Jag gråter innan, står sedan stadigt när jag väl är hos honom, skrattar, lugnar och drar skämt. Jag säger “jag älskar dig, du är världens bästa pappa”. Och sedan kör jag de 20 minutrarna hem. Gråtandes vid ratten. Arg för allt som inte blev. Ledsen över att mina barn aldrig får uppleva min pappas humor, påhitt och musikalitet, på samma sätt som jag. Stressad och frustrerad över att alla fantastiska som tar hand om honom  – hemtjänst och personal på boende – som endast får se hans dåliga sidor. Det skulle inte sluta så här för han som alltid var snäll, stark och rättvis.
Förtvilat putsar jag av minnen för att komma i håg dig pappa för den du var. Innan sjukdomen för flera år sedan började bryta ner dig – en skärva i taget.
Nu är du mest av allt ett skal, som ibland förstår att vi hör ihop på något vis. Men kan inte förstå hur. Det var länge sen jag var din dotter, men du är alltid min pappa.

Det har varit ett omvälvande år.
Minst sagt. Där jag plöjt ner tid i bygge och odlingar som ett sätt att hantera. Varje ny fas av min pappas sjukdom kräva sin odling så att säga. Kroppen har värkt när jag lagt mig om kvällarna och kanske hade det värkt mer inom mig utan det där byggandet, odlandet, grejandes, kånkandet.

Det här året har gjort mig till en ny version på något vis.
Huden har skalats av och samtidigt tjockast på i takt med att en hanterat nya faser, nya sorger. Jag känner enorm tacksamhet, tar inget för givet och känner kanske att jag gör något vettigt.  Och även om det varit svårt många gånger och jag känt mig felplacerad (hej nya normer och sammanhang som en inte är van vid), så har jag träffat så många fina människor, lokaliserat ett knippe människor där jag kan vara jag, varit så glad över att ta hand om gamla ekor som blivit liggande, kunnat servera mamma middag om kvällarna, ha ett hem för livet och känna att jag gör något vettigt med min tid.

Men det har varit tufft. Att kliva in, se livets baksidor i vitögat och göra det till vardag är en utmaning. Och jag har nog inte alltid fungerat helt … normalt. Förmodligen pratat om alzheimern och sorgen i helt fel sammanhang totalt odramatiskt, där folk har blivit obekväma och inte vetat hur de ska hantera att allt inte är tipptopp. Och fått förståelse hur fucked up en kan vara och känna sig när en befinner sig i en sorgeprocess.

Mitt i allt har jag känt sådan ofantlig tacksamhet och förundran över människors värme. Ni vet, den där klassiska, att det är när en går igenom en kris som en inser vilka som finns där när det blåser. De som hjälpt mig att leta efter pappa (alltså grannar!), de som sagt rakt ut – tjongpang (utan att vi känner varandra särskilt väl) – att “säg till om jag kan göra något”, de som skickat meddelanden, kuskat ut på landsbygden för att titta till mig, krama mig och förstått. Och velat förstå även om det är jobbigt att stiga in i någons sorg. Och de som av någon outgrundlig anledning förstått trots att jag inte pallat yttra ett ord.
Tack för er.
Hoppas jag kan återgälda omtanken och tiden någon gång <3

Även om jag inte visat att jag sörjt (för det är banne mig inte alltid lätt), utan försökt vara som vanligt, så har det betytt så otroligt mycket att få den där omtanken eller känsla av samhörighet. Att får vara ledsen utan att det definierar en för alltid.  Mycket av frustrationen mitt i sorgen är ju att en vill vara just som vanligt. Sig själv. Inte fors av mörker. Det är ju inte direkt en social vänskaps-magnet att vara mitt i en sorg. Och definierar en sig vanligtvis som en glad, optimistisk skit så blir fallet ganska högt. En personlig livskris mitt i den andra krisen.

Nu väntar första julen utan min pappa. Han finns ju där ett par mil bort och jag ska besöka honom, men han är liksom inte … inte där.

Trots allt det mörka och kämpiga ser jag så mycket fram det nya året. Ett år av byggande, odlingar, middagar i orangeriet, fest i trädgården och solnedgångar över alla projekt. Massor av nya bekantskaper (om jag kan bete mig på ett vettigt sätt, hahaha).
Och kanske hopp om ett värdigt avslut.

När sommaren kommer ska jag bjuda in alla nya och gamla vänner. Vara jag. Skåla för en fin framtid och liksom leva.

Hej på er!

Här har det varit tyst som attan i veckan. Det beror på att jag legat däckad i något influensa-liknande, långdraget skit. Lite som en tack-för-att-du-vabbade-förra-veckan-present. Mmm.

Så jag ligger efter med allt jag tänkt göra. Blogga julmarknad, besöket i Stockholm, året som gått, julpyssel och bilder från bygget.  Men ja, det kommer och jag är inte förvånad. Är det inte så varje år? Att december känns som tre dagar lång och så tjoff så kommer julafton.

Nåväl, inlägg kommer, men får pytsa ut det lite i otakt så att säga.
Är en sjuk så är en sjuk. Och då blir det inte många knop gjorda, men en sak jag gjort mellan sjukvarven är att rensa bilder. Min dator samarbetar nästan bara med mig eftersom den är för fullproppad med bilder och filmer och jag hinner aldrig komma ikapp med rensandet innan en hög med nya bilder ska in. Jag inser inte att rensa datorn, katalogisera och sådant trääääligt också ingår i operation jobb.

När jag rensade hittade jag massor av bilder från i somras, då jag passade på att vara lite ledig från bloggen. SÅ MÅNGA OBLOGGADE BILDER!

Jag hittade en bild från vårt lilla hus som vi bor i nu. Och bestämde mig för att stappla ut för att ta en ny variant. Samma vy, sex månader emellan.

Imorgon en ny vecka – wish me frisk!