Pust.
Har precis lämnat barnen på förskola och skola, och skulle helst av allt vilja sova i 24 timmar. En sån där morgon ni vet, då allt blir fel. Den börjar mysigt med en stor balja kaffe vid frukostbordet, men sedan är motgångsdominot igång. Något pyssel i ryggan har gått sönder, tröjor knölar, skor är osköna, blixtlås krånglar och mitt uppe i allt en katt som måste gosas. Trots att tiden hunnit bli knapp när skor sanerats och blixtlås testats. Klockan tickar och förseningen nosar en i nackhåren. Väl på skola/förskola. Någon vägrar gå. Skolklockan ringer in och klassrummen fylls. Utanför står vi. Det vägras. Det skriks. Högt.
Nu fryser båda barnen. Jag föreslår att vi går in. En part vägrar. Det andra barnet föreslår att vi bara lämnar det vägrande barnet och gå, ja, så vi kommer i tid. En bra plan i teorin, men jag förklarar att en inte kan lämna barn vid vägen där bilarna kör.
Men tackar för ett innovativt förslag.
Efter både hot och ömma ord lyckas jag få med barnen. Jag ångrar de hårda orden för jag vet att det varit en tuff vecka, då jag egentligen lovat mig själv att bara krama om, finnas där och prata med kolasås-röst. Men så hör jag mig själv hota om lördagsgodis och säga “nu skärper du dig!”.
Ett av barnen bär jag tillsammans med ytterkläder, väskor och vantar. Tappar vantar och lyckas balansera upp dem på något vis. Barnen i klassrummet intill tittar på spektaklet.
Något av mina barn bestämmer sig för att det är en bra idé att vända vardagsrutinen och lämna stora barnet först. Kaos. Båda barnen ledsna. Flexibla infall i morgonrutinen är inget vi jobbar med.
Några minuters diskussion och tröstande utanför grinden till förskolan följer. Det utmynnar i att jag får lämna ett gråtande barn på skolan och sedan ett gråtande barn på förskolan.
Men famnen full av ratade kläder och hjärtat tungt och tomt lämnar jag området. Möter en i skolpersonalen som frågar om allt är bra. Säger att det varit en körig morgon, och får svaret “åh, en sån morgon. Jag förstår”. Då brister jag inombords. Mest för att det känns som en famn att släppa loss känslorna i. Håller god min och hälsar trevlig helg. Vill helst av allt bara börja gråta av frustration och känsla av misslyckande … vilket jag så klart gör lite senare när jag är utom synhåll.
Önskar en fik i närheten med ett särskilt rum för föräldrar som haft en jobbig morgon. Vad skönt det hade varit att känna att en inte är ensam. För just där och då så känner en ju sig som DEN ENDA förälder som kommer sent och lämnar ledsna barn som en inte lyckats få på gott humör. Den enda utan öm röst. Piskan är hård och obarmhärtig i stunder som denna. Den säger misslyckad, gräslig förälder. Även om en innerst inne vet att en är långt ifrån ensam.
Hej årssummering, glömda bilder och välkommen maj!
Den här månaden började med finbesök! Lisa och Per kom på besök, spanade in vår tomt i vårskrud, vi visade Karlstad och åt årets första picknick i den fina parken utanför Värmlands Museum.
Maj var en stökig månad.
Min pappa fick plats på ett demensboende i Karlstad och jag kuskade runt för att fixa möbler och grejer till hans rum, samtidigt som jag grät. Det värsta inredningsuppdrag jag åtagit mig. Hur inreder en människas sista anhalt? Få inredningsreportage handlar om demensboende och dö i öppen planlösning.
Klappade katt och gosade loss mellan varven här.
Och slet upp stenplattor här. Grät och svettades omvartannat.
Kom över ett vykort från Karlstad från 1940-talet och räknade exakt en bil på bilden, över tio cyklister och lika många gångtrafikanter. Låt oss ta tillbaka den normen! Och möjligheten till den normen (looking at you decentralisering och kollektivtrafik).
Grejade med odlingarna på denna “soliga, öppna plats”. När jag visar bilderna från juni förstår ni valet av citationstecken.
De få kvadratmetrarna packades med odlingar. Det var en svår tid för matlagning så satt säga. Men det gäller ju att prioritera.
Min moster som bor två hus bort fick kycklingar. Ja, alltså inte min moster, utan hennes höns. En dag när barnen kommit hem från förskolan gick vi dit för att kolla om äggen kläckts och fick hålla världsgulliga kycklingar.
Fyllde garaget med odlingar också.
Maj knoppade och ängen som kilar in sin intill alla hus här ändrade färg från beige till grön.
Klev ut i maj i gummistövlar. Jag hade två rädslor när jag flyttade ut på landet. Mörker och ormar. Rädslan för mörkret gick över så fort jag investerade i en begagnad pannlampa som lyste skitstark, och när vintern släppte sitt grepp skulle jag möta ormsäsongen (jag minns varenda orm jag mött häromkring i min uppväxt).
Och vet ni, det gjorde jag med bravur. Träffade en orm på den igenväxta tomten vid ett tillfälle, hälsade med ett “hej” (istället för hög puls) och sa att det var bäst att hen flyttade eftersom vi skulle röja en del där.
Såg den en gång till, sedan tror jag hen fattade hinten.
Köpte provbrukar med grön linoljefärg eftersom det kliade i dra-igång-projekt-fingrana. Vi väntade ju fortfarande på bygglov, då vi kunde inte göra så mycket med byggandet så att säga. Men lusthuset däremot. Och kanske skulle det bli grönt?
I mitten av maj flyttade pappa in på demensboende, och på grund av pandemin var han tvungen att sitta typ inlåst på sitt rum (utan besök) i en veckas tid. Någon karantärn-grej. Han förstod ju inte vad som hände så det var en pärs.
Jag hanterade det så här.
Fick plantor av mamma. Jag grävde och grät.
Behövde ingen bevattning så att säga.
Och demenshemmet var långt ifrån bra, så mamma och jag bestämde oss för att ställa pappa i kö till ett annat hem. Hjärtslitet fortsätta, så jag grävde, grävde, grävde. Grät och grät.
Mitt i allt det sorgliga fick jag paket från pangpersonen Maja. Då blir en alltid lika glad. En handritad katt på kuvertet och världens finaste adresslapp.
Vad mer behöver en?
Fotograferade högen av böcker som jag läste. Lite här och lite där. Och ganska lite skönlitterärt.
Om jag blivit inbjuden till någon bokklubb någon gång? Nej.
Men skulle LÄTT haka om det var faktaböcker. Det är det enda jag läser.
Baddade hjärtat med att fylla igen gropen vid hasseln, och strödde ut ängsfröer.
Hade oklara outfits. Shorts och stövlar, lånad tröja och strumpbyxor.
Men det är ju strunt samma.
Tog in maj och njöt för fulla muggar över att kunna traska ut från köksdörren – rakt in i skogen, ut på ängen, in i en hägg och ner i sjön. Hej natur!
Fick den här fenomenala boken på posten! Geniala Isabelle som gett den synliga lagningen ett ansikte.
Den 19 maj fyllde John 40 bast och jag och kidsen smög in i sovrummet på morgonkvisten med en bricka fylld med pärlhyacinter från mammas rabatt, princesstårta och en tårta av ost. Det är tradition att han får en västerbottenost i födelsedagspresent!
Tog lunchpauser från digitala möten, föreläsningar och workshops, gick till tomten för att plantera, röja och fixa. Den bästa sortens lunchtimme.
Äppelträdet utanför vår köksdörr började blomma och vi bestämde oss för att pappa skulle flytta hem igen. Vi kunde inte ha honom på demensboendet. Det slet i hjärtat.
Så vi gick tillbaka till en trasslig vardag med hemtjänst, oro, förvirring och ständig närvaro hos pappa. Det var fint att ha honom hemma, kunna titta till honom varje dag och finnas där. Men det blev allt svårare för honom att bo hemma.
Maj var inte min mest sociala månad om en säger, men jag höll i hop på något vis.
Mitt i allt stök satte jag och ett gäng från andra klimat- och miljöorganisationer en krans Sola-statyn i Karlstad för att uppmärksamma biologiska mångfaldens dag.
Och så bjöd jag in till mini-40-årskalas.
Restriktionerna sa max 8 pers, så 8 pers fick det bli. Svårt att göra ett urval OM EN SÄGER.
Sörplade bubbel, såg solnedgången, klappade hund och FICK HÄNGA!
Dagen därpå satte jag upp tvättlina på tomten. En viktig händelse.
Trivial grej, men jag älskar synen av vajande kläder i sommarvind, och har på riktigt grämt mig över var den där satans linan ska hänga? På torp på Gotland haglade det av äppelträd att sätta både hängmattor, gungor och tvättlinor i, men på den tomten är det lite mer av en utmaning att hitta utrymme för sådana här viktigheter.
Jajaja, fick ta ner tvättlinan igen när vi insåg att asparna som den satt i var ruttna inuti.
Men det vara några fina dagar där!
Liljekonvaljernas tid kom och alla tvivel om vi gjort rätt som flyttat försvann.
Jag gjorde en massa rabarbersaft av alla rabarber som växte på tomten och i mammas trädgård. Det sörplades friskt och jag kände mig rik.
Sörplade i min det här också. Fast via ögonen. Min barndoms väg, som numera är mina barns barndoms väg.
Så kom majs finaste. När äppelblommorna slog ut.
Vi satte oss en dag under äppelträdet med bubbel och chips. Njöt av försommaren tillsammans med mamma och pappa.
Solen sken så starkt och varmt att vi satte på oss rabarber-hattar.
I slutet av maj bjöds det på fest hos min moster, och dagen som följde var mors dag.
Det firades här, i lusthuset.
Min lilla familj hade dukat upp så här fint till mig – med tidning, kaffe och scones med utsikt över vår tomt.
I fredags fyllde jag år!
Jag väcktes av John, barnen och min mamma som hade kutat över för en morgonstruddelutt och kärleksmums-tårta i sängen. Jag fick presenter, gulliga teckningar av barnen och en stor balja kaffe.
Dagens firades med vabb – i sann 2020-style – och efter lunch traskade vi över till tomten och orangeriet. Där skulle nämligen min födelsedagspresent finnas.
Öppnade pardörren till vårt orangeri och där stod ett olivträd, två fikonträd, en granatäppleplanta (!?) och en julros som mitt äldsta barn valt ut.
Nu börjar det likna orangeri på allvar!
Ytterligare en present var att John tog över vabbandet och jag skulle få lerklina en vägg i orangeriet.
HUR FINT?
På eftermiddag tog jag över vabbandet igen, medan John pep in till stan för att lämna tillbaka en bygg-hyr-grej och köpa lite lyrrig hämtmat. Inget som hör till vanligheterna när en bor på landsbygden och alla restauranger är två mil bort. Men i dag skulle jag få äta mitt bästa: Indisk mat!
Jag drömmer om att det ska komma en eldriven takeaway-bil (taketoyou-bil) ut till bygden där jag bor ungefär en gång i månaden, där en har förbeställt sin middag. Rolig grej ju, att en hel bygd käkar typ samma sorts mat en gång i månaden för att kunna spara på resurserna. Tänker också att bilarna – SÅ KLART – ska ha glassbilen-jinglar just for the fun of it.
Men nu fanns det ju ingen sån bil (än), så John kom hem med indiskt till mig och sushi till barnen (deras bästa).
Och lite annat smått och lyll-gott.
Förutom olivträd, fikonträd, teckningar och hämtmat fick jag ett presentkort på Stolpens trädgård som ska vara bäst i klassen vad gäller plantor och träd för just det värmländska klimatet – och har egen odling av träd, burkar och plantor! Får se vad det blir för något?
Och så fick jag denna av mamma. Guld när en jobbar med lera som torkar ut!
Så himla fin födelsedag. Och till sommaren kanske jag ställer till med kalas. Som en värre förfest inför min stora 40,5-årsfest som jag ska ha 2023! Det gäller ju att börja planera i tid va!
Då har det blivit dags att mölja igenom april – som började med påsk. Det var en kaotisk månad på många sätt, och det märks hur lite jag hann blogga (eftersom typ alla bilder ligger orörda).
Dagarna innan påsk lades nämligen min mamma in på sjukhus. En misstänkt tia.
Förmodligen helt slutkörd, eftersom hon tagit hand om min pappa som är sjuk i alzheimer. Mamma på sjukhus betydde att jag blev ansvarig för pappa.
Så jag sov inne i deras hus, i fall att pappa skulle vakna mitt i natten och inte förstå var han var. Jag tog hand om pappa, lugnade honom (hans enda fasta hand mamma var ju inte där), höll på att gå i bitar och insåg också hur mycket press som låg på mamma. Jag var helt förtvivlad. Kände mig ensam, med en stor dos sorg och frustration som en klump i mig. Där någonstans insåg jag att jag måste välja förälder.
Antingen ha pappa hemma (vilket jag så klart ville) och se mamma gå sönder (vilket jag så klart INTE ville), eller se till att pappa kom in på ett hem, så mamma höll.
Som jag grät.
Jag behövde nog egentligen haft sjutton armar, fötter, kramar och fallskärmar där och då, men var oförmögen att be om hjälp.
På påskafton kom mamma hem och var sitt vanliga busiga jag, även om det märktes hon var trött. Vi klädde ut oss hela bunten, anordnade äggjakt för barnen, hälsade på hos min moster i huset intill och vi fick en glimt av pappa som han var förr. En spexare! Det var fint.
Firade en sista påskafton med pappa hemma.
Och trots att det var sorgligt och ostabilt på insidan så målade vi oss som kycklingar och påskkärringar och levde rövare.
Insikten kom allt närmare. Vi kan inte längre ta hand om pappa.
Så vad gör en om en är gråter på insidan? Jo, en gräver, kånkar och svettas ut tårar.
Mitt april-projekt blev att fylla igen en grop intill den fina hasseln. Jag såg framför mig att här minsann skulle det stå trädgårdsmöbler. Men några trädgårdsmöbler kunde ju inte stå i en grop. Så jag fyllde igen den med pinnar, murkna storkar, löv och bös.
Gosade ner mitt fejs här och bestämde mig för att säga ja till ALLA djur som föreslås. Ko, get, anka, hund, får – YOU NAME IT!
Alla papper om vårt bygglov skickades ut till alla grannar så att de skulle kunna säga sitt. Gulp!
Upptäckte lanthandels eminenta bröd-räddar-korg och fyllde frysen …
Åkte på loppis och köpte en väska och fönster till ett kommande hönshus!
Gav bort vårt växthus till barnens förskola så att de kan odla loss där!
Vi använde vabbets sista dagar till rengöra det innan avfärd.
Träden som stod på tomten blev sakta men säkert till brädor som ska bli golv i huset.
Stockarna drogs ner för slänten av fenomenala Roy och Helena (obs! Just precis här står huset i dag).
… till logosolen där stockarna sågades upp till brädor.
(På presseningen landade allt spån som vi nu använder när vi ska lerklina orangeriet).
Så här såg det ut på tomten i april. Ska se om jag kan ta en bild kommande april från exakt samma vinkel.
Barnen höll sig sysselsatta så att säga. Den här dockvagen stod alltid på verandan till mina föräldrars hus, och i den låg för det mesta katten och sov. Ibland fick han till och med promenader.
Fick fina böcker på posten! Från Elsa exemplevis, och njöt för fulla muggar av alla bilder från Gotland.
Satte en drös med frön i jorden!
Kånkade på tomten efter att alla träd fällts.
Och städade köket från det här …
Till det här.
Snickrade ihop en odlingslåda som var enorm!
Började otåligt titta på de där stenplattorna som låg mellan pumpen och lusthuset.
Och började fundera på om det inte skulle vara ståtligt med en perennrabatt där istället.
Så jag började projekt perennrabatt! Första steget: Skruva ner pergolan och ge bort till en granne.
Varje lunch spenderades antingen med att promenera med pappa eller att röja här.
Och ja, exakt här står huset nu.
Med granarna borta så såg en ju faktiskt åkrarna och sjön därborta. Inte hel fel utsikt från ett hus ju.
Bakade livets första surdegsbröd!
April handlade mycket om det där. Ta hand om det lilla och nära. Om det så var surdegen, pappa, odlingarna eller ett städryck i köket.
April var månaden som jag rullade ut cyklen!
Och såg naturen slå ut!
Lisa och Per kom på besök från Stockholm och jag fick en kram. En har ju inte varit överöst av dem under pandemin dirket, och egentligen skulle en ju inte. Men jag behövde den så satans mycket.
Den kramen kommer jag alltid att minnas.
Fick möjlighet att köpa loss ett helt gäng av dörrar, hyllor, garderobsdörrar och fönster av en granne. Hej lycka!
Och köpte fönster till det kommande orangeriet via Karlstads kommuns byggåterbruk – Sola byggåterbruk! Vi hade sånt flyt! Fick tips av Evelina om att det finnas fönster på Sola byggåterbruk, kuskade dit och insåg att de skulle passa PERFEKT i orangeriet som vi hade ritat in i bygglovet.
Gick mest av allt klädd i blåställ hela april.
Och varvade podd och digitala föreläsningar med att röja på kvister på tomten.
Så kom vitsipporna! Vitsipporna var en sån sak som jag längtade efter när jag bodde i stan. Det där havet av trampade vitsippor i en slänt som ingen upptäckt ännu. Att få traska runt där, höra vårens alla bäckar och fågelkvittret. Fan, vad jag njöt.
Plåtade en bild från vårt lilla, lilla sovrum.
Att bo litet och temporärt är en sådan spännande träning på många vis. Inte-så-noga är ju ett mantra, men det betyder också att en kanske inte så ofta gör så där pre-pandemi-piffigt. Städar fint, gör fint. Men en dag gjorde jag bevisligen det – i alla fall i ett hörn. Resten såg nog ut som det vanliga kaoset.
Det var april det. En koasmånad som banade väg för maj.
Undrar just hur mycket kaos den innehöll?
Det får du snart svar på.
Hej från huset – som står kvar efter alla stormar! Pjuu!
Eller ja, stengrunden som huset står på är en ju inte direkt orolig för. Den kommer förmodligen stå hundratals år, men värre är det med presenningar och temporära förråd som kanske inte är så där super-storm-säkra. Men de har stått pall thank gaaaad.
Det börjar likna vår ute och det är så fantastiskt spännande att se huset växa fram!
Mest av allt dagdrömmer jag om trädgården just nu, sätter fröer mellan byggvarven, ritar skisser över köksträdgården och längtar efter att möta en vår just här.
Om ett år kanske jag inte står här, utan sitter på stentrappan som leder upp till huset. Ett par återbrukade pardörrar kommer sitta i en av gluggarna och vara vår ingång till huset från trädgården som vi ska anlägga framför. En trädgårdsentré!
Gah, vill både snabbspola fram till sommaren för att se huset omgivet av grönska och samtidigt slow motion:a ner så en hinner med att dokumentera och njuta av varje moment.
Då har vi kommit till mars i den lilla årssummeringen.
Mars var månaden då jag odlade! Längtade och drömde om trädgård. Att sätta grepen i jorden och anlägga min alldeles egen trädgård. Så jag satte en massa fröer i jorden, byggde en odlingshylla av lite spillvirke jag hittat i förråden och längtade efter djupa fönsternischer. Något vi hade i Midsommarkransen, och som vi kommer ha gott om i det nya huset. Men pja, saknar nu.
Körde byxlösa Zoom-möten – som alla andra.
Och traskade ut för att hämta posten iklädd detta plus stövlar.
Typisk grej att göra på landet – eftersom ingen ändå ser en.
Så här ett år efter flytten så har jag otaliga otippade hämta-posten-outfits i bagaget.
Det snöade! Som bara den!
Pappa bodde fortfarande hemma så varje dag tittade jag till honom och drack lite kaffe med honom.
Hade alltid med lite wienerbröd som jag köpt på lanthandeln till honom.
Vi hade kommit i ordning i köket, målat hyllor och fyllt vartenda utrymme med glas, muggar och bös.
Alla grejer kom från torpet, medan Midsommarkransen-prylarna magasinerats. Att få “bo i torpet” var (och är!) sådant mys! Tycker så mycket om vårt färgglada kök som är ihopsatt efter bästa återbruks-förmåga och en stor dos inte-så-noga.
Fick en bok på posten! Den här gillade jag! Enkelt fråga-svar-upplägg och relevant ämne så klart, pga människan är inte enda arten på jorden (även om vi verkar tro det ganska så ofta).
Hade en viss färgkod över mars.
Så att säga.
Jag och Maria spelade in ett avsnitt av Plan B-podden om begagnat och jag letade upp ett av de där tidiga beggade plaggen – nämligen den här tröjan som jag ärvt av min kusin Kristin!
De nedsågade träden på tomten skulle börja sågas upp så virkestorkar byggdes på tomten.
Tadaaa!
En av sakerna vi lockade med för att få barnen pepp på flytt var våningsäng. Detta magiska ord som får alla barn att gå ner i spagat av glädje.
Vi köpte en våningsäng på Blocket som var för bred. Så vi sågade isär den så den blev lite smalare. Hur smal den än är får den inte plats att plåta med mitt objektiv. Men någon dag ska jag visa!
Började så sakteligen komma i ordning på alla håll och kanter.
En liten kik in i barnens rum från köket.
Rummen ligger i fil med små dörrar mellan rummen. Och dörren du ser på bilden vätter mot det ytterst lilla badrummet.
Våren kom så sakteligen. Vi hade inget bygglov, men kutade över till tomten i tid och otid. Rufsigare och ostyrigare än stan-versionen var jag.
Med stort och stickat istället för snävt och piffigt.
Spenderade all ledig tid med att röja på tomten, greja, fixa och försöka få styr på detta megaprojekt.
Medan vi höll tummarna att vi skulle få bygga ett hus, så köpte vi ett släppt som skulle bli hönshus!
Orka vänta på att få bygga!
Drog fram alla Gotlands-cyklar och började cykla så fort snön försvann! Mitt bästa!
Älskade att flåsa in den friska Värmlands-luften. Men saknade morgonhänget i Stockholms cykelfil så att säga.
Gick klädd så här 99% av tiden.
Vår katt Jumanji sprang skytteltrafik mellan vårt kyffe och mina föräldrars hus.
Hos oss fick han en egen säng – den gamla babykorgen som mina barn sovit i – som vi placerade inne i barnens rum. Favoritplats!
Mars var också månaden då pallkragarna ställdes på plats. På en solig plats, öppen. Trodde jag.
POFF sa det sedan när grönskan kom.
Hej på er!
Då var det dags att gå loss på summeringen av 2021 igen – året då kameran gick varm, men flyttstöket lamslog uppdateringarna. Ni anar inte hur skönt det är att göra någon form av bokslut. Titta tillbaka på detta svarta hål av tid som tydligen kallades 2021 – och damma av vad som faktiskt hände. Så. Nu tar vi oss an februari.
Månaden började med min födelsedag. Det blev en lugn pandemi-variant med hemmajobb, morgontårta, en stril ström av födelsedagsteckningar signerade barnen och en trudelutt till tomten.
Drömde om sommar här! Och började – trots att snön inte var borta – planera för odlingar och trädgård. Så här i efterhand så är februari ingen vidare värst bra månad att försöka se ut en bra, solig plats för odlingar. För allt såg ju så ljust och växt-kompatibelt ut, men allt det här blev en grön, skuggande djungel ett par månader senare, haha!
Min 38:e födelsedags finaste stund kanske var när min pappa knackade på verkstadsdörren och räckte över de här. En bordsflagga som ibland åkte fram på födelsedagar när jag var barn. Inte alla födelsedagar – så uppstyrda var vi inte. Men just den här dagen tyckte han att jag skulle ha den.
Jag packade upp banankartonger från flytten från Midsommarkransen och försökte förstå att det kapitlet av livet var slut.
Februari var månaden då vi maxade vinter!
Vi ärvde skridskor från grannen, gav oss ner på sjön med ostmackor och varm choklad i ryggan och åkte skridskor. Goal!
Vi åkte pulka, spark (innan vägen grusades) och undersökte vartenda förråd efter spännande upptäckter. Här finns nämligen allt! Kanot, långfärdsskridor, skidor, åkmadrasser, tält – inget kan stoppa oss!
Här inne bodde min mamma och min pappa. Barnen skickade in teckningar som mamma satte upp i fönstret och varje morgon hämtade barnen tidningen till sin mormor och morfar.
Vi inväntade att de skulle få sin andra dos vaccin så vi skulle kunna få träffa dem oftare.
Som vi längtade!
Sa jag att vi vintersportade? Och att det fanns längdskidor i förrådet?
Megagranen på vår tomt togs för att bli virke till vårt hus. Snacka om närproducerat!
Det var inte det enda trädet som fälldes om en säger. Hela tomten var full av stora granar och tallar som nu fick ge vika för ett hus och en utsikt. Alla träd skulle sågas upp, läggas på tork och av grenarna skulle vi göra trädflis till väggar till orangeriet. Och spånet skulle användas till lerkliningen. Allt tas om hand.
Både jag och John spenderade varje lunchtimme med att dra ris på tomten. Ett tungt och helt underbart jobb! Aldrig har jag känt mig så tillfredsställd av en friskvårdstimme så att säga.
Läste den här som jag lånat på bibblan! Oerhört lärorik.
Åkte till Stockholm för att säga hej då till vår lägenhet, skriva på de sista papperna och lämna över nyckeln till de nya ägarnas ombud.
Det smärtade en del att säga adjö till ett liv här. Ett oerhört fint kapitel utspelades just här. Det var här vi hade haft fest, otaliga middagar och det var här som barnen cyklade inomhus, hahah.
Detta var liksom ett fint, varmt hem.
Återvände till Värmland, snöt ut saknaden och bestämde oss för att skaffa höns. Inspirerade av min moster som bor ett stenkast bort och har så här fina hörs!
Februari avslutades snöfritt med mitt alldeles egna gym: dra ris på tomten.
Unlock with Patreon
