Okej, hej!
Då var det dags att ta tag i 2022, rota och sortera bland bilder, att-göra-listor och få … S T R U K T U R.
Vägen dit måste jag liksom ta i kronologisk ordning, annars blir det knas i hövve på mig, så vi börjar där jag slutade. River av, så vi kommer i fas med julen och nytt år, avhandlar den så vi inte jojo:ar fram och tillbaka mellan nu och dåtid.

Nu kör vi.
Där någonstans i december, när en längtade efter jul, längtade efter snö, bakade pepparkakor och myste loss så pep vi  iväg på julmarknad på Alsters herrgård.
Trots att jag är uppväxt några kilometer därifrån så har jag aldrig varit där.
Men nu var det dags.

I full hej-å-hå-outfit – kappa med trekvartsärm, stora ullvantar, korta brallor och svinleriga kängor – traskade jag runt i doften av glögg och brända mandlar.
Jag gillar det där – att vara lite hej å hå mellan varven. Inte så noga.
Och kängorna visar ju att jag bygger hus av lera.

Hälsade på Gustaf Fröding som föddes just här på Alsters herrgård. Därefter hoppade kidsen upp på varsin ponny och red ett varv runt herrgården. Hyfsat avis var jag.

Jag gick bredvid ponnyritten i den låga decembersolen.
Till sommaren vill jag åka hit igen – sitta där på terassan och sippa svalkande och titta ut över trädgården.

Om inte förr.
När äppelträden blommar kanske?

Och det här! Världens finaste lekstuga?

Efter ponny blev det lunch inne i herrgården.

Med lunch i magen kikade jag in i de olika flyglarna som ackompanjerar herrgården. Hallå detaljerna på dörren – och så enkelt och vackert att hänga några kvistar granris på dörren istället för krans.
Detta ska jag kopiera.
Ska bara bygga ett hus med en gammal dörr så jag har något att fästa granriset i, hahaha.
Men det kan jag nog ha kirrat till nästa jul.

I en av flyglarna serverades värmländskt hantverk.
Och finns det något jag älskar så är det just det. Här fanns allt från stickade vantar, mössor, linnedukar, borstar, halmdekorationer och handstöpta ljus. Alla med en etikett där en kan läsa vem som tillverkat, och var i Värmland hen är hemmahörande.
Skulle så vilja upptäcka mer av hantverks-Värmland!

Efter några timmars julmys på Alsters herrgård var det dags att åka hemåt igen.

Med en liten påse i handen och något jag uppskattar med Värmland: Jag träffar alltid en drös folk som jag känner. Snackpåsen Sundh – since 1983.

Det är så fint tycket jag – att alltid träffa människor. Gött i kroppen!

Kom hem med det här. Jag köper ju ytterst sällan nyproducerade saker, men är det lokalt hantverk så går det an. Det blev ett gäng handstöpta ljus, återbrukade påsar (av gamla kaffesäckar som annars skulle bränts upp) från Cirkulero, en hemmagjord kolaklubba och ett par handstickade, varma sockor som jag levt i sedan dess.

Värmland alltså <3