En sån morgon.

Pust.
Har precis lämnat barnen på förskola och skola, och skulle helst av allt vilja sova i 24 timmar. En sån där morgon ni vet, då allt blir fel. Den börjar mysigt med en stor balja kaffe vid frukostbordet, men sedan är motgångsdominot igång. Något pyssel i ryggan har gått sönder, tröjor knölar, skor är osköna, blixtlås krånglar och mitt uppe i allt en katt som måste gosas. Trots att tiden hunnit bli knapp när skor sanerats och blixtlås testats. Klockan tickar och förseningen nosar en i nackhåren. Väl på skola/förskola. Någon vägrar gå. Skolklockan ringer in och klassrummen fylls. Utanför står vi. Det vägras. Det skriks. Högt.

Nu fryser båda barnen. Jag föreslår att vi går in. En part vägrar. Det andra barnet föreslår att vi bara lämnar det vägrande barnet och gå, ja, så vi kommer i tid. En bra plan i teorin, men jag förklarar att en inte kan lämna barn vid vägen där bilarna kör.
Men tackar för ett innovativt förslag.

Efter både hot och ömma ord lyckas jag få med barnen. Jag ångrar de hårda orden för jag vet att det varit en tuff vecka, då jag egentligen lovat mig själv att bara krama om, finnas där och prata med kolasås-röst. Men så hör jag mig själv hota om lördagsgodis och säga “nu skärper du dig!”.
Ett av barnen bär jag tillsammans med ytterkläder, väskor och vantar. Tappar vantar och lyckas balansera upp dem på något vis. Barnen i klassrummet intill tittar på spektaklet.
Något av mina barn bestämmer sig för att det är en bra idé att vända vardagsrutinen och lämna stora barnet först. Kaos. Båda barnen ledsna. Flexibla infall i morgonrutinen är inget vi jobbar med.
Några minuters diskussion och tröstande utanför grinden till förskolan följer. Det utmynnar i att jag får lämna ett gråtande barn på skolan och sedan ett gråtande barn på förskolan.

Men famnen full av ratade kläder och hjärtat tungt och tomt lämnar jag området. Möter en i skolpersonalen som frågar om allt är bra.  Säger att det varit en körig morgon, och får svaret “åh, en sån morgon. Jag förstår”. Då brister jag inombords. Mest för att det känns som en famn att släppa loss känslorna i. Håller god min och hälsar trevlig helg. Vill helst av allt bara börja gråta av frustration och känsla av misslyckande … vilket jag så klart gör lite senare när jag är utom synhåll.

Önskar en fik i närheten med ett särskilt rum för föräldrar som haft en jobbig morgon. Vad skönt det hade varit att känna att en inte är ensam. För just där och då så känner en ju sig som DEN ENDA förälder som kommer sent och lämnar ledsna barn som en inte lyckats få på gott humör. Den enda utan öm röst. Piskan är hård och obarmhärtig i stunder som denna. Den säger misslyckad, gräslig förälder. Även om en innerst inne vet att en är långt ifrån ensam.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Loading Likes...

Detta inlägg har 23 kommentarer

  1. Erika

    Jag har själv sånna här mornar lite för ofta!
    Att det kan ta så orimligt mycket tid att få iväg sig själv & 2 barn på morgonen, min hjärna tycks inkapabel att lyckas kalkylera för denna tidsåtgång!
    Blev lite tårögd av igenkänning när jag läste ditt inlägg.

    1. emmasundh

      Ja, och som jag sa till John när jag kom hem. Varje dag är vi i god tid, men det är alltid något som händer – HUR TIDIGT VI ÄN GÅR UPP!

  2. Jessica

    Precis en sådan morgon imorse. När jag höjer rösten över att barnet inte vill ha en jacka som jag plockar fram då den ordinarie jackan är trasig. Ändrade rutiner ställer alltid till det för oss. Det bubblar i mig när jag tänker ”han kan inte gå utan jacka en hel dag i februari och barnets kommentar ”jackan är inte min stil” gör att det bubblar över och jag blir arg. Kommer så småningom som tur är iväg på en stunds simning själv och känslorna landar.
    Tack för att du delar. Så skönt att känna att man inte är ensam.

    1. emmasundh

      Det här med ändrade rutiner skapar alltid kaos här. Det enda som funkar är ju att vara öm och tillmötesgående, men det gör ju också att en är HELT SLUT efteråt, hahah.

  3. Ida

    Här är en till som haft många såna morgnar på senaste tiden. Så otroligt skönt att läsa ditt inlägg och känna sig mindre ensam. Att vara hård i rösten och orden och behöva lämna gråtande barn gör att det känns som att jag faktiskt går sönder lite inombords. Den känslan följer med mig hela dagen, tills det är dags för hämtning igen. Ack, detta liv!

    1. emmasundh

      STYRKA!!! <3

  4. MB

    Åh❤️ Fick lust att starta ett fik, ett i varje stad som bara är för föräldrar att pausa efter lämning, alltid nybakat och varmt lindrande te/kaffe! Man får sitta hur länge som helst och lyssna på mjuk musik i sköna stolar.

    1. emmasundh

      jaaaaaa!!!

  5. Maria

    Vet du… Hela första halvåret i förskoleklass var så för oss. Skar tänder varje morgon och hade till sist ångest redan när jag vaknade för att jag visste hur det skulle bli. En morgon lyckades jag inte få med mig liten till skolan över huvud taget. Phew! Så jag vet hur det känns. Hade gärna mött upp dig på det där caféet då.❤️

    Men det vände. Jag började se starttiden på skolan som liiite mer böjlig, började preppa mer med kläder, skor och väska kvällen innan och försöker visa mer hur vi ligger till på klockan. Försöker få till lite mer hos direkt på morgonen också. Och ser till att preppa mig själv med kaffe innan väckning, haha! Det funkar inte varje dag förstås men mer ofta än inte iaf. Hang in there, det vänder. Och ni är inte ensamma om tjorviga mornar.❤️

    1. emmasundh

      Nä, och det är skönt att veta! Det brukar gå hyfsat lätt (nu för tiden), men ja, alltid i sista stund.

  6. Hanna

    Åh ett sånt fik hade jag behövt många mornar. Sån igenkänning, och så fint att få höra om att andra har det lika, för att det får det att kännas lite mindre motigt, att en inte är den enda som står där uppgiven med en hög ratade kläder efter att ha lämnat ledsna barn, och dåligt samvete över att en stressat på barn som inte tål stress och med klumpen i magen över att ens tålamod inte höll. Tack för att du delar med dig av vardagen och även det som är svårt, det ger oss andra mycket.

    1. emmasundh

      Ja, men exakt så. Styrka till oss alla!

  7. Anna

    Åh Emma så jag känner med dig! Kan relatera totalt!!! Våra morgnar har varit mardrömslika en stor del av hösten. Minns att jag i nåt skede sa åt ungen att om du ska ha skrikutbrott om precis allt så får vi börja stiga upp mitt i natten för att hinna. Och då blir det läggdags direkt vi kommer hem från förskolan. Mammapoäng på det? Knappast!
    Men de underbara mänskorna som jobbar på förskolan tog tag i saken (vet inte om det var mitt desperata fejs som inspirerade eller om måhända flera haft samma bekymmer…). Morgnar, hur alla brukar göra hemma, om man brukar bråka och hur man kanske kunde bete sig i stället diskuterades i barngruppen – med den påföljd att våra morgnar tvärt förbättrades med ca 400 procent, minst. Alla mina försök till diskussion hade femåringen dittills avblåst genom att vråla ”var tyst!” Plötsligt var han redo att reflektera över sitt eget beteende.
    Älskar vår förskola❣️❣️❣️

    1. Märta

      Ja, superbra att skola/förskola tar upp sådana saker: hur man ska vara mot andra barn men också mot vuxna inklusive föräldrar!

    2. emmasundh

      Men vilket fantastiskt initiativ!!!

    3. Sara

      Wow vad fint! Vilken bra förskola!

  8. Märta

    Det är inte så farligt med sådana här morgnar/dagar så länge det inte händer alltför ofta. Händer alla och har alltid hänt, kanske t.o.m. bra (??? enligt vissa) att få ur sig lite gråt/gnäll/skäll nån gång. MEN: jag tror stenhårt på att prata igenom det med sina barn senare samma dag. Finns ju en risk att man vill överkompensera och drar sig för att ta upp det och då gör man sig en björntjänst i långa loppet. Man kan alltid säga förlåt för att man tappade tålamodet och också lära barnet detsamma.
    Men nu är det helg och då njuter vi av lugna morgnar!

  9. Therese

    Åh herre, känner liksom stressen.
    Har två barn, och det ena är i förskoleålder -samt trotsålder. Jättemycket.
    Det tar numera ungefär 80 000 år för oss att komma iväg ut på en enkel promenad.
    Allt är fel och det liksom blåser på halsen enligt barnet (vi har inte kommit ut än, och det är just pga blåst som du kan komma att behöva en halsduk försöker jag, nejmen justja, den bråkade vi ju om i 4000 år igår och den kräks du ju av)
    Ibland vill man ju lägga sig ner i fosterställning bara

    1. emmasundh

      IGENKÄNNING!

  10. Anna Nio

    Stark igenkänning! Jag tror alla som har eller har haft små/mellansmå barn känner igen sig. Och det är ju ändå en tröst, att veta att ALLA föräldrar har varit med om såna morgnar.

    En bekant till mig hade jobbat på förskola tidigare, och berättade att det fanns ett litet skogsparti precis intill förskolan där alla pappor och mammor gick och ställde sig och grät en skvätt efter lämning när det var inskolning för deras barn. Många tyckte att det var så jobbigt att barnen blev rädda och ledsna för det nya. Till skogsgläntan brukade pedagogerna komma efter några minuter, med en mobilbild på barnet och säga “titta vad glad hen är nu, allt blir bra”. <3

    1. emmasundh

      Men åh, vad fint!

  11. Rebecka

    Precis vad jag behövde läsa idag! Ibland tänker man att man är ensam om det där fast man vet att det inte är så.

    1. emmasundh

      Åh, styrka till dig!

Lämna ett svar