Unlock with PatreonÅrssummering och aldrig tidigare publicerade bilder: Januari 2021
2021 var ett omvälvande år. Minst sagt.
Att starta om på en ny plats, ta hand om min sjuka pappa och få livet att rulla var lite som att leva i ett vakuum. Kameran var ständigt med, men jag hann inte blogga så mycket – i somras uppdaterade jag nästan ingenting. Jag behövdes på annat håll.
Så nu tänker jag att vi river av 2021 och spanar in vad som egentligen hände.
Jag bar över en trädgårdsbänk från mammas förråd till tomten för att markera att här bor jag.
Och här – under hasseln – skulle jag sitta när sommaren kom.
Klipp till ett år senare: det hann jag föga eftersom vi började bygga hus.
Gick på upptäcktsfärder med kidsen för att utforska varje avkrok kring vårt nya hem. Var ledde skogen? Var kunde en bygga kojor? Var ligger sjön?
Varje dag rände jag över till vår tomt.
Försökte föreställa mig en framtid där. Att göra det – föreställa sig något oerhört göttigt – i januari är liiiiite av en utmaning. Det är helt klart lättare i surrande, prunkande juni om en säger.
Men där stod ett lusthus som jag ville ackompanjera med tusen klätterväxter. Jag ville göra en perennrabatt! Skapa en köksträdgård. Och så klart: Bygga ett hus.
Vi hade inte skickat in bygglovs-ansökan ännu, så vi visste inte om det var här – på den här tomten – vi skulle bo. Vi satt på kvällarna, vände och vred på huset, dimensionerna och nästa dag gick vi till tomten för att få någon form av överblick eller snilleblixt. Gick tillbaka till ritbordet och ritade om.
Tomten är kuperad och var full av granar – ganska inbäddad, undangömd och svåröversiktlig. Så det var svårt!
Det var januari.
Det betydde att jag gjorde som alla andra. Försökte hitta nya, spännande rutiner. Börja springa, tänkte jag. Ålade på mig tajtsen, köpte en sporttopp på Tradera och gav mig sjutton på att börja springa. Det gick ganska bra. Tills jag stukade foten.
Classic me.
Januari var också en ny plats och en stormig förälskelse.
Snön kom och jag njöt så av vidderna, den knarriga snön, den friska luften, att kunna gå ut i skogen och se solnedgångarna. Så mitt livs första uggla. Bara en sån sak.
Kunde få totala pirr i kroppen och kände så att detta var … rätt.
Samtidigt var det kämpigt. En pappa som blev allt sämre, barn som skulle skolas in på ny förskola i pandemi (utomhus pga smittorisk i 14 minus) och ett sorts famlande efter att hitta sin plats i nya som gamla bekantskaper.
Det fanns en rutin. Jag tog promenader med min pappa.
En gång om dagen skulle han ut och gå. Ibland gick hemtjänsten (underbara, fantastiska hemtjänsten) med honom. Ibland kunde jag lägga jobbet åt sidan och slå följe med honom.
Vi kunde ju bara ses utomhus eftersom vaccinet inte gjort entré ännu. Det känns som en evighet sedan, men det är bara ett ynka år sedan.
Pappa stapplade fram allt mer, men han var där. Mindes mig. En fruktansvärd effekt av alzheimer är ju att personen förändras. Kan vara arg, bitter, vresig, ledsen, ångestfylld (med all rätt!), och många av de där promenaderna handlade om att försöka vända hans dag. Försöka få honom att må bra och en egoistisk del av mig ville ha min pappa tillbaka. Så som jag mindes honom.
Så som han var innan han blev sjuk. Stark, glad, skämtsam, rapp i stegen och med tusen trickspå lur. En klippa. Någon att luta sig mot när marken under en kändes instabil.
Nu var han röd i ögonvrån och tyckte att allt var skit, fult och jävligt. Och jag fick ta rollen som klippa.
Så här i efterhand, när jag läser allt jag skrev på bloggen under 2021 så märker jag så väl att jag var arg och frustrerad. Arg på allt. Samhället, klimatkrisen, allt, allt, allt. Ville GÖRA NÅGOT. Förmodligen för att kunna haffa i något konkret jag kunde göra, när allt runt om mig var i gungning.
Kanske inte så konstigt så här i backspegeln, när all positiv energi gick åt till att försöka polera fram hur bra allt var, vilket fantastiskt beslut vi fattat när vi lämnade Stockholm och hur bra det skulle bli. Så jag polerade. Fejade. Och manade fram det mest omhuldande, positiva sinnelag. För min pappa. För barnen som hade lämnat bästisar, sammanhang, extra-vuxna, älskad förskola och grannbarn i en annan stad. Och för mig som skulle leva med beslutet att flytta. Måtte det vara ett bra beslut tänkte jag och polerade vidare.
Vi kom sakta i ordning i vår ombyggda verkstad och jag packade upp bekanta ting och den här. En bok som jag fått av Frida, en fantastisk förälder på barnens gamla förskola. Hon hade med den en dag vid hämtning och gav den till mig som en liten hej då-present. Så himla omtänksamt och fint. Och jag saknar både henne och hennes barn. Roliga, coola och snälla lilla Uno!
Boken ligger fortfarande på mitt nattduksbord.
Jag gillar det där, att ha små ting som påminner mig om fina människor jag träffat.
Vissa dagar tog jag och John en promenad “runt kvarteret”. Och när kvalen om en gjort rätt eller fel stormade in kunde jag ju bara titta på denna lyckliga människa. John.
Trots att han inte kommer från Värmland, inte har någon egen anknytning hit (förutom mig och gemensamma vänner), så var han den mest drivande i att flytta hit.
Han BEHÖVDE komma ut på landet.
Funderade ett tag på om han tagit emot mutor från mina föräldrar.
Flytta till Värmland, in i sina svärföräldrars verkstad, laga mat åt dem var dag och vara som en liten dräng – vem är han?
Fick brev!
Det kändes stort.
Och ett rabatthäfte med grymma erbjudanden!
Inte en talong hade med konsumtion av prylar att göra, utan häftet rabatterade upplevelser. Som att besöka teatern, besöka Värmlands Museum och åka det lilla tåget i Mariebergskogen (Karlstads egen Skansen). Heja, heja Karlstad! Och hej framtiden!
Åkte till Stockholm för att tömma det sista ur lägenheten i Midsommarkransen. Passade på att träffa ett gäng vänner, grilla korv på innergården och maxa hänget. Utomhus så klart. Ingen hängde väl inne i januari 2021?
Allt skulle packas ner. Vissa saker skulle säljas så jag la ut MÄNGDER av grejer, kläder och annat jox till försäljning på via stories på instagram. Jag mätte allt med olika kroppdelar. Ett bord var exempelvis ett ben brett och en Emma lång. Jag klädde mig i balklänning och plåtade min snowboard.
Det var laj.
Alla pengarna gick till Naturskyddsföreningen.
Vi packade ihop det sista, flyttfirman kom och en arsenal av människor började bära kartonger fyllda av vårt liv här. I stort sett allt skulle magasineras i väntan på inflytt i ett hus vi inte hade byggt och inte ens fått bygglov till. Skarp plan ändå!
“Vilken fantastisk sekelskifteslägenhet! Var ska ni flytta?” undrade en av de värmländska flyttgubbarna.
“Till Värmland. Vi ska flytta in i en verkstad på 40 kvadrat” svarade jag.
Fick till svar ” … varför då?”.
Hahaha!
Återvände till Värmland med några kappsäckar och njöt av solnedgångar över ängen.
Var med i lokaltidningen. Där berättade vi om vårt galna byggprojekt. Som vi inte hade bygglov för.
Kaxigt.
John byggde en kompost. Men hann bara halvvägs innan barnen bestämde att det skulle bli en kiosk istället. Okej då.
“På landet får en göra vad en vill” kan ett av barnet ha sagt under året som gott. Och är det något som lindrat kavlen när jag tänkt på alla deras fantastiska kompisar i Stockholm (som jag saknar lika mycket som de), är det väl att de vunnit så mycket frihet. Vi har liksom inte så … många regler.
Okej, inte rita på väggarna var en regel som kom upp (AV ANLEDNING) och att skippa gatukritorna på köksgolvet. Men annars har vi liksom inte så mycket … regler.
En ska vara snäll, säga förlåt om en råkat göra något dumt, smaka på all mat och ta hand om varandra. Never leave someone behind. Men sedan är det fritt fram att hitta på vilka tok en vill.
Vinning: Glada barn.
Not so much vinning: Det ser alltid ut som ett kaos hemma hos oss.
Det snöade ännu mer!
Och vi strösslade jobbdagar med paus i skogen.
Bara för att vi kunde.
Bonjour – vi vill ha France (och deras klimatpolitik)!
Bonjour! Brioche! Belleville!
Håll i baskern, polera croissanten och åla på dig din randiga La marinière, för i dag släpps det efterlängtade Plan B-podden-avsnittet om … Frankrike! En 31 minuter lång inspirations-tårta som alla spännande, vassa och coola klimatsatsningarna i Frankrike.
Detta inspirerande klimatland går nämligen i bräschen när det gäller klimatlagar och omställning! Detta trots att det varit Sverige grej att snacka om att vara ett föregångsland.
Hur går det egentligen?
Så vad är det Frankrike gör så bra?
I huvudstaden Paris pågår ett radikalt arbete, under borgmästare Anne Hidalgos ledning. Biltrafiken ska minskas radikalt, bilvägar ska ge plats åt cykel- och gångvägar och staden ska bli grönare med hjälp av gröna tak, stadsskogar och fruktträd.
Målet är – HÅLL I ER – att vara en stad för att strosa i, slappna av och fungera som en trädgård för alla medborgare.
Hej dröm!
Hela 72% av alla parkeringsplatser ska väck i Paris innan 2024, hastigheterna sänkts radikalt och på flera platser – bland annat vid vackra Seine – ska människorna få ta plats. Inte bilarna. Paris jobbar decentraliserings-devisen “15 minutes city” som bygger på att alla medborgare ska ha 15 minuter till det mest basala på gång- och cykelavstånd. People first!
Alla ska ha möjlighet att välja bort bilen.
Någon som blir taggad på att ta tåget till Paris?
Eh. Ja.
Inte nog med det. Frankrike har en spännande ministerpost som vi i Sverige saknar och har även tillsatt en medborgarjury för att få fart på klimatpolitiken och samtidigt kunna ta in olika människor förutsättningar att ställa om (lex Gula västarna). Målet är att göra omställningen så rättvis och effektiv som det bara går.
Det haglar vassa, smarta klimatlagar i Frankrike. Lagar som reglerar matsvinn från livsmedelsbutiker och restauranger, inrikesflyg och planerat åldrande på teknik bland annat.
Klipp till Sveriges klimatlag som visat sig vara tandlös.
Om Sverige är den regelrätta fyrkanten i beige lodenrock som absolut vill hitta på egna idéer istället för att kopiera andras (för att visa att en är ett föregångsland), så är Frankrike den trendsättande rebellen som susar vidare till näste grej när vi tror att vi är i kapp.
Rebelliska Frankrike inväntar inte direktiv från EU, utan en tutar och kör och tänker att EU gott kan följa efter DEM. Hahaha, så jädra kaxigt!
Om allt detta snackar jag och Maria om (och mycket mer!) i bonusavsnittet Bonjour Frankrike!
Lyssna, tyck till och sprid gärna om du tycker det är bra.
Mellan stormarna – wish us luck!
Vilken start på den här veckan!
Natten mot måndag stormade det rejält här. Det levde om utanför fönstret, dundrade, slog och stökade. Både jag och John kunde inte riktigt sova, utan låg och oroade oss över bygget.
Bygget är förvisso något en oroar sig för mest hela tiden, men en storm sätter ju nerverna på prov – helt klart.
Stormen slet av en presenning på hustaket (som inte ska utsättas för väta) och fällde en gran (inte på vår tomt, men precis intill). Presenningen är på (efter oskön bestigning av taket pga saknar byggställning just nu) och till kvällen väntar en ny storm – med regn och blötsnö.
Måtte allt hålla!
Dagens mission blir att storm-säkra bygget så gott det går och hålla tummarna att allt står pall.
På besök i ett rivningshus!
Förra veckan drog jag och John till ett fallfärdigt hus några mil bort. Huset skulle rivas så vi fick möjlighet att komma dit och plocka material till vårt hus (lycka!).
Det första jag såg när jag klev ur bilen de här portarna!
Enorma! Och perfekta till ett framtida växthus tänker jag.
Inne i huset hade innertaket börjat rasa in, men där stod en underbar arbetsbänk. Vi tänker odlingsbänk i orangeriet.
Några av lådorna fanns kvar liksom luckor.
Där det fattas får vi hitta på något skog tänker jag. Det ger sig.
Där fanns också dörrar och fönster med munblåst glas som vi trixade ner och tog med oss.
Hade jag haft mer tid hade jag bänt loss varenda bräda och tagit med mig hem till allehanda projekt.
Önskar så att jag hade mer tid!
I bilen hem snackade jag och John om att i framtiden kanske starta en återbruk. För är det något vi båda gillar är det ju det här. Ta hand om gamla fönster, dörrar, material och ge dem nytt liv och nya sammanhang.
Det vore nått det!
Julen 2021 i en massa bilder
Julafton var ju ungefär 100 år sedan, men nu ska den äntligen avhandlas.
I år skulle det firas i vårt orangeri.
Både jag och John hade slitit som bara den för att få orangeriet någorlunda klart så vi skulle kunna sitta därinne allesammans utan att förfrysa tårna. Det låg många sena kvällar bakom hyfsat täta väggar. Få gånger har en väl sett ett julfirande toppat med grön presenning och en jul julesnopp utanför dörren.
Men nu fick det bli så. Jul på en byggarbetsplats – en ganska ovanlig syn i sociala medier kan en tänka.
Vi kan kalla det nödlösningarnas jul. Och då syftar jag ganska mycket på pappskivan som täcker för ett trasigt fönster i orangeri-dörren, hahaha.
Men fåglarna fick julfint i alla fall. Utan nödlösningar.
Ska vi kika in?
Långbord, ljuskrona och tända ljus medan jag gjorde sista fixet innan jullunchen.
Julens outfits ser så annorlunda ut i byggtider – inte sant?
I ena hörnet av orangerit hade vi ställt en gran som barnen dekorerat.
Höstens vabb hade levererat pyssel!
Så var det dags att duka upp. Först hemmagjorda silar och kolsallader. Blev EN HEL DEL vändor över ängen med korgar fyllda med mat och porslin.
Strax efter tolv slog vi oss ner för jullunch här. Det blev en hel del varma tröjor och jackor eftersom ena värmefläkten stängts av det råkade vara närmare 10 minus utanför.
Men vi var glada ändå.
Det var vintervitt ute och vi kuskade fram och tillbaka mellan hus, ugn och orangeri. Men det gick ju bra det också.
Efter lunchen blev det lek ute, sen kom tomten och det delades ut klappar.
Mysig jul!
God morgon stökmåndag!
Oh, loooord vilken morgon och start på veckan.
Hade svårt att somna i går kväll pga världens storm ute och orostankar kring bygget (faller den gamla granen nu? Håller presenningen på taket? Kommer dörrarna till orangeriet flyga upp av vinden?).
När det ljusnar ska jag kuska över till tomten och se om allt står kvar. GULP.
Det blev en stökig morgon med seg jag som kolasåsade mig upp, jakt efter borttappade vantar, leta-leta-leta och trötta barn som helst av allt vill stanna hemma och frukost-lunka.
En hel del tjat hade denna morgon i sitt sköte – tydligen. Alltså mer än vanligt.
Lämnade efter många turer barnen på förskola och skola och en fadd eftersmak av 100% o-go känsla letade sig fram i kroppen efter en jäktat på de små. Insikten om att ha varit väldigt mycket koooom igen nu – jag haaaaar sagt till huuuuundra gånger.
Men en fördel med att jobba hemifrån med sin partner (och inte jobba själv som jag gjorde förr) är ju att en kan sno åt sig en famn och vända skiten. “Kan vi skratta oss igenom denna dagen, tack?” sa jag till John när jag kom hem. Skratta åt den eventuella storm-kalabaliken på tomten och sedan fylla barnen med skratt och gos när de kommer hem.
Så det ska vi göra.
Wish us luck när vi går över till tomten strax.
Loading Likes...Söndag, tack och byggplaner!
God kväll på er från söndagssängen.
Ja, vi har liksom inget vardagsrum i vårt under-tiden-hem så när det ska krypas ner framför söndags-TV:n så är det sängen som gäller.
Ganska mysigt om du frågar mig, aningen svårt att bjuda hem ett gäng på TV-kväll. Och ganska långt från instagram-vänlgt.
Men om en ska vaska guld ur leran, så är det väl en av alla perks med att göra den här förändringen (flytta in i en gammal verkstad) mitt i en pandemi.
Var det några fler perks? Hmmm. Nä. Eller jo, att vi kan jobba på distans och att ingen har FOMO (eftersom alla lever ganska lugna liv at the moment?). Men sedan var det slut på fördelar. Eller har du några på lager?
Just nu blänker sista avsnittet av “En brittisk skandal” i bakgrunden (sjuk jädra historia), och jag ska alldeles strax göra mina styrketränings-övningar (megasuper-enkla bara för att jag ska orka göra dem varje dag). Men först vill jag säga tack för alla input på mitt förra inlägg. Jag vet inte om jag blev så mycket klokare i valet, men många av er skrev så fint så helt plötsligt känns mycket av velet avlägset.
Men det är väl som allt annat. Ibland kommer kvalen. Vad håller jag på med? Är jag bra nog? Kan jag det här? Varför ser mina bilder ut som murklor på rad när alla andras ser ut som ett skimmer av gudomlig kolasås. Kanske ska jag göra något annat?
Jag tror det är högst mänskligt. Att tvivla. Om det så är om en lever det liv en tänkt sig eller om bilderna en pruttar ur sig ser ut som skit.
Hur som.
Jag kör på. För nu vet jag att ni följer mig av flera olika anledningar (text, ämne, bilder och för att ni följt med länge), och det känns fint ska ni veta. Jag kommer så ofta jag kan köra på det snabbaste sättet, mest för att jag har tusan bollar igång samtidigt och det vore tråkigt om jag blev fast i kval kring poppiga bilder eller ej – istället för att bara lägga ut och uppdatera. Och hoppas ni har förståelse för det <3
Den här helgen har spenderats hemma. Jag var i Stockholm torsdag-fredag och passade på att gosa barn och leka loss i skogen innan kidsen flög i väg för att leka och sova över hos kompisar. Mellan goset har jag rensat bland barnens kläder, strukturerat upp alla våra flyttlådor som numera står i min pappas gamla rum, städat och sandat på den isiga tomten, fixat i ordning i orangeriet, grävt upp lera för lerklining (måste passa på innan det blir frysgrader), hängt med min syster som varit här en sväng, gullat med hönsen, försökt lyfta en SVINTUNG bänk som vi hittat i ett rivningshus och förberett nästa veckas byggplaner.
Nästa vecka har jag en hel del att göra. Jag ska föreläsa på en skola i Karlstad, försöka svara på alla 100 mejl som ligger obesvarade i min mejlbox, prutta ut ett poddavsnitt, redigera en film från tomten till Patron och så bygga! Som jag vill bygga!
Det börjar nämligen närma sig tak på orangeriet. Näver och enekrokar (från enbuskar) ska på och sedan ska vi lasta på bös som senare ska bli en äng.
Det blir grejer det!
Välkommen till det årliga tvivlet.
Lika säkert som att årets första månad börjar med jan och slutar på uari och att det börjar klia i rumpan så fort någon nämner springmask, är det att det årliga tvivlet makar in sig i livet precis just nu.
Det finns så klart hundra tvivel att börja grotta ner sig i, men det är få saker som är så återkommande i mitt jobb som det årliga foto-tvivlet. Känslan av att alla bilder är bajs, fula och att allt var bättre förr. Härligt, krispig, vackert.
Jag redigerar ju alla bilder som läggs upp här. Alltså inte retuscherar, utan drar i reglagen för att få till kontraster och dra ner nyanser. Under 100 år (känns det som) använde jag Photoshop som jag älskade högt, men för att spara tid (pga att redigera bilder TAR TID) så gick jag över till Lightroom.
Det har jag använt i ett år nu och känner mig både tacksam, frustrerad och med händerna i handfängsel.
Men så kommer det. Det malande det-var-finare-förr-tvivlet. Alla krispiga bilder som är minnen av ett liv. Är hela mitt första år i Värmland fulare än verkligheten (förstår prick alla Värmlands enorma briljans?). Liten sak kanske någon tycker, men icke här. Och kanske är det så att ni som läser och följer bloggen knappt ser någon skillnad?
Att jag har detta tvivel helt i onödan?
Därför kommer är en liten galupp!
Vilken typ av bild gillar du mest? 1:orna eller 2.orna?
- Varmt, dimmigt mys:
2. Klarare, poppigare variant:
Här kommer två andra varianter.
- Varmt, dimmigt mys:
2. Klarare, poppigare variant:
- Varmt, dimmigt mys:
2. Klarare, poppigare variant:
